Beskrivande låten, kan det bli ungefär oss igen?

I’m so tired of being here
Suppressed by all my childish fears
And if you have to leave
I wish that you would just leave
‘Cause your presence still lingers here
And it won’t leave me alone

When you cried I’d wipe away all of your tears
When you’d scream I’d fight away all of your fears
I held your hand through all of these years
But you still have all of me

Förresten, om någon av er är instresserad så är det såhär jag ser ut nu för tiden. Poparen inom mig har vågat sig fram igen, och blir min stil en blandning av gothmetalvaddetnuärminstilkallas och popen. Jag går inte runt i converse varje gång jag är in den ultimata poparen, men stjärnorna sitter där de ska, för att visa var jag står, nämnligen hos Broder Daniel. Utan dem hade jag inte levt idag, och eftersom detta var slutet på en era, då Broder Daniel hade bestämt sig för att bryta för länge sen så avslutar jag med Henrik Berggrens "Farväl mina barn".

Och det finns väl inget annat än deras avslutningssång att avsluta det här dagboksinlägget med. Det blev mer Broder Daniel än mig, men jag håller med henne, rösten i huvudet, att nu blir det mitt farväl, mitt tack till att jag har fått höra Henrik prata, sjunga och för att jag ju faktiskt har skivorna.
Så egentligen kommer BD aldrig dö. De finns bara inte längre. Förutom i mitt Hardened Heart.

Broder Daniel Forever

there is no time for us
there is no time for us
oh the world won’t understand
it’s left no time for us

I love a girl I’ll never see her again
she was so young I’ll never see her again
she was so young
I’ll never see her again

what is worthwhile in the world
if you can’t be with the one you love
what is worthwhile
we’ll be forgotten when we’re gone

if I could change one thing in life
I’d make time for us
if I could change one thing
I’d make time for us

no time for us
no time for us
no time for us…

Farväl mina älskade gudar. Och det är som det ni sjunger i The name is Broder Daniel:
"we’d rather be gone
than nothing at all"

Ni kommer aldrig försvinna ur våra hjärtan. Ifrån mig, och säkert alla andra BDfans så vet vi att, som Henrik sa: Ni vet väl att BD aldrig kan dö, även om vi inte spelar ihop.

Farväl mitt älskade Broder Daniel

Jag kopierar ju som sagt över gamla dagboksinlägg, och nu när jag läser igenom dem så upptäcker jag kodspråk och meningar, saker jag borde minnas. Men det är det som skrämmer mig: jag minns inte. Jag vet inte om det är mitt minne som är dåligt men jag tror att det är alla mina mediciner.
Om jag inte hade börjat med dem, hade jag kommit ihåg alla dessa händelser då? Ett exempel är det här, som jag skrev den 21/4 2004:
== 17:02 =================

just ja. det var ju avslutning på bup-skolan idag. det var mysigt, jag fick träffa simone och tove igen fast felicia, den taskiga ungen, har fått halsfluss och är hemma. dumma hon! fast stackarn om hon är sjuk på julafton.
iallafall, vi fick presenter och så och alla (utom jag) tjatade på tove om att hon skulle smaka morotskakan osv osv. snälla nån. hon är anorektiker och äter knappt knäckebröd, varför skulle hon då vilja ha morotskaka? jag förstod henne men dom bara tjatade. btw så åt jag inte heller och då glodde dom och nästan hoppade på mig som in i helvete (men förlåt så himla mycket då, för att jag inte tycker om morotskaka)

Jag minns inte det här, och jag blir rädd, för det känns som om någon har varit inne i mitt huvud och raderat saker. Varför minns jag inte? Vem har stulit mina minnen?

Memory, All alone in the moonlight
I can dream of the old days
I was beautiful then
I remember the time I knew what happiness was
Let the memory live again

 
Jag lyssnar på fel låtar, minns och saknar dig, saknar det vi hade. Varför var det tvunget att gå åt helvete?

