Jag sov hela fredag (och trodde jag sovit i en vecka och dödad råttorna, och vaknade tidigt igår morse med en känsla som var obehagligare än abstinensbesvären jag får av Seroquelen. Varje jag gång reste mig så hade jag känslan av att ha tyngder i hela kroppen, när jag gick så var det en blandning av att världen gick för fort, att jag hade ätit tyngder och att något försökte skaka på mig. I stort sett så kändes det som om min kropp höll på att lägga av. Men jag klarade mig och så fort jag lyckats få i mig mina piller* (och de fått börja verka) så gick allting mycket bättre. Då började jag känna hur äcklig jag var (duschar väl högst två gånger i månaden nu för tiden) och jag klarade verkligen inte av mitt flottiga hår så jag övertalade Martin att hålla mig sällskap och flydde in i badrummet. Det blev en sådan gång då jag verkligen ville bli skinande ren så alla armband åkte av (i vanliga fall är det bara halsbanden, vill inte ha rost) och jag skrubbade, gosade ner mig i vattnet och skrubbade lite till. Martin hjälpte med ryggen och fasiken vad mysigt det är när någon annan river en på ryggen med en borste (en ordentlig ryggborste dessutom, som jag alltid använder till hela kroppen). Man vill inte att det ska ta slut, samma sak som att bli killad i håret, för det bli en form av avslappningsövning = andas in, andas ut, känn killandet osv.

(* sedan jag råkade få dispergerbara lamotrigin så har jag haft svårt att ta mina piller utan att må illa. De blir äcklade miner och nästintill klökningar så fort jag tänker på mina piller, nu för tiden, vilket aldrig har hänt innan.)

När jag började känna att kroppen var ren (mina nyckelben var för övrigt helt svarta innan badet) så blev det dags för håret. Mitt äckliga, flottiga hår, som jag aldrig vill ha något att göra med nu för tiden. Men jag klarade mig, tog mitt Muminschampo (de finns på Ica nu!) och spred en lukt av persika i hela badrummet. Tog även efterbehandlingen till en hårfärg som glömts kvar på en badrumshylla, eftersom jag inte har hunnit köpa inpackning. Håret ska börja skötas, nu är det bara hygienen överhuvudtaget, och tänderna. Till sist en skrubbhandske och Clearasil. Sedan fick jag vara ren.

Orkade faktiskt följa med till Ica, jag brukar alltid knixa gällande det. Men nu har jag mitt jäkla Blue Fruitte. Prova det.

Tänderna ja, apropå tänderna. Jag måste verkligen börja komma ihåg att borsta dem, jag får hål i lagningarna, hål överallt och tack och lov så måste jag än så länge inte betala men jag måste lära mig att borsta dem innan detta händer, annars kommer jag antingen inte ha något pengar eller sönderfallande tänder. Jag önskar att jag hade någon som var vaken när jag var det och hela tiden påminde mig om saker som att borsta tänderna, inte äta godis, dricka vatten, göra det jag skulle när jag råkade fastna med något annat, ja, ni hänger men. Men hur tusan gör man? Lappar hjälper inte, att tänka på det hjälper inte, jag behöver någon som fysiskt tar tag i mig och tvingar in tandborsten i munnen. Man skulle varit liten igen. Eller gått "som vanligt" i skolan, för där kunde man ju inte gå runt utan att borsta tänderna på flera veckor, man kan ju inte gå runt med äcklig andedräkt. Jag behöver en spark helt enkelt.

Annat då. De pratade med mamma angående mina p-piller och nämnde att Lamotrigin inte passar ihop tillsammans med dem, så nu väntar vi, medan vi stampar med foten, på att den nya läkaren, som jag inte ens verkar ha fått än, ska ringa ifrån vuxenpsyk så att vi kan klara upp det här. I värsta fall får vi ringa till Dr Håkan, men jag ska ju tydligen vara helt utslängd ifrån barnspyk nu (jävla skit) så det kan bli problem där.

Det känns så otroligt skönt att jag har börjat prata med pappa ifrån, och han skrev en så söt kommentar till inlägget Små fotspår.

Förresten, jag har väl inte skrivit att min mamma har skaffat en blogg? Jag har nämnt det några gånger och mamma har funderat och nu har det hänt. Hon har inte skrivit mycket, men det kommer, för jag vet hur mycket tankar hon har, om allt möjligt, som snurrar. I det senaste inlägget, Vem är jag, så skrev hon en dikt om mig, och den rörde mig, hade jag kunnat gråta så hade jag gjort det. Jag förstår inte att min mammi inte kan se hur bra hon är på att uttrycka sig. Jag menar, varifrån skulle jag fått det? Pappa skrev dikter innan och mamma kan skriva, även om hon inte själv ser det, så det var ju knappt en nyhet att även deras dotter skulle komma att bli en som älskar skrivandet och att, som Berny Pålsson uttrycker sig: trolla med ord.

Det går upp och ner, hit och dit, men mina föräldrar är de bästa på sitt egna lilla vis.

(Nu kommer jag skriva en lång och jobbig text. Det hade ju varit roligt om iallafall någon orkade läsa igenom den. Men annars så kan ni ju skita i det.)

Det känns som om jag inte är någon längre, det finns ingenstans som är "hit tillhör jag". Halmstad är inte min stad, Lund är inte min stad, och jag vill nästan inte åka till Halmstad längre. Det känns så hemskt att inte ens veta vilka som är vänner och vilka som hatar varandra längre. När jag väl träffar folk i Halmstad så vågar jag inte ens föreslå om vi ska träffa den eller den, eftersom jag inte vet om den jag är med för tillfället tycker om den jag vill förslå. Jag saknar parken, den gamla tiden, B&Btiden allra mest. Jag skulle ge ungefär allt för att gå tillbaka till 2004, B&B, psyket, minnena av att gå till BUPskolan i höst/vinterväder med I must be dreaming spelandes i cdfreestylen. Ångest framkallas bara jag tänker på den här tiden, det gör så fruktansvärt ont. Och när jag dessutom kommer in på psyk så blir det ännu värre, för aldrig att jag kommer ha rum nummer 6 igen, aldrig att jag kommer fika kvällsfika och titta på något dåligt program på 1:an, 2:an eller 4:an. Jag kommer aldrig mer att bl inlagd på BUP och jag hatar min ålder, vill utplåna den, jag vill vara 14, 15 för alltid. Varför måste tiden fortsätta framåt, varför måste den vara en sån jävla envis fitta?
Nu har jag den iskalla klumpen i magen.

Dessutom så är det bråk med pappa, igen. Jag vågade tro att vi skulle hitta tillbaka när vi smsade, prata om Moas födelsedag och att jag skulle bränna ner allt med Moa och dem, och ge.
Men det har gått åt helvete det med, för redan dagen efter så kom det på nytt kommentarer på min blogg, och inte ens bloggen känns som en fristad längre. Vad fan gör man om man inte ens vågar logga in på sin egen blogg? Jag skrev ett långt och förbannat mail till pappa angående kommentarerna men det hela spårade ur och allting jag någonsin varit förbannad över, men tryckt undan, kom upp till ytan, och hade det varit face to face så hade jag vrålat i säkert 10 minuter. Jag är så jävla arg, men ändå så liten och svag, Rakbladen ligger nära till hans, 10 nya rakhyvlar med sylvassa blad som bara väntar på att få skapa stora sår som behöver sys. Det lockar mer och mer hela tiden, och jag tänker bara "varför inte?", för varför skulle jag inte skära? Det finns ingen anledning till att inte göra det, men däremot hur mycket som helst som talar för skärning. Sorg över en försvunnen tid, ilska och ledsamhet över en pappa som inte förstår, känslan av att vara usel, utbytt, onödig, ovärdig ett liv.
Kedjerökning och mina tankar exploderar av minnen av mina sydda sår, fettklumparna, blodet, akuten, BUP. Ondast gör minnena av BUP. Förstår de inte att jag inte är vuxen i sinnet? Det finns inget vuxet med mig.
Jag blir arg för minsta småsak, har ingen som helst hand med pengar, jag vill vara liten, vill skyddas ifrån mig själv. Men vem ska skydda mig?

