Jag minns kanske inte alla gånger de kallade mig saker, jag minns kanske inte exakt vad de sa, vem som sa, hur många som sa.
Men jag minns hur det var att inte ha någon som sa ”Strunta i dem, jag tycker om dig.”
Jag minns hur det var att gå så långt bort ifrån skolan som man fick, för att slippa känna sig ensam, för att få vara lugn för en stund. Men aldrig försvann klumpen i magen, för jag visste att bakom nästa krök väntar ännu mer ord, ännu mer iskalla blickar, ännu fler stunder som en osynlig. Ännu fler stunder då det upprepades hur hemsk och äcklig jag faktiskt var.

”Åh nej, inte hon!” stönade dem när vi inte själva fick välja grupper. (Och det blev oftast så att fröken valde eftersom ingen ändå skulle välja mig. Jessica förstör allt, utan henne hade den här klassen varit perfekt, var det så de tänkte?

De få stunderna då till och med den värsta mobbaren kunde prata med om helt vanliga saker, som samma bokklubb som vi var med i, var det egentligen ett falskspel? Berättade hon sedan för de häftiga om att ”Shit, tänk om hon trodde att jag ville vara kompis med henne nu. Vem fan vill det liksom?

Jag vet inte. Jag vet ingenting om dem, men jag hade velat fråga vad som var så fel med mig och rätt med dem.
Vad som fick min bästa vän sedan 4 år tillbaka att börja hata mig så intenstivt att det nästan kändes i luften. Var jag bara henne leksak under de åren? Någon som var rolig tills ”Oj, kolla där! Absolut toppmoderna nya kompisen, måste ha, bort med den gamla fula.”

Om jag kunde tala om för henne hur det kändes.
Om jag kunde tala om att jag tänker tillbaka på fina stunder vi haft med ett leende.
Om jag kunde tala om för henne att jag ser på foton av oss som små och inte minns ögonblicken, men minns att vi skrattade.
Om jag kunde tala om att jag fortfarande ler åt den där teatern vi hade i mitt rum, som finns inspelad på band.

Om jag skulle berätta att jag inte vågade gå till kören eftersom vi bytt platser och jag hamnade jämte henne.
Om jag skulle berätta hur ont i magen jag hade hela tiden.
Om jag skulle berätta för henne att all min kraft, allt det roliga jag fann med att uppträda i teater och liknande på skolan, om jag skulle berätta att hon stal den.
Om jag skulle säga henne att hon startade ett helvete som höll i sig ända fram ända in i nutiden.
Om jag skulle tala om att det hon startade har slutat med ambulansfärder, akutmöten med psykolog och läkare, 10-tals akutbesök för stygn på stora sår, 1 överdos, inlåsningar på psyket, självmordsförsök jag inte ens orkar hålla räkning på längre. Om jag skulle visa henne mina armar och tala om för henne att det var hon som startade det, om jag kunde fråga henne vad som hände, vad gjorde jag för fel?.
Skulle hon då berätta, eller skulle hon skratta mig rakt upp i ansiktet och säga ”Du. Det var ditt fel hela tiden.”

Om jag bara kunde gå tillbaka till mitt mellanstadiejag och berätta att det blir bättre. Många fram och motgångar. Hade jag då orkat vänta, eller hade jag tillslut försökt ta livet av mig ännu tidigare, och lyckats, för att jag inte orkade vänta?

För jag minns fortfarande hur det är att inte ha någon som svarar tillbaka på den elaka kommentaren, jag vet fortfarande hur ont det gör, hur det känns som om man bara vill försvinna.
Jag minns hur det är att inte ha en riktig vän.

Tvn blev en del av mitt liv. Böckerna den största delen av mitt liv. Jag flydde in i andra världar, skolkade och låg i soffan och tittade på gamla inspelade Pokémon och Digimonavsnitt. Jag flyttde in i Tvillingböckerna, där Jessica var helt tvärtemot mig. Jag gömde mig inom, bakom skärmar av alla de slag.

För utomhus kunde jag inte gå! Då skulle det genast starta en ny kaskad av kommentarer, pikar, elakheter, hånfulla skratt, psykisk misshandel.
Så jag gömde mig inne vågade knappt ens vara på balkongen. Jag satt hemma och i bakhuvudet låg en tanke och malde.
Men Markus, som var sjuk och var hemma, honom retade de inte om de såg honom ute, för fröken hade sagt att doktorn sagt att han skulle börja lugnt.

