19.30 ~ Skrivbordet
Idag inträffade en av de saker jag är mest rädd för: inbrott. När vi var hemma dessutom. Mammas plånbok blev stulen & jag förstår inte hur man kan göra något sånt här. Ska jag inte ens få känna mig trygg i mitt eget hem?
Det här är anledningen till att Martin får använda tre lås på vår ytterdörr.

Plånboken har iallafall kommit till rätta, det enda som fattades var ca 50 - 100 kr & mammas Valutakort som hon redan har spärrat. Det var något gammalt par som hade hittat plånboken i sin trapp & de ringde polisen. TACK söta rara.

Övrigt: Jag äter Kindereggchoklad istället för mat. Det här med att äta ordentligt har väl aldrig riktigt varit min grej.

16.11 ~ Skrivbordet
Jag fick ett inlägg i Fråga Jessica, som fick mig att tänka väldigt mycket:

"Hej Jessica!Har läst om det du varit med om och det beörde mig mycket kan jag säga.Tycker det är hemskt hur de behandlade dig i skolan.Det är skrämmande att till och med små barn kan vara så taskiga.Hur tror du att ditt liv skulle ha blivit om du inte varit med om allt detta?"

Jag tror att jag hade varit en mycket gladare person. När jag gick i lågstadiet så älskade jag att spela teater, jag var sprallig & glad. Kanske hade jag hållit på med teater om allt det här inte hade hänt. Kanske att jag hade gått hos en sångpedagog, eftersom jag älskade att sjunga.
Det här är en svår fråga, för det kan finnas så många olika svar. Men jag är säker på att jag hade varit mycket gladare, orkat mer, varit mer social. Varit som de flesta andra helt enkelt.

23.16 ~ Sängen
Det känns som att jag bor i min säng nu för tiden. Orken har försvunnit helt & allt jag gör är att önska att jag får sova. Jag förstår inte vart det här kommer ifrån. Allt jag vet är att det känns som att jag aldrig får sova ut, hur mycket jag tid än spenderar i drömlandet.

Lara Croft, my darling, är på tv. The cradle of life på tv4. It brings back memories från när jag var totalt fixerad vid Angelina & kunde hela Girl, interrupted utantill. Fast i & för sig, det kan jag nog fortfarande. Men jag var totalt fixerad, fixade en autograf & hade väggarna tapetserade med posters ifrån vissa av hennes filmer. Jag äger även en busshållsplansch med Mr & Mrs Smith, som självklart täckte en stor del av min ena vägg.

Jag minns även alla de sömnlösa nätter då jag om & om igen tittade på Gia & Original Sin samtidigt som jag skrev dagbok på engelska. Den dagboken finns fortfarande kvar, dock i Lund. Det var på den tiden då jag precis hade börjat skada mig, & Angelina räddade mig nog ett antal gånger ifrån att göra något riktigt dumt.

Jag ville vara henne & det vill jag fortfarande, men som det var då & inte nu. Det är så otroligt synd att hon har gått ner sig så mycket & jag önskar att jag kunde göra något åt det. Jag vill ju ha tillbaka min gamla Angelina. Hon som blev min närmaste vän. Hon som räddade mig om & om igen.

14.39
(kopierat ifrån bdb, skrivet igår)

Jag känner mig helt plötsligt så väldigt ensam.

Beatch, jag saknar dig, att det alltid var vi. När det var "titta, där är Jessica, vart är Bea?" & tvärtom. När alla visste att var jag någonstans så var du där också.
Minns du sommaren när jag bodde hos dig nästan hela Juni?
Jag saknar det, så jävla mycket. Det gör ont att veta att vi nu är så långt ifrån varandra.

& mest av allt saknar jag att ha en person som jag kan träffa i stort sett när som helst. En person som blir min närmaste. Jag har så många nära vänner, men ingen bästa vän. Ingen som jag vet att jag kan åka hem till mitt i natten om jag skulle behöva det.

Det gör ont & hade det inte varit för att jag är sminkad så hade jag gråtit, för jag känner mig så ensam.

Jag har min Martin, men eftersom jag pendlar så blir det så svårt & jag behöver ju någon som är min bästa vän på ett annat sätt.

Det gör så ont att jag vill trasa sönder den del av mig som behöver andra.

12.56
Jag hade så många drömmar.

Jag var 6 år & skulle bli en känd sångerska. Mina största idoler var Spice Girls.
Jag var 13 år & skulle bli en extremt känd skådespelerska. Mina idol skiftade.

Jag skulle bli så otroligt mycket. Jag skulle bli känd, jag skulle bli älskade. Jag skulle visa dem att jag vann över dem, att jag kom längre än dem.

Istället blev jag ett psycho med söndertrasade armar, ångest, piller & diagnoser, med självmordsförsök & inläggningar på psyket i bagaget.

Tänk om jag kunde berätta för dem, för henne, hur de förstörde mitt liv. Trasade sönder mitt självförtroende & krossade mina drömmar. Hur de förstörde min skolgång & mina chanser till ett normalt liv.

Tänk om jag kunde visa dem hur förstörd de gjorde mig.

(23.37)

8-årig pojke rånad
Det här är något som jag faktiskt inte förstår. Rånen, både offer & rånare, går längre & längre ner i åldrarna. Vad är det egentligen som händer med världen om det blir såhär? Om inte ens barnen kan vara ifred, så hur ska vi andra kunna.
Jag kan inte låta bli att tänka på pojken, på hur ledsen han måste vara, hur stolt han måste ha varit över sin telefon. Jag har ju en 12-årig bror här hemma så jag vet på ett ungefär hur de tycker om mobiler.
Men mest av allt: hur otroligt rädd han måste vara.

(Jag vet själv hur rädd jag blev när de berättade om ett gäng som gick runt i Lund & stal, mitt i stan & på ljusa dagen. Hur ska jag kunna våga gå på stan, utan att misstänka vartenda människa jag möter. Jag märker hur jag har ett hårdare & hårdare grepp om väskan, hur jag krampaktigt håller fast i mobilen som ligger i fickan. För alla jag stöter på kan ju vara Efterlystmänniskor)

Tack & lov så fick polisen deras namn, adress & säkerligen telefonnummer.
- Gå till polisen & lämna in er själva, om ni har lite kurage. Annars kommer de & hämtar er, sade Hasse Aro, & jag blir så glad för pojkens skull, men samtidigt ledsen. Glad för att de har fått fast de tre män som gjorde det, ledsen för att det här är ett enormt trauma som säkerligen kommer innebära åtskilliga psykologbesök. Världen är så otroligt snedvriden these days.

(Förlåt om det är en massa stavfel & kringelkrångel. Jag är lite smått påverkar av mina mediciner.)

05.24
Igår natt fick jag ett mail om något som fick mitt hjärta att stanna: Min Nancy, olyckssyster, ligger på Universitetssjukhuset här i Lund. De har hittat en cysta, en hjärntumör. Den opererades bort, och hon är på bättringsvägen, men jag är rädd. Cancern tog min morfar, men jag tänker inte låta den ta min olyckssyster, jag ska slåss vid hennes sida.
Idag ska jag hälsa på henne, och jag ska försöka komma ihåg att berätta om hur det gick. Jag kanske rent av skulle försöka skriva hur hon mår emellanåt och sådär. Men vi får se.

Nu när jag vet detta så känns mitt tillfälliga problem så otroligt i-land; min kalender är borta, och det då verkligen behöver den. I den finns nämnligen numret till min psykolog, jag känner att den 10:e är för långt bort, och jag behöver verkligen prata med henne om det här med Nancy.
Men som Torii skrev (på ett ungefär): kalendern kryper fram & cancer suger, men det bästa du kan göra nu är att besöka henne.
Jag minns inte exakt, men det är på ett ungefär. (Om du minns, kan du skriva om du minns det bättre än mig?)

Mina piller har börjat verka, jag känner lite som om jag är i en dimma, och jag är extremt sugen på ost, så jag ska fixa.

Godnatt, vi ses om några timmar lill Olyckssyster, jag älskar dig .

Jag sov hela fredag (och trodde jag sovit i en vecka och dödad råttorna, och vaknade tidigt igår morse med en känsla som var obehagligare än abstinensbesvären jag får av Seroquelen. Varje jag gång reste mig så hade jag känslan av att ha tyngder i hela kroppen, när jag gick så var det en blandning av att världen gick för fort, att jag hade ätit tyngder och att något försökte skaka på mig. I stort sett så kändes det som om min kropp höll på att lägga av. Men jag klarade mig och så fort jag lyckats få i mig mina piller* (och de fått börja verka) så gick allting mycket bättre. Då började jag känna hur äcklig jag var (duschar väl högst två gånger i månaden nu för tiden) och jag klarade verkligen inte av mitt flottiga hår så jag övertalade Martin att hålla mig sällskap och flydde in i badrummet. Det blev en sådan gång då jag verkligen ville bli skinande ren så alla armband åkte av (i vanliga fall är det bara halsbanden, vill inte ha rost) och jag skrubbade, gosade ner mig i vattnet och skrubbade lite till. Martin hjälpte med ryggen och fasiken vad mysigt det är när någon annan river en på ryggen med en borste (en ordentlig ryggborste dessutom, som jag alltid använder till hela kroppen). Man vill inte att det ska ta slut, samma sak som att bli killad i håret, för det bli en form av avslappningsövning = andas in, andas ut, känn killandet osv.

(* sedan jag råkade få dispergerbara lamotrigin så har jag haft svårt att ta mina piller utan att må illa. De blir äcklade miner och nästintill klökningar så fort jag tänker på mina piller, nu för tiden, vilket aldrig har hänt innan.)

När jag började känna att kroppen var ren (mina nyckelben var för övrigt helt svarta innan badet) så blev det dags för håret. Mitt äckliga, flottiga hår, som jag aldrig vill ha något att göra med nu för tiden. Men jag klarade mig, tog mitt Muminschampo (de finns på Ica nu!) och spred en lukt av persika i hela badrummet. Tog även efterbehandlingen till en hårfärg som glömts kvar på en badrumshylla, eftersom jag inte har hunnit köpa inpackning. Håret ska börja skötas, nu är det bara hygienen överhuvudtaget, och tänderna. Till sist en skrubbhandske och Clearasil. Sedan fick jag vara ren.

Orkade faktiskt följa med till Ica, jag brukar alltid knixa gällande det. Men nu har jag mitt jäkla Blue Fruitte. Prova det.

Tänderna ja, apropå tänderna. Jag måste verkligen börja komma ihåg att borsta dem, jag får hål i lagningarna, hål överallt och tack och lov så måste jag än så länge inte betala men jag måste lära mig att borsta dem innan detta händer, annars kommer jag antingen inte ha något pengar eller sönderfallande tänder. Jag önskar att jag hade någon som var vaken när jag var det och hela tiden påminde mig om saker som att borsta tänderna, inte äta godis, dricka vatten, göra det jag skulle när jag råkade fastna med något annat, ja, ni hänger men. Men hur tusan gör man? Lappar hjälper inte, att tänka på det hjälper inte, jag behöver någon som fysiskt tar tag i mig och tvingar in tandborsten i munnen. Man skulle varit liten igen. Eller gått "som vanligt" i skolan, för där kunde man ju inte gå runt utan att borsta tänderna på flera veckor, man kan ju inte gå runt med äcklig andedräkt. Jag behöver en spark helt enkelt.

Annat då. De pratade med mamma angående mina p-piller och nämnde att Lamotrigin inte passar ihop tillsammans med dem, så nu väntar vi, medan vi stampar med foten, på att den nya läkaren, som jag inte ens verkar ha fått än, ska ringa ifrån vuxenpsyk så att vi kan klara upp det här. I värsta fall får vi ringa till Dr Håkan, men jag ska ju tydligen vara helt utslängd ifrån barnspyk nu (jävla skit) så det kan bli problem där.

Det känns så otroligt skönt att jag har börjat prata med pappa ifrån, och han skrev en så söt kommentar till inlägget Små fotspår.

Förresten, jag har väl inte skrivit att min mamma har skaffat en blogg? Jag har nämnt det några gånger och mamma har funderat och nu har det hänt. Hon har inte skrivit mycket, men det kommer, för jag vet hur mycket tankar hon har, om allt möjligt, som snurrar. I det senaste inlägget, Vem är jag, så skrev hon en dikt om mig, och den rörde mig, hade jag kunnat gråta så hade jag gjort det. Jag förstår inte att min mammi inte kan se hur bra hon är på att uttrycka sig. Jag menar, varifrån skulle jag fått det? Pappa skrev dikter innan och mamma kan skriva, även om hon inte själv ser det, så det var ju knappt en nyhet att även deras dotter skulle komma att bli en som älskar skrivandet och att, som Berny Pålsson uttrycker sig: trolla med ord.

Det går upp och ner, hit och dit, men mina föräldrar är de bästa på sitt egna lilla vis.

(Nu kommer jag skriva en lång och jobbig text. Det hade ju varit roligt om iallafall någon orkade läsa igenom den. Men annars så kan ni ju skita i det.)

Det känns som om jag inte är någon längre, det finns ingenstans som är "hit tillhör jag". Halmstad är inte min stad, Lund är inte min stad, och jag vill nästan inte åka till Halmstad längre. Det känns så hemskt att inte ens veta vilka som är vänner och vilka som hatar varandra längre. När jag väl träffar folk i Halmstad så vågar jag inte ens föreslå om vi ska träffa den eller den, eftersom jag inte vet om den jag är med för tillfället tycker om den jag vill förslå. Jag saknar parken, den gamla tiden, B&Btiden allra mest. Jag skulle ge ungefär allt för att gå tillbaka till 2004, B&B, psyket, minnena av att gå till BUPskolan i höst/vinterväder med I must be dreaming spelandes i cdfreestylen. Ångest framkallas bara jag tänker på den här tiden, det gör så fruktansvärt ont. Och när jag dessutom kommer in på psyk så blir det ännu värre, för aldrig att jag kommer ha rum nummer 6 igen, aldrig att jag kommer fika kvällsfika och titta på något dåligt program på 1:an, 2:an eller 4:an. Jag kommer aldrig mer att bl inlagd på BUP och jag hatar min ålder, vill utplåna den, jag vill vara 14, 15 för alltid. Varför måste tiden fortsätta framåt, varför måste den vara en sån jävla envis fitta?
Nu har jag den iskalla klumpen i magen.

Dessutom så är det bråk med pappa, igen. Jag vågade tro att vi skulle hitta tillbaka när vi smsade, prata om Moas födelsedag och att jag skulle bränna ner allt med Moa och dem, och ge.
Men det har gått åt helvete det med, för redan dagen efter så kom det på nytt kommentarer på min blogg, och inte ens bloggen känns som en fristad längre. Vad fan gör man om man inte ens vågar logga in på sin egen blogg? Jag skrev ett långt och förbannat mail till pappa angående kommentarerna men det hela spårade ur och allting jag någonsin varit förbannad över, men tryckt undan, kom upp till ytan, och hade det varit face to face så hade jag vrålat i säkert 10 minuter. Jag är så jävla arg, men ändå så liten och svag, Rakbladen ligger nära till hans, 10 nya rakhyvlar med sylvassa blad som bara väntar på att få skapa stora sår som behöver sys. Det lockar mer och mer hela tiden, och jag tänker bara "varför inte?", för varför skulle jag inte skära? Det finns ingen anledning till att inte göra det, men däremot hur mycket som helst som talar för skärning. Sorg över en försvunnen tid, ilska och ledsamhet över en pappa som inte förstår, känslan av att vara usel, utbytt, onödig, ovärdig ett liv.
Kedjerökning och mina tankar exploderar av minnen av mina sydda sår, fettklumparna, blodet, akuten, BUP. Ondast gör minnena av BUP. Förstår de inte att jag inte är vuxen i sinnet? Det finns inget vuxet med mig.
Jag blir arg för minsta småsak, har ingen som helst hand med pengar, jag vill vara liten, vill skyddas ifrån mig själv. Men vem ska skydda mig?

Jag hatar att det alltid måste vara jag som tar kontakt med läkaren när jag vill dö. Att det aldrig är någon annan som blir orolig. Jag klarar inte av ansvaret, varför kan ingen bara ringa det där samtalet? Jag vill ligga på golvet i en liten boll, under sängen, och gömma mig ifrån mina monster. Hålla för ögonen, för ser inte jag dem så ser inte de mig eller hur? Men hur håller man för sitt huvud, hur kan man hålla händerna för bilderna som exploderar på näthinnan? Hur håller man händer för monster?

Yrseln börjar ta tag i mig, jag vet att det är medicinen, men jag kan inte låta bli att oroa mig, är det Den Obehaglig Känslan som kastat sig över mig igen? Utsättningssymptom för Fluoxetinet säger läkaren. Fluoxetinet som jag ätit i 4½ år, Fluoxetinet som jag började med då jag först hade kontakt med överläkare Håkan Jarbin, Fluoxetinet som jag först fick i tablettform, en tablett som smälte så fort den nuddade tungan, den äckliga smaken som spred sig samtidigt som man hällde i sig te så fort man kunde. Fluoxetinet som jag fick i en liten plastburk med lock (har jag inte en sån sparad?)

