19.01 ~ Sängen
Ensamheten biter i mitt bröst. Det är de där sakerna med svärd, som jag & psykologen diskuterade. De som river, hugger, sönder mig inifrån. Det finns bara ett sätt att få dem att sluta, & det vet både de & jag. Bara ett sätt.

Det är inte den sortens ensamhet som innebär att jag känner mig ensam fysiskt. Det är ensamheten som innebär att jag bara vill att någon ska bry sig. Att jag för en gångs skull är den man kan sakna, den man kan vilja träffa. Istället så känns det som att jag inte existerar. Det känns som att alla andra är saknade, utom jag. Ingen vill träffa Isa.

Jag vill bara ha ett litet tecken på att jag faktiskt existerar i folks liv.

 Mew

18.47 ~ Sängen
För en gångs skull så hade jag velat vara saknad. Kanske att någon hade laddat upp en bild på bilddagboken & skrivit att de saknade mig. Jag känner mig så jävla utanför, osynlig, utbytbar.
(För egentligen, vad finns det att sakna hos mig?)

21.12 ~ Sängen
Världen gör så jävla ont just nu. Ensamheten biter i mitt bröst, borrar sig fast. De skrattar åt mig, hånar mig för att jag sitter ensam, medan alla andra verkar ha det roligt. Hade jag kunnat så hade jag storgråtit just nu, men det sitter fast, vägrar komma ut.

Jag trycker och river på mitt senaste brännsår, försöker att lugna tankarna på rakblad, men snart går det inte mer. Det går bara inte.

00.00
Nu är klockan 00.00 & jag har tillåtelse att släppa kaoset lös.

12.13 ~ Sängen
Jag känner mig som den värsta människa någonsin & jag vill bara skära sönder mig tills jag förblöder, långsamt. Dra ut på det så att jag plågas så länge som möjligt. Hur kan jag någonsin ha börjat känna såhär? Hur blev jag en svikare, en slyna? Jag är usel usel usel usel & jag kan inte ens berätta om det.
Martin vet & jag är livrädd för att han ska tro att jag inte älskar honom. Men det gör jag, så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det blir Hospital på repeat & jag skäms som en hund. JAG BORDE DÖ.

01.38
Igår var lite klantig, det blev överdos igen & dessutom hemma hos Nica. Hennes mamma tog allting rätt lugnt medan Nica var extremt orolig & ringde ambulansen.
Själv så minns jag ingenting, men jag blåmärken på höger sida av kroppen (kindbenet upp mot ögat & ett blåmärken på röven) efter att ha ramlat & antagligen slagit i hennes dator.
Jag känner mig .. jag vet inte hur jag känner mig, men jag förstår mamma. Hon sa att hon skämdes inför Nica’s föräldrar & det förstår jag, men jag visste ju faktiskt inte att det skulle bli såhär.

Sedan sa hon att hon ska ringa läkaren på måndag & fråga vad vi ska göra för, som hon sa; såhär kan det inte vara, det fungerar inte.
& hon sa dessutom att fortsätter det i den här stilen så ber hon dem tvångsinlägga mig. Trots det så har jag inga planer på att sluta. Någon gång måste ju mina lugnande börja funka & det är den gången jag så desperat väntar på, försöker skapa, försöker mana fram.
Än så länge så har jag inte lyckats men kanske, kanske, att det funkar nästa gång. Det är så mitt tänkande går till. Jag hoppas på förändring.

14.39
(kopierat ifrån bdb, skrivet igår)

Jag känner mig helt plötsligt så väldigt ensam.

Beatch, jag saknar dig, att det alltid var vi. När det var "titta, där är Jessica, vart är Bea?" & tvärtom. När alla visste att var jag någonstans så var du där också.
Minns du sommaren när jag bodde hos dig nästan hela Juni?
Jag saknar det, så jävla mycket. Det gör ont att veta att vi nu är så långt ifrån varandra.

& mest av allt saknar jag att ha en person som jag kan träffa i stort sett när som helst. En person som blir min närmaste. Jag har så många nära vänner, men ingen bästa vän. Ingen som jag vet att jag kan åka hem till mitt i natten om jag skulle behöva det.

Det gör ont & hade det inte varit för att jag är sminkad så hade jag gråtit, för jag känner mig så ensam.

Jag har min Martin, men eftersom jag pendlar så blir det så svårt & jag behöver ju någon som är min bästa vän på ett annat sätt.

Det gör så ont att jag vill trasa sönder den del av mig som behöver andra.

18.07
& det gick ju som det gick. Åt helvete med andra ord.

17.08
& jag vet inte hur, men helt plötsligt så rasade allting. Bara poffpang åt helvete. Den där venen lyser blå under huden, försöker dölja sig under ärmen men lyckas inte. Det känns som att den skrattar åt mig.
"Haha, du vågar inte, du kan inte. Du är svag."

Ja, jag är svag. & jag hatar det.
Jag vill vara stark, våga. Det är ju det enda jag är någorlunda bra på här i livet, men inte ens något sånt klarar jag. Det är ju egentligen patetiskt. Men det är all ärrvävnads fel.
(Jag skyller på det, även om jag egentligen vet att det knappt är någon ärrvävnad på just det stället. Fegis fegis FEGIS.)

You’re too important for anyone
You play the role of all you long to be,
But I, I know who you really are
You’re the one who cries when you’re alone

But where will you go
With no one left to save you from yourself
You can’t escape
You can’t escape

You think that I can’t see right through your eyes
Scared to death to face reality
No one seems to hear your hidden cries
You’re left to face yourself alone

But where will you go
(where will you go)
With no one left to save you from yourself
You can’t escape the truth

I realize you’re afraid
(I realize)
But you can’t abandon everyone
You can’t escape
You don’t want to escape

I am so sick of speaking words that no one understands
Is it clear enough that you can’t live your whole life all alone
I can hear you in a whisper
But you can’t even hear me screaming

Where will you go
(where will you go)
With no one left to save you from yourself
You can’t escape the truth

I realize you’re afraid
(I realize)
But you can’t reject the whole world
You can’t escape
You won’t escape
You can’t escape
You don’t want to escape

00.57
Opens up her blouse to the cool night, with no shaking of time,
because she has in mind a dark design.
Now I’m a so-called cube speaking out, she said to me.

She said:
"Hi! I’m twice coloured, wait till you see how they’re in love with my sickness.
There is no more time for the weaklings with an unfamiliar smile, a self-destructive mind of dark design.
We may just live through life watching it from sweet repose.
Cut up with knives that slice open, I’m professional now."

Everly, everly I.
Can you not look at me through sides?
Everly, everly I.
Did you not summon up their kite?

Opens up her face to the delight of their red piercing beaks.
It didn’t hurt this time, my dark design, they leave her left behind.
Slits into her all convinced that she’s their favourite way.
Practicing, but getting worse.

So high, I’m twice coloured.
Wait till you see I made a truce with the blackness dyer.
I know colours wait for you,
I feel so car-sick and alone.

11.14

I open my eyes
I try to see but I’m blinded by the white light
I can’t remember how
I can’t remember why
I’m lying here tonight

And I can’t stand the pain
And I can’t make it go away
No I can’t stand the pain

How could this happen to me
I made my mistakes
I’ve got no where to run
The night goes on
As I’m fading away
I’m sick of this life
I just wanna scream
How could this happen to me

Everybody’s screaming
I try to make a sound but no one hears me
I’m slipping off the edge
I’m hanging by a thread
I wanna start this over again

So I try to hold onto a time when nothing mattered
And I can’t explain what happened
And I can’t erase the things that I’ve done
No I can’t

How could this happen to me
I made my mistakes
I’ve got no where to run
The night goes on
As I’m fading away
I’m sick of this life
I just wanna scream
How could this happen to me

I made my mistakes
I’ve got no where to run
The night goes on
As I’m fading away
I’m sick of this life
I just wanna scream
How could this happen to me

11.54
Nu har helvetet börjat. För någon dag sedan, i helgen när jag hade influensa, så flög en humla in i mitt rum. Så nu har alltså det värsta börjat. Våren, snart sommaren, med alla dessa insekter. Jag hatar dem, är otroligt rädd för dem. Varför kan de inte bara lämna mig ifred, eller utrotas?

GAH, jag hatar dem. Bort!

16.37
Okej, då skiter vi väl i det då. Jag ska hålla käften, hålla mig ur vägen, om det nu hjälper. Isolera mig igen kanske. Då är det ju en person mindre att bli arg på.

Jag kan bli skuggan, den som blir trampad på för att folk inte förstår att skuggor också kan få ont.

16.01
Isa. Du är fel, du gör fel. Du är FAIL. Fattar du inte det?

Snor mixat med täppt i näsan. Illamående & yr.
Jag vill sova tills allting blir bättre, tills kaoset försvinner.

(Men jag har videosamtal med Martin, det är ju iallafall positivt.)

Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör…
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör…
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör…
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör…

Och gäst ikväll är Jesus
Han har kickat heroin
Han läppjar på sitt glas
Och Ramlösa blir vin
Han berättar om sina vapen
Sin tid i San Tropez
Om att ge sig själv en chans
Om sin nya Z3
I en värld av idioter
Står han först i kön
Han berättar framför kameran
Om hur han bytte kön
Eller något helt annat
Som också är privat
Om alla dom han älskat
Och dom han bara sög av
Men han sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör…
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör…
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör…
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör…

16.23
Någon hade sagt att jag var feg
Lilla Ego fy skäms
Att Jag alltid stod där bakom och höll med
Sanningen känns
Jag har skuggat dig i kylan
en hel dag
för att lämna tillbaks
den undanflykt
som Jag stal

Tar 2:an sitter ensam längst bak
Lilla Ego sitt still
Jag har gått i dina fotspår hela dan
till Hagnesta Hill
Den första snön har fallit allt är halt
och min halsduk blev kvar
på en hållplats
utanför stan…

Jag samlar allt mitt mod där vid allén
Lilla Ego har rymt
Jag skrek med målbrottsröst jag hatar er
som barn var jag grym
Den här känslan som Jag har
är inte min
Den blev kvar, är den din?
Den smakar som Du…

Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla Du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
snälla sluta lyssna
Glöm allt Jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred

Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla Du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
snälla sluta lyssna
Glöm allt Jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred

Jag behöver ingen hjälp
Vill Du hjälpa hjälp dig själv
Jag behöver ingen hjälp
så lämna mig i fred
Lämna mig i fred

15.54
Dom säger att jag varit trasig
Aldrig har jag varit hel
Dom säger det är nåt med benen
men ingenting har någonsin
varit mer fel

Dom säger att jag varit elak
Alltid har jag varit rak
Dom säger det är fel på hjärtat
men ingenting har någonsin
slagit så hårda slag

Dom säger jag varit farlig
Alltid har jag varit svag
Dom säger det är nåt med mitt huvud
men ingenting har någonsin
varit så nära ett svar

11.22
Igår lekte jag med finaste Nancy. Sen gick det åt helvete & jag höll den röda bron sällskap.
Någon jävla brud lutade sig först ut några meter till höger om mig & ropade "Wooohooooo". Jag ignorerade henne. Någon minut senare lutar hon sig ut några meter till vänster om mig & ropade "Hallåååååå". Jag ignorerade henne & tänkte "säg något vettigt eller håll käften". Hon sa till sin kompis att de skulle gå & sedan var det inte mer med dig.
Jag gick, efter ett bra tag, & då var det en kille som gick förbi.
Kille: Det är inte tillåtet att gå där .. det kan vara farligt.
Jag fräste "om man försöker ta livet av sig så är det tillåtet". Då höll han käften & gick iväg.

Förlåt, finaste Nancy, för att jag inte kom tillbaka innan du hann sticka. Jag känner mig hemsk.

12.43
Världen är en jävla fitta & jag skadar mig varje dag, förra veckan svalde jag spegelbitar, det blev sjukhus & akutpsyk & bla bla BLA. Ja, jag vet, jag är dålig, men fuck you, gå & dö, eller nått.

Jävla kukfitthelvetesfan.

20.25
ensam ensam ensam
i mitt kaos.

jag borde hålla käften om det, sluta orsaka oro, sluta förstöra. sluta förpesta.

(överdosen ligger fortfarande nära & jag väntar bara på det som ska göra så att jag rasar. vi har extremt mycket piller här hemma, ett mindre apotek av antidepressiva, antipsykotiska, olika sorters sömnpiller & lugnande. det är bara att bryta upp skåpet & hälla i mig allting.
jag vill tugga spegel igen, men jag har ingen tom puderdosa. kanske att jag får försöka slå sönder spegeln utan att förstöra pudret.
jag vill ha kall metall mot ärrvävnad. det blir inte djupt men det är alltid något.
jag vill ha glöd mot händer fulla av runda ärr.

jag vill inte dö. jag vill bara slippa det här. slippa den ständiga klumpen, slippa gå runt & hoppa till av minsta ljud.
jag vill sluta vara rädd.)

02.49
Igår eftermiddag blev ganska kaotisk & det slutade med blank metall mot ärrvävnad. Högre upp än jag brukar också, jag var i någon slags trans, på ett sätt som jag inte brukar vara. Men olycksbror ringde & räddade mig, fick mig att skratta & komma ur transen. Tack.

Sedan kom Pixie över & vi hade bestämt att hon skulle bli en överraskning till Martin (hon hade varit på akutpsyk & vi trodde att hon blivit inlagd, men icke). & en överraskning blev det också, en bra sådan.
Sedan ritade vi, jag var halvtrött av mina två Sobril men det gick bra ändå. Vi hade det allmänt mysigt, men musketörkvällar är alltid mysiga.

& nu sitter jag här. Jag vet inte om jag vill skära mig eller inte, jag kan inte sätta fingret på om det är en ångest jag har i halsen, eller om det är något annat. En överdos kan jag inte sluta tänka på. Jag funderar över vilka piller isåfall, i vilken mängd jag ska ta så att det är precis så mycket att de bryr sig men precis så mycket att jag inte behöver spy. Antingen det eller så mycket att jag svimmar & de får magpumpa. Något för att dämpa smärtan som har kommit tillbaka med extrem styrka de senaste veckorna.
Jag vet inte vad jag ska göra.

Men jag är samtidigt glad, för jag har äntligen en olycksfamilj. Jag älskar er, olyckssyster Nancy & olycksbror Isak.

(Förresten, kalla mig Isa.)