Markus var alltid snäll mot mig om vi hamnade i samma grupp, vi kunde skratta och skämta. Han var den enda som var snäll, om han tvingades umgås med mig. Det fanns lappar i min bänk, hatlappar, lappar som någon ritat där det stod Du är ful/söt, bara för att skratta åt hur jag reagerade.

Jag kan aldrig säga att de slog mig, för de gjorde de inte. Det var knuffar för att komma fram till sin krok, extra hårda bollar på gympan som bara råkade bli så, ett slag i ryggen och ett ”Men jag skojade ju bara.”

Psykisk misshandel, jag vågar kalla det i grov form.
Misshandel som bitit sig fast och fått mig att tro på deras ord, deras lögner.

Jo, jag är nog ful och äcklig. Och en idiot. Och jag är smal. Men jag trodde man skulle vara smal? Ska man kanske vara tjock nu, eller är det för att de vill reta mig mer men inte riktigt kommer på om vad? Jag gjorde samma sak idag som hon gjorde i förra veckan, varför var det roligt då och bara löjligt och ”Du är en idiot” idag?
Står det FEL i min panna?

Småbarnstankar, storbarnstankar, tonårstankar, nutidstankar.
Det satte sig djupare än ni kunnat ana. Det etsade sig fast, kommer aldrig att försvinna helt, trots försök att måla över.

och jag minns fortfarande hur det är att inte ha en enda vän.

Vad tror du händer när man dör? För jag menar, allt det här med Gud tycker jag mest låter sjukt. Det kan liknas vid sättet föräldrar använder för att barnen ska sluta bråka; om du inte är snäll så kommer inte tomten med några julklappar. Men likväl så får ungen en massa på julafton, då kan väl principen vara likadan gällande himmel och helvete?
Och visst, Nangijala låter ju mysigt, men det är alldeles för mycket saga för att det skulle funka. Ja, jag är medveten om att det faktiskt är en saga, men många tror ju faktiskt att det finns ett Nangijala. Men jag kan inte riktigt se det framför mig. Ungefär hur tror dem att Nangijala är då, precis som i filmen? För om det är så, då kommer ju all bekvämlighet vi är vana vid vara borta.
Det är en jättefin tanke, men hamnar man i Nangijala så kan man väl lika gärna hamnar hos Pippi Långstrump.
Två olika sagor, två olika fiktiva verkligheter. Men vem är jag som försöker döma, jag vet inte mer än någon annan, jag har aldrig varit död ens för några sekunder. Många som har dött, men sedan lyckats bli räddade, säger att de ser ett ljus, men har någon någonsin kommit förbi det där ljuset och sedan återvänt? Är det dem säger verkligen sant, eller säger dem det för att det är vad man ska säga?

Visst, jag hade gärna kommit till himlen om det betydde att jag fick träffa förlorade släktingar, vänner djur. Men vissa tror ju att det finns en speciell katthimmel och en hundhimmel alt. en djurhimmel, och då får jag inte träffa Bumbis, Viktor, Maya eller någon av de andra djuren ändå, och då hade jag ju fortfarande varit ledsen. Inte för att jag tror på att man är glad jämt och ständigt i himlen, men jag tror inte att folk sitter och skär sig där.

Men om min teori om tomten vs. himmel & helvete så betyder det att folk jag hatar, och folk som hatar mig, också kommer att komma till himlen, och då kommer det inte bli så mycket bättre än att leva ändå. Det kommer bara att vara ett nytt ställe, men relationerna till vissa personer kommer vara exakt likadana. Blir det så, ja då kan jag lika gärna stanna kvar här och leva, för då är det ingen skillnad.