Follow our stars under a painted sky
We’ll leave the world behind
We’re learning to fly
We used to get by 

Anna Ternheims version, och jag påminns så otroligt mycket om Anna. Påminns om när hon hälsade på mig på BUP, påminns om gitarrspelandet och sjungandet i parken. Tänk om man kunde få vrida tillbaka tiden en stund, och uppleva det igen, njuta av det på ett sätt som man inte gjorde då. Det hade varit underbart.
En stor del av mig hade dessutom velat gå tillbaka till tiden när jag fortfarande hade E. Till 2004 - 2005, även om det var kaotiskt med inläggningar hit, självmordsförsök dit, skärsår upp, akutstygn ner. Jag saknar den tiden, saknar B&B, saknar E, saknar när det var vi och Shine, saknar 25:an och 27:an, saknar till och med DBT’n fast den mest var irriterande.
Shine får mig alltid att tänka på mörka höst/vinternätter, på kvällsbussresor, på mitt rum på 27:an.
Varför kan man inte få åka tillbaka i tiden?

Uppenbarligen så kan jag inte sova, och nu är det knappt att jag vågar försöka. Martin ska nog gå upp snart (vid typ 6 - 7), får se om jag är vaken då. När jag hamnar i det här tillståndet, då jag fastnar i 2004 - 2005, då vill jag inte gå och lägga mig, för då kommer tankarna och plågar mig, minnena plågar, retas, hånar. Inte ens att lyssna på Replica funkar, för på något sätt så måste jag plåga mig själv. Det blir Shine, Yours to keep och 156 även om den sistnämnda var en låt jag börjat lyssna på först nu när jag flyttat till Lund. Shine är den som gör mest ont, alltså är det den jag startar, den jag tvingar mig att lyssna på, den som gör att jag känner tårarna pressa sig upp, men bli stoppade precis i dörren.
Varför plågar man sig själv på det här sättet? Hur kommer det sig att man inte kan lägga saker bakom sig, men att det bara märks på kvällen? Vad är det för speciellt med kvällar och nätter?

Det gör ont i hjärtat när de sjunger våra rader, och jag kastas tillbaka till 27:an, höstkvällar och djävulsblumman.
Jag måste sluta vara så fruktansvärt nostalgisk, det kommer sluta med att jag går ner mig totalt.
(Men är det inte egentligen det du vill?)

Follow our stars under a painted sky
We’ll leave the world behind
We’re learning to fly
We used to get by

(Jag vet inte ens om du minns, vet inte ens om du bryr dig. Men jag minns, och det gör ont.)

00:31

Bild sparad 3 Mars 2006. Såhär förklarades vår vänskap över. Via helgon.net. Jag struntar i om någon blir sur, för det gör ont och jag behöver få ut det. Hon skrev även ett dagboksinlägg som innehöll texten under bilden.

Text sparad 30 Mars 2006, osäker på om det skrevs då.
"Och snälla, det kommer aldrig att bli vi igen.
Visst, jag kunde pratat med dej, men du är ganska naiv
och ibland känns det som att du inte lyssnar. Men jag är
även trött på alla turer fram och tillbaka till psyk och sjukhus.
Jag orkar inte ta hand om fler folk än mej själv.
Egoist- javisst. Man måste vara egoist för att kunna överleva.
Och även om jag får folk emot mej för dethär, så kommer jag
ändå inte må bättre än vad jag gör nu. Nu har jag träffat mer normalt
folk, som pratar om annat än hur dåligt de mår, och konstiga saker som alla pratar om
för att vara coola och alternativa. Och det finns inga jävla änglar och
glitter som kan rädda någon.
FATTA DET!"

Mina tankar om det blev: (Sparat 22 Maj 2006)
Läste nyss det som Eva skrev i sin dagbok. Jag förstår inte hur hon kan tänka som hon gör. Jag har funnits där för henne när hon har mått dåligt, jag har älskat henne högt, jag har vågat lita på henne. Tacken för det är en käftsmäll och ett ”nejtack, du duger inte längre”. Du tänkte för fan likadant själv en gång i tiden Eva. Du vet själv att det inte bara är att knäppa med fingrarna och sedan mår man bra. Det funkar inte så, även om du i din lilla värld vill tro att du mår jättebra så vet jag nog att du innerst inne fortfarande är rädd. Men jag börjar tvivla på om du ens hörde röster. För röster slutar man inte att höra poff pang, det tar ett jävla bra tag. Så jag börjar faktiskt undra och det har jag gjort en längre tid. Du hörde antagligen inte röster, du var säkert precis som de du föraktar: du ville vara häftig. Men du vill inte erkänna det för dig själv eller hur? Du vill inte erkänna att du var ”precis som alla andra”.