Det känns som om texten börjar spåra ur, men orden fortsätter falla ner som stenar faller ifrån ett berg vid ett ras. Jag funderar på om jag ska ta ett par Sobril, kan jag äntligen få lugn i min oroliga själ då? Eller blir det bara en verklighetsflykt, som inte får bort monstren utan bara virar in dem i bomull för en kort stund. Jag vet inte, jag vet bara att jag någon gång vill kunna existera utan monstren. (Eller vill jag det egentligen? Sedan jag blev sjuk, har jag någonsin velat tillbaka till det folk kallar frisk?)

Ni förstår inte min verklighet och jag förstår inte er. Men jag vet att jag aldrig vill leva i det ni kallar verklighet, för det var inte menat för mig. Jag gjordes inte för den här världen. Som Manson säger; Heaven wasn’t made for me.
Jag kommer aldrig passa in i er perfekta värld. Ni finns i en glaskupa, en sådan man vänder upp och ner och då kommer vintern. Men den halkar ur mitt grepp och krossas mot marken. Jag kommer aldrig kunna leva i er verklighet eftersom den gång på gång krossas. Så jag kapslar in mig i min egen, kryper ihop i fosterställning för att slippa monstrens skrik, men inget hjälper. Deras ord tar sig in, under huden, och rakt mot min själ med vassa rakblad, och inga plåster kommer åt.
Söndertrasad ligger jag fortfarande i fosterställning, i ett löjligt försök att skydda mig själv för det som ändå inte går att skyddas ifrån?

Jag kan inte sluta skriva, vill så gärna kunna förklara, men ni kommer aldrig förstå.
Gång på gång försöker jag hitta det där ordet, det som ger er en Aha-upplevelse, så att ni för en gångs skull kan förstå min verklighet. Men jag tror inte att detta ord ännu är uppfunnet.

Snurr i skallen, är det Den Obehagliga Känslan som kommer och gör sig påmind? Känslan som jag har haft i vad kan det vara, två veckor? Jag hänger inte med längre, gömmer mig bakom datorn, vågar inte prata med någon, vågar inte träffa någon, vågar inte leva.
För vad finns det för liv där ute? Vad finns det som kan hjälpa mig bättre än rakbladen, mina vänner som funnits i 5 år.

Jag är inte beredd att lämna sjukdomen. Jag är inte beredd att bli en kopia av er.

As you can see, when you look at me, I’m pieces of what I used to be

Jag satt och funderade innan, när minns jag inte. Kan de har varit när jag skållade händerna (knogarna är fortfarande röda) eller var det i badrummet, när jag skar in LÖJLIG på benet? I vilket fall som helst.

Jag funderade över pappa, funderade över bråken som aldrig tycks sluta, över att vi båda två är så jävla tjockskalliga och långsinta ibland. Tänkte att "tänk om jag skulle skicka ett mail" men det kommer jag inte våga, för jag är rädd för att få ett arg och anklagande brev tillbaka.

Jag hade velat säga till honom att jag önskar mig en pappa, att jag har önskat mig det sedan jag var liten. En pappa som man stolt kunde säga "det här är min pappa och han är bäst". Jag mår så otroligt dåligt när jag är inne på t.ex bilddagboken och de skriver att deras pappa är bäst, att de är glada att de bor hos sin mamma och inte sin pappa. Tro inte fel nu, jag älskar min mamma och jag vill inte byta det. Men jag önskar att jag kunde ha en pappa att vara trygg hos, en pappa som jag kunde sitta och bilddagboken och skriva att han är världens bästa pappa, även om det bara innebär att han väcker mig på morgonen med te och cigg.

Jag hade velat berätta om alla gånger jag skurit mig, när han inte sett, när jag önskat att han skulle upptäcka men inte bli arg, utan plåstra om, krama och sedan sitta ner och att vi tillsammans försökte reda ut varför detta hade hänt.
Jag minns en gång när jag skurit riktigt mycket på ena armen, och jag gick ut på toaletten två gånger, pappa satt vid datorn. Jag önskade av hela mitt hjärta att han skulle upptäcka och bry sig, krama mig, säga att jag inte är dålig, att alla trampar snett ibland. Men han upptäckte inte, och jag berättade inte.

Jag minns en annan gång också, som gör så otroligt ont. Jag hade skurit på både armar och ben (första gången på benen) och tog på mig strumpbyxor och mysbyxor när jag gick och la mig, för att jag inte ville bloda ner, ville inte vara till besvär. Men lakan och påslakan blev ändå blodiga, och jag vaknade först halv sex på kvällen av att Moa ville leka. Jag sa ingenting, bäddade och gick hem till mamma där vi tillsammans nästan fick slita bort strumpbyxor och mysbyxor, de satt som klistrade på mina ben, och det gjorde så jävla ont.
Ing-Ing ringde efter ett tag och sa väl något i stil med "Hm, har du/Jessica skurit sig?" och jag tänkte att hon kanske ville visa att hon var orolig, brydde sig. Istället sa hon "Kunde du inte sagt det så att jag kunde lagt sängkläderna i blöt". Sedan var det inte mer med det. Hon hade lika gärna kunnat slå mig rakt i ansiktet, och jag undrade om de någonsin brytt sig om mig. Alla gånger när jag var liten och i panik ringde hem till mamma för att jag inte ville vara hos pappa, för att jag ville hem. Den gången jag rymde och ringde mamma ifrån en telefonkiosk och sa att jag var påväg hem, mellan 01 - 03 på natten. Mamma höll på att sätta hjärtat i halsgropen och pappa eller Ing-Ing ringde nästa dag bara för att fråga om jag var där. Det verkade inte som om de oroade sig överhuvudtaget, inget "herregud, Jessica är borta, är hon hos er?" som mamma skulle sagt, det första hon sa. Nej, ingenting. Brydde ni er?

Jag funderar också mycket över tiden på psyket, då det kändes som om de bara brydde sig när jag var inlagd, för att doktorn inte skulle tro på att de struntade i mig. Hur pappa sa att han faktiskt inte hade tid, han var ny på sitt jobb, ville inte få sparken, att Moa var sjuk och behövde honom. Men jag då pappa? Jag var, och är, också sjuk, är det inte lika viktigt? Är jag inte lika viktig som min lillasyster för att hon är er dotter medan jag bara är din? Det gjorde ont, det gör fortfarande ont, för jag vill ha en pappa. Visst, jag har en låtsaspappa, men det ersätter aldrig en riktigt pappa.
Jag har ångest inför män, är övertygad om att de ska våldta mig. Varför kunde du inte finnas där och bevisa att det inte alls är det de är ute efter? (Ja, jag var sådan med dig med, jag fick panik av män. Killarna i parken var okej, men vartenda man fick mig att vilja rusa iväg.)

Du verkar tro att jag fortfarande är fjorton år, en rebellisk tonåring som vägrar acceptera det doktorn säger, kastar stolar, bankar huvudet i saker, försöker tända eld på min säng, rymmer (de var inte oroliga på psyket heller, inte ens en efterlysning, var jag bara en jobbig patient de ville bli av med? Vill du bli av med mig), en fjortonåring som skär sig och skriver med blod på väggen inne på toaletten vid skolan. En tonåring som skriker, försöker hoppa ifrån broar, snattar, vägrar gå i skolan, gråter, skriker och svär. Men jag är inte henne längre. Jag fyller snart 19 och jag vågar inte längre skrika, inte ens hemma. Jag har inte varit på utsidan av bron sedan jag vet inte när, jag kastar inte saker, jag kan inte gråta längre. Jag har stängt in mig i en bubbla, klyschigt men sant. Jag sitter helst hemma, med en dörr låst med tre lås. Jag har blivit paranoid, pappa, jag har isolerat mig. Jag är inte lika glad nu, för du kan inte neka till att jag var gladare innan. Jag låser in mig med dator och tv, med musik på högsta volym. Det enda jag kan göra för att försöka skrika är att sjunga med i musiken så högt det går. Jag tar Sobril nu pappa, jag är rädd för människor, rädd för allting. Jag vågar inte prata i telefon längre, vågar inte ens svara men blir så lycklig när ni mms:ar bilder på Moa, min underbara lillasyster som jag gör allt för.

Du säger att du har gett upp och jag undrar; ångrar du mig? Är jag bara ivägen? Varför sa du att jag skär mig för att jag vill ha uppmärksamhet? Förstår du inte hur ledsen jag blir av att min egen pappa inte kan ta det på allvar när jag skär mig sönder och samman, när jag långsamt går i bitar? Förstår du hur glad jag blev när du besökte mig på psyket, när du stannade till kvällsfikat och skämtade, hur tryggt det kändes? Förstår du hur stolt jag blev när du berättade att du ställt dig upp i klassrummet och skällt ut vartenda en som varit på dig? Förstår du hur otroligt mycket jag önskade att jag hade ditt mod, att jag önskade att du kunde lära mig hur man blev modig? Hur mycket en liten sak som "ska du med och röka" betydde?
Jag undrar varför du sa att bollen var hos mig nu, när jag ville åka och träffa er i somras, när jag tog initiativet till att hälsa på. Förstår du inte att jag kastade över bollen till dig, och att jag hoppades att vi skulle kunna bolla snabbt?

Men det jag undrar mest är: Om jag verkligen lyckas ta livet av mig, kommer du må bättre då? Eller kommer du tycka att jag slösar dina pengar ännu en gång?

Det är så mycket lättare att öppna sig i den här bloggen, och jag önskar verkligen att pappa läser det jag inte vågar maila, att han ska läsa och kanske förstå mig lite mer. Förstå att jag inte hatar honom men att jag inte kan säga att jag älskar honom, att jag inte vågar. Förstår han att jag saknar min pappa?

Jag trodde att Den Obehagliga Känslan hade försvunnit för gott, men när jag nyss reste mig ur soffan så kom den tillbaka med full kraft. Det är inte vanlig yrsel och det är inte pilleryrsel, nej, det här är något annat. För att försöka beskriva så känns det som om kroppen går runt men huvudet sover. Dr Håkan sa att det låter som utsättningsbesvär (avtändningen) av Fluoxetinet och sa att jag kunde prova att ta Fluoxetin ungefär varannan dag, men det känns som att dra ut på lidandet, så då mår jag hellre såhär konstigt ett tag. Även om det är obehagligt.

Förutom obehagskänslor i kroppen så har jag den där klumpen i magen som tillslut kommer att explodera och göra så att jag mår illa vid vartenda andetag, och det enda som hjälper då är att skära skära skära. Så det är bara att vänta tills NCIS är slut, finns ändå ingenting att göra då.

Och av det jag nyss skrev så slog mig tanken "Kan det ibland vara så att jag skär mig mest för att ha något att göra?" Jag tror att det nog kan stämma, någon gång ibland. Oftast så är det skitsaker som gör att jag skär mig, typ att photoshop inte gör som jag vill. Men det kan också bero på andra människor, utan att de gjort något annat än att råka nämna att de har skurit sig eller att de lagt upp en bild där nya sår finns med. Då känner jag genast att jag måste vara värra, göra mer, djupare, värre. En känsla och tankar som jag inte kan ignorera, det är som om de sitter vid mina öron och säger "du kan bättre, gör det, gör det, gör det!" Jag tror att något sånt kan spela in idag. Det värsta är att jag är rädd att folk ska bli rädda för att berätta, och jag vill inte att det ska vara så. Jag vill finnas där, försöka hjälpa.

Den senaste veckan har jag inte orkat bry mig om hygien, förutom att jag tvättar händerna när jag varit på toa. Har inte duschat, inte orkat bry mig om att hitta kläder som inte luktar svett, inte ens tittat på mitt smink. Idag är den enda dagen jag har orkat försöka fixa håret.

Jag börjar bli folkrädd igen (eller har jag varit det hela tiden?) och vill helst sitta hemma, gömd bakom persienner, upphängda svarta sidensängkläder, en datorskärm och en tv. Om någon undrar om jag vill träffas så låter jag antingen bli att svara eller så svarar jag svävande. Jag känner mig så jävla elak, och blir arg på mig själv. Såhär var jag inte för 4 år sedan, för även om jag mådde skit så träffade jag vänner hela tiden. Nu håller jag mig till Martin och pratar bara med honom och mamma i telefon. Ringer någon annan så vågar jag inte svara. (Eller jo, när okända nummer har ringt så har jag svarat med ett "Vivillintehanågothejdå" och sedan lagt på och småskrattat för mig själv.)

Det känns som att jag borde äta, men så fort jag tänker på mat så tänker jag på mina dallrande lår och min hängande, äckliga mage. Egentligen så borde jag göra ett par hundra situps om dagen, men jag mår alltid så dåligt för att jag inte orkar göra mer än typ 10, så det blir att gå istället. Gå tills jag blir tokig. Påtal om att gå så borde jag gå ut precis nu, men jag vill inte missa NCIS så det får bli efter det, före skärning. (Apropå det, det heter skurit, inte skärt. Tack.)

Det här blev nog lite väl mycket, jag känner för att översminka mig, skära sönder mig och sedan ta kaosbilder, men det blir aldrig bra när man gör det själv.

Den gången när jag gjorde det när bilden togs så var det så otroligt jobbigt att bråka med kameran när jag ville ta bilder ur en annan vinkel än de när man ser att det är man själv som har tagit bilden.
Dessutom så skar jag mig för bildernas skull, inte för att jag mådde dåligt, och då blir den inte en lika äkta känsla. (Men tar man när man faktiskt mår dåligt så kommer folk börja tjata om att man är uppmärksamhetssökande, emo, fake och att om man mår dåligt så tänker man inte på att ta foto. Jag har sagt det själv och därför så känns det idiotiskt att göra tvärtemot vad jag själv har sagt.)

Jag känner mig äcklig, ful, skabbig, alla sådana ord du kan komma på. Ibland så känner jag bara för att lägga mig i hett vatten och skära mig, bara för att se vad som händer, om jag kommer förblöda eller om det bara kommer svida så att jag tar upp armarna igen. Jag har ju så dåliga rakblad att det inte blir några ordentliga sår iallafall, måste införskaffa nya och jag funderar på om det kan finnas på panduro, en hobbyaffär borde väl ha sånt? Helst hade jag åkt till ett Clas Ohlsson för där finns både rakblad och skalpell, men närmaste CO ligger i Malmö och den staden framkallar så mycket ångest att det inte ens går att förklara. Men det finns kanske andra sätt. Jag spånar vidare och håller käften för då vet ni inte och kan alltså inte hindra mig.

23.42
Fixat, snart finns här trygghet i metall.

Nu när jag läser ännu mer gamla dagboksinlägg så saknar jag nästan det. Saknar hur modig jag ändå var, även om jag inom mig mådde skit. Hur kommer det sig att det aldrig kan vara som man vill? Det som ändå gör ondast är att läsa E’s dagboksinlägg om när de var på läger i nian. Jag undrar, om jag hade gått kvar, hade jag känt att jag var en del av gemenskapen eller hade jag hamnat utanför? Hade jag känt mig som en utböling eller hade det blivit bättre?
Det kommer jag aldrig få veta, men det hade varit intressant om man hade kunnat se ett alternativt slut på nian, bara för att veta.
(För även om jag kände mig sjukt utanför förutom med E så kanske det hade blivit bättre. Hade det kunnat det?)

På ett sätt så känns det som om jag vill försöka förklara även om orden försvinner, på ett annat sätt så vill jag bara skrika "Låt mig vara! Jag orkar inte bråka, jag orkar inte känna känslorna igen, jag orkar inte få tillbaka magontet." Fan.

För ett tag sedan skrev min mamma ett mail till min far och idag upptäckte hon att han skrivit tillbaka, och han visade hur omogen han fortfarande är. Tänkte att jag skulle skriva in mailningen här, så kan ni själva kanske förstå varför jag inte tycker om honom:

Hej! Hittade inte din telia mejladress. Tänkte bara berätta att Jessica har fått en ny diagnos.
Bipolär (just över gränsen) kallades förr för manodepressiv. Hon har fått nya mediciner så vi får hoppas att de hjälper henne att gå framåt. Tydligen är bipolaritet nåt som man kan ärva så jag undrar om du kan höra med din mamma om nån i er släkt kanske har/haft det eller nåt liknande. Har pratat med mamma men hon vet ingen i hennes släkt som ahr haft det, på pappas sida vet jag inte har inte hört om det iaf. Martin och hon firar förresten 2-års dag imorgon söndag. Va´tiden går.
Annars hur har ni det? Inget nytt om nån man känner?

Ha det gott!
Kati

Och far min svarade:

Halloj…

Kul att du skrev. Trodde jag hade hört av dig för sista gången…
Vad jag kan komma fram till så är det ingen i släkten som har haft nå´tt liknande.
Det enda jag kan komma på är väl att min ena moster åkte ut o in på psyket när jag var liten.
Fast vad det gällde vet jag inte…
Snackade med en kille på jobbet om borderline o det är ju också ärftligt…
Känns ju bra o veta att JAG inte är roten till allt ont, vilket innebär att nå´n har stött bort sin pappa för alltid helt i onödan… Det är smällar man får ta.