Mina livet - efter - döden – spekulationer beror på att jag vill vara beredd. Jag vill inte ta livet av mig och sedan hamna någonstans där jag upptäcker att alla pratar ett språk jag inte förstår, eller att jag tvingas leva som de gör i Bröderna Lejonhjärta. Jag tycker inte om när jag inte vet vad som händer. När jag åker tåg så hoppas jag alltid på att ingen ska sätta sig på platsen jämte. Jag försöker hitta mod att fråga vart dem ska, så att jag vet om jag behöver oroa mig för att missa min station eller inte. Än så länge har jag inte vågat fråga någon, men oron finns där och biter sig fast. Jag försöker att läsa, lyssna på musik, lösa korsord eller ta foton, men jag kan inte sluta tänka på att det sitter någon jämte mig, som jag kanske tvingas prata med, när jag ska hoppa av.
Fasa nummer 2 är att tvingas ställa resväskan där jag inte kan se den under hela resan. Jag vågar aldrig lägga upp väskan på hyllan ovanför sätena, jag är rädd för att tappa den, för att tåget ska hinna åka eller att den ska ramla ner. Så jag ställer den på golvet mellan två säten med ryggen mot varandra, och kommer aldrig ihåg att ställa den så att jag ser den. Resultatet blir att jag är övertygad om att min väska ska vara stulen när jag ska ta den. Det har aldrig hänt, och ingen annan verkar oroa sig för sånt så jag försöker att vara lika avslappnad som dem, vilket oftast inte lyckas. Lite diskret försöker jag kolla mellan mitt och grannsätet men jag lyckas aldrig se min väska och är övertygad om att den inte står kvar. Det är bara när Martin är med som jag lyckas vara så pass lugn, men det kan i och för sig bero på att han når att lägga upp den på hyllan, och sedan är den trygg där, jag ser den hela tiden.

Röksuget är alltid extra starkt efter att ha åkt kommunalt, människorna skrämmer mig och jag kan inte slappna av. Musik kan hjälpa lite, genom att stänga ute allt ljud. Jag har alltid högsta volym, för att slippa förvirras av flera människor som pratar samtidigt, för att slippa höra något överhuvudtaget. Men ibland lyckas ljud ta sig igenom och då får jag panik, och trycker på Höj flera gånger, även om jag vet att det inte går att höja mer.
Jag hatar såna stunder och vill helst skrika att alla ska hålla käften.

De som känner mig vet att jag får lugnande tabletter utskrivna och ibland får man fråga ”Ska du inte ta några piller, du vet ju att det hjälper dig.” Men att det inte hjälper, det förstår dem inte. Jag skriker och svär, jag skriver arga lappar men det susar bara igenom deras huvud utan att de ens har försökt fånga det. Antingen så avfärdar dem det med ett ”Trams” följt av mer frågor om att jag borde ta Theralen, eller så säger dem något i stil med ”Jaja, okej” och låter mig vara, tills nästa gång de tycker att Theralen behövs.
Antagligen så anser dem att bara för att jag får tabletterna utskrivna så är det automatiskt att det också funkar, och att det ska funka med en gång. De lyssnar inte när jag säger att jag bara känner av Theralenen dagen efter, när jag knappt kan ta mig upp ur sängen, de tror att mina antidepressiva ska skicka mig högst upp på Glad-stapeln och vägrar lyssna på den som faktiskt tar medicinen, Mig.

Tycker dem att jag är frisk nu? Eller har dem bara något emot mig, är jag egentligen motbjudande, usel. Har dem gett upp om mig?
De tankarna har ofta flugit igenom mitt huvud under alla de möten jag har nekats plats på den slutna avdelningen. Jag har velat vara där för att skyddas ifrån mig själv, jag har känt att jag inte har klarat det själv, men ingenting har hänt. ”Den avdelningen är inte bra för dig Jessica” säger dem och ser stolta ut, precis som om de har sagt att jag vunnit nobelpriset. De tycker att jag mår bättre hemma, där jag skär mig och kastar mackor i hemlighet. Jag mår tydligen bättre hemma, där jag sitter vaken hela nätterna och planerar hur jag ska dö.
Jag brukar kräva en förklaring, att avdelningen inte är bra för mig är inget svar, det är bara en jävla undanflykt. ”Du blir för hemmastadd” säger dem då. Att man bara ska vara där i någon vecka, att man inte ska fastna där. Men sedan låter dem andra vara kvar i 1 år, människor som praktiskt taget flyttar hela sitt rum dit.
Men det är klart, dem är ju annorlunda. Vad gör dem som inte jag gör?
Skära sig? Done.
Äta glas? Done
Ta överdoser? Done
Försökt hoppa ifrån broar? Done
Sytt ihop stora sår? Done.
Jag har ju till och med fått höra att de inte kunde ge mig mer bedövning för att de skulle behövt söva mig då, och sedan så fick dem häfta ihop såren istället.
Jag har väl gjort praktiskt taget allt utom att testa knark eller supit mig full flera dagar i rad. Även om jag har det i åtanke, jag VILL ju, så funkar det aldrig. Jag känner inte rätt personer, jag har inga pengar.
Min pappa har varit ett svin och jag har varit mobbad. Men det räcker tydligen inte. Vad är det jag gör som är så olikt alla andra? Eller är det som jag misstänker, att dem har något emot mig?

