Förresten, om någon av er är instresserad så är det såhär jag ser ut nu för tiden. Poparen inom mig har vågat sig fram igen, och blir min stil en blandning av gothmetalvaddetnuärminstilkallas och popen. Jag går inte runt i converse varje gång jag är in den ultimata poparen, men stjärnorna sitter där de ska, för att visa var jag står, nämnligen hos Broder Daniel. Utan dem hade jag inte levt idag, och eftersom detta var slutet på en era, då Broder Daniel hade bestämt sig för att bryta för länge sen så avslutar jag med Henrik Berggrens "Farväl mina barn".

Och det finns väl inget annat än deras avslutningssång att avsluta det här dagboksinlägget med. Det blev mer Broder Daniel än mig, men jag håller med henne, rösten i huvudet, att nu blir det mitt farväl, mitt tack till att jag har fått höra Henrik prata, sjunga och för att jag ju faktiskt har skivorna.
Så egentligen kommer BD aldrig dö. De finns bara inte längre. Förutom i mitt Hardened Heart.

Broder Daniel Forever

there is no time for us
there is no time for us
oh the world won’t understand
it’s left no time for us

I love a girl I’ll never see her again
she was so young I’ll never see her again
she was so young
I’ll never see her again

what is worthwhile in the world
if you can’t be with the one you love
what is worthwhile
we’ll be forgotten when we’re gone

if I could change one thing in life
I’d make time for us
if I could change one thing
I’d make time for us

no time for us
no time for us
no time for us…

Farväl mina älskade gudar. Och det är som det ni sjunger i The name is Broder Daniel:
"we’d rather be gone
than nothing at all"

Ni kommer aldrig försvinna ur våra hjärtan. Ifrån mig, och säkert alla andra BDfans så vet vi att, som Henrik sa: Ni vet väl att BD aldrig kan dö, även om vi inte spelar ihop.

Farväl mitt älskade Broder Daniel

Ni vet den där nya vampyrserien Moonlight som började på tv3 idag? DE SPELADE EVANESCENCE’S LÅT MY IMMORTAL! Jag vrålade det till Gilmo via msn. (Min Evabästis <3.) Åh, vad lycklig jag blev.

Det här med att sitta och titta på Sonata Arcticavideos (live in Tokyo, dvdn For the sake of revenge) och få tårar i ögonen, och det slår mig att jag nog till och med älskar dem mer än Evanescence (och ni som känner mig vet att då är det riktigt mycket). Det känns som om jag hade kunnat göra ungefär vad som helst för att få ha stått längst fram på den där konserten.

Om någon snäll själ vill köpa den här dvdn till mig så hade jag blivit ytterst lycklig. Jag vill verkligen ha den, även om den kommer göra ont att se, då jag kommer att bli förbannad på mig själv för att jag inte var där (att jag aldrig hade kunnat vara där är en annan sak som vi inte behöver diskutera).

Köp For the sake of revenge till mig här och ni får en puss.

Det tar stopp i mitt huvud. Jag vill skriva en massa fina ord, men min hjärna är full av sirap, och jag vill mest bara trycka på tangenter, just för att se fingrarna flyga över dem.

(Förlåt för att jag är en sån tråkmåns som inte skriver en massa fint, det är liksom stopp i huvudet.)

Du ligger så fint och sover, gjorde det alldeles nyss också, och då började Cecilia Wennersten sjunga Det vackraste jag vet, och jag tänkte på dig direkt, älskling. För du är det vackraste, den vackraste jag vet. Jag älskar dig så otroligt mycket, så att jag blir tokig, men det gör inget, jag är gärna tokig i dig.

Det vackraste jag vet
Är att se dig när du sover
Här råder stilla frid
Och jag glömmer både rum och tid

Du ligger här bredvid
Och jag känner hur du andas
Att älskas utav dig
Är det vackraste för mig

Så sagolikt det är
Att se morgon-dimman lätta
När mörkret sakta flyr
Och att se hur dagen åter gryr

En kylig morgonbris
Sakta sveper genom rummet
Jag kryper tätt intill
Lycklig för att du finns till

Stunder av stillhet
Ett ögonblick av ro ibland
Stunder av lycka
Att bara ha varandra

Det är en rikedom
Att få älska och att att älskas
Vår kärleks varsamhet
Är det vackraste jag vet

Det vackraste som finns
Är att vara någon nära
När månen lyser klart
Över skog och mark så underbart