Jag hatar att det alltid måste vara jag som tar kontakt med läkaren när jag vill dö. Att det aldrig är någon annan som blir orolig. Jag klarar inte av ansvaret, varför kan ingen bara ringa det där samtalet? Jag vill ligga på golvet i en liten boll, under sängen, och gömma mig ifrån mina monster. Hålla för ögonen, för ser inte jag dem så ser inte de mig eller hur? Men hur håller man för sitt huvud, hur kan man hålla händerna för bilderna som exploderar på näthinnan? Hur håller man händer för monster?

Yrseln börjar ta tag i mig, jag vet att det är medicinen, men jag kan inte låta bli att oroa mig, är det Den Obehaglig Känslan som kastat sig över mig igen? Utsättningssymptom för Fluoxetinet säger läkaren. Fluoxetinet som jag ätit i 4½ år, Fluoxetinet som jag började med då jag först hade kontakt med överläkare Håkan Jarbin, Fluoxetinet som jag först fick i tablettform, en tablett som smälte så fort den nuddade tungan, den äckliga smaken som spred sig samtidigt som man hällde i sig te så fort man kunde. Fluoxetinet som jag fick i en liten plastburk med lock (har jag inte en sån sparad?)

Det känns som om texten börjar spåra ur, men orden fortsätter falla ner som stenar faller ifrån ett berg vid ett ras. Jag funderar på om jag ska ta ett par Sobril, kan jag äntligen få lugn i min oroliga själ då? Eller blir det bara en verklighetsflykt, som inte får bort monstren utan bara virar in dem i bomull för en kort stund. Jag vet inte, jag vet bara att jag någon gång vill kunna existera utan monstren. (Eller vill jag det egentligen? Sedan jag blev sjuk, har jag någonsin velat tillbaka till det folk kallar frisk?)

Ni förstår inte min verklighet och jag förstår inte er. Men jag vet att jag aldrig vill leva i det ni kallar verklighet, för det var inte menat för mig. Jag gjordes inte för den här världen. Som Manson säger; Heaven wasn’t made for me.
Jag kommer aldrig passa in i er perfekta värld. Ni finns i en glaskupa, en sådan man vänder upp och ner och då kommer vintern. Men den halkar ur mitt grepp och krossas mot marken. Jag kommer aldrig kunna leva i er verklighet eftersom den gång på gång krossas. Så jag kapslar in mig i min egen, kryper ihop i fosterställning för att slippa monstrens skrik, men inget hjälper. Deras ord tar sig in, under huden, och rakt mot min själ med vassa rakblad, och inga plåster kommer åt.
Söndertrasad ligger jag fortfarande i fosterställning, i ett löjligt försök att skydda mig själv för det som ändå inte går att skyddas ifrån?

Jag kan inte sluta skriva, vill så gärna kunna förklara, men ni kommer aldrig förstå.
Gång på gång försöker jag hitta det där ordet, det som ger er en Aha-upplevelse, så att ni för en gångs skull kan förstå min verklighet. Men jag tror inte att detta ord ännu är uppfunnet.

Snurr i skallen, är det Den Obehagliga Känslan som kommer och gör sig påmind? Känslan som jag har haft i vad kan det vara, två veckor? Jag hänger inte med längre, gömmer mig bakom datorn, vågar inte prata med någon, vågar inte träffa någon, vågar inte leva.
För vad finns det för liv där ute? Vad finns det som kan hjälpa mig bättre än rakbladen, mina vänner som funnits i 5 år.

Jag är inte beredd att lämna sjukdomen. Jag är inte beredd att bli en kopia av er.

As you can see, when you look at me, I’m pieces of what I used to be

Jag satt och funderade innan, när minns jag inte. Kan de har varit när jag skållade händerna (knogarna är fortfarande röda) eller var det i badrummet, när jag skar in LÖJLIG på benet? I vilket fall som helst.

Jag funderade över pappa, funderade över bråken som aldrig tycks sluta, över att vi båda två är så jävla tjockskalliga och långsinta ibland. Tänkte att "tänk om jag skulle skicka ett mail" men det kommer jag inte våga, för jag är rädd för att få ett arg och anklagande brev tillbaka.

Jag hade velat säga till honom att jag önskar mig en pappa, att jag har önskat mig det sedan jag var liten. En pappa som man stolt kunde säga "det här är min pappa och han är bäst". Jag mår så otroligt dåligt när jag är inne på t.ex bilddagboken och de skriver att deras pappa är bäst, att de är glada att de bor hos sin mamma och inte sin pappa. Tro inte fel nu, jag älskar min mamma och jag vill inte byta det. Men jag önskar att jag kunde ha en pappa att vara trygg hos, en pappa som jag kunde sitta och bilddagboken och skriva att han är världens bästa pappa, även om det bara innebär att han väcker mig på morgonen med te och cigg.

Jag hade velat berätta om alla gånger jag skurit mig, när han inte sett, när jag önskat att han skulle upptäcka men inte bli arg, utan plåstra om, krama och sedan sitta ner och att vi tillsammans försökte reda ut varför detta hade hänt.
Jag minns en gång när jag skurit riktigt mycket på ena armen, och jag gick ut på toaletten två gånger, pappa satt vid datorn. Jag önskade av hela mitt hjärta att han skulle upptäcka och bry sig, krama mig, säga att jag inte är dålig, att alla trampar snett ibland. Men han upptäckte inte, och jag berättade inte.

Jag minns en annan gång också, som gör så otroligt ont. Jag hade skurit på både armar och ben (första gången på benen) och tog på mig strumpbyxor och mysbyxor när jag gick och la mig, för att jag inte ville bloda ner, ville inte vara till besvär. Men lakan och påslakan blev ändå blodiga, och jag vaknade först halv sex på kvällen av att Moa ville leka. Jag sa ingenting, bäddade och gick hem till mamma där vi tillsammans nästan fick slita bort strumpbyxor och mysbyxor, de satt som klistrade på mina ben, och det gjorde så jävla ont.
Ing-Ing ringde efter ett tag och sa väl något i stil med "Hm, har du/Jessica skurit sig?" och jag tänkte att hon kanske ville visa att hon var orolig, brydde sig. Istället sa hon "Kunde du inte sagt det så att jag kunde lagt sängkläderna i blöt". Sedan var det inte mer med det. Hon hade lika gärna kunnat slå mig rakt i ansiktet, och jag undrade om de någonsin brytt sig om mig. Alla gånger när jag var liten och i panik ringde hem till mamma för att jag inte ville vara hos pappa, för att jag ville hem. Den gången jag rymde och ringde mamma ifrån en telefonkiosk och sa att jag var påväg hem, mellan 01 - 03 på natten. Mamma höll på att sätta hjärtat i halsgropen och pappa eller Ing-Ing ringde nästa dag bara för att fråga om jag var där. Det verkade inte som om de oroade sig överhuvudtaget, inget "herregud, Jessica är borta, är hon hos er?" som mamma skulle sagt, det första hon sa. Nej, ingenting. Brydde ni er?

Jag funderar också mycket över tiden på psyket, då det kändes som om de bara brydde sig när jag var inlagd, för att doktorn inte skulle tro på att de struntade i mig. Hur pappa sa att han faktiskt inte hade tid, han var ny på sitt jobb, ville inte få sparken, att Moa var sjuk och behövde honom. Men jag då pappa? Jag var, och är, också sjuk, är det inte lika viktigt? Är jag inte lika viktig som min lillasyster för att hon är er dotter medan jag bara är din? Det gjorde ont, det gör fortfarande ont, för jag vill ha en pappa. Visst, jag har en låtsaspappa, men det ersätter aldrig en riktigt pappa.
Jag har ångest inför män, är övertygad om att de ska våldta mig. Varför kunde du inte finnas där och bevisa att det inte alls är det de är ute efter? (Ja, jag var sådan med dig med, jag fick panik av män. Killarna i parken var okej, men vartenda man fick mig att vilja rusa iväg.)