Den första gången jag var på psyket så var jag inlagd i sammanlagt ca 3 månader. 2 veckor på den slutna avdelningen, och resten på en öppen. Natten före nedflyttningen så fick jag mitt första ”utbrott” på avdelningen. Jag skar mig och skrev med blod på väggen, jag kastade ut mina sängkläder för att jag såg en massa småkryp på dem, jag kände en massa småkryp.
Jag hade panik.
”Nu har du fått utlopp för din ångest, gå och lägg dig” sa den kvinnliga nattpersonalen. De var alltid två stycken, och den andra, den manliga, torkade bara bort blodet och hjälpte till att bära in mina saker och min stol. Ingen pratade med mig, ingen frågade vad som hade hänt, ingen brydde sig. Dagen efter hade jag ett möte där det bestämdes att jag skulle flyttas ner. Jag blev dåligt påverkad av de andra patienterna sa dem. Jag grät i flera timmar och satt upptryckt mot min garderob när de packade ihop mina saker med hjälp av pappa och mamma. Min tröja var dygnsur av alla tårar och allt snor. Jag skrek att jag inte klarade av att bo på en öppen avdelning, jag behövde det låsta, att bo på en öppen avdelning är precis samma sak som att bo hemma, man går fritt. I hemlighet så tänkte jag dessutom att på en öppen avdelning så räknas man som friskare än de som bor på en sluten. De litar på att du klarar av att inte sticka iväg, alltså tycker de att du är på väg mot friskhet. Det skrämde mig då och det skrämmer mig nu.

Jag vande mig så småningom vid den öppna avdelningen, men tanken på att de inte ansåg mig vara lika sjuk, eller tillräckligt sjuk, fanns hela tiden i mitt bakhuvud. Det gör den fortfarande. Jag vet faktiskt inte varför. Som alla andra så kan jag väl säga att jag har hittat en identitet i det sjuka, jag har hittat någon som jag kan vara, någon som känns äkta, och jag är rädd för att låta den personen gå.

Jag letar efter något att lyssna på, markerar olika låtar på måfå och klickar på enter. Men ingen låt känns rätt, alla låtar gör ont i öronen, som om någon dragit med naglarna över svarta tavlan. Jag försöker lyssna på låtar som jag lyssnade på för något åt sedan, letar minnen jag har i samband med dem, men det gör bara ont i öronen. Kanske är det minnena som klöser på svarta tavlan?

Vi hade en svart tavla när jag gick på mellanstadiet. Eller, egentligen så var den brun, och halva hade gröna prickar, men de kallade den för svarta tavlan. Min lärare var en tant som hette Anna-Maria. Hon tyckte bättre om att skriva på svarta tavlan och använde nästan aldrig whiteboardtavlan. Jag tyckte att det var bra för jag hade svårt att se när hon skrev med röd penna på den. Jag har fått berättat för mig att det ofta är så för folk med synfel och en gång så sa jag till Anna-Maria att jag hade svårt att se det röda. Jag tror att jag fick flytta min bänk närmare då, men jag är inte säker. Det kan mycket väl vara så att hon bara sa något, och inte gjorde något åt det, för hon fortsatte använda den röda pennan. Den som blev en röd klump i mina ögon.