Jag vet inte om det har hänt nå´tt nytt. Jag hinner inte umgås med nå´n.
Övervåningen tar all tid. Bara det tråkiga kvar nu. Spackla o måla o tapetsera….
Det går inte så fort med tanke på mitt diskbrock.
Det var lite därför som tanten hoppade över brevet… Vi har så mycket annat nu….
Jo, jag vet att tiden går fort, snart blir Moa fem år, 18/7. Hade varit roligt roligt om hennes syster kunde komma då. Moa tjatar om henne varje dag. Lite jobbigt att förklara varför Jessica inte vill komma hit eller vill höra av sig till henne. Jag har provat o ringa så dom kan prata men Jessica vägrar svara….
Moget…
Nog om det…
Hur är det själv då? Tycker det är lite för långt mellan gångerna vi hörs av.
Trots allt så är o kommer du ju alltid att min närmaste o bästa vän. Känns inte bra att förlora någon som du…
Hade jag haft pengarna till det hade jag skickat iväg dig ett par veckor…

Kram Peppe

Ibland vill jag bara ge honom en jävla bitchslap rakt i ansiktet, men det skulle väl inte hjälpa, det heller. Det har ju inget annat gjort.

Det är ganska läskigt att läsa dem, och upptäckte hur otroligt manipulativ Enidas faktiskt var, och säkert är fortfarande. Jag vet faktiskt inte varför jag någonsin var vän med henne, antagligen för att ha någon överhuvudtaget. Dessutom så förstår jag inte hur jag kunde vara vän med någon som varit ett sånt svini mellanstadiet, med "du får en chans till" och sedan fick man be på sina bara knän för att slippa vara ensam. Men minen i nian, när jag kom med svartfärgat hår och poparstil, var ovärdelig. Det hade hon nog aldrig trott, att jag kunde ändra mig så mycket över en sommar. Men jag är glad att jag slipper henne, och det förvånar mig att hon faktiskt har vänner. Man undrar ju om hon manipulerar dem med, med att tjata om domedagen och att alla som inte är muslimer kommer dö.
Det är möjligt att hon har förändrat sig, men det har jag svårt att tro. Ibland kan man börja undra om hon inte var narcissist.

Dessutom så skrev hon öppet i sin dagbok, på sockerdricka, att det var så löjligt med folk som vill ta livet av sig och blablabla. Men när hon tjatar om att hon spydde upp mat, då var det en helt annan sak, för hon hade ju tydligen rätt att må dåligt eftersom hon varit med i ett krig hon inte ens minns. (Men så var det med allting, hon skulle alltid ha rätt. Hade hon sagt att gräset var rosa och himlen violett och jag påpekade att gräs är grönt och himlen blå så var det ändå hon som hade rätt.)

Nej, jag är glad att jag fick vett i huvudet och slet mig loss ifrån henne. Det var ju inte som om hon någonsin försökte få mig att må bättre. När jag tagit mig mod att visa mina skärsår så var jag tydligen dum i huvudet. Skitsamma att min pappa var ett svin, jag skulle tydligen ändå vara peachy keen.

Jag hade kunnat ge miljontals exempel på hennes idioti, men det är en sak som jag minns väldigt tydligt, och det är när vi diskuterade att min mamma jobbade halvtid för att hon inte orkade med jobbet. Åh, fy tusan vad hon gick på om hur svag min mamma var och blabla. Men när hennes mamma började jobba halvtid, då var det visst okej, för hennes mamma mådde ju så otroligt dåligt och bla bla BLA. Hon tyckte att mamma var dålig som inte hade råd med grejer för det skulle hon ju tydligen ha eftersom vi bott i Sverige så länge (mamma är ungersk), varpå jag påpekade att mamma har en massa studieskulder. Enida tjatade om att de hade det sämre och att de var så hemskt när de kom till Sverige. Men de fick en hel jävla lägenhet med möbler, medan min mamma fått vända på vartenda krona för att ha råd att ge mig en bra uppväxt.

Nej, fy helvete, nu vill jag inte grisa ner min blogg med Enida mer. Jag slipper henne och så vill jag ha det. (Tänk vad paff hon skulle bli om hon hamnade i helvetet. Jag hade velat se hennes min.)

Hur kan folk (bloggare) alltid hitta något att skriva om? Är det jag som lever ett tråkigt liv där inget händer, eller är det dem som är onödigt observanta? Har de lärt sig något som jag inte har, något som gör att de kan få allt att roligt fyndigt/roligt/galet? Om jag skriver att jag har varit i stan och handlat en tekopp så låter det så löjligt och urvattnat när jag läser det för mig själv, men hade någon annan skrivit det, med exakt samma formulering, så hade det låtit helt annorlunda. Vad är det jag gör för fel, hur kommer det sig att de kan och inte jag? Vad har jag gjort för fel?

Halvglor på någon tysk film på 9:an, och man kan väl säga såhär: Jag tittar inte för att jag har sett den ifrån början eller för att jag förstår vad de säger utan att läsa texten.
Jag vill helt enkelt ha tvn på i bakgrunden, då känner jag mig inte så ensam när Martin sover, och så kan man titta upp emellanåt och fastna i tvn lite. Det enda dumma är väl att det alltid är enbart dåliga program på tv vid den här tiden (03.07). Visst förstår jag att de förösker visa det mesta när de allra flesta är vakna, men vi som inte kan sova/går upp svintidigt då? Ska vi tvingas titta på programtablåer eller tvshop?
Det är ju nästan så att man borde ringa och klaga.

(2 kratrar på handen, men det räcker inte. Det behövs mer. För varje gång någon nämner rakblad så blir jag mer och mer sugen, för varje gång någon nämner att de har skurit sig så måste jag skära mig värre, djupare, farligare. I mitt huvud så måste jag alltid vara den värsta, den som har flest och djupast sår, den som varit på psyket längst, den med flest mediciner. Den vill jag vara.)

Ja, som rubriken säger. Det känns som om den här bloggen är ungefär lika intressant som tvshop. Jag vet inte om det är jag som är tråkig eller om det är läsare som inte kommenterar.

Jag tycker om att se mina fingrar flyga över tangenterna, hitta rätt och producera ord. Det är helt fantastiskt egentligen. Du klickar på en knapp och det visas en bokstav på en skärm. Det är sånt jag förundras och funderar över när jag inte sova.

Borde jag byta layout på bloggen? Jag tycker ju om den som den är nu, men ibland så känns den lite väl mörk. Borde jag byta blogg eller räcker det med en mer färgglad bakgrund som jag kan byta vid behov? Det jag mest tänker på är att om jag byter layout helt så kommer jag få fixa om bakgrundesfärgerna på alla rubriker (t.ex på min livshistoria) och det orkar jag verkligen inte, det är så sjukt mycket. Ska jag satsa på en lite roligare bakgrund eller så jag skippa allting totalt?

Rebelle: Jag ser ett åskväder, vad är det nu som tar upp hela ditt hjärta?
Jessica: Jag lyssnar på fel sånger, önskar mig något som jag aldrig kommer få.
Rebelle: Berätta.
Jessica: Ja, jag behöver ju inte fråga om du hört låten eftersom du hör det jag hör, men ändå. Har du hört, lyssnat ordentligt på Olyckssyster av Lisa Ekdahl? Hon sjunger om en olyckssyster och en olycksbror, och mitt hjärta blir svart. Jag önskar mig en olyckssyster och en olycksbror.
Rebelle: Jag kan vara din olyckssyster?
Jessica: Tack, men ibland så behövs det någon som man kan ta på. Jag har en syster, men vi träffas nästan aldrig, jag har en fruga men vi pratar nästan aldrig. Världen vänds upp och ner, och jag vill bara ha trygghet. Det är så lätt att hitta en olyckssyster, men vart kan jag hitta en olycksbror?

Jag kan inte förstå det, hon är borta, död. Jag skulle bara gå på toa och hittade henne liggandes på golvet, kall och stel. Jag rusade in i sovrummet igen och väckte Martin. Förstår inte det här, knappt 2 år var hon, vad hände? Har gråtit och snytit mig så att det började blöda, men jag skulle gladeligen blöda i näsan om Arri kom tillbaka. Jag förstår inte hur hon bara kunde dö, poff pang, knallfall. Jag förstår inte, vill inte förstå, inbillar mig att det är en otäck dröm som jag kommer vakna ifrån.
Jag vet inte hur Martin mår, det känns som om han försöker vara stark för min skull, men jag vet att inuti så skriker han av sorg.
Jag har gått runt och plockat hela natten, har varit vaken, och naturligtvis kommer tankarna; Tänk om jag hade öppnat dörren och sagt hej, tänk om jag hade kunnat vara där när hon försvann.
Älskade vackra iller, du har lämnat ett stort tomrum efter dig. Kom tillbaka.

03.00
Jag har tagit mina piller, jag är halvsnurrig i huvudet, men går jag och lägger mig? Nej, istället så vräker jag i mig mat = ångest och jag vill träna men jag vet inte hurvadnär, för ut vågar jag inte gå, och det är ju i stort sett det enda jag kan tänka mig att göra.
(Det snurrar och mina fingrar slinter, ögonen ser i kors och magen växer som en gigantisk ballong. Varför kan jag inte lära mig att spy? Allt är den här jävla Seroquelens fel, utan den hade jag inte gått upp så mycket i vikt. Tack och lov att vi ska trappa ner på den, då kanske jag lyckas gå ner i vikt.)

Jag och Martin fixade dosetten idag, och där hamnade även tre Imovane/Zopiklon som jag har fått utskriva igen, vid behov. Men just nu hade jag helst haft något piller som gjorde att allt fett bara rann av mig, då hade jag varit lycklig.

Jag behöver köpa nya rakblad, och jag skiter i om någon blir förbannad/ledsen/besviken, för ni vet inte hur det är att se andra människors nya, breda sår, och önska att det var ens egen arm.
(Dessutom så behöver jag vassare rakblad, för de gamla funkar knappt längre, antagligen p.g.a all ärrvävnad. Rövrakblad, eller något.)

Förresten: Det är min blogg, jag skriver precis vad jag vill. Nu ska jag gå ett par varv i lägenheten. Inte för att det kommer att hjälpa, men man kan ju låtsas. FETTO. Nej, jag är inte snygg, nej, jag är inte perfekt, nej, jag är inte smal. Så håll käften.

Anna Ternheims version, och jag påminns så otroligt mycket om Anna. Påminns om när hon hälsade på mig på BUP, påminns om gitarrspelandet och sjungandet i parken. Tänk om man kunde få vrida tillbaka tiden en stund, och uppleva det igen, njuta av det på ett sätt som man inte gjorde då. Det hade varit underbart.
En stor del av mig hade dessutom velat gå tillbaka till tiden när jag fortfarande hade E. Till 2004 - 2005, även om det var kaotiskt med inläggningar hit, självmordsförsök dit, skärsår upp, akutstygn ner. Jag saknar den tiden, saknar B&B, saknar E, saknar när det var vi och Shine, saknar 25:an och 27:an, saknar till och med DBT’n fast den mest var irriterande.
Shine får mig alltid att tänka på mörka höst/vinternätter, på kvällsbussresor, på mitt rum på 27:an.
Varför kan man inte få åka tillbaka i tiden?

Uppenbarligen så kan jag inte sova, och nu är det knappt att jag vågar försöka. Martin ska nog gå upp snart (vid typ 6 - 7), får se om jag är vaken då. När jag hamnar i det här tillståndet, då jag fastnar i 2004 - 2005, då vill jag inte gå och lägga mig, för då kommer tankarna och plågar mig, minnena plågar, retas, hånar. Inte ens att lyssna på Replica funkar, för på något sätt så måste jag plåga mig själv. Det blir Shine, Yours to keep och 156 även om den sistnämnda var en låt jag börjat lyssna på först nu när jag flyttat till Lund. Shine är den som gör mest ont, alltså är det den jag startar, den jag tvingar mig att lyssna på, den som gör att jag känner tårarna pressa sig upp, men bli stoppade precis i dörren.
Varför plågar man sig själv på det här sättet? Hur kommer det sig att man inte kan lägga saker bakom sig, men att det bara märks på kvällen? Vad är det för speciellt med kvällar och nätter?

Det gör ont i hjärtat när de sjunger våra rader, och jag kastas tillbaka till 27:an, höstkvällar och djävulsblumman.
Jag måste sluta vara så fruktansvärt nostalgisk, det kommer sluta med att jag går ner mig totalt.
(Men är det inte egentligen det du vill?)

Follow our stars under a painted sky
We’ll leave the world behind
We’re learning to fly
We used to get by

(Jag vet inte ens om du minns, vet inte ens om du bryr dig. Men jag minns, och det gör ont.)

02:43
Folk säger "och mitt indiehjärta slår och slår". Jag säger "och mitt bdhjärta slår och slår" för det är precis så det är. Jag älskar Broder Daniel, kommer alltid att göra. Henrik var den första att sätta ord på mina känslor (mina liksom många andras) och som verkade förstå det jag inte ens själv förstod. Folk tjatar om wannabes som inte kan sjunga, det är ju det som är grejen med BD. Idioter.

"Varför i helvete tjatar du om Broder Daniel?" tänker du. Jo, för att jag tittade på Knetvideos och Knet har jag visserligen tyckt om lite, men det var Broder Daniel jag upptäckte först. Så Knetvideos ledde till BDvideos som ledde till när de var med i/på Musikbyrån.
Del 1
Del 2 - Handlar bl.a om min absoluta favoritskiva: Broder Daniel Forever
Del 3

Det har inlägget är nog egentligen rätt onödigt, men jag vet att Åwsa förstår, och det räcker.
Du och jag och Broder Daniel. Alltid.

13:08
Igår slutade lite sisådär. Jag stod och skållade händerna, i en gryta med så varmt vatten som kranen tillät, tills de var helt röda och mina fingertoppar började bli lila. Martin öste på med kallvatten i samma gryta och tvingade ner mina händer, det blev ett litet slagsmål tills jag slet mig lös och gick och satte mig på stolen bakom sovrumsdörren. Jag gjorde sedan som jag brukar och la mig i sängen, stirrade in i väggen och hade huvudet snurrande av meningar, ord. För tillfället "Glöm inte bort att du är värdelös (värdelös) och illa omtyckt för den du är", Anton&Affes version. Martin kom och la sig bakom om mig, höll om mig och jag pratade på om allt som är jobbigt och dumt utan en tanke på att använda punkt eller kommatecken.
Det blev ilska för att folk verkar tänka att syns det inte att man har skadat sig så finns det inte, frustration för att man ibland vill skyddas från sig själv och bli inlåst men får höra att "Det är inte bra för dig att vara på sluten, du börjar se det som ett hem. Man ska bara vara här i högst några veckor." Själv så vet jag flera personer som varit där i upp emot ett år men det är väl visst en annan sak. Jag pratade om att det ibland hade varit skönt om det var någon annan än jag som berättade för min läkare att "Jessica mår visst inte bra, finns där något man kan göra? Jag är rädd att hon ska skada sig, kanske hade det varit bäst om hon fick tillbringa en tid på slutenvården?"
Massor av ilska och ord, meningar som kastades ut, jag struntade i om det inte blev sammanhängade, bara jag fick ur mig allting.
När jag till slut hade lugnat ner mig gick Martin för att fortsätta med maten. Vi lindade om mina händer och tittade på skräckfilm. Det känns lite bättre idag men jag är fortfarande arg på läkare som inte vill lyssna.

Mentill något som jag antar är lite roligare. Imorgon fyller jag 18 år. Det känns oerhört skrämmande, för med 18 år kommer allt ansvar. Det är nu jag måste började oroa mig för pengar, för nu är pappa inte längre skyldig att betala underhåll. Jag hoppas verkligen att det löste sig så att han får fortsätta betala, i och med att jag har börjat skolan igen så är han skyldig att göra det. Nu hänger allting på CSN och Försäkringskassan. Men jag är iallafall glad att det finns ett sätt så att han blir skyldig att betala om allting går rätt till, för hade det varit frivilligt så hade jag inte sett ett enda öre, det skulle jag kunna ge min högra hand för. Min pappa är så otroligt snål när det gäller mig, inte ens busspengar kan jag få. Men till säg själv har han råd med hur mycket som helst. Ibland önskar jag att jag hade velat säga precis vad jag tycker och tänker till honom, face to face, men det går inte för han trycker ner mig så jävla långt ner i smutsen att jag inte kan andas. Jag vet att man inte ska säga att man hatar sina föräldrar men ibland börjar jag undra..

Jag var inte där personligen och har inte hört något om att någon jag känner skulle varit där. Men jag har blivit berörd. Läst artiklar och Emelie’s blogg (som har berört mest, eftersom hon var där, hon upplevde helvetet, hon förlorade en syster). Jag tittar på filmklipp och försöker förstår, hur sånt här kan hända, hur det kändes, skräcken.
Men det går inte. Det går inte.

Världen är sjuk.

Jag kan inte förstå att det redan är Augusti, men det blir väl så, att tiden flyger iväg när man inte har gjort något vettigt på ungefär 1 ochetthalv år. Ingen skola, inget jobb, träffat kompisar lite då och då men mest av allt legat hemma och glott på tv samt suttit vid datorn. Snacka om att jag har haft mycket dötid.