Du verkar tro att jag fortfarande är fjorton år, en rebellisk tonåring som vägrar acceptera det doktorn säger, kastar stolar, bankar huvudet i saker, försöker tända eld på min säng, rymmer (de var inte oroliga på psyket heller, inte ens en efterlysning, var jag bara en jobbig patient de ville bli av med? Vill du bli av med mig), en fjortonåring som skär sig och skriver med blod på väggen inne på toaletten vid skolan. En tonåring som skriker, försöker hoppa ifrån broar, snattar, vägrar gå i skolan, gråter, skriker och svär. Men jag är inte henne längre. Jag fyller snart 19 och jag vågar inte längre skrika, inte ens hemma. Jag har inte varit på utsidan av bron sedan jag vet inte när, jag kastar inte saker, jag kan inte gråta längre. Jag har stängt in mig i en bubbla, klyschigt men sant. Jag sitter helst hemma, med en dörr låst med tre lås. Jag har blivit paranoid, pappa, jag har isolerat mig. Jag är inte lika glad nu, för du kan inte neka till att jag var gladare innan. Jag låser in mig med dator och tv, med musik på högsta volym. Det enda jag kan göra för att försöka skrika är att sjunga med i musiken så högt det går. Jag tar Sobril nu pappa, jag är rädd för människor, rädd för allting. Jag vågar inte prata i telefon längre, vågar inte ens svara men blir så lycklig när ni mms:ar bilder på Moa, min underbara lillasyster som jag gör allt för.

Du säger att du har gett upp och jag undrar; ångrar du mig? Är jag bara ivägen? Varför sa du att jag skär mig för att jag vill ha uppmärksamhet? Förstår du inte hur ledsen jag blir av att min egen pappa inte kan ta det på allvar när jag skär mig sönder och samman, när jag långsamt går i bitar? Förstår du hur glad jag blev när du besökte mig på psyket, när du stannade till kvällsfikat och skämtade, hur tryggt det kändes? Förstår du hur stolt jag blev när du berättade att du ställt dig upp i klassrummet och skällt ut vartenda en som varit på dig? Förstår du hur otroligt mycket jag önskade att jag hade ditt mod, att jag önskade att du kunde lära mig hur man blev modig? Hur mycket en liten sak som "ska du med och röka" betydde?
Jag undrar varför du sa att bollen var hos mig nu, när jag ville åka och träffa er i somras, när jag tog initiativet till att hälsa på. Förstår du inte att jag kastade över bollen till dig, och att jag hoppades att vi skulle kunna bolla snabbt?

Men det jag undrar mest är: Om jag verkligen lyckas ta livet av mig, kommer du må bättre då? Eller kommer du tycka att jag slösar dina pengar ännu en gång?

Det är så mycket lättare att öppna sig i den här bloggen, och jag önskar verkligen att pappa läser det jag inte vågar maila, att han ska läsa och kanske förstå mig lite mer. Förstå att jag inte hatar honom men att jag inte kan säga att jag älskar honom, att jag inte vågar. Förstår han att jag saknar min pappa?

Jag trodde att Den Obehagliga Känslan hade försvunnit för gott, men när jag nyss reste mig ur soffan så kom den tillbaka med full kraft. Det är inte vanlig yrsel och det är inte pilleryrsel, nej, det här är något annat. För att försöka beskriva så känns det som om kroppen går runt men huvudet sover. Dr Håkan sa att det låter som utsättningsbesvär (avtändningen) av Fluoxetinet och sa att jag kunde prova att ta Fluoxetin ungefär varannan dag, men det känns som att dra ut på lidandet, så då mår jag hellre såhär konstigt ett tag. Även om det är obehagligt.

Förutom obehagskänslor i kroppen så har jag den där klumpen i magen som tillslut kommer att explodera och göra så att jag mår illa vid vartenda andetag, och det enda som hjälper då är att skära skära skära. Så det är bara att vänta tills NCIS är slut, finns ändå ingenting att göra då.

Och av det jag nyss skrev så slog mig tanken "Kan det ibland vara så att jag skär mig mest för att ha något att göra?" Jag tror att det nog kan stämma, någon gång ibland. Oftast så är det skitsaker som gör att jag skär mig, typ att photoshop inte gör som jag vill. Men det kan också bero på andra människor, utan att de gjort något annat än att råka nämna att de har skurit sig eller att de lagt upp en bild där nya sår finns med. Då känner jag genast att jag måste vara värra, göra mer, djupare, värre. En känsla och tankar som jag inte kan ignorera, det är som om de sitter vid mina öron och säger "du kan bättre, gör det, gör det, gör det!" Jag tror att något sånt kan spela in idag. Det värsta är att jag är rädd att folk ska bli rädda för att berätta, och jag vill inte att det ska vara så. Jag vill finnas där, försöka hjälpa.

Den senaste veckan har jag inte orkat bry mig om hygien, förutom att jag tvättar händerna när jag varit på toa. Har inte duschat, inte orkat bry mig om att hitta kläder som inte luktar svett, inte ens tittat på mitt smink. Idag är den enda dagen jag har orkat försöka fixa håret.

Jag börjar bli folkrädd igen (eller har jag varit det hela tiden?) och vill helst sitta hemma, gömd bakom persienner, upphängda svarta sidensängkläder, en datorskärm och en tv. Om någon undrar om jag vill träffas så låter jag antingen bli att svara eller så svarar jag svävande. Jag känner mig så jävla elak, och blir arg på mig själv. Såhär var jag inte för 4 år sedan, för även om jag mådde skit så träffade jag vänner hela tiden. Nu håller jag mig till Martin och pratar bara med honom och mamma i telefon. Ringer någon annan så vågar jag inte svara. (Eller jo, när okända nummer har ringt så har jag svarat med ett "Vivillintehanågothejdå" och sedan lagt på och småskrattat för mig själv.)

Det känns som att jag borde äta, men så fort jag tänker på mat så tänker jag på mina dallrande lår och min hängande, äckliga mage. Egentligen så borde jag göra ett par hundra situps om dagen, men jag mår alltid så dåligt för att jag inte orkar göra mer än typ 10, så det blir att gå istället. Gå tills jag blir tokig. Påtal om att gå så borde jag gå ut precis nu, men jag vill inte missa NCIS så det får bli efter det, före skärning. (Apropå det, det heter skurit, inte skärt. Tack.)

Det här blev nog lite väl mycket, jag känner för att översminka mig, skära sönder mig och sedan ta kaosbilder, men det blir aldrig bra när man gör det själv.

Den gången när jag gjorde det när bilden togs så var det så otroligt jobbigt att bråka med kameran när jag ville ta bilder ur en annan vinkel än de när man ser att det är man själv som har tagit bilden.
Dessutom så skar jag mig för bildernas skull, inte för att jag mådde dåligt, och då blir den inte en lika äkta känsla. (Men tar man när man faktiskt mår dåligt så kommer folk börja tjata om att man är uppmärksamhetssökande, emo, fake och att om man mår dåligt så tänker man inte på att ta foto. Jag har sagt det själv och därför så känns det idiotiskt att göra tvärtemot vad jag själv har sagt.)

Jag känner mig äcklig, ful, skabbig, alla sådana ord du kan komma på. Ibland så känner jag bara för att lägga mig i hett vatten och skära mig, bara för att se vad som händer, om jag kommer förblöda eller om det bara kommer svida så att jag tar upp armarna igen. Jag har ju så dåliga rakblad att det inte blir några ordentliga sår iallafall, måste införskaffa nya och jag funderar på om det kan finnas på panduro, en hobbyaffär borde väl ha sånt? Helst hade jag åkt till ett Clas Ohlsson för där finns både rakblad och skalpell, men närmaste CO ligger i Malmö och den staden framkallar så mycket ångest att det inte ens går att förklara. Men det finns kanske andra sätt. Jag spånar vidare och håller käften för då vet ni inte och kan alltså inte hindra mig.