02.42
Igår var en sådan dag man inte vill ska sluta. Olyckssyster, olycksbror (nu är vi en hel familj), Nica & andra fina människor på Moses.
Nu sitter jag här & borde tvätta bort mitt smink men ensamheten håller fast mig, kväver mig & Destruktiva Jessica ser sin chans att kunna få mig att älska med rakblad.

Jag hatar det här. Antingen Moses med fina människor eller hemma med älskling, men inte det här mellantinget. Jag önskar att jag kunde slippa det & jag kan väl inte neka till att rakbladen fresta så fuktansvärt mycket. Jag funderar på att svälja 2 Sobril. De jag tog utanför B&B hjälpte inte, skakningar kvar, ångeststress kvar. De hjälper säkerligen inte men i det här läget är jag beredd att testa, allt för att slippa känna ensamheten försöka slå sönder mina revben & klösa sönder mina lungor.

04.02
Den här världen var aldrig skapad för mig.

Anledningarna till att leva bleknar snabbt & rakbladen känns som den enda lösningen för att få minnas älskade människors ansikten. Jag har tagit 2 Sobril & väntar (lönlöst) på någon slags reaktion, men inget än så länge.

Jag har försökt smsa ca 4 människor men inget svar. Jag har inte ens vågat höra av mig till älskling, han behöver sova, eller till Isak för han har tagit hand om mig tillräckligt som det var igår. Jag vågar inte ringa någon, jag vet inte ens om jag har någon som jag känner att jag kan ringa när allt krisar. Om jag inte ens vågar ringa min pojkvän sedan (snart) tre år tillbaka, vad gör jag då? Denna ständiga känsla av att vara påträngande, att vara oönskad.

(eller är det så att jag inte ringer eller hör av mig för att jag inte vill bli räddad, för att jag vill ha rakbladssmek?)

00.48
Lördag 28 Februari: Jag sov inte allt för länge idag, tror jag. Däremot så hade jag extremt ont i ryggen eftersom jag sovit dålig i sängen, låg för högt upp i sängen så att jag låg fel.

Frukosten var äcklig, mörkt bröd med nötter. Lunchen var äcklig, moussaka tror jag att det var. Hur kommer det sig att sjukhusmat alltid måste vara så otroligt äcklig? Dålig kryddning förstår jag, eftersom alla inte klarar av krydda, men måste de ha så äcklig mat iallafall?

Jag tjatade om läkaren, om att jag ville åka hem. "Snart får du nog prata med henne" sa de hela tiden. Efter ett tag så blir man så jävla trött på deras upprepningar. Hur svårt ska det vara att ta reda på något sånt?

Jag minns inte om det var idag eller på fredagen, men efter att jag börjat tjata om att jag ville åka hem, & blev deppig för att jag inte fick träffa läkaren, så kom en av sköterskorna ut & frågade om jag någonsin hade provat Theralen. "Det funkar inte" svarade jag. "Kan du inte prova" kontrade hon, varpå jag sa "Jag tog 50 stycken en gång, det hände ingenting" & då slutade hon tjata & frågade vad jag mer hade provat, varav jag drog hela listan med de jag kom ihåg. Jag frågade vad de hade för annat lugnande men det var Theralen, Oxascand, Sobril & (tror jag) Lergigan. Jag har provat allihop, ingen av dem har funkat, så det blev inga lugnande för mig.

Tillslut, äntligen, så fick jag iallafall träffa Dr Karin & hon såg inget fel med att jag skulle få bli utskriven, jag kunde få gå med en gång om jag ville. Men det gick dock inte, för mamma fick komma & hämta mig, hjälpa mig med alla saker.

Det var iallafall skönt att få tillbaka mobilen.

Dock var det inte lika trevligt när de efter lunch berättade att vi fick gå ut & röka eftersom någon på tillnyktringsdelen hade vinterkräksjuka. Dock hade de inte visat några symptom på ca 24 timmar, men det hjälpte såklart inte emetofoben Jessica som direkt började må illa. Därför var det en lättnad att få gå ut & röka, få frisk luft.

Medan jag väntade på mamma så satt jag mest & läst tidningar & var rastlös.

Så det blev att gå ut & röka igen.
"Vad skönt det ska bli att få tända sin egen cigg, att få gå på toa & kunna låsa" sa jag till skötaren som följde med mig ut. Det blev väl automatiskt så eftersom de fick låsa upp & sådär, & dessutom så hade jag ju haft extra tillsyn.

Äntligen så kom mamma & lillebror. Mamma följde med in på avdelningen för att hjälpa mig packa medan lillebror väntade utanför med en skötare. Eftersom jag verkligen ville sno sjukhuskoftan så försökte jag få mamma & dagens kontaktperson att försvinna ut ur rummet. När mamma nämnde att hon behövde ett intyg till försäkringskassan så lyckades jag få ut dem både två & pressade ner koftan i min väska, drog igen dragkedjan & bad till vem-vet-jag-inte att de inte skulle upptäcka mig. Jag blev så stressad att jag inte ens knöt båda skorna förren vi hade kommit ut ifrån avdelningen.

And I got it!

Jag hade bestämt mig för att gå till Moses på kvällen, men före det så gick jag, mamma, lillebror & låtsaspappa på bokrean, jag köpte del 2 & 3 i Twilightserien & pennor. Sedan blev det cigg & en cola (jag syndade) ifrån torgkiosken & efter det gick jag & mamma till Lindex. Hon hittade byxor & jag hittade söta benvärmare. På Ragazza letade jag efter ett billigt nitskärp men det hade inget.
Lillebror hittade en rosa Tamagotchi till mig, som jag fick utav låtsaspappa. Den är så fin så.

Sedan åkte vi hem, jag var trött & hungrig. Det blev att ta det lugnt, gå på toa (& kunna låsa!) & få tända ciggen själv.

Då kom kaoset igen. Påsen med bl.a min dagbok fanns inte någonstans & mamma misstänkte att hon hade glömt den på Lindex & mådde så otroligt dåligt. Hon provade att ringa dit, men de hade ju naturligtvis stängt, lördag som det var. Jag mådde sämre & sämre, ville hoppa ut genom fönstret men pratade istället med Martin i telefon & tänkte att "så länge hann jag vara utskriven". Låtsaspappa frågade mamma var vi hade varit, hon gick bakåt & nämnde torgkiosken & sa att "jag tror inte att den finns där men man kan alltid prova" så hon ringde. & gissa vad. DEN VAR DÄR!

Men det var bara en halvtimme kvar tills de stängde så jag, lillebror & låtsaspappa kastade oss in i bilen, åkte in till stan & lillebror rusade till torgkiosken. Efter att han nämnt att det fanns en korsordsbok i, & sedan nämnde dagbok, så fick han påsen direkt. Han berättade att han inte ens hade hunnit tacka, han bara rusade tillbaka till bilen. Det var nästan så att jag grät av glädje.

Mamma var så lättad när vi kom hem, hon hade gråtit (tror jag) & jag började oroa mig för att hon skulle hamna på akutpsyk, men nu behövde hon inte det, tack & lov.

Sedan blev det Moses & förutom att jag var lite trött så var det väldigt fint. Jag fick träffa Nancy, Tobbe, Bemo, Denise & Isak som verkar väldigt snäll. En utav de bästa sakerna var att Markus inte var där.

Jag åkte hem vid kvart i elva, tvättade bort sminkade (det är extremt jobbigt att sminka sig i en psykspegel, ifall någon undrar, men jag skulle ju ut), tittade på hemvideos & satt vid datorn. Tog det lugnt helt enkelt.

Det var så otroligt skönt att kunna sova i sin egen säng, i sitt eget rum & med sin musik. Jag fick vara utan min musik i två dagar, det var hemskt.

Och det var den turbulenta helgen. Det har hänt rätt mycket på väldigt kort tid.

00.18
Fredag 27 Februari: Jag sov ganska länge, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag inte kunde somna. Frukosten sov jag igenom & jag vaknade nog inte förren det började närma sig lunch. Att vakna av att man har svettats över hela kroppen & är svettkall i nacken är inget trevligt sätt att börja en dag på.

Mina destruktiva tankar hade inte minskat & jag ville allra helst bränna sönder mina händer. Men vid det här laget var de nog ganska trasiga. 6 nya brännsår på vardera hand.

Även den här dagen spenderades på rummet, eller i rökrummet, det fanns inget annat att göra, inget jag ville göra. På eftermiddagen fick jag prata med läkaren igen, Dr Karin, & hon tyckte att det kunde vara en bra idé om Nancy kom & pratade & en skötare, sköterska (eller liknande) var med. "Visst, varför inte" tänkte jag & en sköterska vid namn Jeanette ringde till Nancy. Det måste ha varit ganska konstig att någon ifrån akutpsyk plötsligt ringer.

Nancy visste inte om hon kunde komma men Jeanette sa att hon iallafall lät positiv så vi tänkte att vi väntar & ser. Precis innan hon gick av sitt pass så gick vi en promenad runt sjukhusområdet & pratade om bl.a pappor. Jag fick veta att Jeanette har vuxit upp med min farbror, av alla människor. Så vi diskuterade att han är en bonde, haha. Men det var trevligt & jag fick motion.

Tyvärr så skulle ju Jeanette gå av sitt pass sen, men det kom en ny sköterska (jag minns inte namnet) som blev ny kontaktperson (för varje personalskifte fick man en ny kontaktperson) & hon rökte (vilket Jeanette i och för sig också gjorde) så då hade jag någon att röka med. Nancy hörde inte av sig så tillslut bad jag sköterskan att ringa till Nancy, jag vågade fortfarande inte prata med henne. Till min förvåning så ville Nancy prata med mig, sköterskan sa att hon upprepade "förlåt" & tillslut så vågade jag prata med henne. Det var ett mycket fint samtal.

Direkt efter att vi lagt på som kom jag halvskuttande ut ur rummet & sa att "nu vill jag åka hem". De blev chockade över hur ett telefonsamtal kunde påverka mitt mående. Dock så fick jag tjata i minst två timmar om att jag ville hem & tillslut så svarade de att jag fick vänta på jourläkaren som gick rond på en massa avdelningar. Hur länge & hur länge skriver de ut ville jag veta. Vi vet inte & vid 21 fick jag till svar. Så det blev att bara gå runt & vänta. Med jämna mellanrum frågade jag var läkaren var & varje gång så svarade de att hon/han gick runt mellan avdelningar & att de inte bara kunde ringa henne/honom så att jag kunde bli utskriven.

Jag fick iallafall äntligen min dagbok, runt 15.26, efter att jag tjatat så att de äntligen kunde ta fram den, jag kunde dra ut rakbladet, lägga den i skåpet jag fick där & sedan få min dagbok. Att det ska ta 1½ dag att få sin jävla dagbok förstår jag inte.

Jag bytte säng också, till den närmast fönstret, eftersom jag inte tycker om att sova nära dörrar. Sängen jag bytte till var en man kunde fälla upp och ner huvuddelen på, så där hade jag roligt en liten stund.
Jag fick även en rums"kompis" vid namn Jenny som jag tror var självdestruktiv. Hon verkade iallafall ha varit där många gånger förut. Jenny sov mest hela tiden & snarkade såklart.

Läkaren kom såklart aldrig.

Den här natten gick jag & la mig redan innan 23 & lyckades faktiskt somna rätt så fort. Jag kände mig drogad, som jag gör av Seroquelen ibland, vilket kan vara ganska skönt ibland, världen känns snällare & mjukare då.

23.00
Det har varit ett turbulent slut på veckan & det kommer nog ta tid att berätta om det. En jävla massa tid.

Torsdag 26 Februari: Det började som en bra dag, även om jag var skakig i kroppen, som om jag vore extremt stressad. Jag visste att jag inte var det, men ändå kunde kroppen inte sluta skaka. Tillslut så lyckades jag iallafall fixa mig & som det står i föregående inlägg så åkte jag till Moses. Det var där kaoset började. Det första som hände var att jag kom dit, andades & sedan vände mig om. Vem är där om inte Markus. Denna hatade, vidriga människa.

Jag & Nancy satte oss därför där vi slapp se honom, pratade & hade det allmänt trevligt. Sedan kom en vän till henne, vid namn Isak, fram till oss & vi började prata. Vi upptäckte att vi hade en del gemensamt, BUP, mediciner & liknande, så det blev att vi pratade om det. Nancy deltog inte i samtalet & gick ifrån efter en stund. Jag misstänkte att det var för att jag pratade med Isak, att hon tyckte att jag inte brydde mig om henne (korrekt) & jag vet ju att hon ibland går ifrån för att hon vill vara ifred, så jag lät henne vara, tänkte att jag får vänta ut det.

Men tiden gick & hon kom inte tillbaka. Isak gick för att leta efter henne (hon hade varit inne på toaletten en lång stund & jag var orolig att hon gjorde något dumt) & de gick ut & rökte (om jag minns rätt) & pratade. Hon kom tillbaka & satt vid bordet men verkade låtsas som om jag var luft, vilket Elaka Jessica tog ta i direkt & väste "ser du? INGEN tycker om dig, du är onödig, värdelös & borde dö, för det hade blivit lättast för allihop". Jag tror, dåligt minne, att jag gick ut ensam & rökte ett par gånger. Sista gången så satt jag lutad mot ett fönster en bit ifrån Moses & Nancy kom gående med några kompisar. Jag tänkte att jag skulle vänta tills hon sa hejdå, men inget hände. Hon sa ingenting.

Jag föll, jag rasade, mitt huvud exploderade till ett kaos med ord. Det blev fyra brännmärken & tre telefonsamtal till min psykolog när jag var på Moses, efter att Nancy gått iväg. Den sista gången så kände jag att det var nog, antingen så försöker jag få hjälp eller så hoppar jag ifrån bron. Jag valde det första, ringde mamma & bad henne ringa till PIBA. Men hon tyckte att jag skulle ringa själv, så tillslut gjorde jag det & de tyckte att jag skulle komma dit. Så jag gick in på Moses, sa hejdå till folk (Tobbe sa "du har väl mitt nummer?" & Isak sa "hejdå diagnos-kompis") & gick sedan hela vägen upp till PIBA, pratade med PIBA & pratade med mamma. När jag väl kom dit så fick jag ringde PIBA en gång till för att jag inte riktigt visste vart jag skulle gå.

När jag väl kom in så satt jag en stund & pratade med kvinnan som kommit ut, hon som jag även pratat med i telefon, & hon tyckte definitivt att jag skulle prata med en läkare. Sagt & gjort, hon gick för att hämta läkaren & jag satt kvar & väntade, visste inte vad tusan jag skulle göra, vad som skulle hända.