Du ligger här bredvid
Och jag känner hur du andas
Att älskas utav dig
Är det vackraste för mig

Stunder av stillhet
Ett ögonblick av ro ibland
Stunder av lycka
Att bara ha varann

Det är en rikedom
Att få älska och att älskas
Vår kärleks sårbarhet
Är det vackraste jag vet

Du ligger här bredvid
Och jag känner hur du andas
Att älskas utav dig
är det vackraste för mig

And if you go, I wanna go with you
And if you die, I wanna die with you

Take your hand and walk away

02:43
Folk säger "och mitt indiehjärta slår och slår". Jag säger "och mitt bdhjärta slår och slår" för det är precis så det är. Jag älskar Broder Daniel, kommer alltid att göra. Henrik var den första att sätta ord på mina känslor (mina liksom många andras) och som verkade förstå det jag inte ens själv förstod. Folk tjatar om wannabes som inte kan sjunga, det är ju det som är grejen med BD. Idioter.

"Varför i helvete tjatar du om Broder Daniel?" tänker du. Jo, för att jag tittade på Knetvideos och Knet har jag visserligen tyckt om lite, men det var Broder Daniel jag upptäckte först. Så Knetvideos ledde till BDvideos som ledde till när de var med i/på Musikbyrån.
Del 1
Del 2 - Handlar bl.a om min absoluta favoritskiva: Broder Daniel Forever
Del 3

Det har inlägget är nog egentligen rätt onödigt, men jag vet att Åwsa förstår, och det räcker.
Du och jag och Broder Daniel. Alltid.

Jag fick ett väldigt vackert mail på helgon, av Johanna, och jag skulle vilja skriva något lika vackert tillbaka. Men det slår mig, att det inte går, att alla ord redan har blivit sagda. Orden jag älskar dig har blivit nötta och slitna i kanterna, de slängs ut hur som helst. Men jag vet, att med Johanna så är det inte bara hafs pafs. Med henne är det äkta, hon är äkta, min älskade själsfrände. Det började med prat på bilddagboken, små fina kommentarer och ord. Den 11 Juli 2007 träffades vi för första gången, och jag märkte direkt att den här tjejen är speciell. Till skillnad mot alla andra så var jag inte ett dugg nervös när jag träffade henne, trots att jag alltid är nervös när jag träffar någon första gången. Det kändes som om vi hade känt varandra i flera år, trots att vi pratat via bilddagboken, helgon och msn i knappt en månad. Vi var ett litet gäng som träffades, men alla andra åkte hem efter ett tag. Utom vi två. Vi satte oss på Mc Donald’s och pratade, skrattade, fotade bort en timme. Den här tjejen är speciell. (Och jag älskar den där bilden på dig, även om inte du gör det. Du är så otroligt vacker.)
Hon kom och hälsade på mig i Lund, det blev vackra sommarfoton, skratt och glass.
Jag har hälsat på henne, vi har fikat och skrattat bort flera timmar, och om & om igen känner jag att Johanna är speciell. Det här är någon som inte är som alla andra, någon som tillhör den minimala grupp av människor som är äkta och som man ska hålla fast vid, hårt, helst med kedjor, handbojor, rep, allt som finns tillgängligt.

31 Augusti 2007
Ett annat speciellt datum. Jag åkte och mötte dig vid din skola, två bimbos var irriterande och vi tog konstiga foton på väg in till stan. Det blev BR för att köpa armband, prova deras skumgummiperuker (jag har väldigt vackra bilder på det ). Sedan berättade du att Black Tornado skulle stänga ner och hade stor REA så vi gick dit, men det visade sig att de redan hade stängt igen. Vi hamnade utanför stadsteatern där vi satt på staplade gatublock och pratade om allting. Sex, Sagan om Isfolket, pinsamheter. Med dig kändes det inte pinsamt, bara tryggt och rätt, det går att prata med dig för du förstår och vi är så otroligt lika i vårt tänkande. Jag vet nästan vad du ska svara för jag tänker nästintill alltid likadant.
Vi träffade en vän till dig, som också heter Johanna, och umgicks med henne under kanske en halvtimme, timme? När vi följde henne till bussen sedan så fanns Syster på samma busshållsplats och du fick träffa henne också.
Vi rörde oss runt i Helsingborg ett tag, träffade Björn. Vädret var inte allt för roligt så vi förflyttade oss till p-huset på Sundstorget och satt där, nere i spegelsalen (gratis tripp till Lustiga Huset) och värmde oss, lyssnade på deras konstiga musik (som låter som musiken som spelas när man köper möbler i The Sims) och skrattade. Efter ett tag kom "emogänget", som vi tidigare följt efter p.g.a tristess, och satte sig en bit ifrån oss. Där fanns bl.a Gunnar, som vid Knutpunkten sagt att jag var söt, och Erik som var snällare och mjukare än han såg ut.
Det var underbart där nere i p-huset darling. Så glad har jag inte varit på länge, den sociala fobin var som bortblåst och det kändes som att vara tillbaka i parken i Halmstad, innan allt gick åt helvete. Det kändes bra att skratta med dig.