23.42
Fixat, snart finns här trygghet i metall.

Nu när jag läser ännu mer gamla dagboksinlägg så saknar jag nästan det. Saknar hur modig jag ändå var, även om jag inom mig mådde skit. Hur kommer det sig att det aldrig kan vara som man vill? Det som ändå gör ondast är att läsa E’s dagboksinlägg om när de var på läger i nian. Jag undrar, om jag hade gått kvar, hade jag känt att jag var en del av gemenskapen eller hade jag hamnat utanför? Hade jag känt mig som en utböling eller hade det blivit bättre?
Det kommer jag aldrig få veta, men det hade varit intressant om man hade kunnat se ett alternativt slut på nian, bara för att veta.
(För även om jag kände mig sjukt utanför förutom med E så kanske det hade blivit bättre. Hade det kunnat det?)

På ett sätt så känns det som om jag vill försöka förklara även om orden försvinner, på ett annat sätt så vill jag bara skrika "Låt mig vara! Jag orkar inte bråka, jag orkar inte känna känslorna igen, jag orkar inte få tillbaka magontet." Fan.

För ett tag sedan skrev min mamma ett mail till min far och idag upptäckte hon att han skrivit tillbaka, och han visade hur omogen han fortfarande är. Tänkte att jag skulle skriva in mailningen här, så kan ni själva kanske förstå varför jag inte tycker om honom:

Hej! Hittade inte din telia mejladress. Tänkte bara berätta att Jessica har fått en ny diagnos.
Bipolär (just över gränsen) kallades förr för manodepressiv. Hon har fått nya mediciner så vi får hoppas att de hjälper henne att gå framåt. Tydligen är bipolaritet nåt som man kan ärva så jag undrar om du kan höra med din mamma om nån i er släkt kanske har/haft det eller nåt liknande. Har pratat med mamma men hon vet ingen i hennes släkt som ahr haft det, på pappas sida vet jag inte har inte hört om det iaf. Martin och hon firar förresten 2-års dag imorgon söndag. Va´tiden går.
Annars hur har ni det? Inget nytt om nån man känner?

Ha det gott!
Kati

Och far min svarade:

Halloj…

Kul att du skrev. Trodde jag hade hört av dig för sista gången…
Vad jag kan komma fram till så är det ingen i släkten som har haft nå´tt liknande.
Det enda jag kan komma på är väl att min ena moster åkte ut o in på psyket när jag var liten.
Fast vad det gällde vet jag inte…
Snackade med en kille på jobbet om borderline o det är ju också ärftligt…
Känns ju bra o veta att JAG inte är roten till allt ont, vilket innebär att nå´n har stött bort sin pappa för alltid helt i onödan… Det är smällar man får ta.

Jag vet inte om det har hänt nå´tt nytt. Jag hinner inte umgås med nå´n.
Övervåningen tar all tid. Bara det tråkiga kvar nu. Spackla o måla o tapetsera….
Det går inte så fort med tanke på mitt diskbrock.
Det var lite därför som tanten hoppade över brevet… Vi har så mycket annat nu….
Jo, jag vet att tiden går fort, snart blir Moa fem år, 18/7. Hade varit roligt roligt om hennes syster kunde komma då. Moa tjatar om henne varje dag. Lite jobbigt att förklara varför Jessica inte vill komma hit eller vill höra av sig till henne. Jag har provat o ringa så dom kan prata men Jessica vägrar svara….
Moget…
Nog om det…
Hur är det själv då? Tycker det är lite för långt mellan gångerna vi hörs av.
Trots allt så är o kommer du ju alltid att min närmaste o bästa vän. Känns inte bra att förlora någon som du…
Hade jag haft pengarna till det hade jag skickat iväg dig ett par veckor…

Kram Peppe

Ibland vill jag bara ge honom en jävla bitchslap rakt i ansiktet, men det skulle väl inte hjälpa, det heller. Det har ju inget annat gjort.

Det är ganska läskigt att läsa dem, och upptäckte hur otroligt manipulativ Enidas faktiskt var, och säkert är fortfarande. Jag vet faktiskt inte varför jag någonsin var vän med henne, antagligen för att ha någon överhuvudtaget. Dessutom så förstår jag inte hur jag kunde vara vän med någon som varit ett sånt svini mellanstadiet, med "du får en chans till" och sedan fick man be på sina bara knän för att slippa vara ensam. Men minen i nian, när jag kom med svartfärgat hår och poparstil, var ovärdelig. Det hade hon nog aldrig trott, att jag kunde ändra mig så mycket över en sommar. Men jag är glad att jag slipper henne, och det förvånar mig att hon faktiskt har vänner. Man undrar ju om hon manipulerar dem med, med att tjata om domedagen och att alla som inte är muslimer kommer dö.
Det är möjligt att hon har förändrat sig, men det har jag svårt att tro. Ibland kan man börja undra om hon inte var narcissist.

Dessutom så skrev hon öppet i sin dagbok, på sockerdricka, att det var så löjligt med folk som vill ta livet av sig och blablabla. Men när hon tjatar om att hon spydde upp mat, då var det en helt annan sak, för hon hade ju tydligen rätt att må dåligt eftersom hon varit med i ett krig hon inte ens minns. (Men så var det med allting, hon skulle alltid ha rätt. Hade hon sagt att gräset var rosa och himlen violett och jag påpekade att gräs är grönt och himlen blå så var det ändå hon som hade rätt.)

Nej, jag är glad att jag fick vett i huvudet och slet mig loss ifrån henne. Det var ju inte som om hon någonsin försökte få mig att må bättre. När jag tagit mig mod att visa mina skärsår så var jag tydligen dum i huvudet. Skitsamma att min pappa var ett svin, jag skulle tydligen ändå vara peachy keen.

Jag hade kunnat ge miljontals exempel på hennes idioti, men det är en sak som jag minns väldigt tydligt, och det är när vi diskuterade att min mamma jobbade halvtid för att hon inte orkade med jobbet. Åh, fy tusan vad hon gick på om hur svag min mamma var och blabla. Men när hennes mamma började jobba halvtid, då var det visst okej, för hennes mamma mådde ju så otroligt dåligt och bla bla BLA. Hon tyckte att mamma var dålig som inte hade råd med grejer för det skulle hon ju tydligen ha eftersom vi bott i Sverige så länge (mamma är ungersk), varpå jag påpekade att mamma har en massa studieskulder. Enida tjatade om att de hade det sämre och att de var så hemskt när de kom till Sverige. Men de fick en hel jävla lägenhet med möbler, medan min mamma fått vända på vartenda krona för att ha råd att ge mig en bra uppväxt.

Nej, fy helvete, nu vill jag inte grisa ner min blogg med Enida mer. Jag slipper henne och så vill jag ha det. (Tänk vad paff hon skulle bli om hon hamnade i helvetet. Jag hade velat se hennes min.)

Hur kan folk (bloggare) alltid hitta något att skriva om? Är det jag som lever ett tråkigt liv där inget händer, eller är det dem som är onödigt observanta? Har de lärt sig något som jag inte har, något som gör att de kan få allt att roligt fyndigt/roligt/galet? Om jag skriver att jag har varit i stan och handlat en tekopp så låter det så löjligt och urvattnat när jag läser det för mig själv, men hade någon annan skrivit det, med exakt samma formulering, så hade det låtit helt annorlunda. Vad är det jag gör för fel, hur kommer det sig att de kan och inte jag? Vad har jag gjort för fel?

Halvglor på någon tysk film på 9:an, och man kan väl säga såhär: Jag tittar inte för att jag har sett den ifrån början eller för att jag förstår vad de säger utan att läsa texten.
Jag vill helt enkelt ha tvn på i bakgrunden, då känner jag mig inte så ensam när Martin sover, och så kan man titta upp emellanåt och fastna i tvn lite. Det enda dumma är väl att det alltid är enbart dåliga program på tv vid den här tiden (03.07). Visst förstår jag att de förösker visa det mesta när de allra flesta är vakna, men vi som inte kan sova/går upp svintidigt då? Ska vi tvingas titta på programtablåer eller tvshop?
Det är ju nästan så att man borde ringa och klaga.

