Egentligen så var det nog meningen att det skulle vara en ABC-lista här också, men eftersom jag är en person som har favoritlåtar och inte favoritband så kändes det onödigt. Men det finns faktiskt några få band som finns lite extra nära hjärtat.

Evanescence
Bandet som ligger mig allra närmst om hjärtat är Evanescence. Amy Lee's texter och röst är bara .. wow. Texterna beskriver så bra vad jag så ofta känner och det finns inget band som är närmre mitt hjärta. Drömmen är att en dag få se dem live, gärna stå så nära att man nästan kan röra dem. Att träffa dem backstage hade varit för mycket. Men nu blir det lite för mycket fangirlsnack. I vilket fall som helst så är det Evanescence som du oftast kommer se mig citera, på foton, i texter, på riktigt. Har du inte hört dem, ladda hem någon låt. De är faktiskt bra, Amy's röst tar sig in under huden, får mig att rysa.

Jag började lyssna på dem när deras skiva Fallen släpptes 2003 och i början så var det My Immortal, Going Under och Bring me to life som spelades om och om igen. Det var de tre som hade visats på reklamen, det var de som jag snabbt lärde mig utantill. Under det året så skolkade jag väldigt mycket, och jag brukade sätta på Going Under i den stora stereon i vardagsrummet, ha det på högsta volym och sjunga med. Efter hand så började jag lyssna på de andra låtarna och så småningom så fastnade även dem i mitt hjärta, med ännu fler bra, träffande och beskrivande texter. Fallen blev snabbt min favoritskiva, och numera så är fodralet så trasigt att det inte går att stänga ordentligt längre, och skivan är vällyssnad.
2004 släpptes skivan Anywhere but Home, en dubbeldisc med liveskiva och livekoncert. Det var samma låtar som på Fallen + några nya (Breath No More, Farther Away, Missing) och även den tog sig rakt in i hjärtat. Livemusik har alltid tilltalat mig, jag älskar att höra publikens skrik, att höra dem sjunga med och att veta att sången är på riktigt, att det kan vara fel och att det är såhär artisten låter på riktigt. DVDn blev en flykt under de många nätter då jag inte kunde sova, jag somnade till liveskivan (som nu mera hackar som fan) och kunde varenda kommentar de sa utantill.
Trots att jag försöker skriva det här med den kärlek jag känner till Evanescence så känns det som att det inte riktigt kommer fram. Bandet, deras musik, har betytt mer än någon annan musik jag någonsin hört, och jag misstänker att det alltid kommer vara så.

Broder Daniel
Det första bandet som verkligen tilltalade mig och kunde beskriva mina känslor var Broder Daniel. Det var runt 2003-2004 som jag upptäckte dem och de spelades ständigt i min cdspelare. Jag kunde låtarna, citerade texterna, ansåg att Henrik Berggren var världens vackraste man och har många minnen till de olika låtarna. Nu för tiden så ligger de inte som nr 1, men det är fortfarande ett band jag lyssnar mycket på. (Och som den fangirl jag är så kan jag ju såklart texterna). Att någon gång få se dem live hade varit underbart. Många anser att Broder Daniel är ett band som består av en sångare som sjunger falskt och må så vara, men som jag läst någonstans: det är ju det som är Broder Daniel.

Sonata Arctica
Ett nyupptäckt band som jag inte hört så mycket av men som ändå satt sig fast. Tony's röst ger rysningar och att de är underbara live, och att Tony dessutom verkar vara världens mysigaste människa, det är ju inte fy skam.
De spelade här i Lund den 4:e November (2007) och jag var där, och det var en av de bästa dagarna jag någonsin varit med om. Dels för att jag fick sjunga med i favoritlåtar och ha bästa kvällen, men mest för att det är den första konsert någonsin som jag gått på där det är ett favoritband som spelar. Sonata Arctica tog min konsertoskuld och varje gång jag tittar på Tallulahvideon Martin spelade in (missade bara några sekunder i början) så vill jag bara tillbaka, det var verkligen en helt underbar kväll. Sonata Arctica är väl värda att lyssna på, då deras texter, melodier passar både när man är ledsen och när man är glad. De är även ännu ett band som gett mig rysningar för att de ha lyckats formulera precis det som beskriver mig:
"As you can see, when you look at me, I'm pieces of what I used to be"
(Sonata Arctica - Replica)

Dia Psalma
Det sista bandet på listan är inga mindre än svenska bandet Dia Psalma. Jag upptäckte dem via en kompis som alltid hade hela sin musikmapp på shuffle i Winamp under alla de gånger jag sov över. Deras råa texter och sångarens förmåga att kunna förmedla känslor. Jag älskar att de struntar i vad andra kan tycka är stötande, och utan problem sjunger om droger, våldtäkt och mord. Favoritlåtarna är många, men en som jag har fastnat lite extra för är I Evighet. Just raden "i evighet är jag dömd till att vara ond" känns som om det passar in på mig på ett sätt, för ibland känns det verkligen som om jag bara är ond. Skadeglädje och cyniska kommentarer. Jag skulle sett dem i Halmstad men mitt minne är ju allt annat än bra så jag glömde bort det. Det får bli en annan gång, för se dem ska jag.