Jag fick prata med läkaren, beskriva hur jag kände, & hon sa sitt beslut ganska fort: inlagd på akutpsyk. Så jag fick följa med in på avdelningen & hade tur. Gittan ifrån BUP jobbade där, nattskift, så det kändes genast tryggare. Jag fick rum 2, sängen närmast dörren & slapp ha en rumskompis. Sedan började visiteringen, det vill säga att lämna ifrån sig "farliga" saker. Skorna fick jag inte ha kvar, men det är ju lätt att räkna ut med tanke på att de har stålhätta. Jackan tog det också, jag vet inte riktigt varför, kanske för att de trodde jag skulle hänga mig i luvan. Skärpet till kjolen fick jag inte ha kvar, inte heller mina halsband.
Jag tog de få saker som inte var vassa; Lucifer (självklart) & cigg är de jag kan komma på nu.
Tjocktröjan fick jag inte ha, det var Bye Bye Kittytröjan med säkerhetsnålar, så istället för den fick jag en sjukhuskofta. Säga vad man vill om sådana ställen men gosiga kläder gör det. Iallafall, mamma, lillebror & låtsaspappa kom för att lämna saker & det blev visitering där också. En tröja fick jag inte ha kvar, vissa saker i necessären fick jag inte heller ha (i stort sett bara tops & bomullspads var okej) & min dagbok var inte heller okej eftersom det fanns ett inklistrat rakblad i från när jag & J blev "blodsystrar", men resten var okej. KitKat hade de med sig, myskläder & en bok (tror jag, eller så hade jag den själv). En korsordsbok hade mamma också, en skrivbok & jag fick låna en penna av mamma. Lillebror fick vara Tamagotchibarnvakt.

Sedan fick de åka hem & jag var ensam kvar på akutpsyk, för första gången, & det blev barnpsyk all over. Men så läskigt var det inte, mest var det bara skönt att få vila, att slippa vara positiv & glad, att bara få hasa runt i myskläder & sjukhuskofta.

Rökrum hade de där också, så att man slapp gå ut, det var rätt skönt. Till skillnad ifrån BUP så fick man faktiskt ha sina cigg, jag har ingen aning om varför, vad tror de att man ska göra? Slå två flintastenar emot varandra & tända ciggen själv? Tändare är det självklart att man inte fick ha & det blev lite roligt att röka med jämna mellanrum & att de hela tiden fick resa sig för att tända ciggen.
Jag fick mackor & satt mest & glodde, funderade över vad som hänt & varför Nancy gjort som hon gjort. Sova kunde jag inte, somnade ifrån förren efter två, säkert inte förren efter tre heller. Det var för mycket i huvudet.
När jag skulle röka en utav gångerna så stod där en kille/man i rökrummet som frågade om det var första gången & sådär. Jag vågade inte fråga något tillbaka. Han berättade att han hette Hugo men kallades Hugolina efter tjacklinor.
Tillslut så var det bara jag & nattpersonalen som verkade vara vakna. De satt & tittade på TV (de hade ettan, tvåan, fyran & sexan!) & själv satt jag & läste Om jag kunde drömma, första delen i Twilightserien. Jag lyckades iallafall somna tillslut, i mysbyxor, strumpor, kalsonger, bh, t-shirt & kofta.

03.14
Jag sitter så smått & försöker så smått att läsa igenom E’s blogg, samtidigt som jag halvglor på gamla heminspelade filmer. Det tråkar med dem är att allihop till största det handlar om Jesper. Jag vill ju också vara, vill se hur jag såg ut, hur jag var som person.

Nu till en annan tanke:
Som jag skrev så halvläser jag igenom E’s blogg & jag kollade lite andra också, för att se vilka som ska sparas på bloglovin (du har väl inte missat knappen?

Iallafall, tanken som kommer flygande med full fart är "Du är usel". Alla skriver bättre, om intressentare saker, får folk att diskutera, får folk att läsa & kommentera.
Ja, jag har det också så, men det sitter ju i bakhuvudet & jag vet ju att det är; Jag kan inte skriva eller ta foto, det finns de som skriver & fotar bättre så, egentligen, vad är meningen med att jag skriver blogg?

Jag kan ju inte ..

Titta inte på gamla ihopsatta filmer med musik, du blir svagare då. Ryck upp dig för i helvete.

Orden känns nog mest. RYCK UPP DIG DIN IDIOT.

(speciellt med tanke på att det bara är du som är svag)

Jag satt vid Martins dator och kom inte ihåg lösenordet hit. Men på min dator så har jag ju så att jag kommer direkt till dashboarden, det är najs.

Pappersdagboken blev det:
25 Se Torsdag 25 September, kl 17.25 ~ Sängen
"Jag kör på tedieten: Blue Fruit, en skvätt (ca 1 cm) mjölk och 2 sockerbitar

Jag tror att det var
54.1 kg
20.3 - 19 till 25 är normalvikt

Snart är jag nere på 40delen.

17.57 ~ Samma ställe
Förreste, igår handlade jag för 1500 kr.
Sen tappade jag kortet, jävligt klantigt.

Jag har bestämt mig för att försöka börja skolan här. Var för gammal för Spyken så nu söker jag till LBS (det fanns här!)
Sista försöket blir Vipeholm, sen för jag söka till Komvux för jag tror inte att Katedralskolan har media. Jag håller tummarna för LBS, mamma sa att det kan bli lättare, i och med att det är friskola. Jag tror att Tifa var 19 när hon började. Jag får fråga.

Anledningen till att jag ska börja här är för att jag vill slippa vara så ensam.

Det blir att byta till Draven: (jag kan inte lägga in min sign)
Har dock inte funderat på h ännu.

Ska träffa pappa imorgon.
Micke (Fias man, Jonas och Sofies pappa) ska på cancerkontroll och pappa ska följa med som stöd här i Lund. Sjukt läskigt."

Jag känner mig så jävla dum i huvudet, jobbig och onödig. Just nu så saknar jag Halmstad så att jag kunde gråta.

Förresten, jag kollade upp mitt BMI: 16.6, vilket betyder att jag ligger i kategorin underviktigt nu. Lycka, men det är fortfarande 9 kilo kvar. Men snart så. Snart är jag så vacker, smal och fin.

 Enya - Boadicea

Mellan lördag och söndag så sov jag mer än 24 timmar (från runt 18 på lördagen till runt 21 på söndagen) och när jag vägde mig så hade jag gått ner ett helt kilo! Så nu ligger jag på 54.0, vilket betyder att det är nio kg kvar och sedan blir jag vacker.

Min mage är åt helvete just nu. Trodde först att det var maginfluensa, men sedan pratade jag med min allvetade moder, och hon nämnde att det kan bli så när man har mens (jag hade mens för två veckor sedan men den kom tillbaka i helgen) och jag får hoppas att det är fallet. Som det är nu så är det precis så att jag kan sitta upp i sängen utan att må illa. Försökte mig på att diska en stund efter att jag vaknat runt 9 - 10. En sked lyckades jag diska, med nöd och näppe. Jag hatar när min mage gör såhär. Speciellt när jag verkligen vill diska så att det blir rent. (Inte en enda ren tallrik, och de äckliga flugorna är tillbaka). Men vad gör man? Allt på grund av att det jävla skruvfästet har gått sönder i gängorna. Vi måste ta oss till Silvan snart.

Det dumma med att vakna tidigt är att det bara är frågetävlingar ala gissa ordet på tv. Hur fan orkar dem?

Jag blir gladare och gladare, finare och finare, smalare och smalare.
Jag vägde mig igår, efter att ha sovit i en dag:
55 kilo blankt. Jag höll på att riva halva badrummet när jag stormade in i sovrummet, ruskade Martin och skrek "55 komma 0, 10 kg kvar!" och tvingade honom att dansa. Snart kommer jag äntligen se ut som jag vill. Snart så.

(Nu kommer jag skriva en lång och jobbig text. Det hade ju varit roligt om iallafall någon orkade läsa igenom den. Men annars så kan ni ju skita i det.)

Det känns som om jag inte är någon längre, det finns ingenstans som är "hit tillhör jag". Halmstad är inte min stad, Lund är inte min stad, och jag vill nästan inte åka till Halmstad längre. Det känns så hemskt att inte ens veta vilka som är vänner och vilka som hatar varandra längre. När jag väl träffar folk i Halmstad så vågar jag inte ens föreslå om vi ska träffa den eller den, eftersom jag inte vet om den jag är med för tillfället tycker om den jag vill förslå. Jag saknar parken, den gamla tiden, B&Btiden allra mest. Jag skulle ge ungefär allt för att gå tillbaka till 2004, B&B, psyket, minnena av att gå till BUPskolan i höst/vinterväder med I must be dreaming spelandes i cdfreestylen. Ångest framkallas bara jag tänker på den här tiden, det gör så fruktansvärt ont. Och när jag dessutom kommer in på psyk så blir det ännu värre, för aldrig att jag kommer ha rum nummer 6 igen, aldrig att jag kommer fika kvällsfika och titta på något dåligt program på 1:an, 2:an eller 4:an. Jag kommer aldrig mer att bl inlagd på BUP och jag hatar min ålder, vill utplåna den, jag vill vara 14, 15 för alltid. Varför måste tiden fortsätta framåt, varför måste den vara en sån jävla envis fitta?
Nu har jag den iskalla klumpen i magen.

Dessutom så är det bråk med pappa, igen. Jag vågade tro att vi skulle hitta tillbaka när vi smsade, prata om Moas födelsedag och att jag skulle bränna ner allt med Moa och dem, och ge.
Men det har gått åt helvete det med, för redan dagen efter så kom det på nytt kommentarer på min blogg, och inte ens bloggen känns som en fristad längre. Vad fan gör man om man inte ens vågar logga in på sin egen blogg? Jag skrev ett långt och förbannat mail till pappa angående kommentarerna men det hela spårade ur och allting jag någonsin varit förbannad över, men tryckt undan, kom upp till ytan, och hade det varit face to face så hade jag vrålat i säkert 10 minuter. Jag är så jävla arg, men ändå så liten och svag, Rakbladen ligger nära till hans, 10 nya rakhyvlar med sylvassa blad som bara väntar på att få skapa stora sår som behöver sys. Det lockar mer och mer hela tiden, och jag tänker bara "varför inte?", för varför skulle jag inte skära? Det finns ingen anledning till att inte göra det, men däremot hur mycket som helst som talar för skärning. Sorg över en försvunnen tid, ilska och ledsamhet över en pappa som inte förstår, känslan av att vara usel, utbytt, onödig, ovärdig ett liv.
Kedjerökning och mina tankar exploderar av minnen av mina sydda sår, fettklumparna, blodet, akuten, BUP. Ondast gör minnena av BUP. Förstår de inte att jag inte är vuxen i sinnet? Det finns inget vuxet med mig.
Jag blir arg för minsta småsak, har ingen som helst hand med pengar, jag vill vara liten, vill skyddas ifrån mig själv. Men vem ska skydda mig?

Jag hatar att det alltid måste vara jag som tar kontakt med läkaren när jag vill dö. Att det aldrig är någon annan som blir orolig. Jag klarar inte av ansvaret, varför kan ingen bara ringa det där samtalet? Jag vill ligga på golvet i en liten boll, under sängen, och gömma mig ifrån mina monster. Hålla för ögonen, för ser inte jag dem så ser inte de mig eller hur? Men hur håller man för sitt huvud, hur kan man hålla händerna för bilderna som exploderar på näthinnan? Hur håller man händer för monster?

Yrseln börjar ta tag i mig, jag vet att det är medicinen, men jag kan inte låta bli att oroa mig, är det Den Obehaglig Känslan som kastat sig över mig igen? Utsättningssymptom för Fluoxetinet säger läkaren. Fluoxetinet som jag ätit i 4½ år, Fluoxetinet som jag började med då jag först hade kontakt med överläkare Håkan Jarbin, Fluoxetinet som jag först fick i tablettform, en tablett som smälte så fort den nuddade tungan, den äckliga smaken som spred sig samtidigt som man hällde i sig te så fort man kunde. Fluoxetinet som jag fick i en liten plastburk med lock (har jag inte en sån sparad?)

Det känns som om texten börjar spåra ur, men orden fortsätter falla ner som stenar faller ifrån ett berg vid ett ras. Jag funderar på om jag ska ta ett par Sobril, kan jag äntligen få lugn i min oroliga själ då? Eller blir det bara en verklighetsflykt, som inte får bort monstren utan bara virar in dem i bomull för en kort stund. Jag vet inte, jag vet bara att jag någon gång vill kunna existera utan monstren. (Eller vill jag det egentligen? Sedan jag blev sjuk, har jag någonsin velat tillbaka till det folk kallar frisk?)

Ni förstår inte min verklighet och jag förstår inte er. Men jag vet att jag aldrig vill leva i det ni kallar verklighet, för det var inte menat för mig. Jag gjordes inte för den här världen. Som Manson säger; Heaven wasn’t made for me.
Jag kommer aldrig passa in i er perfekta värld. Ni finns i en glaskupa, en sådan man vänder upp och ner och då kommer vintern. Men den halkar ur mitt grepp och krossas mot marken. Jag kommer aldrig kunna leva i er verklighet eftersom den gång på gång krossas. Så jag kapslar in mig i min egen, kryper ihop i fosterställning för att slippa monstrens skrik, men inget hjälper. Deras ord tar sig in, under huden, och rakt mot min själ med vassa rakblad, och inga plåster kommer åt.
Söndertrasad ligger jag fortfarande i fosterställning, i ett löjligt försök att skydda mig själv för det som ändå inte går att skyddas ifrån?

Jag kan inte sluta skriva, vill så gärna kunna förklara, men ni kommer aldrig förstå.
Gång på gång försöker jag hitta det där ordet, det som ger er en Aha-upplevelse, så att ni för en gångs skull kan förstå min verklighet. Men jag tror inte att detta ord ännu är uppfunnet.

Snurr i skallen, är det Den Obehagliga Känslan som kommer och gör sig påmind? Känslan som jag har haft i vad kan det vara, två veckor? Jag hänger inte med längre, gömmer mig bakom datorn, vågar inte prata med någon, vågar inte träffa någon, vågar inte leva.
För vad finns det för liv där ute? Vad finns det som kan hjälpa mig bättre än rakbladen, mina vänner som funnits i 5 år.