(2 kratrar på handen, men det räcker inte. Det behövs mer. För varje gång någon nämner rakblad så blir jag mer och mer sugen, för varje gång någon nämner att de har skurit sig så måste jag skära mig värre, djupare, farligare. I mitt huvud så måste jag alltid vara den värsta, den som har flest och djupast sår, den som varit på psyket längst, den med flest mediciner. Den vill jag vara.)

Ja, som rubriken säger. Det känns som om den här bloggen är ungefär lika intressant som tvshop. Jag vet inte om det är jag som är tråkig eller om det är läsare som inte kommenterar.

Jag tycker om att se mina fingrar flyga över tangenterna, hitta rätt och producera ord. Det är helt fantastiskt egentligen. Du klickar på en knapp och det visas en bokstav på en skärm. Det är sånt jag förundras och funderar över när jag inte sova.

Borde jag byta layout på bloggen? Jag tycker ju om den som den är nu, men ibland så känns den lite väl mörk. Borde jag byta blogg eller räcker det med en mer färgglad bakgrund som jag kan byta vid behov? Det jag mest tänker på är att om jag byter layout helt så kommer jag få fixa om bakgrundesfärgerna på alla rubriker (t.ex på min livshistoria) och det orkar jag verkligen inte, det är så sjukt mycket. Ska jag satsa på en lite roligare bakgrund eller så jag skippa allting totalt?

Rebelle: Jag ser ett åskväder, vad är det nu som tar upp hela ditt hjärta?
Jessica: Jag lyssnar på fel sånger, önskar mig något som jag aldrig kommer få.
Rebelle: Berätta.
Jessica: Ja, jag behöver ju inte fråga om du hört låten eftersom du hör det jag hör, men ändå. Har du hört, lyssnat ordentligt på Olyckssyster av Lisa Ekdahl? Hon sjunger om en olyckssyster och en olycksbror, och mitt hjärta blir svart. Jag önskar mig en olyckssyster och en olycksbror.
Rebelle: Jag kan vara din olyckssyster?
Jessica: Tack, men ibland så behövs det någon som man kan ta på. Jag har en syster, men vi träffas nästan aldrig, jag har en fruga men vi pratar nästan aldrig. Världen vänds upp och ner, och jag vill bara ha trygghet. Det är så lätt att hitta en olyckssyster, men vart kan jag hitta en olycksbror?

Jag kan inte förstå det, hon är borta, död. Jag skulle bara gå på toa och hittade henne liggandes på golvet, kall och stel. Jag rusade in i sovrummet igen och väckte Martin. Förstår inte det här, knappt 2 år var hon, vad hände? Har gråtit och snytit mig så att det började blöda, men jag skulle gladeligen blöda i näsan om Arri kom tillbaka. Jag förstår inte hur hon bara kunde dö, poff pang, knallfall. Jag förstår inte, vill inte förstå, inbillar mig att det är en otäck dröm som jag kommer vakna ifrån.
Jag vet inte hur Martin mår, det känns som om han försöker vara stark för min skull, men jag vet att inuti så skriker han av sorg.
Jag har gått runt och plockat hela natten, har varit vaken, och naturligtvis kommer tankarna; Tänk om jag hade öppnat dörren och sagt hej, tänk om jag hade kunnat vara där när hon försvann.
Älskade vackra iller, du har lämnat ett stort tomrum efter dig. Kom tillbaka.

03.00
Jag har tagit mina piller, jag är halvsnurrig i huvudet, men går jag och lägger mig? Nej, istället så vräker jag i mig mat = ångest och jag vill träna men jag vet inte hurvadnär, för ut vågar jag inte gå, och det är ju i stort sett det enda jag kan tänka mig att göra.
(Det snurrar och mina fingrar slinter, ögonen ser i kors och magen växer som en gigantisk ballong. Varför kan jag inte lära mig att spy? Allt är den här jävla Seroquelens fel, utan den hade jag inte gått upp så mycket i vikt. Tack och lov att vi ska trappa ner på den, då kanske jag lyckas gå ner i vikt.)

Jag och Martin fixade dosetten idag, och där hamnade även tre Imovane/Zopiklon som jag har fått utskriva igen, vid behov. Men just nu hade jag helst haft något piller som gjorde att allt fett bara rann av mig, då hade jag varit lycklig.

Jag behöver köpa nya rakblad, och jag skiter i om någon blir förbannad/ledsen/besviken, för ni vet inte hur det är att se andra människors nya, breda sår, och önska att det var ens egen arm.
(Dessutom så behöver jag vassare rakblad, för de gamla funkar knappt längre, antagligen p.g.a all ärrvävnad. Rövrakblad, eller något.)

Förresten: Det är min blogg, jag skriver precis vad jag vill. Nu ska jag gå ett par varv i lägenheten. Inte för att det kommer att hjälpa, men man kan ju låtsas. FETTO. Nej, jag är inte snygg, nej, jag är inte perfekt, nej, jag är inte smal. Så håll käften.

Anna Ternheims version, och jag påminns så otroligt mycket om Anna. Påminns om när hon hälsade på mig på BUP, påminns om gitarrspelandet och sjungandet i parken. Tänk om man kunde få vrida tillbaka tiden en stund, och uppleva det igen, njuta av det på ett sätt som man inte gjorde då. Det hade varit underbart.
En stor del av mig hade dessutom velat gå tillbaka till tiden när jag fortfarande hade E. Till 2004 - 2005, även om det var kaotiskt med inläggningar hit, självmordsförsök dit, skärsår upp, akutstygn ner. Jag saknar den tiden, saknar B&B, saknar E, saknar när det var vi och Shine, saknar 25:an och 27:an, saknar till och med DBT’n fast den mest var irriterande.
Shine får mig alltid att tänka på mörka höst/vinternätter, på kvällsbussresor, på mitt rum på 27:an.
Varför kan man inte få åka tillbaka i tiden?

Uppenbarligen så kan jag inte sova, och nu är det knappt att jag vågar försöka. Martin ska nog gå upp snart (vid typ 6 - 7), får se om jag är vaken då. När jag hamnar i det här tillståndet, då jag fastnar i 2004 - 2005, då vill jag inte gå och lägga mig, för då kommer tankarna och plågar mig, minnena plågar, retas, hånar. Inte ens att lyssna på Replica funkar, för på något sätt så måste jag plåga mig själv. Det blir Shine, Yours to keep och 156 även om den sistnämnda var en låt jag börjat lyssna på först nu när jag flyttat till Lund. Shine är den som gör mest ont, alltså är det den jag startar, den jag tvingar mig att lyssna på, den som gör att jag känner tårarna pressa sig upp, men bli stoppade precis i dörren.
Varför plågar man sig själv på det här sättet? Hur kommer det sig att man inte kan lägga saker bakom sig, men att det bara märks på kvällen? Vad är det för speciellt med kvällar och nätter?

Det gör ont i hjärtat när de sjunger våra rader, och jag kastas tillbaka till 27:an, höstkvällar och djävulsblumman.
Jag måste sluta vara så fruktansvärt nostalgisk, det kommer sluta med att jag går ner mig totalt.
(Men är det inte egentligen det du vill?)

Follow our stars under a painted sky
We’ll leave the world behind
We’re learning to fly
We used to get by

(Jag vet inte ens om du minns, vet inte ens om du bryr dig. Men jag minns, och det gör ont.)

02:43
Folk säger "och mitt indiehjärta slår och slår". Jag säger "och mitt bdhjärta slår och slår" för det är precis så det är. Jag älskar Broder Daniel, kommer alltid att göra. Henrik var den första att sätta ord på mina känslor (mina liksom många andras) och som verkade förstå det jag inte ens själv förstod. Folk tjatar om wannabes som inte kan sjunga, det är ju det som är grejen med BD. Idioter.

"Varför i helvete tjatar du om Broder Daniel?" tänker du. Jo, för att jag tittade på Knetvideos och Knet har jag visserligen tyckt om lite, men det var Broder Daniel jag upptäckte först. Så Knetvideos ledde till BDvideos som ledde till när de var med i/på Musikbyrån.
Del 1
Del 2 - Handlar bl.a om min absoluta favoritskiva: Broder Daniel Forever
Del 3

Det har inlägget är nog egentligen rätt onödigt, men jag vet att Åwsa förstår, och det räcker.
Du och jag och Broder Daniel. Alltid.