Men nu är det andra bullar som gäller (jag har dock aldrig förstått det där uttrycket riktigt, för jag har inga bullar här.) Men iallafall, tro det eller ej, men jag ska faktiskt börja skolan. Eller ja, jag ska inte gå i någon skola, utan det blir att läsa hemifrån, distansundervisning. Till att börja med så ska jag enbart läsa svenska, sedan får vi se om jag kommer läsa mer, eller om det blir som alltid innan, att jag hoppar av.

Den 22 Augusti drar iallafall allting igång, då ska jag vara på Klaraskolan kl 15.00 och gör en grovplanering av hur jag ska jobba. Det verkar iallafall vara en väldigt bra skola, lärarna är trevliga och gör så mycket de bara kan fär att jag ska kunna jobba i min egen takt. De förslog till och med att jag själv skulle komma på ämnen som jag kan fördjupa mig i, ämnen som intresserar mig, istället för att de väljer och får halvdana arbeten. Känns riktigt bra. Förhoppningsvis så kommer jag att jobba ordentligt, även om det säkerligen kommer bli mestadels på natten. Men sålänge jobbet blir gjort så spelar det väl om det gör på dagen eller natten, eller har jag fel?
Jag nämnde förresten det för läraren som jag kommer ha kontakt med där, att jag kommer jobba på natten mest. Han sa något i stil med "Ja, då kommer iallafall inte jag vara vaken." Smart kille, men är man nattmänniska så är man. Och då så kommer han ju slippa vänta så länge på mina arbeten eftersom han kommer sova den mesta tiden då jag gör dem.
Vi kommer ha kontakt via skolans intranät, mina arbeten kommer skickas via det också, det blir nog bra.

Väldigt mycket skolprat nu, kanske lite väl mycket för alla er "vanliga". Men det här är faktiskt en stor grej för mig. Även om det mest känns som att jag vill bita fast i gamla vanor, hålla mig till kända mönster och vara precis som alltid annars. Men jag vet att det inte funkar. Nu när jag fyller 18 så kommer pappa bara vara skyldig att betala underhåll om jag studerar, så jag får hålla mig till skolan. Pengarna är nödvändiga.

Men, om man skulle ta lite roligare saker.
Mamma, lillebror och låtsaspappa är i Motala och mamma hade tydligen varit på en marknad för någon dag sedan. Där fanns det några stånd som sålde alternativa kläder och jag skickar en bild till mamma, på ett märke som jag sett på en tröja på Black Tornado i HBG som jag gärna ville ha. Gissa vem som blir skitglad när mamma ringer och säger att "Gissa vad jag hittade."
Den som hon köpte av har dessutom en butik i Göteborg som heter Xplosion och som ska försöka konkurera ut med Shock. Dit ska jag ta mig så fort jag kan, det verkar ju finns riktigt snygga grejer där. Relativt stort är det också, kanske inte lika stort som Shock där men definitivt större än Shock i Malmö.
Förutom denna tröjkärlek så hade hon köpt två stycken t-shirtar av märket Bye Bye Kitty. Jag är inte riktigt säker på vilken katt det är, Hello Kitty eller en annan. Men det är ju bara att vänta och se, för min snälla mamma skulle skicka alla tre på posten. Tackar tackar.

Och till en tredje sak; Jag fyller år om mindre än 2 månader. Närmare bestämt den 19:e September. Jag har inte riktigt bestämt hur jag vill göra. På ett sätt så vill jag ha världens röjarfest eller Freddy Kruegerkväll/natt. Eftersom Martin har en box med alla filmer så hade det varit en kul grej. Men samtidigt så känns det som om jag inte orkar med att träffa människor överhuvudtaget. Jag vill inte bli 18 och förväntas vara vuxen, mogen och alltid veta vad som är rätt och fel. För jag vet ju inte allt som är rätt och fel, jag vet vad som är rätt och fel för andra. Jag vet att andra människor inte ska gå mot rött ljus, men jag vet inte att jag inte ska det. Mitt tänkande är i stort sett likadant som när jag var på BUP första gången, när jag var 16, även om det inte verkar så utåt sett. Jag har helt enkelt blivit bättre på att dölja, även om jag mest vill skrika alla rakt in i öronen att jag passar bättre som femåring, att det måste vara ett misstag, jag är för fan inte 18. Att jag är lika stabil som ett jävla korthus.
Det är bara det att de tänker utifrån hur mina armar ser ut; "Aha, inga nya sår, hon mår nog mycket bättre."
Men det gör jag inte. Jag har helt enkelt inte orken att skära mig eftersom jag blir så otroligt slö av tabletterna. En yr zombie som äter alldeles för mycket godis och chips, och som sedan mår så otroligt dåligt efter det, ordet FETTO blinkar som en neonskylt i huvudet. Jämte den finns en ännu större skylt med ordet USEL, det ord som jag beskriver mig själv med. Kaos och Usel.

Jag kan inte hjälpa det, men idag längtar jag till 25:an. Till att slippa vara tvungen att existera, till den sortens verklighet som är fungerbar för mig.
Inlåst, trygghet.

Jag förstår inte varför min ork alltid kommer mitt i natten.
Jag vill sminka mig, jag vill klä på mig snyggt och jag vill ut på stan. Imorgon kommer jag inte förstå att jag tänkte så för då kommer jag vakna vid 15 och vara trött som en jävla jag-vet-inte-vad. Visst, jag går med på att jag är en nattmänniska men varför kan orken inte vara ens lite snäll? Jag blir så trött.

Jag vill träffa folk men samtidigt så vill jag inte, eftersom den enda jag känner mig fullständigt trygg med är Martin, och han jobbar. Jag vill fika, jag vill att någon ska ta en massa foton på mig, jag vill ta foton på någon, jag vill ha ett liv. Men det går inte för jag är så jävla feg, rädd, fobisk. Jag vågar inte träffa någon därför att jag inte vet vad vi ska prata om, vad vi ska göra.
Varför kan det inte finnas någon mer i Lund som jag känner mig trygg med?

Det är i de här stunderna som jag kan sakna Halmstad. Saknar att sticka in till stan och veta att det alltid finns någon där som man kan hänga med, någon att prata skit med.
För jag kan inte prata med folk här på samma sätt, de känner folk jag inte känner, jag känner folk de inte känner, men vi känner inga som känner oss båda två.

Jävla jävla jävla crap på det här.

Och när jag skriver detta så känner jag mig så elak, för jag vet ju att det finns folk som hade velat träffa mig, jag vet att Martin kan bli ledsen och tänka att "varför drog jag henne ifrån Halmstad?". Men det var mitt val och jag vet att jag inte skulle klarat av att vara där i längen. Jag klarar inte av stressen som jag alltid kände där.

Men jag kan inte låta bli att sakna ..

- Kuddarna måste vara på ett speciellt sätt, rätt kudde på rätt plats, åt rätt håll med öppningen i kuddöverdraget åt rätt håll, täcket åt rätt håll. Finns det mönster (t.ex dödskallepåslakanen) så måste dödskallarna vara med huvudet åt samma håll som jag.
- Skorna måste knytas på ett speciellt sätt, mönstret ska vara motsatt det andra.
- Jag får inte kolla kommentarer på bilddagboken innan jag har kollat alla bevakningar. Kommer det bevakningar medan jag läser kommentarer så måste jag kolla dem innan jag kan fortsätta kolla kommentarer.
- Bevakningarna kollas nerifrån och upp, med undantag av Martin som kollas sist eftersom jag vill spara det bästa till sist.
- Allting måste stå rätt, böckerna måste stå i storleksordning, skivorna måste stå i favoritordning och sedan från äldsta till nyaste skivan, filmer måste stå tillsammans med de som de tillhör om det är flera delar.
- Jag måste gå på toa innan jag går och lägger mig, även om jag var på toa för 5 minuter sedan. Om jag inte kan somna och sätter mig och tar en cigg så måste jag gå på toa sen, oavsett om det behövs eller inte.
- Bilder på bilddagboken måste ha med klockslag och vara på rätt datum.
- Ramar i photoshop måste vara perfekta.
- Om jag går ut utan/med lite smink eller med andra skor än mina kängor så känner jag mig obekväm, fel, panikslagen och äcklig.
- Sminket måste vara perfekt. Är det en mm snett så kan hela den delen behöva göras om för att jag ska visa mig.
- Jag måste läsa allt i skvallertidningar i stil med Frida, Veckans Nu, Fredag/Söndag även om det inte intresserar mig överhuvudtaget. Det enda som hoppas över är recensioner och det som ska föreställa roligt på sista sidorna.

Allting måste vara perfekt enligt mina mallar. Allting måste göras korrekt på ett visst sätt, saker måste stå rakt, hänga rakt, stå i ordning. Perfekt.

Jag har tagit en paus i städandet för det är så mycket ord som snurrar runt i mig. Jag läser meningarna i huvudet och vet att skriver jag dem inte så kommer jag glömma bort dem när jag väl sitter vid datorn. Så jag knuffade undan allt som var ovanpå den.

Jag vet inte varför, men jag känner mig panikslagen, stressad, orolig. Det känns ungefär som när jag tvingades gå till skolan i mellanstadiet men inte lika kraftigt. Martin har låst både med sjutillhållarlåset och säkerhetsspärren som gör att dörren bara kan öppnas några cm, ändå är jag rädd. Hela tiden när jag är ensam vaken så inbillar jag mig att någon har tagit sig in i lägenheten, jag måste tända överallt, vågar inte gå in i vardagsrummet, knappt ens titta dit och springer snabbt mellan osäkerheten och tryggheten bakom en stängd sovrumsdörr. Jag vågar inte ha mina saker liggande framme så det som var i vardagsrummet är nu runt omkring mig. Inte ens en hårnål fick ligga kvar, benen skakar av rastlöshet, klumpen i magen vägrar försvinna och svetten rinner. Jag vet inte om det är av värmen eller det psykiska måendet.

Morgon för mig har blivit efter 13.30 igen och jag vet inte om jag tycker om det eller inte. Martin har varje dag vaknat tidigare än mig och det känns tomt att vakna ensam, även om jag förstår att han går ut och sätter sig. Men jag får alltid tänka efter och påminna mig om att han har semester nu, han är hemma.
Mardrömmar varieras med bara helt sjuka drömmar, och mitt humör verkar bara går ner i takt med att sommaren börja bli ordentlig. Allting är jobbigt, allting känns fel, jag känner mig ful och äcklig. Mest av allt så känner jag hur otroligt lättirriterad jag har blivit igen. Skosnören som gick sönder två gånger fick mig att kasta iväg skon, jag sätter mig med armarna i kors och blänger rakt fram tills jag nästan börjar gråta. Det finns så otroligt mycket ilska, frustration som jag inte får ur mig. Det har hackats i bitar och jag får bara tag i någon liten bit då och då, aldrig hela stycket. Jag försöker behärska mig för jag vill inte vara sur på Martin, det är inte han som har gjort något, men istället så blir det att jag riktar ilskan mot andra saker eller håller det inom mig och mår ännu sämre.

Allting känns på något sätt helt bakvänt och jag tycker inte om det. Jag har fått behärska mig för att inte skrika på Arri när jag försöker krypa upp i mina byxor när jag sminkar mig, för det är ju inte hon som har gjort något. Och det skrämmer mig så otroligt mycket att jag ibland känner att jag bara hade velat kasta iväg henne, bara för att få ur mig ilskan. Men det skulle jag aldrig göra. Hellre att jag hugger av mina armar än skadar henne, för trots allt så ger hon mig mycket att le åt.

Jag hatar mina tankegångar, jag hatar att allting bara känns upp och ner, in och ut, helt fel.

Jag fick en kommentar, som jag i skrivande stund inte har godkänt eller tagit bort, på inlägget Det började som en enkel mening, en rad som bitit sig fast.

fiffi skrev:
jävla attentionseeker

Men jag undrar, är det inte så att det egentligen fiffi som söker efter uppmärksamhet? Jag vet inte hur många gånger jag har fått gästboksinlägg ifrån henne, mestadels med innehåll som tyder på att hon tycker att allting jag gör är något jag fått ifrån Vingklippt Ängel.
Hon tycker att jag försöker skaffa en massa uppmärksamhet, men det är inte jag som måste kommentera henne hela tiden, det är inte jag som inte kan skita i henne och låtsas som hon inte finns. Hon har visst något konstigt behov av att häva sin uppfattning, och det räcker inte med en gång. Nejdå, det ska upprepas 1, 2 och 10 gånger om, kanske för att så många som möjligt ska få läsa vad Fiffi tycker? För Fiffi behöver bekräftelse på att hon inte tycker så ensam?

Nej, jag vet inte, det enda jag vet är att jag en gång sagt till henne att komma fram och säga det till mig face to face. Jag har sett henne flera gånger, det har aldrig hänt. Är det kanske lättare att gömma sig bakom datorskärmen?
Det är ganska lustigt egentligen, att hon är nära vän med en som, enligt vad den här vännen sagt till mig, har skurit sig. Men eftersom Fiffi känner henne så kan vännen omöjligt vara en wannabe.
Eftersom det är just det; Fiffi känner henne.
Det är ju synd att Fiffi inte kan bemöda sig med att ta reda på fakta istället för att bara döma. Det är ett tydligt bevis på att hon är omogen och inte kan acceptera att hon har fel. Hon tycker si och så, och då ska det vara så oavsett om det är sant eller ej. Har jag fel?

Jag struntar fullkomligt i dina omogna kommenterarer och jag vet vad du tycker eftersom du måste säga det med jämna mellanrum. Du är välkommen tillbaka när du har lärt dig hur man skriver konstruktiv kritik.
Tills dess; Puss.

(OBS: eftersom detta inlägg är kopierat ifrån min gamla blogg, så kan man inte se kommentaren här "på riktigt". Vill du se den, av någon avledning, så finns den här.)

Jag minns kanske inte alla gånger de kallade mig saker, jag minns kanske inte exakt vad de sa, vem som sa, hur många som sa.
Men jag minns hur det var att inte ha någon som sa ”Strunta i dem, jag tycker om dig.”
Jag minns hur det var att gå så långt bort ifrån skolan som man fick, för att slippa känna sig ensam, för att få vara lugn för en stund. Men aldrig försvann klumpen i magen, för jag visste att bakom nästa krök väntar ännu mer ord, ännu mer iskalla blickar, ännu fler stunder som en osynlig. Ännu fler stunder då det upprepades hur hemsk och äcklig jag faktiskt var.

”Åh nej, inte hon!” stönade dem när vi inte själva fick välja grupper. (Och det blev oftast så att fröken valde eftersom ingen ändå skulle välja mig. Jessica förstör allt, utan henne hade den här klassen varit perfekt, var det så de tänkte?

De få stunderna då till och med den värsta mobbaren kunde prata med om helt vanliga saker, som samma bokklubb som vi var med i, var det egentligen ett falskspel? Berättade hon sedan för de häftiga om att ”Shit, tänk om hon trodde att jag ville vara kompis med henne nu. Vem fan vill det liksom?

Jag vet inte. Jag vet ingenting om dem, men jag hade velat fråga vad som var så fel med mig och rätt med dem.
Vad som fick min bästa vän sedan 4 år tillbaka att börja hata mig så intenstivt att det nästan kändes i luften. Var jag bara henne leksak under de åren? Någon som var rolig tills ”Oj, kolla där! Absolut toppmoderna nya kompisen, måste ha, bort med den gamla fula.”

Om jag kunde tala om för henne hur det kändes.
Om jag kunde tala om att jag tänker tillbaka på fina stunder vi haft med ett leende.
Om jag kunde tala om för henne att jag ser på foton av oss som små och inte minns ögonblicken, men minns att vi skrattade.
Om jag kunde tala om att jag fortfarande ler åt den där teatern vi hade i mitt rum, som finns inspelad på band.

Om jag skulle berätta att jag inte vågade gå till kören eftersom vi bytt platser och jag hamnade jämte henne.
Om jag skulle berätta hur ont i magen jag hade hela tiden.
Om jag skulle berätta för henne att all min kraft, allt det roliga jag fann med att uppträda i teater och liknande på skolan, om jag skulle berätta att hon stal den.
Om jag skulle säga henne att hon startade ett helvete som höll i sig ända fram ända in i nutiden.
Om jag skulle tala om att det hon startade har slutat med ambulansfärder, akutmöten med psykolog och läkare, 10-tals akutbesök för stygn på stora sår, 1 överdos, inlåsningar på psyket, självmordsförsök jag inte ens orkar hålla räkning på längre. Om jag skulle visa henne mina armar och tala om för henne att det var hon som startade det, om jag kunde fråga henne vad som hände, vad gjorde jag för fel?.
Skulle hon då berätta, eller skulle hon skratta mig rakt upp i ansiktet och säga ”Du. Det var ditt fel hela tiden.”

Om jag bara kunde gå tillbaka till mitt mellanstadiejag och berätta att det blir bättre. Många fram och motgångar. Hade jag då orkat vänta, eller hade jag tillslut försökt ta livet av mig ännu tidigare, och lyckats, för att jag inte orkade vänta?

För jag minns fortfarande hur det är att inte ha någon som svarar tillbaka på den elaka kommentaren, jag vet fortfarande hur ont det gör, hur det känns som om man bara vill försvinna.
Jag minns hur det är att inte ha en riktig vän.