Jag försökte sova hos dig 7 - 8 september, men min hemlängtan var för svår. Jag fick se ditt rum och träffa din familj. (Vi har kommit fram till att våra pappor är nästan exakt likadana i tänkandet.) Vi stack till p-huset igen, men den här gången var det inte lika roligt. Folk förflyttade sig till Grytan och vi hängde på ett tag. Det var mest jobbigt och jag kände mig otroligt tråkig. Att det hade varit skottlossning på Knutpunkten hjälpte inte.
Vi bestämde oss för att åka hem till dig, där vi kollade på film, bakade kladdkaka och hade smetkrig. Jag har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv, jag fick andnöd och ont i magen, men det var helt underbart. Men jag kunde tyvärr inte sova, så jag tog första tåget hem. Men en dag ska jag klara det sötnos.

Det här var ju meningen att det skulle bli något lika fint åt dig, men det blev visst lite mer. Men jag hoppas att du förstår vart jag vill komma. Jag älskar dig Johanna. Flickvän  Flickvän

15:28

Jag är en lugn person med takt och ton mottfull och balanserad
Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exhalterad
Men jag har en last som håller mig fast i ett järngrepp varje vinter
När året är slut snön ligger djup och slädarnas smedar slinter

Jag vill ha mer, mer
ge mig mer, mer
Jag vill ha mer, mer
ge mig mer, mer
Jag vill ha mer, mer
ge mig mer, mer…..

15:23
Jag älskar verkligen julen. Lyssnar på julmusik och tänker tillbaka på jular när jag var liten. Det finns inget jag saknar så mycket som julen hos mormor och morfar. Förra året grät jag nästan i December, just för att jag älskar julen så mycket, även om julafton inte blev riktigt vad den borde (det sluta i för mycket piller).

"I wish every day could be like Christmas
And if I could have one wish come true
I wish every day could be, full of peace and harmony
I wish every day could be like Christmas, I do"

Jag hoppar runt, dansar och liknar mest en speedad känguru. Martin ska göra pyttipanna.
Martin: Jessica! Har du sett tigern?
Jag: Va?
Jag tror att han pratar om en film eller något och syftar på mitt ryck.
Martin: Ja, tigern.
Jag: Vilken tiger?
Martin: Men tigern, den blåa tigern!
Jag fattar fortfarande inte och han skakar på den oöppnade pyttipannapåsen.
Jag: Menar du saxen?

Och jag tänker på Anna när jag hör Anna Ternheim. Anna, sprit, sommar och gitarrspel. Jag saknar det sötnos, det var helt underbart. Det är sånt som får en att orka ta ett till andetag. Lycka.

Jag försökte göra om bloggen lite men det slutade med att allting blev bajs så jag gav upp. Dumma blogg, dumma Jessica, dumma allting !

Idag hjälpte jag Åsa att fixa hennes blogg och hon blev nöjd vilket känns bra. Det är roligt att vara den som kan, att vara någon som folk vill ha hjälp av och som kan göra något som anses snyggt. Så det blir en massa tack till dig Åsa, för att du gjorde mig glad när du frågade om jag kunde hjälpa dig. Det blev riktigt äckligt fint, enligt mig, och jag blir avundsjuk och vill nästan sno layouten. Men den är gjort på blogg.se och min ligger ju här, på blogspot.

(Jag hade faktiskt blogg.se innan, men jag trivs bättre här, tycker bättre om layouterna även om jag tycker bättre om hur blogg.se gör när man ska öppna foton. Varför kan man inte slå ihop det och få en perfekt blogg?)