Vi brukade då och då byta platser, flytta runt bänkarna och få nya bänkkompisar. Alla brukade se fram emot det men oftast så var ingen nöjd ändå. Jag fick sitta längst fram till vänster en gång, precis jämte fönstret och med pianot framför mig. När vi hade lektion så brukade jag sätta mig på bänken och luta mig mot en utbyggd väggbit på kanske 10 cm. Jag vet inte varför, jag brukade alltid märka först efter en stund att oj, nu sitter jag på bänken igen. Jag tyckte om den platsen, den var min, och jag kunde drömma mig bort. Men såklart så byttes den ut mot en annan. Jag gick ju trots allt i samma klass, hade samma sal och samma fröken i 3 år. Men när femman började så brydde jag mig inte så värst mycket om vilken bänk jag hade och i sexan så brydde jag mig inte om någonting med skolan. För då hade mina klasskompisar redan lyckats trycka ner mig så mycket att det gjorde ont och skapade panik vart jag än satt i klassrummet.

Det var Ida S som startade allt. Och jag tänker inte hålla henne hemlig, för det är rätt åt henne att alla får veta vilket svin hon var. I alla fall så tycker jag att hon var det, med tanke på att hon varit min bästa vän mellan lekis och trean.
I början så var det knappt något som märktes. Ibland så sa hon något elakt, men andra gånger så kunde vi sitta och diskutera bokklubben som vi båda var med i. Men efter hand så lyckades hon få med sig ungefär hela klassen och jag började kallas för smalis, tändsticka och annat som pikade hur smal jag var. Jag förstod inte varför, för jag tyckte inte att jag var ovanligt smal och jag förvånades av att dem pikade mig för min vikt och inte för mina glasögon.
Ida S var inte så smal själv så det kanske var därför.

Jag började skolka i femman, eller var det kanske i slutet av fyran? Jag har svårt att minnas sådär exakt men jag minns hur läskigt jag tyckte att det var första gången jag skolkade. Vart jag gick eller vad jag gjorde finns inte kvar i mitt huvud, men min fröken ringde till mamma direkt och jag skyllde väl på att jag hade ont i magen eller nått. Ont i magen och huvudvärk blev senare det jag skyllde på när mamma försökte få iväg mig till skolan. Ibland så fick jag stanna hemma, men oftast så sa hon att jag skulle gå till skolan och gå hem om det kändes värre. Då hade jag ännu inte berättat om vad alla sa. Visst gick jag till skolan ibland, men oftast så brukade jag ta min väska och gå ut genom porten med ett hejdå till mamma, kollade att hon inte stod i fönstret och svängde sedan höger istället för att gå rakt över ängen till skolan (som låg ca 3 minuter bort, jag såg den från vår balkong). Simhallens cafeteria blev min tillflyktsort. Jag brukade försöka tjata till mig lite pengar av mamma, sa att det var till godis eller en tidning och köpte sedan en macka som jag satt och åt på, samtidigt som jag läste en medhavd bok och väntade på att klockan skulle bli så mycket att jag visste att mamma hade gått till jobbet. Oftast så fick jag sitta där i någon timme, och jag brukade försöka komma ihåg när mamma började så att jag inte skulle behöva fråga hela tiden, jag ville inte att hon skulle misstänka något. Det var alltid svårt att smyga tillbaka hem, jag inbillade mig alltid att dem skulle se mig ifrån skolan, trots att alla där bara var prickar för mig, rörliga prickar utan identitet, som gav ifrån sig skrik och skratt.
Jag hatade dem, för att dem hade vänner i skolan och inte jag. Vad var det för skillnad på mig och dem?
Men jag ignorerade sedan det, gick hem och såg på tv, kanske läste jag, och åt lite, och när mamma kom hem så ljög ihop en historia om vad vi hade gjort i skolan. Men det slutade alltid med att hon kom på mig, och frågade om jag verkligen hade varit i skolan. Vi har en så pass nära relation att hon kan se sånt.

När jag var liten så brukar jag skryta om hur mycket jag kunde göra samtidigt. Jag läste, såg på tv och åt. Jag ritade, såg på tv och läste. Jag kunde gå helt in för något men samtidigt veta vad som hände runt omkring mig. Ibland, för ibland så försvann jag helt och svarade när någon sa något, men mindes det inte. Jag mindes så länge att jag hann svara, sedan blev det tomt.
Jag brukade läsa mycket när jag var mindre. Jag läste flera böcker samtidigt men kom ihåg vad som hände i allihop. Om jag jämför med hur jag var då och hur jag är nu så skulle det kunnat vara två olika personer. Samtidigt som jag skriver det här så ser jag på tv och jag får tänka efter för att komma ihåg hur orden ska vara skrivna för att det ska bli en ordentlig mening. Även om jag stänger av ljudet på tvn så kommer jag störas av bilden, men jag vill inte stänga av den, för jag behöver kunna försvinna in i den.
Det känns som att allting jag skriver nu bara blir svammel. Jag minns inte vad jag skrev i början och jag får för mig att alla meningar är felskrivna. Kanske att jag borde sätta mig på ett lugnt ställe och skriva, men jag tycker inte om att skriva för hand längre, det tar för lång tid.