Tvn blev en del av mitt liv. Böckerna den största delen av mitt liv. Jag flydde in i andra världar, skolkade och låg i soffan och tittade på gamla inspelade Pokémon och Digimonavsnitt. Jag flyttde in i Tvillingböckerna, där Jessica var helt tvärtemot mig. Jag gömde mig inom, bakom skärmar av alla de slag.

För utomhus kunde jag inte gå! Då skulle det genast starta en ny kaskad av kommentarer, pikar, elakheter, hånfulla skratt, psykisk misshandel.
Så jag gömde mig inne vågade knappt ens vara på balkongen. Jag satt hemma och i bakhuvudet låg en tanke och malde.
Men Markus, som var sjuk och var hemma, honom retade de inte om de såg honom ute, för fröken hade sagt att doktorn sagt att han skulle börja lugnt.

Markus var alltid snäll mot mig om vi hamnade i samma grupp, vi kunde skratta och skämta. Han var den enda som var snäll, om han tvingades umgås med mig. Det fanns lappar i min bänk, hatlappar, lappar som någon ritat där det stod Du är ful/söt, bara för att skratta åt hur jag reagerade.

Jag kan aldrig säga att de slog mig, för de gjorde de inte. Det var knuffar för att komma fram till sin krok, extra hårda bollar på gympan som bara råkade bli så, ett slag i ryggen och ett ”Men jag skojade ju bara.”

Psykisk misshandel, jag vågar kalla det i grov form.
Misshandel som bitit sig fast och fått mig att tro på deras ord, deras lögner.

Jo, jag är nog ful och äcklig. Och en idiot. Och jag är smal. Men jag trodde man skulle vara smal? Ska man kanske vara tjock nu, eller är det för att de vill reta mig mer men inte riktigt kommer på om vad? Jag gjorde samma sak idag som hon gjorde i förra veckan, varför var det roligt då och bara löjligt och ”Du är en idiot” idag?
Står det FEL i min panna?

Småbarnstankar, storbarnstankar, tonårstankar, nutidstankar.
Det satte sig djupare än ni kunnat ana. Det etsade sig fast, kommer aldrig att försvinna helt, trots försök att måla över.

och jag minns fortfarande hur det är att inte ha en enda vän.

idag saknar jag Maya. jag drömde om henne i natt och jag har fortfarande inte insett att hon inte finns mer. jag har inte varit hos pappa än, så för mig så finns hon fortfarande. jag vet inte om jag hade orkat med att vara där utan henne, vi hade ändå haft henne sedan jag var 5. älskade busvovve, varför var du tvungen att bli gammal? kunde du inte ha levt för alltid? jag har ingen ruffsig mage att gråta ut mot längre. jag minns fortfarande ditt skall. jag är så glad att jag hann filma dig med min digitalkamera, men jag önskar att jag hade varit hos dig den där sista dagen.
älskade du, vad jag saknar dig. jag hoppas att du har det bra i himlen. vi kommer träffas igen, visst?

det trådlösa verkar funka igen så nu slipper jag sladd och vi kan fixa så att jag kommer åt servern igen. om det fortsätter att funka alltså. det skulle inte förvåna mig om allting kraschar igen, det hade ju varit min vanliga tur. det känns som att allt går emot mig nu för tiden, eller så har jag blivit känslig. om bäddmadrassen inte lägger rätt kan jag inte sova, om jag inte hittar något är allt emot mig och nu när det trådlösa inte funkade för mig men för martin så fick jag mest lust att kasta ut hela datorn genom fönstret eller krossa något, eller någon.

martin tycker att mina armar ser hemska ut, trasiga. jag ser bara lite rivsår och skrattar åt mig själv, samtidigt som en röst i mitt bakhuvud elakt viskar men snälla nån jessica, det där är ju ingenting. kommer du inte ihåg förra året, då skar du djupt, mycket och syddes en massa vid den här tiden. HAR DU BLIVIT FEG?
just den meningen, att jag skulle ha blivit feg, förföljer mig och jag grubblar på det hela tiden. jag upprepar hela tiden att jag inte skär lika farligt för att jag har martin nu, jag vill inte riskera att försvinna ifrån honom, jag har ju hittat något att leva för nu! men den där rösten fortsätter. du dog inte innan, så varför skulle du dö lättare nu? folk har skurit MYCKET värre än dig, det finns de som skär ner till benen och de lever fortfarande. du är FEG jessica, erkänn det istället för att hitta på en massa dumma ursäkter. det är ju ingen som tror på dem ändå, inte ens du.

kan inte någon bara skjuta den här jävla rösten, utplåna den? uppfinna någon slags atombomb som utrotar idiotiska tankar och röster som pratar skit, men som säger det så övertygande att man tillslut tror på dem.

igår/inatt föll jag jävligt hårt. idag tycker jag att alla sår är patetiska och löjliga, rakbladssuget finns kvar och jag vet att jag har minst 1 rakblad som gör farligt stora sår. det känns som att det har blivit en del av min vardag igen.
"fan jag måste pissa. jag är hungrig. jag ska skära mig". det är liksom ingen skillnad i mitt tänkande, skärandet känns lika naturligt som att gå på toa.

jag vet att mitt tänkande är helt jävla fel, jag tänker precis som winona ryder i girl, interrupted, i scenen där hon säger If you like the movie you’ll live, you missed the train - kill yourself.
det känns som att till och med glada saker kan få mig att känna "jag är så glad att jag måste skära mig", för att få ur mig all energi eller något. snedvridet, åt helvete förstört tänkande.

hela badrummet var rött, martin fick hjälpa och gjorde det så snällt och utan att klaga. det slutade med att han spolade hela golvet med duschen, det hade inte funkat annat.

Jag sitter och läser lite om fobier, och det första jag kollade var spyfobi, och den första länken jag klickade på var en community. Det stod väldigt mycket intressant där.

Arachnofobi - spindelfobi
När jag ser en spindel så resulterar det i att jag backar bort (för att se om den flyttar sig) så långt bort som möjligt ifrån den. Har jag en spindel på mig så innebär det att jag kommer inbilla mig att det är massa spindlar på mig i flera timmar efter åt. Pga detta så sover jag hellre i ett stekhett rum än har fönstret öppet eftersom det kan komma in spindlar. Det spelar ingen roll om det är vinter eller sommar, förstret är stängt.

Akarofob - rädsla för insekter
Så egentligen är ju min arachnofobi en form av akarofobin. Dock så är jag inte lika rädd för insekter utomhus som inomhus. Utomhus finns det mycket mer plats, där kan de flyga iväg, inomhus tvingas jag vara nära dem. Det är rädslan för insekter som har fått mig att sluta ha fönstret öppet ifrån början. Ser jag dem inomhus så måste någon döda dem och leta igenom hela rummet, helst hela hemmet efter andra insekter.

Emetofobi - spyfobi
Jag klarar inte av att spy eller att se eller höra folk spy. På tv är det inte så farligt men på riktigt så ger det mig panik. När jag fortfarande bodde hemma och min lillebror fick migrän så satt jag inne på mitt rum för att slippa höra honom spy, när mamma skulle tömma hinken vägrade jag gå in på toan eftersom det kunde synas i toaletten. Så fort jag känner smärta i magen så kommer tanken "nu har jag maginfluensa, jag kommer spy" och så får jag panik och ångest ovanpå illamåendet. Men mår jag illa så vågar jag inte äta, ifall jag skulle spy, vilket resulterar i att jag mår ännu mer illa. Det blir en ond cirkel.
På emetofobi.se står det: Något som många emetofober tycks ha gemensamt är att de har svårt att spy. De flesta har inte spytt på många år, trots att de genomgått både magsjuka (diarré istället) och graviditeter (endast illamående, om nåt). Om det är fobin som sätter en psykisk spärr så man inte kan spy eller om fobin har utvecklats pga att man inte har spytt kan endast spekuleras i. I vilket fall som helst kan man tala om en ond cirkel. Om emetofober spydde oftare skulle troligen rädslan försvinna. Men vilken emetofob VILL börja spy ofta - även om det innebär att fobin försvinner?

Klaustrofobi/cellskräck - rädsla för små och/eller trånga utrymmen
Jag märker ofta av min klaustrofobi om jag sitter i ett rum med många människor där jag sitter långt ifrån utgången/en större yta. Jag känner mig instängd och försöker komma på lösningar för att komma förbi. I skolan tog det ofta lång tid för mig att våga gå iväg med matbrickan eftersom så många satt i vägen, jag var rädd för att inte komma förbi, för att behöva säga "ursäkta", för att tappa något - någon form av social fobi.

Sociofobi - socialfobi, dvs att man är rädd för människor
Om jag tvingas träffa många okända människor samtidigt, t.ex på skolstarten så kommer paniken. Att prata med folk i kassan varierar, ibland går det bra, ibland vågar jag inte prata eftersom jag skulle kunnat råka säga fel eller liknande. Att åka tåg är värst, då man tvingas säga till om någon sitter på ens plats, om någon börjar prata med en.

"i’m sick daisy, we know that"

Jag orkar nästan aldrig använda internet numera, utan förlorar mig istället i The Sims 2, där jag döper alla tjejer till Jessica Draven, där de är snygga, har snygga kläder, synliga nyckelben och perfekt smink. Bara tanken på att jag har meddelanden att svara på i min gästbok på bilddagboken ger mig panik, folkskyggheten är värre än någonsin. Jag vågar inte vara inne på msn och såfort någon annan än Martin skriver så stänger jag rutan eller logga ut. Har börjat använda ICQ istället, där bara Martin finns med.

Och klumpen i magen sitter fast, den har suttit på samma ställe i mer än ett halvår.

Men Martin gör mig glad, han ska köpa 34 mumintidningar till mig för 2 kr styck, han läser Mumin eller Godnatt Mister Tom för mig, eller lyssnar när jag läser för honom. Bäst är det när han läser medan jag sitter i bubbelbadet och leker med hans djävulsbadanka. Han har olika röster för alla karaktärer i Mumin och han läser på finlandssvenska och låter precis som berättaren i Muminfilmerna och han får mig att skratta om och om igen. Speciellt roligt är det när han ska härma Sniff, eftersom den rösten gör honom hes.

Imorgon ska vi åka till Ikea, Martin ska köpa skrivbord och vi ska titta på DVDhyllorna vi har tänkt köpa. Jag ska leta tidsrkriftssamlare och dödskallesaker. Vi har tur och får låna hans mammas bil också, och Martin lovade att vi kunde äta på Ikearestaurangen. Det kommer bli en bra dag tror jag.

Och jag förstår inte, hur det på ingen tid alls, kan gå ifrån jätteglad till hatad.
Allt som oftast så känner jag mig oönskad av ingen anledning alls, jag vet att alla är emot mig och pratar skit bakom ryggen, även om det inte alls är så. Att någon skriver en kommentar som kanske är menad som ett skämt men utan någon smiley kan knuffa mig helt ur balans. Jag försöker komma på ett svar som kan skada dem lika mycket som de skadade mig, och att tänka att de inte menade något illa, det finns inte inprogrammerat i mitt system. Paranoia? Jo, kanske. För det är likadant om jag är i stan, alla som skrattar hånskrattar åt mig, alla som tittar och sedan säger något jag inte hör snackar skit. Jag gör ingen min av att visa det, men jag tänker att jag vet att du pratade om mig, ditt lilla äckel. Jag orkar inte gå runt såhär, men på ett sätt så är det nästan bra, för då blir jag inte förvånad om det visar sig att jag hade rätt.

Likadant är det med gå-bakom-ryggen-känslorna och utbytt-känslorna. Syster hade t.ex laddat upp en bild på bdb och skrivit "någon som vill träffa mig i helgen?". Cyan hade svarat att hon ville och direkt så kände jag att hon ska fan inte komma hit och sno min syster, samtidigt som jag tänkte att hon är mycket bättre än mig. Fan, vad jag hatar det. Jag orkar inte, och jag är förvånad över att jag inte har skurit mig på länge. Kanske vetskapen om att jag har minst 5 nya, vassa rakblad gör att jag känner att jag inte behöver skära lika mycket för att få se trasiga armar. Samtidigt som jag inombords tänker att jag inte vågar skära djupa sår längre. Jag skyller på att jag inte orkar åka till sjukhuset och visst, det är sant, men jag hatar mig själv för det.
Dygnet runt så längtar jag till tiden då jag åkte ut och in på psyk, då jag ska mig sönder och samman och var på akuten varje vecka, då jag ständigt var prydd med blå tråd. Då jag struntade i vad som hände, bara jag fick ur mig allt. Jag hatar att jag inte är den personen längre, hatar det så mycket att jag hade kunnat spy.

Jag hatar att jag har kommit ett steg närmare frisk, även om jag vet att mitt tänkande inte är friskt. Men oskurna armar betyder rätt väg enligt läkarna. Medan jag samlar allting inom mig och nästan önskar att Martin skulle säga att han hatar mig, bara för att det skulle ge mig en anledning att skära sönder mig totalt.
(Samtidigt som jag är rädd, och nästan varje natt stirrar upp i taket och tvingar mig själv att inbilla mig att han kommer göra slut, bara för att plåga, bara för att jag vet att jag inte skulle klara av att fortsätta leva om han försvann.)

Mitt yttre kanske är friskt men mitt inre är trasigare än någonsin. En ständig knut i magen, en ständig oro, tårar som bränner men aldrig rinner. Jag stänger in allting och låtsas att det är bra, men egentligen så är det ju bara skit. Jag har blivit folkskygg och klarar knappt av att vara inloggad på msn, jag svarar inte på gästboksinlägg, jag glömmer att jag har en mobil så att den laddar ur och det är Martin som kommer ihåg att sätta den på laddning. Jag får panik av att få frågan "Vill du ses" eftersom det betyder att jag måste träffa någon, måste gå ut, måste fixa smink och orka se bra ut (för att jag vägrar gå ut när jag känner mig ful) även om jag innerst inne så gärna hade suttit på ett fik med någon och pratat om allt och inget. Men jag är rädd, paranoid, kalla det vad du vill. Jag säger som jag alltid säger: Kaos.

Jag och Martin diskuterade det här med att se små detaljer idag. Ämnet kom upp när vi såg reklamen för den nya Bravojuicen med apelsin&ananassmak. Jag påpekade att det stod ananas ovanför apelsinen och vice versa, varpå Martin nämnde att hade jag inte sagt det så hade han inte märkt något. Det fick mig att tänka efter, och jag kom fram till att jag ofta märker sådant, som andra inte verkar lägga märke till eller bry sig om. Martin sa att det kunde röra sig om perfektionism (jag är dessutom Jungfru och de sägs vara sådana) men jag fick ändå för mig att det kunde vara något annat. Är helt säker på att jag har läst om någon diagnos någongång (typ borderline) där det var nämnt att man ofta märker de små sakerna.
Nu får jag det här att låta som om jag letar efter andledningar till att få en diagnos men så är det inte, jag är bara nyfiken. Finns det något som skulle kunnat komma på vad det är för diagnos/psykiskt tillstånd som jag tänker på? Har jag rätt i att det är borderline eller är det något helt annat?

Jag får panik över mindre och mindre saker nu för tiden. Senast för någon minut sedan så kände jag hur magen blev en knut när jag skulle kolla kommentarerna på bilddagboken, rädd för att behöva svara på en massa som folk har skrivit, rädd för att någon ska verka vilja prata mer med mig. Jag vet inte varför jag oroar mig för såna små saker, men det växer till stora berg framför mina ögon. Det är inte alltid så, men har blivit det mer och mer på senaste tiden märker jag, kanske är det för att jag har suttit hemma i nästan tre veckor nu, med hostan och så?

Det är full snöstorm ute, och jag kan inte låta bli att vara orolig för Martin, orolig för att något ska hända. Att de på nyheterna alldeles nyss nämnde Skåne, när de varnade gällande vädret, halka och sånt, gör ju inte precis att jag känner mig säkrare. Men jag vet att än så länge så har inget hänt Martin, trots att jag nästan varje dag sitter och väntar på att de ska ringa ifrån sjukhuset när han inte är hemma. Det är mitt största problem nu för tiden, att jag jämt går runt och är orolig för att något ska hända Martin, för jag klarar verkligen inte det. Han är allt för mig, och det är flera gånger som jag nästan har börjat gråta när jag tittar på honom, för att jag känner mig så lyckligt lottad över att jag har honom. När han ligger och sover så brukar jag försiktigt röra vid honom, lägga handen på hans bröst för att känna hans hjärtslag, och lyssna på andetagen, och det är värt mer än alla saker i hela världen.

Flera gånger i veckan så frågar jag mig om det verkligen är sant, kan jag verkligen ha sån tur att jag har Martin? Jag inbillar mig att det är en dröm och att jag snart kommer vakna i Halmstad och upptäcka att ingenting det senaste halvåret egentligen har hänt.

Om jag fick bestämma, så skulle det vara vi för evigt, men jag bestämmer inte över sånt. Men det enda jag behöver veta är att just nu, så är det jag och Martin till 110%, det är us against the world.