Jag är inte beredd att lämna sjukdomen. Jag är inte beredd att bli en kopia av er.

As you can see, when you look at me, I’m pieces of what I used to be

Jag ljög, hämtade snytpapper också. Jag är alltid snorig, alltid förkyld, alltid slem i halsen och en raspig hals som gör att jag tappar rösten.

Vikt kl 03.05: 59.9 kg, vatten: 54,9, fett: 22.2
Det blir till att fortsätta gå, och att göra situps varje kväll. Vi har ju det så bra att jag kan "sätta fast" fötterna mot/i sänggaveln, så det blir genast lättare, eftersom jag alltid annars tenderar att glida iväg.

Illamående, jagkommerspyjagkommerspyjagkommerspy. (Allting x3).

Jag har blivit nyponsoppsaddict. Alldeles för mycket socker som trycks i min kropp och jag känner mig äcklig. Hur mycket jag än tänker att jag ska träna så blir det inte av. "Jag gör det om en stund, gör det senare." Det är inte konstigt att jag är ett fläskberg.

Jag vill kunna kräkas men det kommer aldrig hända, för jag skär hellre av armen (ungefär) än att spy. Sist jag spydde var vid överdosen. Ett band som repade på B&B, huvudvärk och när inte ett piller hjälpte tog jag två, tre, fyra, tjugofem. Bea fick ringa ambulansen, tror det var samma som hämtat mig ett par gånger när jag försökt hoppa ifrån en bro. Kräksirap, jag spydde i en papperskorg, hulkade och allting bara flög ur mig. 25 stycken ipren (400mg) och var det 10 gram det var? De frågade om de behövde magpumpa eller om jag ville spy frivilligt. Jag valde kräksirap. Kemiskt kol och det smakade som vatten med sand i. Tog lite i taget, till slut så kom en del av det upp igen och jag blev svart över munnen och över hela sjukhusskjortan. Tar jag fler överdoser så blir det så att jag är avsvimmad så att jag kan magpumpas utan att märka det. Jag fick ligga kvar på MAVA och läste tidningar tills tidig morgon. Orkade inte ta 300eller400 mg Seroquel som var uppdelad i piller på 5eller10 mg.

Jag minns att Eva kom så fort hon kunde på morgonen, hur hon grät och sa att jag aldrig mer fick göra så. En sjukhusskjorta, elektroder över bröstet och en sån där man har som kläms fast på fingret. Vi satte oss mot väggen utanför akuten, rökte och jag frös.

Jag har tagit överdoser efter det, men det var inget allvarligt som behövde kräkas upp. 30 Theralen vid två tillfällen, men eftersom det var hela min dagsdos (vid behov 10x5 mg tre gånger om dagen) så behövdes det inget sjukhus.

Jag har massor av dumheter i olika former, nya som skär djupa behövasyssår. Kommer det bli så, kommer det behövas? Martin säger åt mig att vara försiktig, men om jag inte vill? Om jag vill ha stora sår som täcker armar och ben?

Jag undrar om pappa vet att hans lillasyster har tagit en ganska stor överdos en gång.

60,1 för ett par dagar sedan.
59,6 idag. Kan det har funkat med promenaderna de senaste dagarna eller var det bara att jag var full av vatten för ett par dagar sedan?

Lite dålig har jag varit, ätit chips och sånt, men jag har även tryckt i mig så sjukt mycket grönsaker. När vi får pengar (vi har inte ett enda öre förren pengarna kommer på fredag) så ska jag göra grönsakssoppa, även om den nog inte blir lika god som mammas. Den borde väl vara rätt bra för magen? Grönsakssoppa är ju till största del vatten, och sedan lite kryddor, potatis, morötter och pasta. En av mina favoriträtter.

Idag när jag vägde mig så hamnade vågen på 60,1 och det kändes som om någon kastade något i ansiktet på sig. Nu fan ska jag gå ner i vikt och funkar det inte med att gå, städa och annat sånt så får jag lära mig att spy. Jag började dagen med en promenad på 20 minuter, gick en lång omväg till Ica och det känns som om jag kommer fortsätta. Jag tänker inte acceptera att jag är en fet gris. Situps, promenader, sallad. (Vilket påminner mig om att vi får gå till Ica igen, men det är bara bra, då blir det två promenader på en dag.) Igår gjorde jag potatis och purjolöksoppa, idag vill jag ha grönsakssoppa för den består av i stort sett bara vatten.

Jag tänker gå ner i vikt, jag tänker väga under 45 igen, jag tänker bli smal och snygg och bara äta sallad. Jag önskar att jag kunde börja våga gymma, men där finns jag inte. Jag vill ha en träningscykel. JAG VILL BLI UNDERVIKTIG, och jag skiter i hur många som kommer tjata om att jag är lagom, att jag är smal, för ni ljuger och ni är äckliga. Att säga det är lika med att ni ljuger för mig och hur fan kommer jag kunna lita på er om andra saker då? Så håll käften isåfall. Ge mig tips på hur jag kan bli av med kalorier och kilon. Nu ska jag gå fram och tillbaka i köket i typ två timmar. Tur att man har tidningar och tur att jag kan gå och läsa samtidigt.

Välkommen viktnedgång, hejdå fetto.

Varje gång jag läser orden "jag är inlagd" så känns det som om någon har sparkat mig i magen, och jag inser nu, att jag aldrig kommer vara på BUP’s balkong och röka, aldrig kommer ha mitt rum nr 6, jag kommer aldrig sitta i köket, aldrig ha kvällsfika, aldrig pussla deras jävla pussel där bitar fattas.
Jag kommer aldrig mer att hamna på BUP i Halmstad, eller på barnpsyk överhuvudtaget. Och det skrämmer mig. Jag har kvar min läkare på BUP men han sa det slutgiltiga till mamma i telefon:
Jessica kommer aldrig mer att bli inlagd på BUP.

Jag är rädd, och förbannad, förbannad på att jag har fyllt 18, jag hatar att jag tydligen ska vara vuxen. Varför kunde jag inte vara 14, 15, 16 för alltid? Varför måste jag växa upp, till krav om pengar?

Det känns som om jag ska kräkas och jag vet inte om det här kommer leda till rakbladssex, det känns som den formens illamående, det sticker i magen. Mina rakblad är dåliga, men på benen finns det fortfarande plats. Jag måste bege mig ut till Ica och köpa rakhyvlar, och jag orkar helt enkelt inte bry mig om era kommentarer om att jag borde vara glad åt allt jag har, att jag är löjlig, att jag inte får, bla bla bla. Ni förstår helt enkelt inte, för det är rakblad eller döden, det finns inget mellanting, det finns inga gråskalor, det finns inget fortsätta-må-dåligt-men-inte-skära-sig. Men det förstår ni inte, det kommer ni aldrig göra. Ni som skär, eller har skurit, er förstår eller kan förstå för att ni minns hur det var. Men ni andra har ingen jävla aning om det, ni har ingen aning om hur det känns när varje andetag vänder ens mage upp och ner, och man vet att det enda som hjälper är att skära.
En dålig liknelse är när man känner hunger och vet att det enda som hjälper är att äta.
Men det förklarar inte.

Bang bang, nu går jag och smutsar ner golvet i det nystädade badrummet.

Jag kopierar ju som sagt över gamla dagboksinlägg, och nu när jag läser igenom dem så upptäcker jag kodspråk och meningar, saker jag borde minnas. Men det är det som skrämmer mig: jag minns inte. Jag vet inte om det är mitt minne som är dåligt men jag tror att det är alla mina mediciner.
Om jag inte hade börjat med dem, hade jag kommit ihåg alla dessa händelser då? Ett exempel är det här, som jag skrev den 21/4 2004:
== 17:02 =================

just ja. det var ju avslutning på bup-skolan idag. det var mysigt, jag fick träffa simone och tove igen fast felicia, den taskiga ungen, har fått halsfluss och är hemma. dumma hon! fast stackarn om hon är sjuk på julafton.
iallafall, vi fick presenter och så och alla (utom jag) tjatade på tove om att hon skulle smaka morotskakan osv osv. snälla nån. hon är anorektiker och äter knappt knäckebröd, varför skulle hon då vilja ha morotskaka? jag förstod henne men dom bara tjatade. btw så åt jag inte heller och då glodde dom och nästan hoppade på mig som in i helvete (men förlåt så himla mycket då, för att jag inte tycker om morotskaka)

Jag minns inte det här, och jag blir rädd, för det känns som om någon har varit inne i mitt huvud och raderat saker. Varför minns jag inte? Vem har stulit mina minnen?

Idag har jag känt mig obehagligt konstig hela datorn. Som om huvudet har sovit men kroppen rört på sig. Alla rörelser har gjort mig utmattad. Att det skulle kunna bero på medicinen kan jag mycket väl tro (jag glömde ta den på morgonen) men på ett sätt inte, för redan när jag vaknade så kändes hela världen konstig, jag började undra om det var någo som tryckt på en slow motionknapp. Nej, fy tusan vilken obehaglig känsla, och den kommer säkert sitta i hur länge som helst. (Så känner det som iallafall.)

Enida har skickat ett långt svar (som skickades två gånger) angående inlägget De gamla dagboksinläggen och jag tänkte att jag skulle försöka läsa igenom båda två, för att se om det blev kopierat eller om något litet har ändrats. Ibland skickar folk kommentarer där i stort sett allt är rätt, förutom typ en mening.

Jag har dumklumpen i magen och jag hatar den, eftersom jag vet vad den oftast leder till.
Men nu ska jag försöka läsa, vet inte ens om jag kommer svara eftersom mina ord alltid verkar fly ifrån mig när jag vill skriva/svara på något viktigt. Ibland hatar jag dem. (Och det känns som om jag kommer behöva en hink.)

Den senaste veckan har varit kaotiskt och ingen lagad tand blev det heller. Egentligen så orkar jag inte dra det igen, på det sättet så känns det lättare att prata, för då så går det fortare att förklara, även om jag snurrar in mig i orden tills jag sitter fast och inte vet hur jag ska komma loss.

I Måndagskväll åkte jag till Halmstad, för att på Tisdagen gå till tandläkaren. Anledningen till att jag åkte i Måndags var för att slippa gå upp tidigt och stressa på Tisdagen. Redan innan jag hoppade på tåget så kände jag att något var annorlunda, jag hade obehagspirr i magen, vilket jag också nämnde för Martin, men jag kunde inte reda ut varför jag hade detta pirr.

Själva tågresan gick bra, jag satt och läste Traci Lords självbiografi Nattens barn, och framme i Halmstad var det snö. Mamma hade gjort soppa och jag hade nya gardiner. Hade även med mig Vem ska trösta Knyttet-planschen som Martin snodde åt mig på Jättekul för att hänga upp, för den får inte plats här hemma. Jag började att fixa på väggarna, tog paus för att äta och se på tv, tåg min medicin men lyckades naturligtvis inte somna, precis som de senaste dagarna. Jag har somnat tidigast vid 5 på morgonen. Jag satt uppe hela natten, och minns att jag var snurrig av min Imovane, osten flörtade med skinkmackan och allting var väldigt snurrigt, men roligt på något sätt. Tidigt på morgonen, vid 5 - 6 så bestämde jag mig för att skära och skulle gå till medicinskåpet för att hämta bandage. Mamma vaknade och jag låtsades at jag skulle ta huvudvärkstabletter men sa sedan att jag förresten inte behövde.
Jag skar på höger ben, bland annat ett par ord: Äckel, usel x2 och värdelös. Ni må tycka annorlunda, men i mitt huvud så stämmer detta. Jag visade inget för mamma och hon gick iväg till jobbet. När lillebror vaknat ett par timmar senare och gick ut så gick jag in i badrummet, tog två rakhyvlar ur låtsaspappas necessär och pillade ut rakbladen. Jag skar, 4 som hade funkat att laga med tejp, en som behövde sys.
Mamma kom hem vid elva, jag hade låst dörren och hon bad mig öppna varpå jag svarade att hon skulle bli arg. Hon skickade iväg Jesper för att köpa cola och jag öppnade. Två enorma blodpölar på golvet, mamma torkade, jag satt med handdukar snurrade runt armarna och stirrade rakt fram. Mamma ringde låtsaspappa, han kom hem och vi kom så småningom iväg till akuten, där jag fick visa såren och berättade att tejpar de så kommer jag bara ta loss tejpen. Sjuksköterskan skulle springa iväg för att leta efter någon som kunde sy, men de hade såklart fått in en trafikskada och jag hade fått vänta i flera timmar. De lyckades fixa en tid åt mig på vårdcentralen men att bli sydd där är precis samma sak, för mig, som att bli inlagd på 27:an. Då kan jag lika gärna slippa. Vi åkte hem igen, jag låg och grät i sängen och somnade visst. Vid 15 hade vi tid på vårdcentralen men mamma fick inte liv i mig så det blev inte av. När jag väl vaknade så tejpade hon det största såret (om vi inte gjorde det innan) och det blev bestämt att jag skulle åka hem 18.36 med Intercitytåg. Låtsaspappa var snäll och köpte med sig pasta ifrån pastavagnen, och vi begav oss sedan till stationen.
Tåget var självklart försenat till 18.54, men jag kom på det till sist, och jag säger bara WOW. De må ha varit gammalt på utsidan men fy tusan vilken lyx på insidan. Det var säkert 1 - 2 meter mellan mitt säte och det mittemot, ingen trängselpanik och sjukt mycket lyxigare än x2000. Det blev en lugn tågresa, med läsning och en macka som jag köpte i "kiosken" som var i samma vagn som den jag hade plats.

Martin mötte mig på centralen i Lund och jag mådde genast bättre. Vi gick till Malmborgs för att köpa cola och då kom paniken och ångesten tillbaka. När vi gått ut och till busshållsplatsen så började jag gråta för att allting var så jobbigt.

Men vi kom hem och det var så otroligt skönt att vara hemma. Vi gosade ner oss i sängen, jag fick en extra Imovane och blev snurrmysig och fnissig i huvudet. Mitt i natten så gjorde jag mat till tåttorna, men jag fick iallafall sova ett tag, även om jag skar mig.