Jag fick även ett tack ifrån Åsa på hennes blogg, och det värmer ännu mer. Väldigt gamla bilder på mig och jag börjar sakna min lugg, mitt långa hår. Men luggen växer ju ut snart, den har redan börjat peta mig i ögonen.

Jag saknar dig morfar. Du borde kommer tillbaka nu tycker jag. Mormor behöver dig.
Vi behöver dig allihop, din livsglädje, ditt skratt och din alltid lika positiva inställning.
Varför var du tvungen att försvinna ifrån oss så fort? Du var inte ens gammal, inte ens
65 år. Det är inte rättvist, du älskade oss, du ville se oss växa upp, du vill ta med oss till
Ungern och du ville vara en trygghet. Du var världens bästa morfar och jag minns fortfarande
hur du alltid svarade när jag ringde. Jag minns precis din röst, precis hur glad du blev när du
hörde att det var jag. Du fick en alltid att känna sig önskad, och man kunde inte vara ledsen med dig.

Du har varit i himlen tillräckligt länge nu, det är dags att komma tillbaka till oss.

Jag önskar att du hade fått träffa Martin, jag är säker på att du hade tyckt om honom.
Har du sett hur mycket bättre jag har mått sedan jag träffade honom? Det tror jag att
du har. Han har hjälpt mig så otroligt mycket, på så kort tid. Du hade tyckt om honom,
det vet jag. Och han har inte sin pappa kvar, så han förstår hur mycket jag saknar dig.
Jag vill tro att du sitter med hans pappa i himlen nu, att ni kanske spelar schack eller
bara pratar, tittar ner på oss och kanske att ni skrattade när jag och Martin sprang runt
och spelade badminton för en stund sedan. Hörde du hur mycket jag skrattade morfar?

Badminton påminner mig så mycket om stugan, om hur jag älskade att vara där på sommaren.
Jag brukar skryta för alla om att du och mormor byggde den själva med hjälp av vänner.
Det var världens bästa stuga, jag hade så gärna bott i den på heltid, den var trygg och mysig.
Jag är så stolt över det, för mig var du en superhjälte och det är du nu med, en superhjälte
bland molnen. Det känns tryggt att veta att du på ett sätt ändå finns så nära, för du finns
i mitt hjärta och närmare än så kan man inte komma.

Kommer du ihåg att du alltid hade choklad i din låda till mig? Kommer du ihåg att vi brukade
sticka in huvudena i hålen på ringarna på midsommarstången? Vi gjorde så i flera år, minns du?
Kommer du ihåg hur det lät när det brann i den öppna spisen? Minns du att jag brukade sitta där?
Kommer du ihåg den där vintern när det var så mycket snö att jag och Tomas kunde åka pulka nerför
trappan och det kändes inte ens att vi åkte på en trappa. Ni vuxna fick skotta oss fram till trappan och
sen gjorde du snögrottor med frigolitdörrar till mig och Tomas och vi satt i varsinn och pratade under huset.

Morfar, jag hade behövt stugan nu, stugan och bolmen. Jag saknar att vakna till sol och fågelkvitter, att äta
frukost på den inglasade delen av altanen och sedan ta leksaker, handdukar, sittsaker, fika och sen gå
gå ner till stranden och bada, leka och bara må bra. Kommer du ihåg att vi brukade ta näckrosblad och
skvätta vatten på mormor. Vi har det på film, från när jag var liten och det är min favoritffilm från den tiden.
Så mycket lycka på ett litet videoband.

Du har säkert sett oss alla uppifrån, sett hur dåligt jag har mått, sett hur dåligt mamma har mått.
Hon hade behövt både dig och mormor. Varför var du tvungen att gå så tidigt? Du är otroligt saknad.

Kom tillbaka nu, söta fina morfar.
Szeretlek

Diana DeGarmo - Don’t cry out loud

Baby cried the day the circus came to town
‘cause she didn’t want parades just passin’ by her
So she painted on a smile and took up with some clown
While she danced without a net upon the wire
I know a lot about ‘er ‘cause, you see
Baby is an awful lot like me

Don’t cry out loud
Just keep it inside, learn how to hide your feelings
Fly high and proud
And if you should fall, remember you almost had it all

Baby saw that when they pulled that big top down
They left behind her dreams among the litter
The different kind of love she thought she’d found
There was nothin’ left but sawdust and some glitter
But baby can’t be broken ‘cause you see
She had the finest teacher-that was me-I told ‘er