Jag älskar dig Martin

Och som pricken på i:et så har jag fått munsår på hela överläppen och upp mot näsan också. Det är just min tur. När jag välö blir riktigt förkyld, då är det en ordentlig förkylning jag får, med allt vad den innerbär. Hosta, känner ingen lukt eller smak, snyter blod istället för snor och får munsår som får heta förkylningsblåsor. Det är inte alls roligt, det gör mig liten och svag, och helst av allt så vill jag lägga mig med huvudet i Martins knä och gråta för att jag hatar att vara såhär sjuk. Men jag överlever, och Martin hjälper till.
Igårnatt blev mysig. Jag bestämde mig för att bada och dessutom bubbelbad (Muminbadskum med hallonlukt), så jag satte på vattnet på det allra varmaste och hällde i så mycket skum att det såg ut som om hela badkaret var fullt av skummig grädde. Glatt skulle jag hoppa i men flög upp lika fort, för fyfan vad det var varmt. (Mina fötter gjorde fortfarande ont idag när jag vaknade). Jag hällde i iskallt vatten och sjönk sedan ner i vattnet, som fortfarande var väldigt varmt, och bara njöt av lugnet som kom över mig med en gång. Jag satt och lyssnade på vattnet som sakta rörde sig och njöt av att känna hur tyngdlösa mina armar blev.
Sedan kom Martin in med cola, cigg och Muminboken som mamma köpt, och så läste han för mig, och hade olika röster för Mumin, Sniff, Lilla My och Muminpappan, och hjälp vad vi skrattade.
Jag satt och lekte med det iskalla vattnet och duschade mig då och då med det, det var skönt att blanda varmt och kallt. Och jag kände mig så lugn, för en gångs skull så var jag lugn, riktigt lugn. Oroskänslan som jag har burit på i flera månader verkade helt plötsligt avta, och jag kände istället något som skulle kunna beskrivas som "Ja, det kan fortfarande hända något hemskt, men just nu så handlar allting om mig, och jag har förtjänat det här bubbelbadet".
Hlet underbart och jag sitter och funderar på om jag inte ska bada inatt med. Sitta och läsa Harry Potter och Fenixorden (nr 5) och bara njuta av värmen och lugnet. Läste klart Harry Potter och Halvblodsprinsen för någon timme sen (nr 6) och ja, jag är lite udda som läser dem baklänges men femman och sexan är de enda jag inte kan utantill, de enda som jag känner mig förstörd efter, p.g.a de båda dödsfallen.

När jag hade läst klart Halvblodsprinsen så kände jag verkligen med Harry, och det förvånade mig att inte Martin kände sig ledsen, han också, tills jag kom på att han inte hade läst boken. Det känns så skönt att jag kan leva mig in i böcker igen, och så fantastiskt mycket också. Jag älskar verkligen att läsa, och som jag har skrivit innan, böckerna är det som har hjälpt mig under åren då jag var mobbad, böckerna lämnade mig aldrig, böckerna lät mig försvinna till en annan värld för en stund. Böcker är en underbar uppfinning, och jo, jag ska minsann ta mig ett bad idag också. Kanske att jag väntar tills Jul i Kapernaum är slut (avsnitt 21 eller 22 nu) och sen tar med mig Harry Potter och Fenixorden (som för övrigt har 1001 sidor är är den tjockaste av alla böckerna) och försvinner bort en stund, om Arri låter mig bada ifred. Kanske att jag får en badkompis, en dyblöt liten iller som tycker att badskummet smakar gott. Hon är lustig, den där lilla tossan.

Jag får försöka lämna en rapport efter badet, och berätta om det var lika mysigt och lugnande idag som igår. Lite badskumsfoton blir det nog iallafall. Inte på mig dock, jag känner mig extra ful nu med blåsor och strunt, men vatten är mysigt att ta foto på.

(Och orden bara flyger iväg, jag känner mig glad, känner för att dansa till musiken från min favoritjulkalender, och det känns som att allting faktiskt kan bli bra, jag känner mig glad, det känns faktiskt bra. Det känns faktiskt som om det inte är helt kolsvart när allt kommer omkring, jag börjar ana konturer i mörkret, konturer av utsträckta händer som vill hjälpa, inte stjälpa.

Martin berättade för mig innan att han tycker att jag har kommit långt när det gäller datoranvändningen. När vi träffades så kunde jag knappt vara utan datorn, var tvungen att ständigt vara inloggad på msn om någon skulle försöka ta livet av sig, för att kunna försöka tala dem ur det. Jag hade ett behov av att vara överallt samtidigt och alltid finnas till hands, och någonstans där så tappade jag bort mig själv. Men titta på mig nu. Datorn är enbart på för musikens skull, idag har den varit avstängd i mer än 12 timmar (sist det hände var antagligen när jag fortfarande bodde i Halmstad) och jag känner inte behovet av att vara tvungen att sitta klistrad vid den och vara inloggad på msn. Jag vet att jag i slutändan inte kan göra något, jag vet att jag bara är mänsklig, och tills dess att jag själv är frisk så kan jag inte vara andras psykolog. Jag är inget bra stöd om jag själv helst vill dö. (Nej, jag säger inte att jag inte finns där för mina vänner, men jag kan inte leva det livet jag levde innan, när jag alltid gick och undrade vem som skulle skriva "hejdå, nu försvinner jag" på msn. Jag har lärt mig att det bara är jag som kan hjälpa mig i slutet, det är jag som bestämmer om jag ska ta rakbladet eller lägga tillbaka det, och det måste alla andra inse med. I slutet så kan man bara lita på sig själv.

Jag finns kvar som stöd, men sluta skriva till mig att ni ska ta livet av er, för jag kan ändå inget göra, när jag sitter flera kilometer bort. Säg till någon som kan hjälpa istället. Det hjälper både dig och mig. Jag tar lätt åt mig andras mående och skriver du "jag ska ta livet av mig inatt" så kommer jag med största sannolikhet att störta ner i ett svart hål, eftersom jag kommer hata mig själv för att jag inte finns där jämte dig, trots att jag vet att jag inte kan finnas där, det är fysiskt omöjligt.

Nu börjar jag sväva iväg, men jag hoppas att det jag ville säga kom fram, att någon förstår. Jag kan inte trolla, jag är ingen superhjälte, jag tar åt mig.)

Ibland önskar jag att det var någon annan än jag själv som skrev till min läkare, som såg bakom skalet och förstod att nu kanske det är dags att oroa sig. Men jag bär masken bra, och mina armar har inga nya skärsår = jag är på bättringsväg. Egentligen så tyckte jag nog bättre om det innan, när jag var deprimerad hela tiden. Nu går det upp och ner på någon minut, jag går från att gråta och skära mig till att skämta och gapskratta trots öppna sår, jag går ifrån att skratta och ha roligt till att smälla till den jag är med för att de råkar säga/göra något som jag stör mig på, just för stunden.
Aggressionsproblemen är värre än någonsin och jag får bita ihop för att inte svara elakt, taskigt eller slå. Samtidigt så finns ångesten ständigt i min mage, allting talar emot varann. Jag skäms för att jag smällde till min bror men samtidigt så vägrar jag säga förlåt, någonting inom mig tycker att jag gjorde rätt. Någonstans inuti mig ligger känslan av att tycka om att skada, och jag kan inte få tag i den och kasta den åt helvete. Den smiter undan.

Men trots att jag skriver så händer inget. Mamma kanske reagerar, men ingen annan. Ni kommer med pussar och tröstande ord, förstår ni inte att ibland vill jag att ni ska bestämma över huvudet på mig, bestämma att ”Jessica, du behöver bli inlagd ett tag” trots mina protester, just för att jag bakom masken vet att det kanske faktiskt är säkrare så.
Men ingen kommer bakom den sista masken, för såfort ni har kommit igenom en upptäcker ni att där finns en till. Jag gömmer mig bakom skratt och rena armar, men mitt huvud är inte likadant, inte lika rent, inte lika fint och läkt. Därinne ligger planerna noga inlåsta och bara jag vet vart nyckeln är.
Bara jag vet när, var och hur.

Och nu: dags för er att åter komma med tröstande ord, med msnhjärtan och ett ”jag finns här, lova att skicka ett smsa eller ringa när du mår dåligt” alt. en puss/kram och ett ”säg till, jag finns här.” Men allt fortsätter som vanligt, för jag kan inte säga till, jag behöver någon som säger till åt mig. någon som bestämmer över mitt huvud, även om jag många gånger hatar det. I tillfällen som dessa behöver jag någon som ringer psykakuten och övertygar dem om att jag mår skit, även om jag sitter och storskrattar. I huvudet skrattar jag inte, i huvudet gråter jag.
(Och att ta ifrån mig rakblad är bara idiotiskt. Det slutar ENBART i att jag blir förbannad samt skaffar nya som är vassare och gör större sår. Vill ni verkligen hjälpa så ser ni till att jag har mina gamla, som inte kan göra centimeter stora sår längre, som ger sår som kan täckas av ett muminplåster.)

Är det något fel på mig, eller finns det fler som känner som jag?
När en nära vän, t.ex Syster laddar upp en bild på någon av hennes vänner, eller skriver om dem i sin dagbok så känns det allt som oftast som att jag får en smäll i magen. Det är inte den där lilla känslan avundsjuka, det är den stora känslan svartsjuka, jag blir arg, jag blir ledsen, jag känner mig skitusel och bortglömd. Jag vet ju mycket väl att bara för att Syster inte nämner mig så betyder det inte att hon hatar mig, men något inom mig börjar ändå alla meningar med ett "men tänk om..". Jag vill inte känner så, för det förstör så mycket, men jag kan inte hjälpa det.
En sådan grej och det kan förstöra hela min dag och jag intalar mig att alla hatar mig, att de ljuger för mig, att jag inte finns för dem, att allt jag någonsin trott på enbart är en fet lögn.
Jag vet att det inte är så, men jag kan inte få bort tankar, jag kan inte få bort alla "men" och "om". Dessutom är det ju inte bara jag som mår dåligt, folk mår ju dåligt av att få höra att jag tror så om dem när både dem och jag vet att det inte är så.
Hade jag varit en sån som nämnde alla hela tiden, varje dag, med bilder och text, då kanske det hade varit förståeligt, men det är ju inte så, jag är ju inte sån. Jag är antagligen den sämsta vännen som finns och borde bara acceptera det tillbaka men jag kräver perfektion och all uppmärksamhet, trots att jag inte är likadan tillbaka.
Jag pendlar mellan att hata och älska folk, i ena stunden är de ingenting, i nästa höjer jag dem till skyarna.

Jag hatar att så många borderlinepunkter stämmer in på mig, samtidigt som det känns bra att veta att det finns ett namn på allt det konstiga jag känner och gör. Någongång kanske folk kan förstå.

Följande är taget ifrån http://www.psykiatrikarolinska.org/programs/borderline/diagnosis.html:

1. Hur ter sig borderline personlighetsstörning?
Patienter med borderline är ofta impulsiva, intensiva och emotionellt instabila. De har inte sällan en negativ inre bild av sig själva, och deras bild av människor i deras nära omgivning tenderar att skifta mellan svart och vitt. Deras humör är ofta snabbt svängande, känslorna tenderar att bli intensiva, de triggas igång väldigt lätt och omgivningen kan ha svårt att förstå borderlinepatientens reaktionsmönster. Självskadebeteende, självmordsförsök och samsjuklighet med till exempel depression, ätstörning, missbruk och ångestsjukdomar är vanligt.
Patienter med borderline personlighetsstörning är oftast impulsiva och emotionellt instabila människor. Impulsivitet och instabilitet genomsyrar det mesta i borderline -patientens inre och yttre värld. Självbilden är ofta instabil, och människor med borderline har inte sällan grundantaganden, dvs. djupt rotade åsikter om sig själva, som för det mesta handlar om att de är "värdelösa" eller "omöjliga att älska".
Deras relationer tenderar att bli stormiga, intensiva och kaotiska och deras uppfattning om andra pendlar inte sällan mellan idealisering och nedvärdering. Detta ger ofta upphov till problem när de hamnar inom sjukvården, kanske särskilt inom den psykiatriska slutenvården. Om behandlande personal inte riktigt är medvetna om patientens svårigheter med att integrera "goda" och "onda" sidor hos andra kan vården bli bekymmersam och svår att klara utan konflikter. Även patientens snabbt svängande humör kan ställa till en hel del svårigheter.
Människors sätt att tänka har en stark koppling till aktuell sinnesstämning. Så uppfattar t.ex. deprimerade patienter sig själva och framtiden med negativa förtecken och med känslor av hopplöshet, därför att depressionen minskar förmågan att uppleva glädje, lust och positiv förväntan. Eftersom borderline -patienterna snabbt kan svänga från den ena ytterligheten i stämningsläge till den andra, kan det vara svårt för personal och andra att "hänga med" i de olika tankemönstren som blir en följd av detta. För patienterna är svängningarna självklart ett ännu större problem, och det är också vanligt att de, när de är nedstämda, har stora svårigheter att minnas att de någonsin varit på ett annat sätt.
Människor med borderline är extremt sårbara känslomässigt. Minsta småsak kan få dem helt ur balans, och ofta har omgivningen mycket svårt att förstå vad som kan ha utlöst den starka känslomässiga reaktionen. Den emotionella sårbarheten i kombination med impulsiviteten leder inte sällan till självskadebeteenden eller till och med till självmordsförsök. Människor med borderline stannar ofta kvar i relationer på grund av sin oerhört starka rädsla för separation. Separationer är smärtsamma för de flesta människor men för en person med borderline upplevs ofta separation som en avgrundsdjup förtvivlan, en känsla av total övergivenhet och en bottenlös tomhet som tycks omöjlig att leva vidare med. Inte sällan handlar självskadebeteenden och självmordsförsök om denna rädsla för att lämnas.
Mortaliteten i självmord är mycket hög. Cirka 90 procent av patienter med borderline som någon gång vårdats vid psykiatrisk klinik har gjort ett eller flera allvarliga självmordsförsök. 10 procent dör till följd av självmord.
Patienter med borderline har en mycket hög samsjuklighet av andra psykiatriska sjukdomar. Till de vanligaste hör depression, ångestsjukdomar, ätstörningar och missbruk. Samsjuklighet och självmordsförsök är de vanligaste anledningarna till att människor med borderline söker sig till den slutna psykiatriska vården.
Förekomsten av en samtidig personlighetsstörning med en psykiatrisk syndromdiagnos, t.ex. depression, innebär speciella komplikationer i behandlingen av depressionen. Symtomen kommuniceras ofta på ett annorlunda sätt, och patienter med personlighetsstörningar svarar ofta sämre på insatt behandling. Specifika personlighetsdrag kan "skymma" att patienten också har ett annat psykiatriskt syndrom. Borderlinepatientens irritabilitet, instabilitet och humörsvängningar kan ibland förstärkas vid depressions- och ångesttillstånd och bedömaren kan lätt förbise depressionen, medan personlighetsstörningen framträder desto tydligare.
Patienter med borderline beskriver ofta att de har svårt att lyckas få andra att förstå hur de känner sig. Det kan te sig om de bär en "mask", som gör det svårt att läsa av dem. Till exempel kan en djupt deprimerad, självmordsnära borderline på ytan te sig i det närmaste neutral så att behandlaren inte ens kommer på tanken att fråga om eventuella självmordstankar. Självskadebeteenden och självmordsförsök kan ibland utlösas av patientens svårigheter att kommunicera sin inre smärta till omvärlden.

2. Diagnostiska kriterier för Borderline personlighetsstörning enligt DSM-IV
Ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet samt instabilitet med avseende på mellanmänskliga relationer, självbild och affekter. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxen ålder och tar sig minst fem av följande uttryck:

(1) gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer. Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här
Kommentar: Jag vet faktiskt inte om jag gör sådant, det är möjligt. Räknas det att jag mår väldigt dåligt när jag ska till Halmstad eller är det enbart när man ska bryta med människor?
Det stämmer iofs att jag har svårt att säga emot när folk tycker annorlunda, just för att jag är rädd för att de inte längre ska vara vän med mig.

(2) uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
Kommentar: Det har faktiskt att göra lite med ovanstående. Jag pendlar ju mellan att hata folk för att de får mig att gå med på vad som helst, för att de betyder så mycket men samtidigt älskar jag dem och vågar inte tänka mig ett liv utan dem.

(3) uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla
Kommentar: Jag antar att det här är upp till andra att säga om det är så, eftersom man inte ofta förstår det själv, för att det, i mina ögon, i mina tankegångar, är normalt.

(4) visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här
Kommentar: Jag är ofta dålig på att se mig för, vilket leder till att jag nästan blir påkörd av både bilar och cyklar. Precis som jag har berättat för Martin så får jag ibland för mig att jag ska göra saker, t.ex att öppna bildörren när vi kör på motorvägen, bara för att se vad som händer. Jag vet att det är fel, att det är rent av idiotiskt, men jag kan inte låta bli att vilja och det är många gånger då jag har fingrat på handtaget.

(5) uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande handlingar
Kommentar: Ja, det är väl ingenting som behöver diskuteras, jag har ju gjort alltihop.

(6) är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
Kommentar: Det kan nog stämma, tror jag. Men som sagt, det är nog upp till andra att bekräfta.