Det känns som om allt det här blev jävligt snurrigt, men jag orkar inte läsa igenom, rätta till meningar och sånt. Nu vet vi vad som har hänt de senaste dagarna, och jag har ingen ork, jag vill bara skära sönder mig. Håkan ska öka min Lyrica men vägrar ge mig lugnande vid behov eftersom detta tydligen är oro och inte ångest, eller tvärtom.
Det som varit bra de här dagarna är att det "hemliga" paketet jag fick var mina journaler, och det är en intressant läsning, med väldigt mycket felskrivningar (det är pinsamt).

Jag är hungrig och varm, jag borde göra makaroner men orkar inte. Vill någon ge mig mat?

(Just keep it inside, and learn how to hide your feelings.)
Fly high and proud.
(And if you should fall, remember you almost had it all)

Kaos i mitt huvud, kaos i själen. Jag går tillbaka till i början, skära på höger, bränna på vänster. Det blir en trygghet, och kicken som man får efter att ha skurit är värd allt jävla slabb med blod. Energin kommer tillbaka, man blir glad och vill hoppa runt och springa. Tänk att en liten metallbit med hål i kan göra att man mår sådär.

(Men jag önskar att jag fortfarande kunde göra djupa, breda. För det behövs nya rakblad, och mod. Ett mod som verkar ha lämnat mig. Eller är det så att det inte behövs mod utan dödslängtan? Och att dödslängtan har hittat till någon annan tack vare Martin? Jag vill tro på det sista, för Martin, du är min superhjälte, det vet du eller hur? Det är tack vare dig som jag inte är inlåst på en sluten psykiatrisk avdelning. Det är tack vare dig som jag lever.)

Det är typiskt mig, så jävla typiskt mig, att vilja skära mig för en sån sak som att msn och Bejeweled inte funkar i min mobil. Så jävla typiskt mig, alltid ska det vara något som krånglar. Det förvånar mig att jag inte sitter inne på toaletten med ett rakblad tryckt mot armen, men det är väl för att Martin ska slippa se, och för att jag inte vill att mina rakblad ska bli inlåsta (inte för att det hade spelat någon större roll, de är så jävla dåliga iallafall). Jag vet inte om det är att jag har sovit dåligt, men det känns som om allting bara stänger in mig i ett kompakt mörker. Ett kallt, vått sådant, där allt som finns att göra är att rulla ihop sig till en boll och fundera över hur man snabbast kan ta livet av sig.

Jag orkar inte, jag ler och låtsas glad även om det innerst inne känns som full storm, och jag väntar bara på att en våg ska slå mig i huvudet så att jag slipper låtsas längre.

Jag är patetisk. Jag skriver ett inlägg i stil med det förra, och tittar sedan flera gånger om det kommit någon ny kommentar. Som om någon helt plötsligt skulle skriva "hej, jag är ifrån lund, jag behöver en olyckssyster", och sen skulle allt bli underbart. Varför kan man inte bara inse att sånt är till för alla andra?

Rebelle: Jag ser ett åskväder, vad är det nu som tar upp hela ditt hjärta?
Jessica: Jag lyssnar på fel sånger, önskar mig något som jag aldrig kommer få.
Rebelle: Berätta.
Jessica: Ja, jag behöver ju inte fråga om du hört låten eftersom du hör det jag hör, men ändå. Har du hört, lyssnat ordentligt på Olyckssyster av Lisa Ekdahl? Hon sjunger om en olyckssyster och en olycksbror, och mitt hjärta blir svart. Jag önskar mig en olyckssyster och en olycksbror.
Rebelle: Jag kan vara din olyckssyster?
Jessica: Tack, men ibland så behövs det någon som man kan ta på. Jag har en syster, men vi träffas nästan aldrig, jag har en fruga men vi pratar nästan aldrig. Världen vänds upp och ner, och jag vill bara ha trygghet. Det är så lätt att hitta en olyckssyster, men vart kan jag hitta en olycksbror?

Jessica: Ibland känns det som om jag har en neonskylt ovanför mig, med texten ”MOBBA”.
Rebelle spelar Coldplay’s Speed of Sound: Jaså?
Jessica: Ja. Det spelar liksom ingen roll vad jag gör, folk är ändå på mig, jag blir ändå mobbad, inte accepterad som jag vill bli. Ska det verkligen vara så svårt att skaffa vänner, att känna att man passar in någonstans? Jag tittar igenom min bilddagbok, fixar med bildtexterna och sådär..
Rebelle byter till Dia Psalmas Vi svartnar och svarar med ännu ett ”Jaså?”.
Jessica: De sjunger ”Ta bort mig”. Är det en pik ifrån din sida?
Rebelle: Nej du, verkligen inte. Men kanske att du har sökt dig till fel sorts människor ..
Jessica: Menar du att jag borde umgås med bimbos istället, hade jag mått bättre då tror du?
Rebelle: Okej, vi kör inte på den teorin. Såhär då; du är så pass osäker på dig själv att det är som en mur mellan dig och alla människor, en mur som är fylld av dina känslor, en mur ..
Jessica: Det känns som sirap i skallen.
Rebelle: Det känns som om det börjar spåra ur lite nu. Vi pratar inte, du skriver helt enkelt och upprepar samma sak för mig. Det känns helt enkelt inte som ett samtal.

03.00
Jag har tagit mina piller, jag är halvsnurrig i huvudet, men går jag och lägger mig? Nej, istället så vräker jag i mig mat = ångest och jag vill träna men jag vet inte hurvadnär, för ut vågar jag inte gå, och det är ju i stort sett det enda jag kan tänka mig att göra.
(Det snurrar och mina fingrar slinter, ögonen ser i kors och magen växer som en gigantisk ballong. Varför kan jag inte lära mig att spy? Allt är den här jävla Seroquelens fel, utan den hade jag inte gått upp så mycket i vikt. Tack och lov att vi ska trappa ner på den, då kanske jag lyckas gå ner i vikt.)

Jag och Martin fixade dosetten idag, och där hamnade även tre Imovane/Zopiklon som jag har fått utskriva igen, vid behov. Men just nu hade jag helst haft något piller som gjorde att allt fett bara rann av mig, då hade jag varit lycklig.

Jag behöver köpa nya rakblad, och jag skiter i om någon blir förbannad/ledsen/besviken, för ni vet inte hur det är att se andra människors nya, breda sår, och önska att det var ens egen arm.
(Dessutom så behöver jag vassare rakblad, för de gamla funkar knappt längre, antagligen p.g.a all ärrvävnad. Rövrakblad, eller något.)

Förresten: Det är min blogg, jag skriver precis vad jag vill. Nu ska jag gå ett par varv i lägenheten. Inte för att det kommer att hjälpa, men man kan ju låtsas. FETTO. Nej, jag är inte snygg, nej, jag är inte perfekt, nej, jag är inte smal. Så håll käften.

Jag saknar världen som den var, innan, när jag fortfarande kunde skratta mitt i kaoset. När jag på något sätt mådde bättre, även om jag skadade mig i princip varje dag, vrålade på stan, försökte hoppa ifrån broar och fick åka både gul och blåvit tut-tut-bil. Då fick jag iallafall ur mig allting, då hade jag Eva som fanns där, som tog sig till sjukhuset trots alla kilometer, som kramade mig och sa ”lilla tjejen” på sitt alldeles egna vis. Eva, som ingav trygghet och som var den första jag vågade lita på, i skolan. Den första som inte hånade mig och mumlade kommentarer, knuffades, bidrog till allt kaos. Nu ligger det och trycker och vill inte komma ut, för nu är jag rädd för vad folk ska tycka om mig. Innan gav jag blanka fan i det, de fick helt enkelt acceptera eller dra. Nu sitter jag och nästan biter på naglarna, väntar bara på att ännu en människa ska skriva ett gästboksinlägg där hon inte tycker att vår vänskap funkar, att jag trycker ner (utan att jag ens vet om det), att jag är naiv, att jag får henne att må dåligt. Att jag är världens sämsta kompis, om jag ens är en kompis.

Hur kommer det sig att vissa har vänner för alltid, och andra bara till låns. Jag sitter och väntar på att de ska ringa och kräva tillbaka er och samtidigt låta mig böta i form av skärsår och ciggmärken. Jag vill kunna hjälpa, jag vill kunna finnas där, jag vill visa att jag bryr mig men när ni skriver att allting är skit så är det som om orken sugs ut ur mig och jag vill helst stänga av datorn tills allt har "gått över", för jag orkar inte med det, samtidigt som allt jag vill är att hjälpa. Om jag kunde trolla så skulle jag göra det. Jag vill hjälpa men jag vet inte vad jag ska göra när ni skriver att ni ska gå och hänga er, gå och skada er. Det finns ingenting jag
kan göra och hjälplösheten måste vara en av de värsta känslorna någonsin. Vet att någon mår otroligt dåligt men inte kunna hjälpa, för att det är för långt hem till personen. Flera km, mil.

Jag borde ju veta vad man ska säga, vad jag hade velat höra, men det är totalt tomt och ekot är det enda som håller sig kvar; "Usel usel usel usel". En usel, dålig vän. En utbytbar. Någon man ångrar att man släppte in i sitt liv för att hon är allt för dålig, dum idiotisk för att kunna tillföra ens liv något vackert.

DÅLIG. USEL. VÄRDELÖS.
UTBYTBAR. ÄCKLIG. FET.

Äh, åt helvete med allt eller någonting. Jag önskar att jag har nya sylvassa rakblad och inte en massa gamla, dåliga. De gör mig frustrerad, för att jag bara får små rispor. Jag vill ha köttslamsor, blod i mängder. Svimma och försvinna bort en stund, så att ni förstår att jag under ytan inte är sådär glad som jag får det att verka. Instabil som ett korthus i storm.

Och jag kan inte ens gråta längre. Min kropp har slutit sig som en mussla, men ni ser inte.

Borta.

Jag blir avundsjuk, ledsen, ibland när jag tittar på folk bilddagböcker eller helgon. De har så egenvalda familjer, vänner som står dem närmare än de står sig själva. Det känns som att jag har fått de med utgångsdatum. Jag får ha dem ett tag och sedan tar det ett abrupt slut, pangpoffhejdå.
Är det någon slags dom jag har fått hängande över mig? Att jag bara har folk till låns? Att jag är dömd till att vara ensam?

Pangpoffhejdå Jessica, hoppa framför tåget.
(Magen säger mat, hjärnan säger håll käften.)

15:02
Jag mår rätt åt helvete nu. Vägde mig nyss. 58 jävla kg. JAG ÄR FET. Såhär mycket har jag aldrig någonsin vägt, och nu blir det jag som börjar gå promenad varje jävla dag. Jag SKA ner till 45 kg, då är jag nöjd. Jag vägrar att väga nästan 60 kg, 45 kg eller död, så är det bara.

01:17
Jag känner mig som en oönskad skitgrej, någon billig glasfigur som kastas i golvet. Jag hade klättrat en bit på den oerhört långa stegen upp mot ljuset, men pappa välter den, stampar på mina fingrar, så att jag trillar ner på botten igen.

I Lördags satt jag så smått och slöläste det bifogade till mitt csn-kort och såg att det måste aktiveras. "Lika bra att ha det gjort" tänkte jag och klickade runt, fixade och skulle sedan in på mailen och hitta aktiveringsmailet. Jag har blivit dåligt på att kolla min mail den senaste tiden och där fanns en del, men det som fångade min uppmärksamhet var ett med rubriken "Suck .." och såg sedan avsändaren. Pappa.
Mailet var väl ungefär det vanliga, jag har gjort si och så fel, saker har hänt si och så, istället för så och si. Jag är den stora dumma och pappa är ett offer.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva, för läser han det här så kommer han väl ändå att vända och vrida på det tills han hittar något som passar att gräla om. Något som han förstorar upp när jag inte ens har tänkt på det.

När jag hade läst klart mailet så fick Martin så och hålla om mig en lång stund. Han var alldeles skakig i benen men stod ändå kvar. Han gav mig Lucifer och kramade mig medan jag letade efter sorglig musik. (För jag vill kunna gråta, men det verkar som om min kropp har glömt hur man gör. Jag är trött på att spärra upp ögonen, stirra in i lampan, försöka få rök i ögonen för att de ska tåras. Jag önskar att jag kunde gråta.)
Jag hittade ingen musik att gråta till och kände mest för att rusa iväg in i badrummet och skära skära skära. Men jag gjort det inte (och det är jag inte stolt över, eftersom det är fel i min värld), jag satt helt enkelt kvar och vrålade ut min ilska för Johanna, som nog förstår det här allra bäst. Tack sötnos, för att du finns.

I Lördags vågade jag mig även ut för första gången på.. Jävligt länge. Jag vet inte hur länge jag sminkade mig, försökte täcka över ett dumt munsår, försökte andas lugnt för att inte skaka så att eyelinern blir crap. Det gick bra att åka in till stan, men jag höll mig nära Martin och var rätt för att någon skulle komma och slita tag i mig, eller något sånt. Först gick vi till restaurangen/baren/puben/whatever. Det luktade god mat men där fanns för mycket fulla människor, och jag klarar inte av det när jag själv är spiknykter och dessutom panikslagen. Så vi gick snabbt därifrån, över gatan till matsidan. Vi kikade lite på pizzerian vi ätit på innan men jag var inte särskilt sugen på pizza (förlåt Martin) så vi letade efter god mat på ett annat ställe. Vi hittade en meny med relativt lyxig mat och bestämde oss för den. Uppför en trappa till andra våningen, och vi tvärstannade, för restauangen vi hittat såg så oerhört .. snobbig ut. Men vi vågade äta där ändå och de hade världens godaste klyftpotatis. De hade precis öppnat också, och Martin lovade att vi ska gå dit till jul (jag är säker på att där är ännu finare på julen.) Och sen kom vi hem och jag läste det mindre trevliga mailet ifrån pappa.

15:37
Bang bang, my baby shot me down.

Gör jag fel i att tänka lite på hur jag själv mår, på vad jag orkar? Borde jag bli som förut, och låtsas att allt är bra, strunta i vad jag orkar och hela tiden göra det andra vill? Det var ju just därför jag ville ifrån Halmstad, för att jag har så svårt att säga nej, för att jag alltid kände mig usel om jag tänkte på vad jag ville istället för vad alla andra ville.

Förlåt, men just idag vill jag bara sitta här, lyssna på musik, kanske läsa Sagan om Isfolket, och slippa känna mig dålig för att jag vill sitta hemma och mysa, för att jag inte vill gå ut när det spöregnar och blåser halvstorm.

Förlåt för att jag har hamnat i en svacka och behöver tänka lite på själv.