Egentligen så spelar det ingen roll var jag sätter mig för det finns alltid något som stör mig, något som gör att jag glömmer bort det jag höll på med. Mina koncentrationssvårigheter ökar och allting blir ett enda virrvarr. Men kanske det beror på att jag inte går in i skrivningen, kanske en del av mig tvingar mig själv att skriva för att försöka gå in i det?
Jag känner så ofta att jag måste skriva, men det är precis som om orden låser in sig, jag kommer inte åt dem, och allting blir bara fel.
Ovanpå det så blir mina minnen suddiga och jag kan inte skilja på vad som hände först, minns inte datum, minns bara små fragment här och där. Jag försöker att ta hjälp av mina dagböcker, men det blir fel ändå. Allting slutar som ett trassligt nystan, där det enda sättet att hitta en ände är att klippa i det.

Jag minns när jag blev inlagd på psyket. Det var den 29 September 2004. Anledningen till att jag minns det är för att det var min och Elins 1-årsdag. Vi hade känt varandra i ett helt år (antagligen lite längre, men det var det datumet vi satte).
Föregående dag (kan ha varit tidigare) hade en före detta vän, Eva, fått åka till psyket och det hade tillslut gjort mig så deppig att mamma drog med mig dit på kvällen. Dagen efter, den 29:e skulle vi på återsamtal men det enda som hände var att jag fick medicin. Jag kände verkligen att jag inte klarade av att vara hemma så när jag, mamma och pappa kommit ut efter mötet så satte jag mig på parkeringen och vägrade flytta på mig. Pappa skrek och mamma skrek och tillslut så blev jag bara förbannad och stormade därifrån. Mamma sprang efter och vi hamnade på en bänk där jag grät och skrek så mycket att mamma inte såg något annat val än att dra med mig tillbaka och kräva att jag skulle bli inlagd. Det blev så, och jag blev inskriven på avdelning 25. sluten vård på barnpsyk i Halmstad.

Första dagen minns jag tydliga fragment av. Jag fick rum nummer 6 (som jag även fick vid senare tillfällen, andra inläggningar) och det låg längst bort i korridoren, om man skulle räkna ifrån dörren på framsidan. Sluten låg på övervåningen i ett relativt stort 2-våningshus och allting var låst. Jag minns fortfarande ljuden av nycklar i dörrarna.
Jämte mitt rum, längst bort, var ett telefonbås. Därinne fanns det en telefonautomat som ingen använde, och en telefon som skötarna kopplade ut samtal till, när någon ringde oss.
Mamma åkte hem och hämtade kläder till mig så jag var ensam bland allt det nya. Jag läste reglerna som satt med häftmassa på den obligatoriska anslagstavlan i rummet och blev livrädd när det stod att alla patienter hade en diskdag. Något liknande hade jag läst om i en bok och jag ville verkligen inte diska. Senare så fick jag se att det fanns diskmaskin.

Jag kom till avdelningen lite innan middagen kl. 17.00 och en skötare vid namn Jenny skulle gå ner i källaren och spela pingis med Frida, en liten anorektiker. Hon tyckte att jag skulle följa med och ny och rädd som jag var så vågade jag inte protestera.
Jag spelade inte pingis för det vågade jag inte, men jag tittade på, hejade lite tyst och ville mest gömma mig.
Det blev middagstid och vi gick upp, köket låstes upp och jag väntade tills alla hade satt sig, ifall det skulle vara så att folk hade favoritplatser. Jag vill inte bråka med någon första dagen.
Frida åt i allrummet, och skrev alltid dagbok under vilan, som hon hade efter maten. Det har alla anorektiker där, antagligen för att de inte ska motionera bort det lilla dem har fått i sig.