(7) känner en kronisk tomhetskänsla
Kommentar: Men egentligen, vem gör inte det?

(8) uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
Kommentarer: Jag agerar ofta innan jag har tänkt igenom det. Exempel: Lillebror kommer springande på trottoaren och jag sträcker ut foten så att han gör en volt skrapar både knän och händer och tillslut landar i en buske. Jag blir arg fort och slåss istället för att tänka. Inte så att jag startar slagsmål men jag kan slå till folk.

(9) har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symtom
Kommentar: Det första kan jag hålla med om, men vad dissociativa betyder har jag faktiskt ingen aning om, alltså vill jag inte säga något om det.

Utöver detta så går jag runt och är ständigt orolig, har ständigt ont i magen och kan inte lugna ner mig. Är Martin några minuter sen ifrån jobbet kan jag inte tänka "han missade bussen" hur mycket jag än vill, det blir direkt "Martin när död, vad ska jag göra nu? Tänk om dem ringer, vad ska jag säga, hur ska jag komma till sjukhuset, tänk om han är förlamad och aldrig mer kan krama mig, jag klarar inte det här, han får inte dö, då dör jag också." Jag tänker alltid det värsta.
Jag orkar faktiskt inte med det.
Många viftar bort det med "men det är ju inte så", men för mig så är det blodigt allvar. Jag sitter och gråter, väntar panikslaget på att telefonen med dödsbudet ska ringa och kan inte koncentrera mig. Allting vänds upp-och-ner och går åt helvete, och inte ens när Martin har kommit hem kan jag lugna ner mig, för det finns ju en dag imorgon också.

Och den hoppar på mig igen, den där jävla avundsjukan, den där ilskan, den där jävla känslan och ordet som maler i huvudet: utbytt. Bortkastad, inte längre önskad.

Jag hatar den känslan, just för att det egentligen är enbart avundsjuka. Ilskan gäller mig själv och känslorna och orden, det är bara jag som tycker synd om mig. Jag känner mig som en ha-galen femåring, allt är mitt, du får INGENTING, våga inte ens komma i närheten.
Dessutom så är det ju inte ens rätt person jag är förbannad på.

Tillbakablick: S och M träffas på festival, börjar prata och fortsätter prata på helgon.
Min och M’s vänskap har tagit slut, av olika anledningar.
De pratar, blir vänner, och M åker till S och stannar där över helgen.

Och det som gör mig arg, på mig själv? Mitt psyke inbillar mig att jag är utbytt, att jag inte var rolig längre, den där lilla rösten i bakhuvudet säger anklagande att du visste hur det skulle bli. Du har vetat hela tiden, sedan föralltid, att du bara har människor till låns. De är dina i några månader, vissa till och med några år, men sedan försvinner dem. Snabbt eller sakta, likväl så försvinner dem ifrån dig utan att du kan göra något åt det, för det är förutbestämt.
Du ska inte ha ett happely ever after.
Jag tycker inte om den där rösten, försöker intala mig att det är fel, att det är jag som bara antar, precis som om jag alltid har gjort, det sitter i sedan mobbningen. Jag intalar mig att jag inte behöver bli nämnd i folks dagböcker, att man inte måste visa upp mig på något sätt, typ bilddagboken, att jag betyder även om folk inte nämner mig när de skriver "att-göra-listan".
Min natur är = nämns du inte, finns du inte. Men själv så följer jag inte den regeln. När det gäller andra så tänker jag att "de förstår" men när det gäller mig .. ja, då är det bara jag jag JAG.
En liten uppmärksamhetssökande skitunge som man helst skulle sparkat iväg.

Helgon; Mitt ben fick agera levande klagomur inatt, med sanna ord. Min arm fick agera avreageringssak. Jag duschar med iskallt vatten, tar på en tröja/byxor och låtsas att ingenting har hänt, fastän mitt inre krossas av hammarslag som slår i takt med mitt hjärta. Jävla pulsåder, gå sönder.

Jag kan inte sluta tänka på att jag måste skära, jag kan inte komma på något annat sätt att lösa allt. Igår gick min zippo sönder så jag har inte gråtit så mycket på länge. Kalla mig materialist men jag blev skitledsen. den zippon har varit med mig så länge.

Jag ser saker andas; Mansonflaggan som hänger mittemot sängen, jag ser hur skrivbordet höjs och sänks, precis som om det andas regelbundna andetag. Ibland kan jag inte slappna av och sova för att sängen har ett rytmiskt dunkande, en puls, hjärtslag. Jag kan inte sova om jag känner min eller någon annans puls, det stör mig. Men varför? Är jag rädd för livet? Är det livet som ger mig små tecken på att det finns? Jag vill inte se Mansonflaggan andas, jag vill inte att sängen ska ha en puls, det skrämmer mig och det slutar med att jag ligger och stirrar, övertygad om att nu nu, nu snart tar dem mig.

Igår blev ett kliv rakt ner i ett svart hål, och allting började med att min dvd Dracula - Dead & Loving it (Det våras för Dracula) inte ville funka i min dator, för att det saknades något omkodningsskit. Så jag började stortjuta och Martin hade somnat. Efter en stunds gråtande och försök som att snyta sig högt, för att Martin skulle vakna (jag har svårt för att be om hjälp, att säga till när jag mår dåligt) så torkade jag tårarna och drog lite i Martin och sa att han skulle lägga sig längre ner, annars skulle han få ont i ryggen. Han frågade varför jag grät och jag svarade Snart kommer jag inte gråta längre. Varför frågade han då, vad ska du göra?
Jag ska lösa det på mitt sätt.
Sedan gick jag ut i hallen, tog rakbladet jag tagit fram ur plånboken och låste in mig på toaletten och skar i högerarmen. Martin har hittat nyckeln som man öppnar toalettdörrens lås med så han hämtade den och låste upp och medan han torkade upp den fasliga röran av blod och halvt koagulerat blod som låg i en pöl vid mina fötter och som hade skvätt på toan och på väggen och dörren, och mig, så fortsatte jag skära mig tills Martin tog rakbladet ifrån mig. Jag tog tillbaka det och la det i munnen men bestämde att jag skulle försöka skära igen (jag kan inte svälja rakblad. Jag kan svälja spegel/glassplitter med cola, men inte ett rakblad). Jag misslyckades och Martin la rakbladet utom räckhåll. Så jag gick över till att skriva kränkande ord på mina ben med blodet ifrån min arm (hora, äckel, äcklig, usel). När Martin gick för att hämta mer papper så rotade jag fram min rakhyvel och högg med den i armen och fortsatte skriva ord på benen.

Såhär kan en kväll för mig ser ut, och ni romantiserar det?! Var någonstans är det tufft/coolt/häftigt eller statusökade att sitta inlåst på en toalett och hugga ett rakblad i armen och sedan skriva självförnedrande ord på dina ben? Var är det häftigt att resten av kvällen inte kunna gå i normal fart för att bara luften gör ont på din arm (rakhyvelssår svider så jävla mycket). Jag förstår inte hur någon på fullt allvar kan tycka att det ger en själv eller någon annan status att inte kunna använda din arm ordentligt för att det gör ont bara du rör den.
Jag förstår inte hur självskadning på olika sätt kan ha blivit den nya innegrejen.

Jag blir förbannad på mig själv. Jag kan hugga i armen, jag kan skära i nya stora sår, men jag kan inte trycka en cigg mot handryggen bara sådär poff.
Så jag övar. Tänder ciggen, tar ett andetag och trycker, det gjorde ju inte lika ont. Ciggen släcks, jag tänder den igen och trycker igen. Öva öva öva.

När jag var inlagd sist så sökte dem igenom mig med metalldetektor och tog alla rakblad, men att jag hade nya sår efter varje rökstund, det ignorerade dem. Jag kunde sitta och bränna mig när en personal var med, och de gjorde inget. Det var visst helt okej.
Jag förstår inte hur folket på psyket tänker ibland.

Men jag är en duktig liten självskadare. Jag skär aldrig så att det kommer blod på mattor eller liknande. Det blir att jag sitter på köksgolvet, där det är lätt att torka bort blodfläckar. En handduk på golvet, hugg i armen och irritation över att rakbladet har blivit dåligt för att jag har sovit med det i ett halsband runt halsen. Provar det andra rakbladet som var sämre, så jag går tillbaka till det första, hugger ett par gånger. Duktig som jag är så har jag tagit fram bandage och liknande som behövs, och när jag inte orkar mer, alt. tycker att det räcker (det sistnämnda händer dock aldrig) så torkar jag armen, lägger om, torkar bort blodfläckarna och låtsas som att ingenting har hänt. Jag lägger det smutsiga i tvättkorgen, slänger papper och liknande, sätter mig vid datorn, tar en cigg och låter eftermiddagen fortsätta som vanligt. Det är precis som att gå på toa, jag går dit, gör det jag ska och sen är det inte mer med det.

Ofta så får man höra att det låter sjukt, det är inte en normal handling, "FÖRSTÅR DU INTE ATT DU KANSKE ALDRIG KAN TA BORT DINA ÄRR UNGE?". Jag rycker på axlarna, det har varit min vardag så länge nu, att tänka på rakblad, att planera hur var när de ska användas. Det skulle kännas konstigt att inte ha de tankarna. Precis som vissa människor ritar, slamrar med porslin, skriker eller räknar till tio för att lugna ner sig, så skär jag mig. Det är mitt sätt att hantera det jobbiga, och det är helt normalt i min värld. Jag förstår folk som inte gör det, och det är absolut inget jag uppmuntrar till, men när den rutinen har ristats in i ditt huvud för så länge sedan, då blir det just så; att man gör det på rutin. Precis som att gå på toa när man behöver kissa, att äta när man är hungrig och att vila/sova när man är trött.

Det har funkat för mig än så länge, bättre än något annat, så varför ska jag sluta? Jag har inga problem med att mina armar ser ut som en zebras ränder, jag har inga problem med att folk glor och tycker jag är dum i huvudet, jag är van. Det är alla andra som oroar sig för min skull, påpekar att "Jessica, den där ungen glor på dig" eller "ser du inte att dem viskar om dig?". De vill inte inse att jag inte ens märker det längre.
Och visst, jag minns inte hur mina armar såg ut innan jag började skära mig, och jag blir fortfarande fascinerad när jag ser en helt ren arm. Tänk att det finns, den människan måste vara stark som står emot. Men för mig så är det normalt att se ut som en trasdocka. Det är min verklighet, och det fungerar för mig, så låt mig ha kvar den.

När jag var i Lund city en gång, så kom det fram några killar och pratade med oss, och frågade om jag ville vara en katt. Jag hängde inte med på hur de menade, jag hade förstått om de hade frågat om jag hade blivit riven av en katt, men att se ut som en? Ja, jo, kanske. Jag har alltid älskat katter.

Jag har fortfarande inte lärt mig att bara trycka ciggen mot handryggen eller armen, jag måste fortfarande sitta och vänja handen genom att flytten ciggen närmare, millimetervis. Jag vet inte om det är för att jag vill plåga mig mer, eller för att jag är feg.

Blod under naglarna, bandage runt armen och ett nytt brännsår; en helt vanlig dag.

Trots att det känns som att orden har låst in sig och kastat nyckeln så skriver jag relativt mycket, i stort sett varje dag. Är det egentligen bara att jag inte lyckas leta upp dem, men att de faktiskt finns där, i bakhuvudet?

Jag måste lära mig att släppa datorn på kvällarna, för det börjar bli jobbigt att krypa in under sängen för att koppla in adaptern varje kväll. Jag har ju fått hit min lillebrors band/cdspelare och det var tänkt att jag skulle lyssna på musik genom den istället, men jag kan inte låta bli att ta in datorn iallafall. Jag antar att det är för att jag vet att om jag kommer på något att skriva om så MÅSTE jag få skriva upp det direkt, annars försvinner det. Men det negativa är att jag inte kan slappna av när datorn står jämte sängen för att jag vet att kommer jag på något så kan jag inte tänka "jag skriver upp det imorgon", jag måste skriva upp det med en gång och det blir att jag fastnar vid datorn igen. Kanske att jag borde ha ett skrivblock jämte sängen istället, men det funkar inte, för det går för långsamt att skriva för hand, jag hinner glömma. Misstänker att det är pga mina piller som jag har fått så kasst minne och glömmer saker på 2 sekunder, men jag kan inte sluta med dem, för jag vet hur depressiv jag blir utan dem. Det blir som att hela världen rasar och jag faller tillbaka i självskadebeteende, snabbt som fan.
Apropå självskadning så jo, jag har skurit några gånger. Inte så att det har varit livshotande (okej, ett sår hade behövt sys) och jag skär oftare nu. Misstänker att det är pga att det börjar bli mörkt, jag har så svårt att stå emot då. Tankarna snurrar hela tiden kring rakblad, om jag ska hinna skära mig innan Martin kommer hem, hur jag ska kunna dölja det, och jag ägnar nästintill all ensam tid åt att planera hur och när jag ska skära. Bara nu när jag sitter här och skriver detta, så sitter jag samtidigt och funderar över var mitt vassa rakblad är, var jag ska skära och om jag hinner innan Martin kommer hem. Jag vet att jag hinner, för han är inte hemma förren efter 17, och jag vet att jag kommer förlora, jag känner det i magen, att det är en så där "skär nu skär skär skär STORA SÅR" känsla som inte går att stå emot.
Fan Jessica, men jag vet hur lugn jag blir efteråt, jag blir alltid så glad när jag har skurit, jag kan skratta och skämta.

Förlåt.

Tänk, vad annorlunda mitt liv var för 1 år sedan. Då hade jag knappt kysst någon, då förlitade jag mig på att vännerna alltid skulle finnas kvar, jag litade på att alla deras Jag-älskar-dig var på riktigt. Men jag fick falskhet och svek i en försenad julklapp.

Jag letade efter gamla dagboksinlägg som skrevs för ett år sedan och upptäckte att visst fan, idag är det 1 år sedan jag blev intervjuad av hallandsposten om mitt självskadebeteende. Det har gått så jävla fort. Som jag har sagt innan, så går livet så jävla fort, allting förändras och jag hänger inte med.
Både Åwsa och Cyan har börjat röka, trots att de vägrat innan. Jag kan inte låta bli att tänka att Cyan började röka när hon började umgås med allt folk i parken, och det känns som att jag har missat så mycket. Hon har uttryckligen sagt till mig att hon inte vill röka, men likväl så sitter hon där med en cigg på ett foto hon lagt upp på bilddagboken, och jag undrar; är det mitt fel? Ska jag ta det som att jag var ett bra föredöme eftersom hon inte började röka när hon umgåtts med mig ett tag, eller ska jag ta det som att folk inte vill berätta, visa, göra nya saker för att jag på något sätt gör så att det känns fel för dem? Jag vet verkligen inte, och jag känner att jag inte har rätten att fråga, för jag har ju faktiskt egentligen inte med det att göra. + att det går emot min moral att säga åt någon att sluta röka när jag började röka i samma ålder. Jag brukar säga att de som inte röker ska vara stolta över sig själva, speciellt när de i prinsip bara umgås med rökare. Men det kanske var där allt föll. Säg någon i parken som inte röker nu för tiden och jag kan nästan lova dig att om ett tag så får du se hon/han sitta på en bänk med en cigg i mungipan. Grupptryck är svårare att stå emot än vad man tror.

Det finns så mycket annat som har förändrats med. Förra året åkte fram och tillbaka mellan akuten, hemma och någon gång ibland - psyket. Sy, vila upp sig, försöka ta livet av sig - en natt på psyket. Jag kan inte låta bli att faktiskt sakna att skära så stort att det behöver sys, och ibland kan jag sitta och tänka att "hade jag inte sytt så hade det blivit större ärr, jävla idiotJessica". För det är så mitt tänkande funkar. Ju större sår - ju mer uppmärksamhet behöver det, och när det sedan lyckats läka ihop rätt bra, trots att jag sliter sårskorpor på löpande band, så kan jag påminna mig själv om att "kunde du göra så innan, då kan du fan göra så nu med."

Jag kanske borde börja skriva oftare när jag är lite halvt bortkopplad tack vare Zopiklonen, när jag väl kommer på något så skriver jag mer än två meningar om det.

Avskeden har varit många i år, och även om jag saknar och ältar minnen, så tror jag inte att jag saknar själva personen eftersom den visade sig vara någon helt annan. Det blir lite förvirrande, men det passar bra, för jag känner mig rätt förvirrad själv.

Min ben har somnat så jag ska ta tillfället i akt att gå på toa och sedan sova, innan jag fastnar vid datorn igen. Datorn, det tänkte jag skriva om innan. Om vilken drog det är. Det får bli ett projekt till senare idag.

Egentligen borde jag sova, huvudet känns .. stort, på något sätt. Det går inte förklara den där känslan man har när man vickar huvudet från sida till sida. Det blir tung och man måste använda mycket krafter för att orka sluta, eftersom det lätt blir som en pendel. Fram - och tillbaka gungar mitt huvud, det känns ungefär som att åka flygande mattan, utan att vara rädd för att allting ska rasa ihop.

Mina rörelser är sega, mitt minne är nog överfullt, för jag glömmer bort hur man stavar ord och sätter ihop meningar. Jag missar eller skriver fel bokstav några gånger i varje mening, och är tvungen att tänka efter en stund för att komma på hur det ska vara.