Du slutade svara när Ida Gud ringde och tyckte att hon alltid ringde för att prata om hur hon mådde men jag har minsann fått höra att du gjorde precis likadant. Men du ser inte dina egna fel, du ser bara alla andra. Det gör dig till en vek och svag människa innerst inne.

Du vet nog egentligen inte vad du vill och med den attityden så är jag glad att jag slipper dig. Jag kan sakna dig ibland, sakna att skratta med dig. Men om allting nu var så falskt, då är jag glad att jag slipper dig.

Du kan dra åt helvete.

23:52

Skrivet den 28 December 2005 med titeln
JAJA, JAG SKA DÖ
Förlåt då för att jag finns. Det var inte meningen, jag ska genast ta livet av mig.
Ni skulle ju må bättre av det, det säger ni ju själva eller hur? Inte högt men jag
vet vad ni tänker. Ni mår illa när ni ser mig. Jag är bara en skam för världen,
en usel bernykopia som ingen vill ha med att göra egentligen.
Varför erkänner ni inte bara det? Ni har inte mått dåligt av att säga elaka
saker till mig innan så varför skulle ni hålla käften nu?
Det är väl bara dumt egentligen, säg vad ni känner så slipper jag gå runt och
tro att ni tycker om mig. (Men innerst inne så vet jag ju, men jag försöker
intala mig att mina känslor ljuger, men varför skulle dem det, när dem aldrig
har gjort det innan? Det har ni minsann inget jävla präktigt svar på.)

För övrigt så brände jag mig idag. 7 sår på höger hand och jag borde gjort det
mer. Jag känner mig så elak men jag önskar att Bea skulle somna sen så att
jag kunde röka och bränna mig. Men jag känner mig så otroligt jävla elak
när jag tänker så, men jag behöver det. Jag vill inte skära mig, inte här, inte nu.
Jag vill inte förstöra ännu mer för Bea. Jag har redan utnyttjat henne tillräckligt.
Om jag kanske bara skulle vänta tills hon har somnat och sedan gå härifrån?
Bara gå och gå och försvinna. Lifta någonstans och försvinna från Halmstad.

Anton frågade om jag aldrig ska börja kämpa. Kämpar jag inte nu?
Nej, uppenbarligen inte. Jag trodde att jag gjorde det men folk ser visst inte
det så då kanske det bara är som jag har inbillat mig?
Nej, men fan, det är ju så! JAG KÄMPAR FAN INTE, JAG GAV UPP FÖR LÄNGE
SEDAN, JAG FÖRSÖKER BARA FÅ DET ATT SE UT SOM OM JAG KÄMPAR MEN
DET GÖR JAG INTE. DET ÄR BARA MIN LEENDE FASAD, BAKOM DEN ÄR JAG
LIKA TRASIG SOM DEN DÄR RUTAN JAG KASTADE SMÅSTEN PÅ FÖR NÅGRA
ÅR SEDAN. SPLITTER, ALLT SOM FINNS KVAR AV MIG ÄR SJÄLASPLITTER.
Förstår ni? Någon har kastat stenar i form av ord och blickar och det har blivit
för många nu, så min själ har gett upp om att försöka laga sig.

Jag säger som jag sagt så många gånger förr. Min själ ligger krossad på golvet
och på den dansar jag ringdans med döden. Mina fötter är söndertrasade och
blodiga, den vita tyllklänningen jag har på mig är fläckad av blodet som rinner
ifrån mina armar. Det är själasplittret som har skvätt upp när jag dansar.
Egentligen borde nog hela jag snurras in i ett bandage för att inte förblöda
inifrån men det är ingen som ser det så dem låter mig bara fortsätta.
Men jag vill ju inte egentligen eller vill jag det? Jag vet inte jag vet inte jag vet inte
KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS

Fattar ni ingenting?! Allting är ju åt helvete och jag försvinner ju hela tiden, min
leende fasad blir svagare och svagare för varje gång jag andas. Snart finns den
inte och då kommer jag bara vara åt helvete och ingen kommer fatta och alla
kommer säga att jag inte kämpar och att jag borde för att dem kämpar för mig.
MEN FATTAR NI INTE ATT JAG INTE ORKAR LÄNGRE?! JAG FÖRSÖKER HELA
TIDEN OCH JAG FÖRSÖKER TÄNKA ATT JAG INTE FÅR LÄMNA DEM SOM
VERKLIGEN BETYDER, MEN NÅGONSTANS I BAKHUVUDET SÅ VISKAR DOM
ÄNDÅ ATT TÄNK ÄNDÅ, OM JAG HADE VARIT DÖD. DÅ HADE FOLK INTE
OROAT SIG LÄNGRE, DÅ HADE DEM SLUPPIT TÄNKA PÅ OM JAG LEVDE
ELLER VAR DÖD, DÅ HADE DEM VETAT, DE KUNDE GÅ TILL MIN GRAV,
TÄNDA ETT LJUS OCH PRATA LITE MED MIG, BERÄTTA OM HUR DAGEN HADE
VARIT. MEN DÅ HADE DEM IALLAFALL VETAT ATT JAG VAR DÖD, DEM HADE
INTE BEHÖVER GÅ RUNT OCH OROA SIG HELA TIDEN.

Men ingen förstår och alla säger att "Jag kämpar för dig, och du får fan ta och
kämpa lite själv, det är DU som bestämmer när det verkligen gäller, det är du
som väljer om du ska ta klivet eller inte. Det är du som bestämmer om du ska
skölja ner tabletterna eller ställa tillbaka pillerburken. Det är du som bestämmer
om du ska sparka undan snaran eller ta bort den från halsen och glömma bort
allt vad självmord är. " Men om man inte kan? Om självmordstankarna har tagit
över helt, vad fan gör man då? Jag har inget mentalt suddgummi som jag kan radera
bort allt med, annars hade jag ju fan gjort det eller hur? Men jag vet ändå att ni tvivlar
på om jag verkligen hade gjort det. För ni vet att jag har vant mig så otroligt mycket
vid de tankarna nu. Det har blivit en del av min vardag. Jag vet ta mig fan inte vad
jag ska göra. JAG VET JU FÖR I HELVETE INTE ETT JÄVLA SKIT!

Skriva till
Beatch
Mamma
Mia
Miia
Elin
Emma
Louise
Åsa

jag orkar inte mer. i tankarna så sitter jag redan på bron, kollar så att skorna
är ordentligt knutna, ser mig omkring en sista gång, tar ett djupt andetag…
och hoppar.

Jag saknar dig morfar. Du borde kommer tillbaka nu tycker jag. Mormor behöver dig.
Vi behöver dig allihop, din livsglädje, ditt skratt och din alltid lika positiva inställning.
Varför var du tvungen att försvinna ifrån oss så fort? Du var inte ens gammal, inte ens
65 år. Det är inte rättvist, du älskade oss, du ville se oss växa upp, du vill ta med oss till
Ungern och du ville vara en trygghet. Du var världens bästa morfar och jag minns fortfarande
hur du alltid svarade när jag ringde. Jag minns precis din röst, precis hur glad du blev när du
hörde att det var jag. Du fick en alltid att känna sig önskad, och man kunde inte vara ledsen med dig.

Du har varit i himlen tillräckligt länge nu, det är dags att komma tillbaka till oss.

Jag önskar att du hade fått träffa Martin, jag är säker på att du hade tyckt om honom.
Har du sett hur mycket bättre jag har mått sedan jag träffade honom? Det tror jag att
du har. Han har hjälpt mig så otroligt mycket, på så kort tid. Du hade tyckt om honom,
det vet jag. Och han har inte sin pappa kvar, så han förstår hur mycket jag saknar dig.
Jag vill tro att du sitter med hans pappa i himlen nu, att ni kanske spelar schack eller
bara pratar, tittar ner på oss och kanske att ni skrattade när jag och Martin sprang runt
och spelade badminton för en stund sedan. Hörde du hur mycket jag skrattade morfar?

Badminton påminner mig så mycket om stugan, om hur jag älskade att vara där på sommaren.
Jag brukar skryta för alla om att du och mormor byggde den själva med hjälp av vänner.
Det var världens bästa stuga, jag hade så gärna bott i den på heltid, den var trygg och mysig.
Jag är så stolt över det, för mig var du en superhjälte och det är du nu med, en superhjälte
bland molnen. Det känns tryggt att veta att du på ett sätt ändå finns så nära, för du finns
i mitt hjärta och närmare än så kan man inte komma.