13:08
Igår slutade lite sisådär. Jag stod och skållade händerna, i en gryta med så varmt vatten som kranen tillät, tills de var helt röda och mina fingertoppar började bli lila. Martin öste på med kallvatten i samma gryta och tvingade ner mina händer, det blev ett litet slagsmål tills jag slet mig lös och gick och satte mig på stolen bakom sovrumsdörren. Jag gjorde sedan som jag brukar och la mig i sängen, stirrade in i väggen och hade huvudet snurrande av meningar, ord. För tillfället "Glöm inte bort att du är värdelös (värdelös) och illa omtyckt för den du är", Anton&Affes version. Martin kom och la sig bakom om mig, höll om mig och jag pratade på om allt som är jobbigt och dumt utan en tanke på att använda punkt eller kommatecken.
Det blev ilska för att folk verkar tänka att syns det inte att man har skadat sig så finns det inte, frustration för att man ibland vill skyddas från sig själv och bli inlåst men får höra att "Det är inte bra för dig att vara på sluten, du börjar se det som ett hem. Man ska bara vara här i högst några veckor." Själv så vet jag flera personer som varit där i upp emot ett år men det är väl visst en annan sak. Jag pratade om att det ibland hade varit skönt om det var någon annan än jag som berättade för min läkare att "Jessica mår visst inte bra, finns där något man kan göra? Jag är rädd att hon ska skada sig, kanske hade det varit bäst om hon fick tillbringa en tid på slutenvården?"
Massor av ilska och ord, meningar som kastades ut, jag struntade i om det inte blev sammanhängade, bara jag fick ur mig allting.
När jag till slut hade lugnat ner mig gick Martin för att fortsätta med maten. Vi lindade om mina händer och tittade på skräckfilm. Det känns lite bättre idag men jag är fortfarande arg på läkare som inte vill lyssna.

Mentill något som jag antar är lite roligare. Imorgon fyller jag 18 år. Det känns oerhört skrämmande, för med 18 år kommer allt ansvar. Det är nu jag måste började oroa mig för pengar, för nu är pappa inte längre skyldig att betala underhåll. Jag hoppas verkligen att det löste sig så att han får fortsätta betala, i och med att jag har börjat skolan igen så är han skyldig att göra det. Nu hänger allting på CSN och Försäkringskassan. Men jag är iallafall glad att det finns ett sätt så att han blir skyldig att betala om allting går rätt till, för hade det varit frivilligt så hade jag inte sett ett enda öre, det skulle jag kunna ge min högra hand för. Min pappa är så otroligt snål när det gäller mig, inte ens busspengar kan jag få. Men till säg själv har han råd med hur mycket som helst. Ibland önskar jag att jag hade velat säga precis vad jag tycker och tänker till honom, face to face, men det går inte för han trycker ner mig så jävla långt ner i smutsen att jag inte kan andas. Jag vet att man inte ska säga att man hatar sina föräldrar men ibland börjar jag undra..

Jag var inte där personligen och har inte hört något om att någon jag känner skulle varit där. Men jag har blivit berörd. Läst artiklar och Emelie’s blogg (som har berört mest, eftersom hon var där, hon upplevde helvetet, hon förlorade en syster). Jag tittar på filmklipp och försöker förstår, hur sånt här kan hända, hur det kändes, skräcken.
Men det går inte. Det går inte.

Världen är sjuk.

Jag kan inte förstå att det redan är Augusti, men det blir väl så, att tiden flyger iväg när man inte har gjort något vettigt på ungefär 1 ochetthalv år. Ingen skola, inget jobb, träffat kompisar lite då och då men mest av allt legat hemma och glott på tv samt suttit vid datorn. Snacka om att jag har haft mycket dötid.

Men nu är det andra bullar som gäller (jag har dock aldrig förstått det där uttrycket riktigt, för jag har inga bullar här.) Men iallafall, tro det eller ej, men jag ska faktiskt börja skolan. Eller ja, jag ska inte gå i någon skola, utan det blir att läsa hemifrån, distansundervisning. Till att börja med så ska jag enbart läsa svenska, sedan får vi se om jag kommer läsa mer, eller om det blir som alltid innan, att jag hoppar av.

Den 22 Augusti drar iallafall allting igång, då ska jag vara på Klaraskolan kl 15.00 och gör en grovplanering av hur jag ska jobba. Det verkar iallafall vara en väldigt bra skola, lärarna är trevliga och gör så mycket de bara kan fär att jag ska kunna jobba i min egen takt. De förslog till och med att jag själv skulle komma på ämnen som jag kan fördjupa mig i, ämnen som intresserar mig, istället för att de väljer och får halvdana arbeten. Känns riktigt bra. Förhoppningsvis så kommer jag att jobba ordentligt, även om det säkerligen kommer bli mestadels på natten. Men sålänge jobbet blir gjort så spelar det väl om det gör på dagen eller natten, eller har jag fel?
Jag nämnde förresten det för läraren som jag kommer ha kontakt med där, att jag kommer jobba på natten mest. Han sa något i stil med "Ja, då kommer iallafall inte jag vara vaken." Smart kille, men är man nattmänniska så är man. Och då så kommer han ju slippa vänta så länge på mina arbeten eftersom han kommer sova den mesta tiden då jag gör dem.
Vi kommer ha kontakt via skolans intranät, mina arbeten kommer skickas via det också, det blir nog bra.

Väldigt mycket skolprat nu, kanske lite väl mycket för alla er "vanliga". Men det här är faktiskt en stor grej för mig. Även om det mest känns som att jag vill bita fast i gamla vanor, hålla mig till kända mönster och vara precis som alltid annars. Men jag vet att det inte funkar. Nu när jag fyller 18 så kommer pappa bara vara skyldig att betala underhåll om jag studerar, så jag får hålla mig till skolan. Pengarna är nödvändiga.

Men, om man skulle ta lite roligare saker.
Mamma, lillebror och låtsaspappa är i Motala och mamma hade tydligen varit på en marknad för någon dag sedan. Där fanns det några stånd som sålde alternativa kläder och jag skickar en bild till mamma, på ett märke som jag sett på en tröja på Black Tornado i HBG som jag gärna ville ha. Gissa vem som blir skitglad när mamma ringer och säger att "Gissa vad jag hittade."
Den som hon köpte av har dessutom en butik i Göteborg som heter Xplosion och som ska försöka konkurera ut med Shock. Dit ska jag ta mig så fort jag kan, det verkar ju finns riktigt snygga grejer där. Relativt stort är det också, kanske inte lika stort som Shock där men definitivt större än Shock i Malmö.
Förutom denna tröjkärlek så hade hon köpt två stycken t-shirtar av märket Bye Bye Kitty. Jag är inte riktigt säker på vilken katt det är, Hello Kitty eller en annan. Men det är ju bara att vänta och se, för min snälla mamma skulle skicka alla tre på posten. Tackar tackar.

Och till en tredje sak; Jag fyller år om mindre än 2 månader. Närmare bestämt den 19:e September. Jag har inte riktigt bestämt hur jag vill göra. På ett sätt så vill jag ha världens röjarfest eller Freddy Kruegerkväll/natt. Eftersom Martin har en box med alla filmer så hade det varit en kul grej. Men samtidigt så känns det som om jag inte orkar med att träffa människor överhuvudtaget. Jag vill inte bli 18 och förväntas vara vuxen, mogen och alltid veta vad som är rätt och fel. För jag vet ju inte allt som är rätt och fel, jag vet vad som är rätt och fel för andra. Jag vet att andra människor inte ska gå mot rött ljus, men jag vet inte att jag inte ska det. Mitt tänkande är i stort sett likadant som när jag var på BUP första gången, när jag var 16, även om det inte verkar så utåt sett. Jag har helt enkelt blivit bättre på att dölja, även om jag mest vill skrika alla rakt in i öronen att jag passar bättre som femåring, att det måste vara ett misstag, jag är för fan inte 18. Att jag är lika stabil som ett jävla korthus.
Det är bara det att de tänker utifrån hur mina armar ser ut; "Aha, inga nya sår, hon mår nog mycket bättre."
Men det gör jag inte. Jag har helt enkelt inte orken att skära mig eftersom jag blir så otroligt slö av tabletterna. En yr zombie som äter alldeles för mycket godis och chips, och som sedan mår så otroligt dåligt efter det, ordet FETTO blinkar som en neonskylt i huvudet. Jämte den finns en ännu större skylt med ordet USEL, det ord som jag beskriver mig själv med. Kaos och Usel.