23:52

Skrivet den 28 December 2005 med titeln
JAJA, JAG SKA DÖ
Förlåt då för att jag finns. Det var inte meningen, jag ska genast ta livet av mig.
Ni skulle ju må bättre av det, det säger ni ju själva eller hur? Inte högt men jag
vet vad ni tänker. Ni mår illa när ni ser mig. Jag är bara en skam för världen,
en usel bernykopia som ingen vill ha med att göra egentligen.
Varför erkänner ni inte bara det? Ni har inte mått dåligt av att säga elaka
saker till mig innan så varför skulle ni hålla käften nu?
Det är väl bara dumt egentligen, säg vad ni känner så slipper jag gå runt och
tro att ni tycker om mig. (Men innerst inne så vet jag ju, men jag försöker
intala mig att mina känslor ljuger, men varför skulle dem det, när dem aldrig
har gjort det innan? Det har ni minsann inget jävla präktigt svar på.)

För övrigt så brände jag mig idag. 7 sår på höger hand och jag borde gjort det
mer. Jag känner mig så elak men jag önskar att Bea skulle somna sen så att
jag kunde röka och bränna mig. Men jag känner mig så otroligt jävla elak
när jag tänker så, men jag behöver det. Jag vill inte skära mig, inte här, inte nu.
Jag vill inte förstöra ännu mer för Bea. Jag har redan utnyttjat henne tillräckligt.
Om jag kanske bara skulle vänta tills hon har somnat och sedan gå härifrån?
Bara gå och gå och försvinna. Lifta någonstans och försvinna från Halmstad.

Anton frågade om jag aldrig ska börja kämpa. Kämpar jag inte nu?
Nej, uppenbarligen inte. Jag trodde att jag gjorde det men folk ser visst inte
det så då kanske det bara är som jag har inbillat mig?
Nej, men fan, det är ju så! JAG KÄMPAR FAN INTE, JAG GAV UPP FÖR LÄNGE
SEDAN, JAG FÖRSÖKER BARA FÅ DET ATT SE UT SOM OM JAG KÄMPAR MEN
DET GÖR JAG INTE. DET ÄR BARA MIN LEENDE FASAD, BAKOM DEN ÄR JAG
LIKA TRASIG SOM DEN DÄR RUTAN JAG KASTADE SMÅSTEN PÅ FÖR NÅGRA
ÅR SEDAN. SPLITTER, ALLT SOM FINNS KVAR AV MIG ÄR SJÄLASPLITTER.
Förstår ni? Någon har kastat stenar i form av ord och blickar och det har blivit
för många nu, så min själ har gett upp om att försöka laga sig.

Jag säger som jag sagt så många gånger förr. Min själ ligger krossad på golvet
och på den dansar jag ringdans med döden. Mina fötter är söndertrasade och
blodiga, den vita tyllklänningen jag har på mig är fläckad av blodet som rinner
ifrån mina armar. Det är själasplittret som har skvätt upp när jag dansar.
Egentligen borde nog hela jag snurras in i ett bandage för att inte förblöda
inifrån men det är ingen som ser det så dem låter mig bara fortsätta.
Men jag vill ju inte egentligen eller vill jag det? Jag vet inte jag vet inte jag vet inte
KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS

Fattar ni ingenting?! Allting är ju åt helvete och jag försvinner ju hela tiden, min
leende fasad blir svagare och svagare för varje gång jag andas. Snart finns den
inte och då kommer jag bara vara åt helvete och ingen kommer fatta och alla
kommer säga att jag inte kämpar och att jag borde för att dem kämpar för mig.
MEN FATTAR NI INTE ATT JAG INTE ORKAR LÄNGRE?! JAG FÖRSÖKER HELA
TIDEN OCH JAG FÖRSÖKER TÄNKA ATT JAG INTE FÅR LÄMNA DEM SOM
VERKLIGEN BETYDER, MEN NÅGONSTANS I BAKHUVUDET SÅ VISKAR DOM
ÄNDÅ ATT TÄNK ÄNDÅ, OM JAG HADE VARIT DÖD. DÅ HADE FOLK INTE
OROAT SIG LÄNGRE, DÅ HADE DEM SLUPPIT TÄNKA PÅ OM JAG LEVDE
ELLER VAR DÖD, DÅ HADE DEM VETAT, DE KUNDE GÅ TILL MIN GRAV,
TÄNDA ETT LJUS OCH PRATA LITE MED MIG, BERÄTTA OM HUR DAGEN HADE
VARIT. MEN DÅ HADE DEM IALLAFALL VETAT ATT JAG VAR DÖD, DEM HADE
INTE BEHÖVER GÅ RUNT OCH OROA SIG HELA TIDEN.

Men ingen förstår och alla säger att "Jag kämpar för dig, och du får fan ta och
kämpa lite själv, det är DU som bestämmer när det verkligen gäller, det är du
som väljer om du ska ta klivet eller inte. Det är du som bestämmer om du ska
skölja ner tabletterna eller ställa tillbaka pillerburken. Det är du som bestämmer
om du ska sparka undan snaran eller ta bort den från halsen och glömma bort
allt vad självmord är. " Men om man inte kan? Om självmordstankarna har tagit
över helt, vad fan gör man då? Jag har inget mentalt suddgummi som jag kan radera
bort allt med, annars hade jag ju fan gjort det eller hur? Men jag vet ändå att ni tvivlar
på om jag verkligen hade gjort det. För ni vet att jag har vant mig så otroligt mycket
vid de tankarna nu. Det har blivit en del av min vardag. Jag vet ta mig fan inte vad
jag ska göra. JAG VET JU FÖR I HELVETE INTE ETT JÄVLA SKIT!

Skriva till
Beatch
Mamma
Mia
Miia
Elin
Emma
Louise
Åsa

jag orkar inte mer. i tankarna så sitter jag redan på bron, kollar så att skorna
är ordentligt knutna, ser mig omkring en sista gång, tar ett djupt andetag…
och hoppar.

23:29
Jag känner mig lika stabil som ett korthus i storm. Mitt mående går ner fort och tillbaka upp lika fort. På senaste tiden har det dock varit duktigt på att stanna där nere ett bra tag. Det är bara när jag skadat mig som humöret åker upp på topp nästan direkt, det är precis som ett uppåtjack.
Ett hemskt, beroendeframkallande uppåtjack, ja, men likväl en snabb humörhöjare. Är det kaoset som kommer i takt med mörkret och kylan?

Please sister, help me, come on, do what you should,
Please give me something, I’m not doing so good!
I’m good, I’m wrong, is there nothing you can say?
Please sister help me, I’m not feeling OK…

Oh, please sister, help me, come on, do what you should,
Please give me something, I’m not doing so good!
I’m good, I’m wrong, is there nothing you can say?
Please sister help me, can you make me feel OK?

23:33
Det känns lite som att jag bara kan göra fel idag. Crap.

Jag kan inte förstå att det redan är Augusti, men det blir väl så, att tiden flyger iväg när man inte har gjort något vettigt på ungefär 1 ochetthalv år. Ingen skola, inget jobb, träffat kompisar lite då och då men mest av allt legat hemma och glott på tv samt suttit vid datorn. Snacka om att jag har haft mycket dötid.

Men nu är det andra bullar som gäller (jag har dock aldrig förstått det där uttrycket riktigt, för jag har inga bullar här.) Men iallafall, tro det eller ej, men jag ska faktiskt börja skolan. Eller ja, jag ska inte gå i någon skola, utan det blir att läsa hemifrån, distansundervisning. Till att börja med så ska jag enbart läsa svenska, sedan får vi se om jag kommer läsa mer, eller om det blir som alltid innan, att jag hoppar av.

Den 22 Augusti drar iallafall allting igång, då ska jag vara på Klaraskolan kl 15.00 och gör en grovplanering av hur jag ska jobba. Det verkar iallafall vara en väldigt bra skola, lärarna är trevliga och gör så mycket de bara kan fär att jag ska kunna jobba i min egen takt. De förslog till och med att jag själv skulle komma på ämnen som jag kan fördjupa mig i, ämnen som intresserar mig, istället för att de väljer och får halvdana arbeten. Känns riktigt bra. Förhoppningsvis så kommer jag att jobba ordentligt, även om det säkerligen kommer bli mestadels på natten. Men sålänge jobbet blir gjort så spelar det väl om det gör på dagen eller natten, eller har jag fel?
Jag nämnde förresten det för läraren som jag kommer ha kontakt med där, att jag kommer jobba på natten mest. Han sa något i stil med "Ja, då kommer iallafall inte jag vara vaken." Smart kille, men är man nattmänniska så är man. Och då så kommer han ju slippa vänta så länge på mina arbeten eftersom han kommer sova den mesta tiden då jag gör dem.
Vi kommer ha kontakt via skolans intranät, mina arbeten kommer skickas via det också, det blir nog bra.

Väldigt mycket skolprat nu, kanske lite väl mycket för alla er "vanliga". Men det här är faktiskt en stor grej för mig. Även om det mest känns som att jag vill bita fast i gamla vanor, hålla mig till kända mönster och vara precis som alltid annars. Men jag vet att det inte funkar. Nu när jag fyller 18 så kommer pappa bara vara skyldig att betala underhåll om jag studerar, så jag får hålla mig till skolan. Pengarna är nödvändiga.

Men, om man skulle ta lite roligare saker.
Mamma, lillebror och låtsaspappa är i Motala och mamma hade tydligen varit på en marknad för någon dag sedan. Där fanns det några stånd som sålde alternativa kläder och jag skickar en bild till mamma, på ett märke som jag sett på en tröja på Black Tornado i HBG som jag gärna ville ha. Gissa vem som blir skitglad när mamma ringer och säger att "Gissa vad jag hittade."
Den som hon köpte av har dessutom en butik i Göteborg som heter Xplosion och som ska försöka konkurera ut med Shock. Dit ska jag ta mig så fort jag kan, det verkar ju finns riktigt snygga grejer där. Relativt stort är det också, kanske inte lika stort som Shock där men definitivt större än Shock i Malmö.
Förutom denna tröjkärlek så hade hon köpt två stycken t-shirtar av märket Bye Bye Kitty. Jag är inte riktigt säker på vilken katt det är, Hello Kitty eller en annan. Men det är ju bara att vänta och se, för min snälla mamma skulle skicka alla tre på posten. Tackar tackar.

Och till en tredje sak; Jag fyller år om mindre än 2 månader. Närmare bestämt den 19:e September. Jag har inte riktigt bestämt hur jag vill göra. På ett sätt så vill jag ha världens röjarfest eller Freddy Kruegerkväll/natt. Eftersom Martin har en box med alla filmer så hade det varit en kul grej. Men samtidigt så känns det som om jag inte orkar med att träffa människor överhuvudtaget. Jag vill inte bli 18 och förväntas vara vuxen, mogen och alltid veta vad som är rätt och fel. För jag vet ju inte allt som är rätt och fel, jag vet vad som är rätt och fel för andra. Jag vet att andra människor inte ska gå mot rött ljus, men jag vet inte att jag inte ska det. Mitt tänkande är i stort sett likadant som när jag var på BUP första gången, när jag var 16, även om det inte verkar så utåt sett. Jag har helt enkelt blivit bättre på att dölja, även om jag mest vill skrika alla rakt in i öronen att jag passar bättre som femåring, att det måste vara ett misstag, jag är för fan inte 18. Att jag är lika stabil som ett jävla korthus.
Det är bara det att de tänker utifrån hur mina armar ser ut; "Aha, inga nya sår, hon mår nog mycket bättre."
Men det gör jag inte. Jag har helt enkelt inte orken att skära mig eftersom jag blir så otroligt slö av tabletterna. En yr zombie som äter alldeles för mycket godis och chips, och som sedan mår så otroligt dåligt efter det, ordet FETTO blinkar som en neonskylt i huvudet. Jämte den finns en ännu större skylt med ordet USEL, det ord som jag beskriver mig själv med. Kaos och Usel.

Jag kan inte hjälpa det, men idag längtar jag till 25:an. Till att slippa vara tvungen att existera, till den sortens verklighet som är fungerbar för mig.
Inlåst, trygghet.

Det känns som om jag har fått en spark rakt i magen, verkligheten hinner ikapp mig och jag inser att saker inte är som de var för ett år sedan.
Jag är inte längre nr 1 att ringa, att umgås med, är jag ens bland top 5?

Det är ju så dumt egentligen, klart att saker inte är likadana när jag har flyttat men jag har väl svårt att acceptera förändringar. Fan.

Jag känner ett behov av att skriva. (Vilket är totalt slöseri med tid eftersom jag inte har något att skriva + att jag är halvlost och inte riktigt vet vad jag skriver. Sludderisluddera när jag pratar dessutom.)

Jag hatar den där känslan, den jag nämnde i förra inlägget. Den gräver sig in under huden, biter sig fast och skickar ut ångest till vartenda cell i hela kroppen. Underhudsångest.

Plötsligt känner jag mig bara så jävla .. liten.

Jag fick den där känslan för en stund sedan, i magen. Den som är så hemsk att man vill gråta, men man kan inte. Samma känsla som jag så ofta hade under mobbningstiden, känslan jag hade varje gång det blev rast och jag visste att ingen skulle vilja vara med mig. Det sitter i, och det känns.

Jag suger på att formulera bättre meningar just nu, bara så att den som mot förmodan skulle läsa vet.

- Kuddarna måste vara på ett speciellt sätt, rätt kudde på rätt plats, åt rätt håll med öppningen i kuddöverdraget åt rätt håll, täcket åt rätt håll. Finns det mönster (t.ex dödskallepåslakanen) så måste dödskallarna vara med huvudet åt samma håll som jag.
- Skorna måste knytas på ett speciellt sätt, mönstret ska vara motsatt det andra.
- Jag får inte kolla kommentarer på bilddagboken innan jag har kollat alla bevakningar. Kommer det bevakningar medan jag läser kommentarer så måste jag kolla dem innan jag kan fortsätta kolla kommentarer.
- Bevakningarna kollas nerifrån och upp, med undantag av Martin som kollas sist eftersom jag vill spara det bästa till sist.
- Allting måste stå rätt, böckerna måste stå i storleksordning, skivorna måste stå i favoritordning och sedan från äldsta till nyaste skivan, filmer måste stå tillsammans med de som de tillhör om det är flera delar.
- Jag måste gå på toa innan jag går och lägger mig, även om jag var på toa för 5 minuter sedan. Om jag inte kan somna och sätter mig och tar en cigg så måste jag gå på toa sen, oavsett om det behövs eller inte.
- Bilder på bilddagboken måste ha med klockslag och vara på rätt datum.
- Ramar i photoshop måste vara perfekta.
- Om jag går ut utan/med lite smink eller med andra skor än mina kängor så känner jag mig obekväm, fel, panikslagen och äcklig.
- Sminket måste vara perfekt. Är det en mm snett så kan hela den delen behöva göras om för att jag ska visa mig.
- Jag måste läsa allt i skvallertidningar i stil med Frida, Veckans Nu, Fredag/Söndag även om det inte intresserar mig överhuvudtaget. Det enda som hoppas över är recensioner och det som ska föreställa roligt på sista sidorna.