Kommer du ihåg att du alltid hade choklad i din låda till mig? Kommer du ihåg att vi brukade
sticka in huvudena i hålen på ringarna på midsommarstången? Vi gjorde så i flera år, minns du?
Kommer du ihåg hur det lät när det brann i den öppna spisen? Minns du att jag brukade sitta där?
Kommer du ihåg den där vintern när det var så mycket snö att jag och Tomas kunde åka pulka nerför
trappan och det kändes inte ens att vi åkte på en trappa. Ni vuxna fick skotta oss fram till trappan och
sen gjorde du snögrottor med frigolitdörrar till mig och Tomas och vi satt i varsinn och pratade under huset.

Morfar, jag hade behövt stugan nu, stugan och bolmen. Jag saknar att vakna till sol och fågelkvitter, att äta
frukost på den inglasade delen av altanen och sedan ta leksaker, handdukar, sittsaker, fika och sen gå
gå ner till stranden och bada, leka och bara må bra. Kommer du ihåg att vi brukade ta näckrosblad och
skvätta vatten på mormor. Vi har det på film, från när jag var liten och det är min favoritffilm från den tiden.
Så mycket lycka på ett litet videoband.

Du har säkert sett oss alla uppifrån, sett hur dåligt jag har mått, sett hur dåligt mamma har mått.
Hon hade behövt både dig och mormor. Varför var du tvungen att gå så tidigt? Du är otroligt saknad.

Kom tillbaka nu, söta fina morfar.
Szeretlek

idag saknar jag Maya. jag drömde om henne i natt och jag har fortfarande inte insett att hon inte finns mer. jag har inte varit hos pappa än, så för mig så finns hon fortfarande. jag vet inte om jag hade orkat med att vara där utan henne, vi hade ändå haft henne sedan jag var 5. älskade busvovve, varför var du tvungen att bli gammal? kunde du inte ha levt för alltid? jag har ingen ruffsig mage att gråta ut mot längre. jag minns fortfarande ditt skall. jag är så glad att jag hann filma dig med min digitalkamera, men jag önskar att jag hade varit hos dig den där sista dagen.
älskade du, vad jag saknar dig. jag hoppas att du har det bra i himlen. vi kommer träffas igen, visst?

Jag hittar gamla bilder ifrån när jag var liten och kan inte låta bli att sakna. Jag var så lycklig som barn, och jag hade velat vara det igen. Tack vare Martin så är jag påväg åt rätt håll. Älskar dig bebis

 
En liten Jessica, runt 2 år kanske. Bilden till vänster har pappa i sin plånbok, om jag inte minns fel.

 
Jag har alltid tyckt om lekplatser, och speciellt gungor

 

Jag har fortfarande kvar gunghästen som var i det där paketet, vill inte kasta den etersom jag fick den av morfar.

Jag har alltid varit en konstig brud.

Puss på Yvonne, som jag fortfarande pratar med ibland.

Jag saknar dig morfar

Vi var i stugan varje midsommar, ja, varje sommar faktiskt, och att göra såhär blev lite av en tradition.

Jul på Klotet. Jag saknar den lägenheten, den var helt underbar.

R.I.P Viktor. Jag saknar dig, knäppkatt. Minns fortfarande hur fridfull då såg ut när låtsaspappa kom hem med dig efter att du fått sprutan. Jag kan inte låta bli att känna att det var mitt fel att du dog.

Jag, mamma och låtsaspappa gick upp till något utkiksställe på ett högt berg. Fy fan vad det var jobbigt att gå, men det var ruskigt fin utsikt.

Mammas favoritbild på mig. Vi hade varit på någon av mina kusiners student och jag fick också en ros, för att jag hade slutat lekis. Sedan gick jag och mamma till en park för att ta foton, och den här blev mamma så nöjd med att hon förstorade upp den, nu hänger den på en vägg i deras sovrum.

En liten Jessica i blåbärslandet i stugan. Jag längtar tillbaka dit, där var jag alltid lycklig. Jag hade behövt den för att varva ner.

Morfar, Soko och jag.

Jag saknar den här tiden, när jag var lycklig, när vi hade kvar stugan, när mormor och morfar var starka och friska.