Jag kan inte hjälpa det, men idag längtar jag till 25:an. Till att slippa vara tvungen att existera, till den sortens verklighet som är fungerbar för mig.
Inlåst, trygghet.

Jag förstår inte varför min ork alltid kommer mitt i natten.
Jag vill sminka mig, jag vill klä på mig snyggt och jag vill ut på stan. Imorgon kommer jag inte förstå att jag tänkte så för då kommer jag vakna vid 15 och vara trött som en jävla jag-vet-inte-vad. Visst, jag går med på att jag är en nattmänniska men varför kan orken inte vara ens lite snäll? Jag blir så trött.

Jag vill träffa folk men samtidigt så vill jag inte, eftersom den enda jag känner mig fullständigt trygg med är Martin, och han jobbar. Jag vill fika, jag vill att någon ska ta en massa foton på mig, jag vill ta foton på någon, jag vill ha ett liv. Men det går inte för jag är så jävla feg, rädd, fobisk. Jag vågar inte träffa någon därför att jag inte vet vad vi ska prata om, vad vi ska göra.
Varför kan det inte finnas någon mer i Lund som jag känner mig trygg med?

Det är i de här stunderna som jag kan sakna Halmstad. Saknar att sticka in till stan och veta att det alltid finns någon där som man kan hänga med, någon att prata skit med.
För jag kan inte prata med folk här på samma sätt, de känner folk jag inte känner, jag känner folk de inte känner, men vi känner inga som känner oss båda två.

Jävla jävla jävla crap på det här.

Och när jag skriver detta så känner jag mig så elak, för jag vet ju att det finns folk som hade velat träffa mig, jag vet att Martin kan bli ledsen och tänka att "varför drog jag henne ifrån Halmstad?". Men det var mitt val och jag vet att jag inte skulle klarat av att vara där i längen. Jag klarar inte av stressen som jag alltid kände där.

Men jag kan inte låta bli att sakna ..

- Kuddarna måste vara på ett speciellt sätt, rätt kudde på rätt plats, åt rätt håll med öppningen i kuddöverdraget åt rätt håll, täcket åt rätt håll. Finns det mönster (t.ex dödskallepåslakanen) så måste dödskallarna vara med huvudet åt samma håll som jag.
- Skorna måste knytas på ett speciellt sätt, mönstret ska vara motsatt det andra.
- Jag får inte kolla kommentarer på bilddagboken innan jag har kollat alla bevakningar. Kommer det bevakningar medan jag läser kommentarer så måste jag kolla dem innan jag kan fortsätta kolla kommentarer.
- Bevakningarna kollas nerifrån och upp, med undantag av Martin som kollas sist eftersom jag vill spara det bästa till sist.
- Allting måste stå rätt, böckerna måste stå i storleksordning, skivorna måste stå i favoritordning och sedan från äldsta till nyaste skivan, filmer måste stå tillsammans med de som de tillhör om det är flera delar.
- Jag måste gå på toa innan jag går och lägger mig, även om jag var på toa för 5 minuter sedan. Om jag inte kan somna och sätter mig och tar en cigg så måste jag gå på toa sen, oavsett om det behövs eller inte.
- Bilder på bilddagboken måste ha med klockslag och vara på rätt datum.
- Ramar i photoshop måste vara perfekta.
- Om jag går ut utan/med lite smink eller med andra skor än mina kängor så känner jag mig obekväm, fel, panikslagen och äcklig.
- Sminket måste vara perfekt. Är det en mm snett så kan hela den delen behöva göras om för att jag ska visa mig.
- Jag måste läsa allt i skvallertidningar i stil med Frida, Veckans Nu, Fredag/Söndag även om det inte intresserar mig överhuvudtaget. Det enda som hoppas över är recensioner och det som ska föreställa roligt på sista sidorna.

Allting måste vara perfekt enligt mina mallar. Allting måste göras korrekt på ett visst sätt, saker måste stå rakt, hänga rakt, stå i ordning. Perfekt.

Jag har tagit en paus i städandet för det är så mycket ord som snurrar runt i mig. Jag läser meningarna i huvudet och vet att skriver jag dem inte så kommer jag glömma bort dem när jag väl sitter vid datorn. Så jag knuffade undan allt som var ovanpå den.

Jag vet inte varför, men jag känner mig panikslagen, stressad, orolig. Det känns ungefär som när jag tvingades gå till skolan i mellanstadiet men inte lika kraftigt. Martin har låst både med sjutillhållarlåset och säkerhetsspärren som gör att dörren bara kan öppnas några cm, ändå är jag rädd. Hela tiden när jag är ensam vaken så inbillar jag mig att någon har tagit sig in i lägenheten, jag måste tända överallt, vågar inte gå in i vardagsrummet, knappt ens titta dit och springer snabbt mellan osäkerheten och tryggheten bakom en stängd sovrumsdörr. Jag vågar inte ha mina saker liggande framme så det som var i vardagsrummet är nu runt omkring mig. Inte ens en hårnål fick ligga kvar, benen skakar av rastlöshet, klumpen i magen vägrar försvinna och svetten rinner. Jag vet inte om det är av värmen eller det psykiska måendet.

Morgon för mig har blivit efter 13.30 igen och jag vet inte om jag tycker om det eller inte. Martin har varje dag vaknat tidigare än mig och det känns tomt att vakna ensam, även om jag förstår att han går ut och sätter sig. Men jag får alltid tänka efter och påminna mig om att han har semester nu, han är hemma.
Mardrömmar varieras med bara helt sjuka drömmar, och mitt humör verkar bara går ner i takt med att sommaren börja bli ordentlig. Allting är jobbigt, allting känns fel, jag känner mig ful och äcklig. Mest av allt så känner jag hur otroligt lättirriterad jag har blivit igen. Skosnören som gick sönder två gånger fick mig att kasta iväg skon, jag sätter mig med armarna i kors och blänger rakt fram tills jag nästan börjar gråta. Det finns så otroligt mycket ilska, frustration som jag inte får ur mig. Det har hackats i bitar och jag får bara tag i någon liten bit då och då, aldrig hela stycket. Jag försöker behärska mig för jag vill inte vara sur på Martin, det är inte han som har gjort något, men istället så blir det att jag riktar ilskan mot andra saker eller håller det inom mig och mår ännu sämre.

Allting känns på något sätt helt bakvänt och jag tycker inte om det. Jag har fått behärska mig för att inte skrika på Arri när jag försöker krypa upp i mina byxor när jag sminkar mig, för det är ju inte hon som har gjort något. Och det skrämmer mig så otroligt mycket att jag ibland känner att jag bara hade velat kasta iväg henne, bara för att få ur mig ilskan. Men det skulle jag aldrig göra. Hellre att jag hugger av mina armar än skadar henne, för trots allt så ger hon mig mycket att le åt.

Jag hatar mina tankegångar, jag hatar att allting bara känns upp och ner, in och ut, helt fel.

Jag fick en kommentar, som jag i skrivande stund inte har godkänt eller tagit bort, på inlägget Det började som en enkel mening, en rad som bitit sig fast.

fiffi skrev:
jävla attentionseeker

Men jag undrar, är det inte så att det egentligen fiffi som söker efter uppmärksamhet? Jag vet inte hur många gånger jag har fått gästboksinlägg ifrån henne, mestadels med innehåll som tyder på att hon tycker att allting jag gör är något jag fått ifrån Vingklippt Ängel.
Hon tycker att jag försöker skaffa en massa uppmärksamhet, men det är inte jag som måste kommentera henne hela tiden, det är inte jag som inte kan skita i henne och låtsas som hon inte finns. Hon har visst något konstigt behov av att häva sin uppfattning, och det räcker inte med en gång. Nejdå, det ska upprepas 1, 2 och 10 gånger om, kanske för att så många som möjligt ska få läsa vad Fiffi tycker? För Fiffi behöver bekräftelse på att hon inte tycker så ensam?