Don’t cry out loud
Just keep it inside and learn how to hide your feelings
Fly high and proud
And if you should fall, remember you almost had it all

Don’t cry out loud
Just keep it inside and learn how to hide your feelings
Fly high and proud
And if you should fall, remember you almost made it

Don’t cry out loud
Just keep it inside and learn how to hide your feelings
Fly high and proud
And if you should fall, remember you almost had it all

Hörde den för första gången för några år sedan i Drop Dead Gorgeous och den visades nyss på tv3 och då kom låten tillbaka till mig. En av mina första hemsidor hette don’t cry out loud. Så, den här sången har varit väldigt speciell för mig. Och refrängen känns speciell på något sätt.
(Jag får fortfarande tårar i ögonen)

idag saknar jag Maya. jag drömde om henne i natt och jag har fortfarande inte insett att hon inte finns mer. jag har inte varit hos pappa än, så för mig så finns hon fortfarande. jag vet inte om jag hade orkat med att vara där utan henne, vi hade ändå haft henne sedan jag var 5. älskade busvovve, varför var du tvungen att bli gammal? kunde du inte ha levt för alltid? jag har ingen ruffsig mage att gråta ut mot längre. jag minns fortfarande ditt skall. jag är så glad att jag hann filma dig med min digitalkamera, men jag önskar att jag hade varit hos dig den där sista dagen.
älskade du, vad jag saknar dig. jag hoppas att du har det bra i himlen. vi kommer träffas igen, visst?

nu börjar jag bli lite irriterad på att jag inte har någon kalender. kommer den efter ett tag eller är det en bugg eller något?

martin och jag fördriver tiden med att titta på boogeyman. runt 17 kommer hans bror thomas och hämtar oss, och då är vi på väg till martins mor för att äta påskmiddag. det kommer nog att bli trevligt, och dessutom så finns där fyra vackra katter att gosa med
jag ska försöka ta en massa bilder på dem, här är några som martin tog i julas:

Fina Freja, som ser ut som ett Lodjur. Hon har faktiskt misstagits för ett har jag fått berättat för mig, och det är förståeligt, så stor som hon är. Men ruskigt vacker.

Min favoritkatt av de fyra; Antoni. Han är den gosigaste av dem.

Om jag inte minns fel så är katten till vänster Figaro, men det kan också vara Mozart. Han är iallafall världens största fegis, men otroligt vacker. I bakgrunden syns Freja, och det kanske syns varför hon misstas för ett Lodjur?

Tyvärr så tog Martin ingen bild på katt nr 4, men det kommer nog idag. Förhoppningsvis även en bild på mig i gosartagen, jag bad Martin att ta en sån bild eftersom jag älskar katter, och vill visa hur lycklig de gör mig.

Jag hittar gamla bilder ifrån när jag var liten och kan inte låta bli att sakna. Jag var så lycklig som barn, och jag hade velat vara det igen. Tack vare Martin så är jag påväg åt rätt håll. Älskar dig bebis

 
En liten Jessica, runt 2 år kanske. Bilden till vänster har pappa i sin plånbok, om jag inte minns fel.

 
Jag har alltid tyckt om lekplatser, och speciellt gungor

 

Jag har fortfarande kvar gunghästen som var i det där paketet, vill inte kasta den etersom jag fick den av morfar.

Jag har alltid varit en konstig brud.

Puss på Yvonne, som jag fortfarande pratar med ibland.

Jag saknar dig morfar

Vi var i stugan varje midsommar, ja, varje sommar faktiskt, och att göra såhär blev lite av en tradition.

Jul på Klotet. Jag saknar den lägenheten, den var helt underbar.

R.I.P Viktor. Jag saknar dig, knäppkatt. Minns fortfarande hur fridfull då såg ut när låtsaspappa kom hem med dig efter att du fått sprutan. Jag kan inte låta bli att känna att det var mitt fel att du dog.

Jag, mamma och låtsaspappa gick upp till något utkiksställe på ett högt berg. Fy fan vad det var jobbigt att gå, men det var ruskigt fin utsikt.

Mammas favoritbild på mig. Vi hade varit på någon av mina kusiners student och jag fick också en ros, för att jag hade slutat lekis. Sedan gick jag och mamma till en park för att ta foton, och den här blev mamma så nöjd med att hon förstorade upp den, nu hänger den på en vägg i deras sovrum.