Men jag har kommit på en sak. Jag MÅSTE faktiskt inte skriva hur långt som helst, hur ofta som helst. Jag sätter ofta högre gränser än vad jag klarar av och det slutar med att jag antingen struntar i det eller någon annan ta över. Men det här har ingenting med det jag kom på att göra.
Jo, såhär är det: Jag känner alltid ett behov av att skriva mycket, när jag skriver något. Oavsett om det är dagbok, en dikt eller en novell så kan jag inte tänka "nu kommer jag inte på mer, då kan jag passa på att röka" utan jag tänker istället "för i helvete Jessica, SKRIV NU DÅ! Du har skrivit ett tredjedelsA4, tror du verkligen att det räcker?" och sedan slutar det alltid med att jag antingen skriver ner en massa dravel och nonsens huller om buller eller att jag blir förbannad på mig själv.
Men det är så jobbigt, när man känner hur fingrarna längtar efter att skriva ner bokstäver som blir ord. Som jag skrev i ett tidigare inlägg: orden har fastnat i brångstrupen, jag kan inte svälja ner dem och inte hosta upp dem.

Martin sover sött, jag känner det där suget efter något att tugga på som jag alltid gör på nätterna, och nu ska jag kissa. Sen borde jag verkligen sova, känner hur mina rörelser blir långsammare, mindre sammanhängande. Istället för skrivatryckenterskrivaväljfetstil så blir det skriva ………. tryck enter … skriva …………..välj fet stil.
Allting går i slowmotion, jag ska se om jag kan stilla mitt tuggbegär, sen blir det att somna till Evanescence som vanligt.

Jag kan inte hjälpa det, jag känner alltid ett litet hugg i hjärtat när jag läser andras dagböcker om personer som betyder mycket, personer de gärna citerar och aldrig vill vara utan, och jag kan inte låta bli att önska att det för en gångs skull var jag. Att jag var någon att komma ihåg, inte någon att veta vem det är just nu och sen glömma. Uppmärksamhetssökande, ja visst? Men samtidigt liten och rädd. Jag vet ju att man får inte vara sån nu för tiden, för då klassas man under "Allting jag gör, gör jag för att få uppmärksamhet". Så jag håller käften, ler stort och citerar depressiva låttexter i hemlighet. När någon frågar så pratar jag borta. Eller, jag tror att jag skulle gjort det, för det är aldrig någon som frågar.
De vanliga samtalen innehållande hej - hej - hur mår du? - okej, själv? - okej räknas inte. För där är det ingen som bryr sig om att ta reda på om det man sagt verkligen är sant eller om man bara sa det för att man inte orkade prata.
Och kanske är det inte att jag vill att folk ska veta hur jag mår, kanske är det bara att jag vill ha lite bekräftelse på att jag faktiskt existerar för fler personer än Martin (som förvisso betyder mycket). Jag publicerar bilder och skriver att jag saknar folk, men det känns som att ingen saknar mig, ingen saknar hon där Jessica. Någon gång ibland kan jag få höra att jag är saknad, då oftast av samma person, och då känns det ändå likadant. Som att jag bara är någon som flyger förbi folk, utan att fastna, utan att de vill att jag ska fastna.

Ja, kalla mig klagokärring eller vad du vill, men ibland så vill man få bekräftelse på att man faktiskt existerar.

Är det ens någon som läser det jag skriver? Helt ärligt så vet jag inte om det är bra eller dåligt.
Jag har ju inte berättat för någon utom Martin om den här bloggen, just för att jag vill kunna skriva precis vad fan jag vill, men samtidigt så vill jag ju gärna få ett tecken på att jag inte bara skriver saker som ändå inte blir lästa. Uppmärksamhetssökande I guess. Men jag tänker inte berätta för någon om bloggen. Inte än på ett tag iallafall.

Jag har faktiskt tagit mig i kragen nu, och lyssnat på Evanescence nya skiva, något som jag har tänkt göra hur länge som helst, men inte orkat. Lithium och Sweet Sacrifice blev snabbt favoriter. Call me when You’re Sober känns bara alldeles för popig och lik "vanliga" artisters musik. Det är synd, för jag vill inte att Evanescence ska bli som alla andra. Visst, merparten av deras låtar är fortfarande som de gamla, men det känns ändå på något sätt, som att deras melodier har blivit "snällare". Eller så är det bara att jag inbillar mig. Antagligen så är det för att jag är alldeles för van vid de gamla låtarna, så det blir att jag automatiskt jämför med dem.

Egentligen så är idag en relativt bra dag, men på något sätt så känns det samtidigt fel. Mitt undermedvetna verkar försöka påminna om något, och rakbladstankar börjar så smått att göra sig påminda. Inte så att jag inte kan stå emot dem, men jag känner ändå suget, precis som jag känner ett röksug.
Jag är aldrig nöjd när jag har skurit mig. Det ser illa ut när hela armen är blodig, men det visar sig alltid att det egentligen bara är små röda streck, jag blir besviken och arg på mig själv, och känner att jag inte har skurit klart. Men blir jag egentligen någonsin nöjd när jag har skurit mig? Jag skar ju så att det hade behövt sys för ett tag sedan men nu har det läkt ihop till mindre än ½ cm och jag känner mig bara usel, jag kan inte ens skära mig ordentligt. Suget lägger sig aldrig för jag blir aldrig nöjd. Jag hatar att jag aldrig får känslan "Nu räcker det, det här blir bra, nu behöver jag inte göra mer på ett bra tag." För även om jag kan råka tänka så, så är det bara tillfälligt. När blir jag nöjd? Är det först när jag har skurit av nerver, när min arm inte kan sys ihop, när jag svimmar av blodförlust? När är jag nöjd?

Jag känner mig så usel, så elak mot Martin, för att jag får det att låta som att allting är åt helvete och helt jävla fel. Det är det ju inte, för Martin är ju inte fel, Martin är rätt och riktig. Martin är min livboj som håller mig ovanför vattenytan, jag gör allt för honom och jag vet att han gör allt för mig. Igår när vi möblerade om så hittade vi ett gammalt kramdjur han fått av något ex. Nån typ mus eller nått, som höll ett hjärta där det stod I Love You. När vi städade undan allt skit så ställde jag den i hyllan, visste inte riktigt vad jag skulle göra med den. Martin tog den, slängde den och sa "Jag vill inte spara något som är från ett förhållande som inte betyder något. Vårt förhållande är annorlunda, på riktigt, de andra var bara skit." Och jag älskar honom så otroligt mycket, jag tror inte att han förstår själv, hur bra han får mig att må, hela tiden. Trots återfall där jag låser in mig på toaletten och skär mig, så finns han där, tvättar bort allt torkat blod och låter mig låna hans tröja för att jag ska slippa ha på mig en tajt som gör ont på armen. Han ringer Sjukvårdsupplysningen när jag tar 3 doser theralen samtidigt, han tvättar min arm, torkar bort blod och håller fast mig när jag försöker hoppa ut genom fönster, allting utan att klaga. Och jag älskar honom för det.

Det finns så många Jag måste, Jag borde, men inga Jag vill, Jag orkar. Det spelar ingen roll om jag försöker skriva ner min mail, eller om jag städar hela lägenheten. Båda två gör mig utmattad och jag vill mest sova hela tiden.
Men inte heller det kan jag göra eftersom jag känner mig äcklig hela tiden, och måste tvätta händerna, måste tvätta håret, måste tvätta ansiktet.
Att min mage dessutom gör ont idag, är jobbigt. Den krampar och jag misstänker att det till mesta del är mensvärk, men ibumetinen hjälper inte. Det märks verkligen att det är söndag idag. Jag ska försöka klara av att titta klart på Parlamentet, sen blir det att hoppa in i duschen och skrubba huden röd. Jag har till och med börjat skrubba ansiktet med brosten, för att känna mig renare, men jag känner bara att min hy är fet och äcklig hela tiden.
Jag är bara ren när mitt hår fortfarande är blött och samtidigt så hatar jag att vara nyduschad för att mitt hår blir så jävla fel då.
Jag försöker att inte sätta upp håret i en knut, för när jag väl har gjort det så kan jag inte ta ner den sen, då känner jag mig äcklig och håret känns smutsigt. Jag vet inte hur längesen det är jag sov med håret nersläppt. Allting är smutsigt och äckligt.

Jag måste verkligen duscha, äcklig äcklig ÄCKLIG!

Alla hittar något att likna, en zebra, en kattunge, men vem är jag? Jag vill vara den där lilla kattungen, jag vill vara Lisa Rowe som kan alla bra kommentarer och skiter i precis allt, jag vill vara Emily The Strange som bara är helt jävla konstig, jag vill vara Nemi som tycker precis som jag och som samtidigt fortfarande har barnasinnet kvar.
Men jag är ingen, jag är ingenting. En Creepy Living Dead Girl, det är vad jag är. Det är så det känns som att jag är. Något slags wannabe-vampyr-aktigt. Jag är som mest vaken på natten. Alla andra säger att jag bara har vänt på dygnet men jag trivs helt enkelt bättre då. Jag känner mig trygg då, i mörkret.

Vad är jag? Vem är jag? Något förskräckligt, något som blev udda, på ett fult och äckligt sätt.
Något som ingen vill minnas. Det är så det känns. Jag är det där som får vara exemplet på alla fel i världen.

Jag: Om jag ser ett ljus i tunneln så kan jag inte tänka att det kan vara någon med lykta som letar efter mig, jag kan bara tänka att det är ett tåg. Jag ser inte de vita hästarna.
Martin: Jag tror inte att det är så att du inte ser de vita hästarna, jag tror att det är så att du inte vågar se dem.
Jag: Men jag ser inga vita hästar, jag ser inte ens några grå. De vita vill inte vara i närheten av mig, det var precis som jag skrev: De släpper mig och tycker att jag är förfärlig och vill inte ha med mig att göra.
Martin: Jag tror att det är du själv som jagar bort de vita hästarna. Du skriker åt dem. Du jagar bort dem för att det är du själv som inte vågar se dem, du vågar inte vara lycklig för du orkar inte med fler nederlag. Vad är det värsta som skulle kunna hända om du tillät dig själv att vara lycklig?
Jag: Att jag tar livet av mig. Eller ja, det är ju vad ni andra tycker.
Martin: Och vad är det värsta som skulle kunnat hända förutom att du tar livet av dig?
Jag: Att jag försöker ta livet av mig .. Att jag tar livet av någon annan.
Martin: Vad är det värsta som skulle kunnat hända för att du skulle göra något sånt?
Jag: Att bli lämnad.
Martin: Vem skulle det vara så hemskt att bli lämnad av att du skulle vilja ta livet av dig.
Jag är tyst en stund, vet mycket väl vem jag menar, men det känns så lämna-mig-inte-då-tar-jag-livet-av-mig-aktigt.
Jag: Det finns många vita hästar som bara springer förbi. Men en finns alltid kvar. En enhörning. Med silverhorn, och regnbågsman.
Martin: En My Little Pony?
Jag: Nej, inte en My Little Pony. Den heter Martin.
Martin: Men jag tror ändå att jag är en My Little Pony och vet du vad jag har för märke på rumpan?
Jag: En dator?
Martin: Nej. En liggande åtta. Vet du vad det står för?
Jag: Evigt liv.
Martin: Och vet du vad det står för när det är på mig?
Jag: Nej?
Martin: Att du har mig för evigt. Du är i alla fall min My Little Pony.

Martin: Jag tror att du måste låta dig göra fel, du måste våga bryta mönster. Vad är det värsta som skulle kunnat hända om du t.ex inte går på toa precis innan du går och lägger dig?
Jag: Att jag skulle pissa ner mig.
Martin: Precis, och vem skulle märka det?
Jag: Du?
Martin: Jag, och kanske inte ens det. Jag kanske inte ens hade märkt det och då hade du inte haft något att skämmas för, eller någon att skämmas inför.
Jag: Men vanliga människor tänker ”oj, hoppsan”, jag tänker ”men din jävla idiot, kan du inte ens lära dig vara rumsren”.

Martin: Allting som du säger kan man säga leder direkt till det här: Att du är rädd för att bli frisk. Det är inte att du inte vill bli frisk, du vågar bara inte bryta mönstret, du är trygg i det du har nu. Men är det verkligen så tryggt? Är det tryggt att få panik hela tiden och behöva skära för att ta bort den?
Jag: Men för mig så låter det tryggt.
Martin: Du måste våga bryta mönster. Ingen säger att du måste göra det med en gång, eller att du bara ska sluta sådär. Det behöver inte vara att du slutar skära dig, det kan vara att du struntar i om du råkar trampa på en a-brunn. Så länge du har fast underlag och bara trampar på dem av misstag, så ska du försöka tänka ”jaha, en a-brunn”.
Jag: Det är som jag skrev .. Jag kan få hur mycket hjälp som helst, hur många kramar och pussar, hur många som helst som bryr sig om, men det är bara jag som kan ändra mig. Jag kan bli inlåst i ett madrasserat rum, men det är bara jag själv som får mig att slå huvudet i fönsterrutan i brist på andra sätt att skada mig.

Martin: Jag tror mycket väl att du ser de vita hästarna, du måste bara våga låta bli att skrämma bort dem.

Martin gör lasagne och lasagneplattorna ser ut som munnar, leende eller ledsna. Jag tänkte automatiskt ”vad ledsna de ser ut” och det slår mig att det är så mitt tänkande fungerar. Jag kan aldrig se det positiva i någonting, mitt tänkande går alltid i svart, aldrig vitt eller ens gråskalor. Läkare säger att man ska se både svart och vita hästar. För det första så ser jag inga hästar överhuvudtaget, för det andra så är jag rädd för hästar och för det tredje, så ser jag bara de svarta. Jag antar att det är det sistnämnda läkare syftar på. Varför pratar man egentligen om hästar? Jag har inte tid för några hästar, jag sitter och kämpar med att kunna andas, trots ett lock över luftröret, jag biter sönder läppen för att inte skära mig (med andra ord så skadar jag mig på ett annat sätt, och kan skylla på att jag har torra läppar) och jag blir irriterad när läkare kommer och ska börja prata om hästar. Jag är ingen hästmänniska så ingen häst kan hjälpa mig. Vill ni köra med djurerapi så ge mig en kattunge eller en liten iller. Inte någon häst.
Men det måste ju finnas något ljust i allt det mörka? Allting kan inte vara dåligt.
Nej, det är väl klart att inte varenda liten jävla pinal kan vara dålig, men jag kanske har så pass lite bra saker att det inte vägar upp det dåliga? Det som är bra är ljuset i slutet av tunneln men det enda jag tänker är ”Åh, ett tåg. Om jag sitter här tillräckligt länge så kör det över mig.” Jag kan inte få in i mitt huvud att det kan vara någon med en lykta, som letar efter mig. Jag menar, vem skulle leta efter mig? Jag är inget att leta efter, jag är något att rusa bort ifrån. Något som man förskräckt kastar bort när man sett det. Läkarna, psykologerna, tanke-grävarna försöker intala mig att jag är duktig, jag är söt, jag är snäll, ja, jag tror till och med att någon har sagt att jag är sexig eller i alla fall snygg. Men jag fnyser bort det, förklara för dem, som om de var små oförstående barn, att DE HAR FEL. Men precis som ett oförstående barn så ler dem bara, antecknar lite, säger om igen allt som jag redan har hört 70 000 gånger och funderar över om de kanske ska höja dosen på det anti-depressiva. De tänker att ”det här kommer lösa sig, bara hennes medicin börjar verka.”MEN, jag är tydligen inte så sjuk att de ens överväger att jag borde bli inlagd på psyket. De kan ha suttit och förklarat hur ledsen jag är men så fort jag för det på tal, så byter dem taktik och säger att JAG kommer må sämre om jag är inlagd.Jag tycker, och borde jag inte veta, att om jag anser att jag kommer må bättre på en sluten avdelning än hemma, då borde dem väl lyssna på mig? De vet väl ingenting om vad som händer hemma, om hur jag mår hemma? Det är ju för i helvete där jag skär mig! Läkare är oftast idioter. De tänker på vad dem tjänar på. Kanske tycker dem att jag skulle vara jobbig, kanske tycker dem att jag är patetisk, kanske önskar dem till och med att dem skulle slippa mig. Ja, dem skulle inte vara de första.

Det hjälper inte vad jag än gör. En skötare skulle en gång gå med en annan patient till biblioteket och jag fick inte var kvar på avdelningen och de tyckte jag skulle gå hem. Skötaren tänkte att hon kunde visa lite medmänsklighet och gick samma väg som mig, på väg till biblioteket. Hon var med, när jag klättrade ut på utsidan av en bro, och krävde att dem skulle lägga in mig, för att jag inte klarade av att vara hemma, jag var allt för instabil.”Men Jessica, vi kan prata med läkarna, du kan få vara inlagd på 25:an över natten.”Som om jag skulle må prima skinka efter en natt? Idiot! Bara det gjorde mig ännu mer förbannad. Tyvärr så minns jag inte hur det slutade, men jag minns hur det inte slutade. Jag blev inte inlagd.