Nej, jag vet inte, det enda jag vet är att jag en gång sagt till henne att komma fram och säga det till mig face to face. Jag har sett henne flera gånger, det har aldrig hänt. Är det kanske lättare att gömma sig bakom datorskärmen?
Det är ganska lustigt egentligen, att hon är nära vän med en som, enligt vad den här vännen sagt till mig, har skurit sig. Men eftersom Fiffi känner henne så kan vännen omöjligt vara en wannabe.
Eftersom det är just det; Fiffi känner henne.
Det är ju synd att Fiffi inte kan bemöda sig med att ta reda på fakta istället för att bara döma. Det är ett tydligt bevis på att hon är omogen och inte kan acceptera att hon har fel. Hon tycker si och så, och då ska det vara så oavsett om det är sant eller ej. Har jag fel?

Jag struntar fullkomligt i dina omogna kommenterarer och jag vet vad du tycker eftersom du måste säga det med jämna mellanrum. Du är välkommen tillbaka när du har lärt dig hur man skriver konstruktiv kritik.
Tills dess; Puss.

(OBS: eftersom detta inlägg är kopierat ifrån min gamla blogg, så kan man inte se kommentaren här "på riktigt". Vill du se den, av någon avledning, så finns den här.)

Jag minns kanske inte alla gånger de kallade mig saker, jag minns kanske inte exakt vad de sa, vem som sa, hur många som sa.
Men jag minns hur det var att inte ha någon som sa ”Strunta i dem, jag tycker om dig.”
Jag minns hur det var att gå så långt bort ifrån skolan som man fick, för att slippa känna sig ensam, för att få vara lugn för en stund. Men aldrig försvann klumpen i magen, för jag visste att bakom nästa krök väntar ännu mer ord, ännu mer iskalla blickar, ännu fler stunder som en osynlig. Ännu fler stunder då det upprepades hur hemsk och äcklig jag faktiskt var.

”Åh nej, inte hon!” stönade dem när vi inte själva fick välja grupper. (Och det blev oftast så att fröken valde eftersom ingen ändå skulle välja mig. Jessica förstör allt, utan henne hade den här klassen varit perfekt, var det så de tänkte?

De få stunderna då till och med den värsta mobbaren kunde prata med om helt vanliga saker, som samma bokklubb som vi var med i, var det egentligen ett falskspel? Berättade hon sedan för de häftiga om att ”Shit, tänk om hon trodde att jag ville vara kompis med henne nu. Vem fan vill det liksom?

Jag vet inte. Jag vet ingenting om dem, men jag hade velat fråga vad som var så fel med mig och rätt med dem.
Vad som fick min bästa vän sedan 4 år tillbaka att börja hata mig så intenstivt att det nästan kändes i luften. Var jag bara henne leksak under de åren? Någon som var rolig tills ”Oj, kolla där! Absolut toppmoderna nya kompisen, måste ha, bort med den gamla fula.”

Om jag kunde tala om för henne hur det kändes.
Om jag kunde tala om att jag tänker tillbaka på fina stunder vi haft med ett leende.
Om jag kunde tala om för henne att jag ser på foton av oss som små och inte minns ögonblicken, men minns att vi skrattade.
Om jag kunde tala om att jag fortfarande ler åt den där teatern vi hade i mitt rum, som finns inspelad på band.

Om jag skulle berätta att jag inte vågade gå till kören eftersom vi bytt platser och jag hamnade jämte henne.
Om jag skulle berätta hur ont i magen jag hade hela tiden.
Om jag skulle berätta för henne att all min kraft, allt det roliga jag fann med att uppträda i teater och liknande på skolan, om jag skulle berätta att hon stal den.
Om jag skulle säga henne att hon startade ett helvete som höll i sig ända fram ända in i nutiden.
Om jag skulle tala om att det hon startade har slutat med ambulansfärder, akutmöten med psykolog och läkare, 10-tals akutbesök för stygn på stora sår, 1 överdos, inlåsningar på psyket, självmordsförsök jag inte ens orkar hålla räkning på längre. Om jag skulle visa henne mina armar och tala om för henne att det var hon som startade det, om jag kunde fråga henne vad som hände, vad gjorde jag för fel?.
Skulle hon då berätta, eller skulle hon skratta mig rakt upp i ansiktet och säga ”Du. Det var ditt fel hela tiden.”

Om jag bara kunde gå tillbaka till mitt mellanstadiejag och berätta att det blir bättre. Många fram och motgångar. Hade jag då orkat vänta, eller hade jag tillslut försökt ta livet av mig ännu tidigare, och lyckats, för att jag inte orkade vänta?

För jag minns fortfarande hur det är att inte ha någon som svarar tillbaka på den elaka kommentaren, jag vet fortfarande hur ont det gör, hur det känns som om man bara vill försvinna.
Jag minns hur det är att inte ha en riktig vän.

Tvn blev en del av mitt liv. Böckerna den största delen av mitt liv. Jag flydde in i andra världar, skolkade och låg i soffan och tittade på gamla inspelade Pokémon och Digimonavsnitt. Jag flyttde in i Tvillingböckerna, där Jessica var helt tvärtemot mig. Jag gömde mig inom, bakom skärmar av alla de slag.

För utomhus kunde jag inte gå! Då skulle det genast starta en ny kaskad av kommentarer, pikar, elakheter, hånfulla skratt, psykisk misshandel.
Så jag gömde mig inne vågade knappt ens vara på balkongen. Jag satt hemma och i bakhuvudet låg en tanke och malde.
Men Markus, som var sjuk och var hemma, honom retade de inte om de såg honom ute, för fröken hade sagt att doktorn sagt att han skulle börja lugnt.

Markus var alltid snäll mot mig om vi hamnade i samma grupp, vi kunde skratta och skämta. Han var den enda som var snäll, om han tvingades umgås med mig. Det fanns lappar i min bänk, hatlappar, lappar som någon ritat där det stod Du är ful/söt, bara för att skratta åt hur jag reagerade.

Jag kan aldrig säga att de slog mig, för de gjorde de inte. Det var knuffar för att komma fram till sin krok, extra hårda bollar på gympan som bara råkade bli så, ett slag i ryggen och ett ”Men jag skojade ju bara.”

Psykisk misshandel, jag vågar kalla det i grov form.
Misshandel som bitit sig fast och fått mig att tro på deras ord, deras lögner.

Jo, jag är nog ful och äcklig. Och en idiot. Och jag är smal. Men jag trodde man skulle vara smal? Ska man kanske vara tjock nu, eller är det för att de vill reta mig mer men inte riktigt kommer på om vad? Jag gjorde samma sak idag som hon gjorde i förra veckan, varför var det roligt då och bara löjligt och ”Du är en idiot” idag?
Står det FEL i min panna?

Småbarnstankar, storbarnstankar, tonårstankar, nutidstankar.
Det satte sig djupare än ni kunnat ana. Det etsade sig fast, kommer aldrig att försvinna helt, trots försök att måla över.

och jag minns fortfarande hur det är att inte ha en enda vän.

idag saknar jag Maya. jag drömde om henne i natt och jag har fortfarande inte insett att hon inte finns mer. jag har inte varit hos pappa än, så för mig så finns hon fortfarande. jag vet inte om jag hade orkat med att vara där utan henne, vi hade ändå haft henne sedan jag var 5. älskade busvovve, varför var du tvungen att bli gammal? kunde du inte ha levt för alltid? jag har ingen ruffsig mage att gråta ut mot längre. jag minns fortfarande ditt skall. jag är så glad att jag hann filma dig med min digitalkamera, men jag önskar att jag hade varit hos dig den där sista dagen.
älskade du, vad jag saknar dig. jag hoppas att du har det bra i himlen. vi kommer träffas igen, visst?