En liten Jessica i blåbärslandet i stugan. Jag längtar tillbaka dit, där var jag alltid lycklig. Jag hade behövt den för att varva ner.

Morfar, Soko och jag.

Jag saknar den här tiden, när jag var lycklig, när vi hade kvar stugan, när mormor och morfar var starka och friska.

Jag har tagit hit de fyra Harry Potter -filmerna och nu föreslog Martin att vi skulle titta på dem. Martin har (helt seriöst) aldrig läst böckerna eller sett filmerna och jag ska se till att han läser/ser dem allihop. Egentligen så borde han ju läsa boken före filmen, eftersom de hoppar över så mycket, men det får bli sen. Han har iallafall lovat att läsa dem, han verkar till och med .. intresserad? ^^

Men först så behöver man väl få igång videon och det verkar som att den inte funkade, så Martin springer runt och letar efter något, vad vet jag inte. Videon verkar funka men tydligen inte. Eller så har han kommit på något annat som han vill fixa innan han glömmer det. Ute i förrådet var han iallafall.

Haha, det såg så roligt ut när jag gick på toa innan för Arri låg ungefär som ett S fast ännu mer "snirkligt". Hon kan ligga i de mest konstiga ställningarna och jag måste komma ihåg att ta foto på det, för det ser oerhört kul ut.

Nu verkar Martin iallafall ha hittat det han letade efter så förhoppningsvis blir det Harry Potter snart. Jag skäms faktiskt lite, för att jag knappt kan någonting om HP längre, för när jag gick i mellanstadiet så kunde jag i stort sett böckerna utantill, plöjde dem en och en på någon dag och kunde praktiskt taget allt. Precis som jag kunde med Angelina Jolie.

Men nu är videon fixad, mot Hogwarts!

Det slår mig, att egentligen så är jag nog extremt beroende av mina prylar. Tanken på att det skulle kunnat börja brinna, att allting skulle kunnat försvinna bara sådär POFF skrämmer mig så mycket att jag sätter allt som betyder mycket inom räckhåll, så att jag bara behöver sträcka ut armen, gripa tag i dem och springa. Egentligen så är det nog inte bra att bli så beroende av saker, men samtidigt så kan jag inte undvika det, eftersom det är just mina saker som aldrig har lämnat mig under de åren då jag var mobbad. Mina böcker hånade mig aldrig, min säng sa inte till mig att jag inte fick vara med, min dator och min tv stönade inte högt för att de skulle behöva användas av mig. Kanske är det därför jag fortfarande är så prylgalen och måste ha många saker runt omkring mig. Sakerna har alltid stannat kvar, aldrig lämnat mig, och fått mig att känna mig trygg.

Jag sitter vid köksbordet, med datorn i knät, min dator som innehåller en så stor del av mitt liv, min dator med en massa klistermärken, med varningstejp, min dator som är helt och hållet MIN. Visst har vi våra duster, visst har den fått ta emot hårda ord och smällar, men likväl så finns den kvar, med trygg musik och mina ord. Och trots allt så är det mina saker som har stannat kvar.

Jag kom att tänka på terapi också. Jag kan inte säga att det här är bäst och det här är sämst, för det är olika för alla och dessutom så har jag inte ens provat hälften av alla terapisorter. Men jag kan ändå säga att det jag tycker har funkat bäst hittills, det är inte att prata, att gå på DBT eller något sånt. För det slog mig idag att de enda som faktiskt får mig att le, även när jag gråter så att jag har smink över hela ansiktet, det är Martin och Arri. Martin, som vet precis hur det är, som finns med trygga kramar och pussar, som inte lämnar mig trots allt dumt jag gjort. Och Arri, lilla Arri, världens bästa iller. För det är hon. Alla gånger jag har låst in mig på toaletten och suttit och skakat så har det hjälpt lite att hon har varit där. Hon ljuger inte, hon skrattar inte åt mig, hon dömer mig efter hur bra jag gosar med henne. Hon finns där och nosar en i örat så att det kittlar, och så att man inte kan låta bli att skratta. Som någon sagt någonstans: Man borde ha djur på sjukhusen, för djur hjälper så mycket mer än att prata ibland. Jag vet att jag har sett eller läst någonstans att det var en hund som brukade få följa med till barnavdelningen på något sjukhus, och oftast så tyckte barnen att det var lättare att prata med hunden, att hunden gav dem energi att leka och skratta. Djur är fantastiska.