Jag minns alla på avdelningen, förutom en killes namn. Mittemot mitt rum fanns rum nr 5. Därinne fanns det 2 sängar och ingen hade det när jag kom dit. Efter det, närmare dörren, så fanns nummer 3 och 1, tror jag. Jag minns inte rumsnumren. De var liksom in i väggen, med en liten hall. Det var toalett/dusch, rum nr 3 där den enda killen bodde, och nummer 1 där Frida bodde. På min sida fanns en likadan hall och där bodde Susanna i rum nr 4 och Johanna i rum nr 2.
Jag tror att killen hette Kristian. Han får heta det.
Jag vet inte varför han var där, men jag tyckte att han var äcklig för att han hade samma kläder med fettfläckar på hela tiden. Han gick bara upp för att gå på toa och äta, hade sammanvuxna ögonbryn, väldigt mycket finnar och glasögon. Han snarkade så att det hördes över hela avdelningen.
Frida var som sagt anorektiker och jag var säker på att hon inte kunde vara mer än 12, hon var så liten. Någon gång efter maten så tog hon lite tid på sig i badrummet och en skötare sa att hon inte skulle motionera. Frida fick inte låsa dörren.
Susanna hade ett jävla humör och första dagen så hade hon på sig ravebyxor. Jag tyckte att hon påminde och Lisa i Girl, Interrupted. Johanna hade minst koll, även om hon matvägrade, fick dricka näringsdrycker och försökte ta bort smöret på mackan. Hon gick i skolan och gick upp dubbelt så tidigt som vi varje vardag. Hon fick ett utbrott en gång och det lät som om hon kastade omkring alla sina saker i sitt rum.

Och sen så var det ju jag. En liten nybliven 9:a med självskadeproblem och svår depression. Jag gick runt med skor på avdelningen, de enda som också gjorde det var personalen. Sandaler oftast, som var försmå.
Dörren mot utsidan – trappan – friheten var nästan enbart i glas och metall, men det var två dörrar med en hall emellan. Det är svårt att förklara men jag ser det framför mig.
Den andra dörren, närmast mig, var i trä och ledde in till en korridor med samtalsrum, personalrum, förråd och ett rum som var en blandning av skolsyster och panik. I mitten stod en bältessäng.
Ingen försökte någonsin slå sönder rutorna i trädörren och den dörren vågade dem låta vara öppen när de hämtade saker i förrådet. De var skyddade av ännu en dörr av glas och metall.

Ventilationen i mitt rum lät högt och jag störde mig på det, men vågade inte säga ifrån. Morgonen efter vaknade jag tidigt. Hur tidigt vet jag inte, jag fick inte ha mobilen på natten (efter ett tag så lärde man sig att inte bära runt på den och de trodde att man inte hade den alt. man gömde den och sa att man lämnat in den.) men jag trodde att klockan kan ha varit runt 6. Jag låg och försökte somna, men var klarvaken. Så jag tassade upp och ut i korridoren.
Från mitt håll sett så var det telefonbåset mitt rum och min toalett, Susannas och Johannas rum och deras toalett. Sedan var det ett kök som alltid var låst och efter det en liten tvättstuga. Allt på min vänstra sida.
Sedan är vi tillbaka där jag stod utanför mitt rum, jämte telefonbåset. I ryggen har jag en trädörr och framför mig en hall som slutar med metall, och glas. Det fanns något inuti glaset så att det blev så fyrkanter. För att inte slås sönder så lätt antar jag.
På min högra sida finns rum nr 5, avdelningsläkarens rum (det fanns en slags minihall där med) och sedan den lilla hallen, toalett/duch, Kristians rum, Fridas rum och efter det, personalrummet. Stället där alla piller finns.
Och sen var det allrummet, där det också fanns balkong.

Golvet var kallt, jag såg ingen skötare och gick till personalrumsdörren. Därinne var allihop och jag samlade mod till mig och knackade på. Det var Linda som öppnade och jag talade om att jag ville att någon skulle låsa upp min garderob för att jag ville ha strumpor. Hon sa att dem hade rapport och att någon skulle komma snart. Jag tyckte att det var jättepinsamt för jag hade ingen aning om att de hade sånt, och jag var dessutom den som vaknade först.
Men tillslut så fick jag mina strumpor och dagen började. Min första natt på psyket var slut, och nu hade jag en tre månader lång tid framför mig.