Allting måste vara perfekt enligt mina mallar. Allting måste göras korrekt på ett visst sätt, saker måste stå rakt, hänga rakt, stå i ordning. Perfekt.

Jag har tagit en paus i städandet för det är så mycket ord som snurrar runt i mig. Jag läser meningarna i huvudet och vet att skriver jag dem inte så kommer jag glömma bort dem när jag väl sitter vid datorn. Så jag knuffade undan allt som var ovanpå den.

Jag vet inte varför, men jag känner mig panikslagen, stressad, orolig. Det känns ungefär som när jag tvingades gå till skolan i mellanstadiet men inte lika kraftigt. Martin har låst både med sjutillhållarlåset och säkerhetsspärren som gör att dörren bara kan öppnas några cm, ändå är jag rädd. Hela tiden när jag är ensam vaken så inbillar jag mig att någon har tagit sig in i lägenheten, jag måste tända överallt, vågar inte gå in i vardagsrummet, knappt ens titta dit och springer snabbt mellan osäkerheten och tryggheten bakom en stängd sovrumsdörr. Jag vågar inte ha mina saker liggande framme så det som var i vardagsrummet är nu runt omkring mig. Inte ens en hårnål fick ligga kvar, benen skakar av rastlöshet, klumpen i magen vägrar försvinna och svetten rinner. Jag vet inte om det är av värmen eller det psykiska måendet.

Morgon för mig har blivit efter 13.30 igen och jag vet inte om jag tycker om det eller inte. Martin har varje dag vaknat tidigare än mig och det känns tomt att vakna ensam, även om jag förstår att han går ut och sätter sig. Men jag får alltid tänka efter och påminna mig om att han har semester nu, han är hemma.
Mardrömmar varieras med bara helt sjuka drömmar, och mitt humör verkar bara går ner i takt med att sommaren börja bli ordentlig. Allting är jobbigt, allting känns fel, jag känner mig ful och äcklig. Mest av allt så känner jag hur otroligt lättirriterad jag har blivit igen. Skosnören som gick sönder två gånger fick mig att kasta iväg skon, jag sätter mig med armarna i kors och blänger rakt fram tills jag nästan börjar gråta. Det finns så otroligt mycket ilska, frustration som jag inte får ur mig. Det har hackats i bitar och jag får bara tag i någon liten bit då och då, aldrig hela stycket. Jag försöker behärska mig för jag vill inte vara sur på Martin, det är inte han som har gjort något, men istället så blir det att jag riktar ilskan mot andra saker eller håller det inom mig och mår ännu sämre.

Allting känns på något sätt helt bakvänt och jag tycker inte om det. Jag har fått behärska mig för att inte skrika på Arri när jag försöker krypa upp i mina byxor när jag sminkar mig, för det är ju inte hon som har gjort något. Och det skrämmer mig så otroligt mycket att jag ibland känner att jag bara hade velat kasta iväg henne, bara för att få ur mig ilskan. Men det skulle jag aldrig göra. Hellre att jag hugger av mina armar än skadar henne, för trots allt så ger hon mig mycket att le åt.

Jag hatar mina tankegångar, jag hatar att allting bara känns upp och ner, in och ut, helt fel.

jag har fallit ner i ett svart hål, men samtidigt så står jag kvar på kanten. i takt med att dagarna går vågar jag trycka hårdare igen, och i takt med att dagarna går så får jag in ett mönster. ett mönster jag inte vill bryta.

sick mind, sick thoughts.

som amy lee sjunger; i tried to kill the pain, but only brought more

igår/inatt föll jag jävligt hårt. idag tycker jag att alla sår är patetiska och löjliga, rakbladssuget finns kvar och jag vet att jag har minst 1 rakblad som gör farligt stora sår. det känns som att det har blivit en del av min vardag igen.
"fan jag måste pissa. jag är hungrig. jag ska skära mig". det är liksom ingen skillnad i mitt tänkande, skärandet känns lika naturligt som att gå på toa.

jag vet att mitt tänkande är helt jävla fel, jag tänker precis som winona ryder i girl, interrupted, i scenen där hon säger If you like the movie you’ll live, you missed the train - kill yourself.
det känns som att till och med glada saker kan få mig att känna "jag är så glad att jag måste skära mig", för att få ur mig all energi eller något. snedvridet, åt helvete förstört tänkande.

hela badrummet var rött, martin fick hjälpa och gjorde det så snällt och utan att klaga. det slutade med att han spolade hela golvet med duschen, det hade inte funkat annat.

för tillfället så känner jag mig inte lika usel för att jag inte skär mig, för tillfället så är det min kropp som äcklar mig. när vi var på ikea i söndags så köptes det speglar som hängdes upp på insidan av min garderob, och för första gången på väldigt länge så tog jag en ordentlig titt på mig själv, och blev illamående. min mage putar ut, väller nästan ner över byxkanten och vågen visar över 50 kg. jag äcklas av mig själv, jag vill inte ha den här kroppen, och de senaste dagarna så har jag flera gånger tänkt på ifall jag borde sluta äta igen, leva på cigg. hade jag orkat att må så illa som jag alltid gör, hade jag orkat känna mig så krasslig? ja, jag är väldigt säker på det. kunde jag leva på cigg och cola innan så kan jag göra det nu med. och det jobbigaste är inte hungern, det jobbigaste är det ständiga suget jag har. jag är jämt sugen på något, men jag vet aldrig vad. saker smakar gott för stunden, men det är aldrig det som jag egentligen var sugen på.

man kan tycka att jag borde gå ut och röra på mig mer, men som det är nu så klarar jag inte av att gå ut utan smink och fixat hår, och jag har inte orken att bråka med smink så därför kommer jag inte ut. det blir en ond cirkel och det slutar ändå med att jag sitter vid datorn, dricker och äter skräp och sen känner tårarna bränna när jag väger mig.

både i måndags och idag vaknade jag före 10, kan det ha något med mitt mående att göra? kan det vara mitt undermedvetna som väcker mig så att jag ska ha massa tid på mig för att kunna skada mig själv?

fan, jag orkar inte. och trots att jag har visat den här bilden så fortsätter folk att säga att jag är smal, och det gör ondare att höra det än att höra "jo, du har ju en liten mage.." för jag VET ju att jag inte är smal. okej, jag kanske har smala armar och sånt, en smal räknar jag som att inte ha en mage som putar ut. och jag vill bara skrika och gråta, sparka och slå när de fortsätter säga att "du är smal du är smal" som ett jävla mantra, antagligen för att intala sig själva att det är så, för att de är rädda för att såra mig genom att säga sanningen. MEN SÄG SANNINGEN DÅ!

det känns som att det snart kommer gå så långt att jag börjar spy, trots att jag har en sån enorm spyfobi att jag får panik bara någon rapar.

Jag kan inte hjälpa att jag ibland längtar tillbaka till kvällarna då jag sa att jag skulle gå en promenad och sen satte mig i ett cykelställ på skolan och skar sönder armarna, ringde hem och sa att mamma skulle ringa akuten. Även om jag antagligen hade saknat ihjäl mig efter Martin, så kan jag inte låta bli att önska att jag skulle skära sönder mig och sen tvingas till psyket. Bara för att känna att jag fortfarande räknas som ett psykfall. Jag vill inte klassas som "friskare".

Jag antar att det här låter helt sjukt i alla andras öron, att jag borde vara glad för det jag har och en massa sånt, men det går inte. Jag är nog dum i huvudet.

Och jag förstår inte, hur det på ingen tid alls, kan gå ifrån jätteglad till hatad.
Allt som oftast så känner jag mig oönskad av ingen anledning alls, jag vet att alla är emot mig och pratar skit bakom ryggen, även om det inte alls är så. Att någon skriver en kommentar som kanske är menad som ett skämt men utan någon smiley kan knuffa mig helt ur balans. Jag försöker komma på ett svar som kan skada dem lika mycket som de skadade mig, och att tänka att de inte menade något illa, det finns inte inprogrammerat i mitt system. Paranoia? Jo, kanske. För det är likadant om jag är i stan, alla som skrattar hånskrattar åt mig, alla som tittar och sedan säger något jag inte hör snackar skit. Jag gör ingen min av att visa det, men jag tänker att jag vet att du pratade om mig, ditt lilla äckel. Jag orkar inte gå runt såhär, men på ett sätt så är det nästan bra, för då blir jag inte förvånad om det visar sig att jag hade rätt.

Likadant är det med gå-bakom-ryggen-känslorna och utbytt-känslorna. Syster hade t.ex laddat upp en bild på bdb och skrivit "någon som vill träffa mig i helgen?". Cyan hade svarat att hon ville och direkt så kände jag att hon ska fan inte komma hit och sno min syster, samtidigt som jag tänkte att hon är mycket bättre än mig. Fan, vad jag hatar det. Jag orkar inte, och jag är förvånad över att jag inte har skurit mig på länge. Kanske vetskapen om att jag har minst 5 nya, vassa rakblad gör att jag känner att jag inte behöver skära lika mycket för att få se trasiga armar. Samtidigt som jag inombords tänker att jag inte vågar skära djupa sår längre. Jag skyller på att jag inte orkar åka till sjukhuset och visst, det är sant, men jag hatar mig själv för det.
Dygnet runt så längtar jag till tiden då jag åkte ut och in på psyk, då jag ska mig sönder och samman och var på akuten varje vecka, då jag ständigt var prydd med blå tråd. Då jag struntade i vad som hände, bara jag fick ur mig allt. Jag hatar att jag inte är den personen längre, hatar det så mycket att jag hade kunnat spy.

Jag hatar att jag har kommit ett steg närmare frisk, även om jag vet att mitt tänkande inte är friskt. Men oskurna armar betyder rätt väg enligt läkarna. Medan jag samlar allting inom mig och nästan önskar att Martin skulle säga att han hatar mig, bara för att det skulle ge mig en anledning att skära sönder mig totalt.
(Samtidigt som jag är rädd, och nästan varje natt stirrar upp i taket och tvingar mig själv att inbilla mig att han kommer göra slut, bara för att plåga, bara för att jag vet att jag inte skulle klara av att fortsätta leva om han försvann.)

Mitt yttre kanske är friskt men mitt inre är trasigare än någonsin. En ständig knut i magen, en ständig oro, tårar som bränner men aldrig rinner. Jag stänger in allting och låtsas att det är bra, men egentligen så är det ju bara skit. Jag har blivit folkskygg och klarar knappt av att vara inloggad på msn, jag svarar inte på gästboksinlägg, jag glömmer att jag har en mobil så att den laddar ur och det är Martin som kommer ihåg att sätta den på laddning. Jag får panik av att få frågan "Vill du ses" eftersom det betyder att jag måste träffa någon, måste gå ut, måste fixa smink och orka se bra ut (för att jag vägrar gå ut när jag känner mig ful) även om jag innerst inne så gärna hade suttit på ett fik med någon och pratat om allt och inget. Men jag är rädd, paranoid, kalla det vad du vill. Jag säger som jag alltid säger: Kaos.

Paniken biter, river, klöser mig i magen. Jag och Martin beställde filmplanscher idag + att Martin har beställt cigg. På torsdag får jag 600 och ca450 har jag redan slösat upp. Så det som blir kvar + ungefär 600 till är allt jag har att leva på. Jag som hade tänkt köpa boken Martinn hittade på Bokia och sånt.
Jag låter så jävla egoistisk men jag får verkligen panik. Lite småköp här och där är lugnt, det är när jag köper så att det blir så mycket att betala på samma gång som det blir jobbigt.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, för mamma har inte mycket pengar, mormor har inte mycket pengar och min pappa tycker tydligen att enbart underhållet ska räcka.
Well, NEWSFLASH, jag kan inte ens betala hälften av hyra för att den ligger på över 2000 och inte ens får 1500 i månaden. Det är Martin som betalar alla räkningar, allting som vi behöver, och jag lever på honom som någon jävla parasit känns det som.
(Det känns nästan som om jag borde skriva ett brev till pappa, där det står precis vad jag tycker och tänker, men då hade han väl bara förnekat och sagt att jag ljög alt. har blivit hjärntvättat av mamma. Att jag är 17, fyller 18 i år och har en normalt utvecklad hjärna och en förmåga att tänka själv tror han inte heller på.
Och dessutom så hänger han upp sig på saker. Jag snodde pengar ur min lillasysters spargris för att kunna köpa cigg och han blev fly förbannad. Varför gjorde jag det då, det undrar han inte.
Jo, för att jag inte fick några pengar av honom, för att han "inte har några", vilket inte är konstigt när han lägger allt på grejer till datorn.)
Jag blir så trött och irriterad på allting.

Ibland önskar jag att det var någon annan än jag själv som skrev till min läkare, som såg bakom skalet och förstod att nu kanske det är dags att oroa sig. Men jag bär masken bra, och mina armar har inga nya skärsår = jag är på bättringsväg. Egentligen så tyckte jag nog bättre om det innan, när jag var deprimerad hela tiden. Nu går det upp och ner på någon minut, jag går från att gråta och skära mig till att skämta och gapskratta trots öppna sår, jag går ifrån att skratta och ha roligt till att smälla till den jag är med för att de råkar säga/göra något som jag stör mig på, just för stunden.
Aggressionsproblemen är värre än någonsin och jag får bita ihop för att inte svara elakt, taskigt eller slå. Samtidigt så finns ångesten ständigt i min mage, allting talar emot varann. Jag skäms för att jag smällde till min bror men samtidigt så vägrar jag säga förlåt, någonting inom mig tycker att jag gjorde rätt. Någonstans inuti mig ligger känslan av att tycka om att skada, och jag kan inte få tag i den och kasta den åt helvete. Den smiter undan.

