Prolog
Vinter, och vem håller egentligen reda på årtal, månader och dagar? Det är inte viktigt, i det stora hela. Det viktigaste nu, är överlevnad. En värld övertagen av vampyrer. Det enda du kan göra är att gömma dig, bli en av dem eller dö.
Vad väljer du?

Paniken ligger i luften, jag känner det. Det triggar, kittlar, och det förvånar mig att jag kan stå still på ett ställe. Men det ligger inte i vår natur att vara hastiga. Det är inte för inte som vi i alla filmer framstår som eleganta, vackra varelser, något som människorna verkar ha uppfattat trots att vi tidigare inte har haft behov av att visa oss för dem. Men det ändrades. Människorna blev försiktigare, mer uppmärksamma. Dödsfallen blev svårförklarliga och De äldste beslutade att vi inte längre ska gömma oss. Vi är tillräckligt många för att kunna klara oss, vi är tillräckligt många för att kunna utplåna städer i tystnad.

- Lea? Det är snart dags, mörkret är på ingång. Gabriel kom uppsmygande bakom mig, la sina händer på mina axlar och följde min blick, som så många gånger förr.
- Månen och stjärnorna igen? Jag hörde honom le. Jag har alltid haft ett mystiskt förhållande till himlavalvet, igenom flera århundraden. Jag tror att det finns något där, att stjärnorna har något att säga oss, bara vi kan lista ut hur vi ska förstå dem. Det är vad jag har försökt.
- Du vet att jag inte kan låta bli, Gabriel. Jag vet att de vill säga något, att där finns förklaringar till svarslösa frågor, bara jag kan komma på hur de ska läsas, hur de ska avkodas.
- Men du har än så länge inget kommit på. Är det inte dags att du försöker glömma dem nu? Att du fokuserar på nuet istället, på oss. Snart kan vi lägga den här staden bakom oss.
- Staden kanske, men stjärnorna kommer alltid att finns däruppe och vänta på mig, svarade jag samtidigt som jag vände mig om och såg på honom med isblå ögon. Han drog ett andetag, det lät som om han antingen tänkte sucka eller säga något, men andades sedan ut, utan att ha gjort något av det. Istället tog han min hand och drog med mig ut genom dörren och ner för den gigantiska marmortrappan. Precis som i filmerna så är inte bara vi eleganta, vi föredrar även eleganta hem, i stil med herrgården vi för närvarande bodde i. När vi kom ner i hallen stod de andra i nattens grupp redan och väntade. De äldste har valt att vi delar upp oss i grupper som beger oss ut under olika tider, till olika platser, för att vi inte ska bli igenkända. Gruppen jag var i var den första inatt, och vi var satta på innerstaden. Ett både bra och dåligt ställe. Bra för att det alltid fanns människor där, dåligt för att det på så sätt var fler som kunde komma att känna igen oss. För att undvika det så mycket som möjligt så delade vi sedan upp oss i fyra mindre grupper; norr, syd, öst och väst.
- Så, vilken del hamnar vi i den här gången? Frågade Gabriel när vi kom ner.
- Syd, hamndelen, svarade Vanidon, den av De äldste som var närvarandra inatt.
- Åh jippi, fyllon och horor, slank det över mina läppar. Vanidon log.
- Någon måste ha den delen också, blev hans svar. Gabriel skrattade till och såg på mig.
- Om du är klar med din besvikelse över nattens plats så kanske vi kan bege oss? Jag log tillbaka, drog upp huvan på min kappa och tog täten ut genom dörren, samtidigt som jag, i likhet med Gabriel, tände en cigg. Ni kanske tror att vi vampyrer inte röker, snusar eller dricker? Då har ni fel, i alla fall när det gäller rökandet. Det är en ovana som följt med i långa tider, speciellt när vi har medlemmar som inte har fötts in i det här utan blivit skapade.
Med varsin cigg och huvan uppdragen så tog vi täten ut i natten. Uppdraget var föda, platserna var bestämda. Det var dags att ta det sista och lämna den här staden bakom oss.