Men trots att jag skriver så händer inget. Mamma kanske reagerar, men ingen annan. Ni kommer med pussar och tröstande ord, förstår ni inte att ibland vill jag att ni ska bestämma över huvudet på mig, bestämma att ”Jessica, du behöver bli inlagd ett tag” trots mina protester, just för att jag bakom masken vet att det kanske faktiskt är säkrare så.
Men ingen kommer bakom den sista masken, för såfort ni har kommit igenom en upptäcker ni att där finns en till. Jag gömmer mig bakom skratt och rena armar, men mitt huvud är inte likadant, inte lika rent, inte lika fint och läkt. Därinne ligger planerna noga inlåsta och bara jag vet vart nyckeln är.
Bara jag vet när, var och hur.

Och nu: dags för er att åter komma med tröstande ord, med msnhjärtan och ett ”jag finns här, lova att skicka ett smsa eller ringa när du mår dåligt” alt. en puss/kram och ett ”säg till, jag finns här.” Men allt fortsätter som vanligt, för jag kan inte säga till, jag behöver någon som säger till åt mig. någon som bestämmer över mitt huvud, även om jag många gånger hatar det. I tillfällen som dessa behöver jag någon som ringer psykakuten och övertygar dem om att jag mår skit, även om jag sitter och storskrattar. I huvudet skrattar jag inte, i huvudet gråter jag.
(Och att ta ifrån mig rakblad är bara idiotiskt. Det slutar ENBART i att jag blir förbannad samt skaffar nya som är vassare och gör större sår. Vill ni verkligen hjälpa så ser ni till att jag har mina gamla, som inte kan göra centimeter stora sår längre, som ger sår som kan täckas av ett muminplåster.)

Är det något fel på mig, eller finns det fler som känner som jag?
När en nära vän, t.ex Syster laddar upp en bild på någon av hennes vänner, eller skriver om dem i sin dagbok så känns det allt som oftast som att jag får en smäll i magen. Det är inte den där lilla känslan avundsjuka, det är den stora känslan svartsjuka, jag blir arg, jag blir ledsen, jag känner mig skitusel och bortglömd. Jag vet ju mycket väl att bara för att Syster inte nämner mig så betyder det inte att hon hatar mig, men något inom mig börjar ändå alla meningar med ett "men tänk om..". Jag vill inte känner så, för det förstör så mycket, men jag kan inte hjälpa det.
En sådan grej och det kan förstöra hela min dag och jag intalar mig att alla hatar mig, att de ljuger för mig, att jag inte finns för dem, att allt jag någonsin trott på enbart är en fet lögn.
Jag vet att det inte är så, men jag kan inte få bort tankar, jag kan inte få bort alla "men" och "om". Dessutom är det ju inte bara jag som mår dåligt, folk mår ju dåligt av att få höra att jag tror så om dem när både dem och jag vet att det inte är så.
Hade jag varit en sån som nämnde alla hela tiden, varje dag, med bilder och text, då kanske det hade varit förståeligt, men det är ju inte så, jag är ju inte sån. Jag är antagligen den sämsta vännen som finns och borde bara acceptera det tillbaka men jag kräver perfektion och all uppmärksamhet, trots att jag inte är likadan tillbaka.
Jag pendlar mellan att hata och älska folk, i ena stunden är de ingenting, i nästa höjer jag dem till skyarna.

Jag hatar att så många borderlinepunkter stämmer in på mig, samtidigt som det känns bra att veta att det finns ett namn på allt det konstiga jag känner och gör. Någongång kanske folk kan förstå.

Följande är taget ifrån http://www.psykiatrikarolinska.org/programs/borderline/diagnosis.html:

1. Hur ter sig borderline personlighetsstörning?
Patienter med borderline är ofta impulsiva, intensiva och emotionellt instabila. De har inte sällan en negativ inre bild av sig själva, och deras bild av människor i deras nära omgivning tenderar att skifta mellan svart och vitt. Deras humör är ofta snabbt svängande, känslorna tenderar att bli intensiva, de triggas igång väldigt lätt och omgivningen kan ha svårt att förstå borderlinepatientens reaktionsmönster. Självskadebeteende, självmordsförsök och samsjuklighet med till exempel depression, ätstörning, missbruk och ångestsjukdomar är vanligt.
Patienter med borderline personlighetsstörning är oftast impulsiva och emotionellt instabila människor. Impulsivitet och instabilitet genomsyrar det mesta i borderline -patientens inre och yttre värld. Självbilden är ofta instabil, och människor med borderline har inte sällan grundantaganden, dvs. djupt rotade åsikter om sig själva, som för det mesta handlar om att de är "värdelösa" eller "omöjliga att älska".
Deras relationer tenderar att bli stormiga, intensiva och kaotiska och deras uppfattning om andra pendlar inte sällan mellan idealisering och nedvärdering. Detta ger ofta upphov till problem när de hamnar inom sjukvården, kanske särskilt inom den psykiatriska slutenvården. Om behandlande personal inte riktigt är medvetna om patientens svårigheter med att integrera "goda" och "onda" sidor hos andra kan vården bli bekymmersam och svår att klara utan konflikter. Även patientens snabbt svängande humör kan ställa till en hel del svårigheter.
Människors sätt att tänka har en stark koppling till aktuell sinnesstämning. Så uppfattar t.ex. deprimerade patienter sig själva och framtiden med negativa förtecken och med känslor av hopplöshet, därför att depressionen minskar förmågan att uppleva glädje, lust och positiv förväntan. Eftersom borderline -patienterna snabbt kan svänga från den ena ytterligheten i stämningsläge till den andra, kan det vara svårt för personal och andra att "hänga med" i de olika tankemönstren som blir en följd av detta. För patienterna är svängningarna självklart ett ännu större problem, och det är också vanligt att de, när de är nedstämda, har stora svårigheter att minnas att de någonsin varit på ett annat sätt.
Människor med borderline är extremt sårbara känslomässigt. Minsta småsak kan få dem helt ur balans, och ofta har omgivningen mycket svårt att förstå vad som kan ha utlöst den starka känslomässiga reaktionen. Den emotionella sårbarheten i kombination med impulsiviteten leder inte sällan till självskadebeteenden eller till och med till självmordsförsök. Människor med borderline stannar ofta kvar i relationer på grund av sin oerhört starka rädsla för separation. Separationer är smärtsamma för de flesta människor men för en person med borderline upplevs ofta separation som en avgrundsdjup förtvivlan, en känsla av total övergivenhet och en bottenlös tomhet som tycks omöjlig att leva vidare med. Inte sällan handlar självskadebeteenden och självmordsförsök om denna rädsla för att lämnas.
Mortaliteten i självmord är mycket hög. Cirka 90 procent av patienter med borderline som någon gång vårdats vid psykiatrisk klinik har gjort ett eller flera allvarliga självmordsförsök. 10 procent dör till följd av självmord.
Patienter med borderline har en mycket hög samsjuklighet av andra psykiatriska sjukdomar. Till de vanligaste hör depression, ångestsjukdomar, ätstörningar och missbruk. Samsjuklighet och självmordsförsök är de vanligaste anledningarna till att människor med borderline söker sig till den slutna psykiatriska vården.
Förekomsten av en samtidig personlighetsstörning med en psykiatrisk syndromdiagnos, t.ex. depression, innebär speciella komplikationer i behandlingen av depressionen. Symtomen kommuniceras ofta på ett annorlunda sätt, och patienter med personlighetsstörningar svarar ofta sämre på insatt behandling. Specifika personlighetsdrag kan "skymma" att patienten också har ett annat psykiatriskt syndrom. Borderlinepatientens irritabilitet, instabilitet och humörsvängningar kan ibland förstärkas vid depressions- och ångesttillstånd och bedömaren kan lätt förbise depressionen, medan personlighetsstörningen framträder desto tydligare.
Patienter med borderline beskriver ofta att de har svårt att lyckas få andra att förstå hur de känner sig. Det kan te sig om de bär en "mask", som gör det svårt att läsa av dem. Till exempel kan en djupt deprimerad, självmordsnära borderline på ytan te sig i det närmaste neutral så att behandlaren inte ens kommer på tanken att fråga om eventuella självmordstankar. Självskadebeteenden och självmordsförsök kan ibland utlösas av patientens svårigheter att kommunicera sin inre smärta till omvärlden.

2. Diagnostiska kriterier för Borderline personlighetsstörning enligt DSM-IV
Ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet samt instabilitet med avseende på mellanmänskliga relationer, självbild och affekter. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxen ålder och tar sig minst fem av följande uttryck:

(1) gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer. Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här
Kommentar: Jag vet faktiskt inte om jag gör sådant, det är möjligt. Räknas det att jag mår väldigt dåligt när jag ska till Halmstad eller är det enbart när man ska bryta med människor?
Det stämmer iofs att jag har svårt att säga emot när folk tycker annorlunda, just för att jag är rädd för att de inte längre ska vara vän med mig.

(2) uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
Kommentar: Det har faktiskt att göra lite med ovanstående. Jag pendlar ju mellan att hata folk för att de får mig att gå med på vad som helst, för att de betyder så mycket men samtidigt älskar jag dem och vågar inte tänka mig ett liv utan dem.

(3) uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla
Kommentar: Jag antar att det här är upp till andra att säga om det är så, eftersom man inte ofta förstår det själv, för att det, i mina ögon, i mina tankegångar, är normalt.

(4) visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här
Kommentar: Jag är ofta dålig på att se mig för, vilket leder till att jag nästan blir påkörd av både bilar och cyklar. Precis som jag har berättat för Martin så får jag ibland för mig att jag ska göra saker, t.ex att öppna bildörren när vi kör på motorvägen, bara för att se vad som händer. Jag vet att det är fel, att det är rent av idiotiskt, men jag kan inte låta bli att vilja och det är många gånger då jag har fingrat på handtaget.

(5) uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande handlingar
Kommentar: Ja, det är väl ingenting som behöver diskuteras, jag har ju gjort alltihop.

(6) är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
Kommentar: Det kan nog stämma, tror jag. Men som sagt, det är nog upp till andra att bekräfta.

(7) känner en kronisk tomhetskänsla
Kommentar: Men egentligen, vem gör inte det?

(8) uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
Kommentarer: Jag agerar ofta innan jag har tänkt igenom det. Exempel: Lillebror kommer springande på trottoaren och jag sträcker ut foten så att han gör en volt skrapar både knän och händer och tillslut landar i en buske. Jag blir arg fort och slåss istället för att tänka. Inte så att jag startar slagsmål men jag kan slå till folk.

(9) har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symtom
Kommentar: Det första kan jag hålla med om, men vad dissociativa betyder har jag faktiskt ingen aning om, alltså vill jag inte säga något om det.

Utöver detta så går jag runt och är ständigt orolig, har ständigt ont i magen och kan inte lugna ner mig. Är Martin några minuter sen ifrån jobbet kan jag inte tänka "han missade bussen" hur mycket jag än vill, det blir direkt "Martin när död, vad ska jag göra nu? Tänk om dem ringer, vad ska jag säga, hur ska jag komma till sjukhuset, tänk om han är förlamad och aldrig mer kan krama mig, jag klarar inte det här, han får inte dö, då dör jag också." Jag tänker alltid det värsta.
Jag orkar faktiskt inte med det.
Många viftar bort det med "men det är ju inte så", men för mig så är det blodigt allvar. Jag sitter och gråter, väntar panikslaget på att telefonen med dödsbudet ska ringa och kan inte koncentrera mig. Allting vänds upp-och-ner och går åt helvete, och inte ens när Martin har kommit hem kan jag lugna ner mig, för det finns ju en dag imorgon också.

Och den hoppar på mig igen, den där jävla avundsjukan, den där ilskan, den där jävla känslan och ordet som maler i huvudet: utbytt. Bortkastad, inte längre önskad.

Jag hatar den känslan, just för att det egentligen är enbart avundsjuka. Ilskan gäller mig själv och känslorna och orden, det är bara jag som tycker synd om mig. Jag känner mig som en ha-galen femåring, allt är mitt, du får INGENTING, våga inte ens komma i närheten.
Dessutom så är det ju inte ens rätt person jag är förbannad på.

Tillbakablick: S och M träffas på festival, börjar prata och fortsätter prata på helgon.
Min och M’s vänskap har tagit slut, av olika anledningar.
De pratar, blir vänner, och M åker till S och stannar där över helgen.

Och det som gör mig arg, på mig själv? Mitt psyke inbillar mig att jag är utbytt, att jag inte var rolig längre, den där lilla rösten i bakhuvudet säger anklagande att du visste hur det skulle bli. Du har vetat hela tiden, sedan föralltid, att du bara har människor till låns. De är dina i några månader, vissa till och med några år, men sedan försvinner dem. Snabbt eller sakta, likväl så försvinner dem ifrån dig utan att du kan göra något åt det, för det är förutbestämt.
Du ska inte ha ett happely ever after.
Jag tycker inte om den där rösten, försöker intala mig att det är fel, att det är jag som bara antar, precis som om jag alltid har gjort, det sitter i sedan mobbningen. Jag intalar mig att jag inte behöver bli nämnd i folks dagböcker, att man inte måste visa upp mig på något sätt, typ bilddagboken, att jag betyder även om folk inte nämner mig när de skriver "att-göra-listan".
Min natur är = nämns du inte, finns du inte. Men själv så följer jag inte den regeln. När det gäller andra så tänker jag att "de förstår" men när det gäller mig .. ja, då är det bara jag jag JAG.
En liten uppmärksamhetssökande skitunge som man helst skulle sparkat iväg.

Jag ser saker andas; Mansonflaggan som hänger mittemot sängen, jag ser hur skrivbordet höjs och sänks, precis som om det andas regelbundna andetag. Ibland kan jag inte slappna av och sova för att sängen har ett rytmiskt dunkande, en puls, hjärtslag. Jag kan inte sova om jag känner min eller någon annans puls, det stör mig. Men varför? Är jag rädd för livet? Är det livet som ger mig små tecken på att det finns? Jag vill inte se Mansonflaggan andas, jag vill inte att sängen ska ha en puls, det skrämmer mig och det slutar med att jag ligger och stirrar, övertygad om att nu nu, nu snart tar dem mig.

Igår blev ett kliv rakt ner i ett svart hål, och allting började med att min dvd Dracula - Dead & Loving it (Det våras för Dracula) inte ville funka i min dator, för att det saknades något omkodningsskit. Så jag började stortjuta och Martin hade somnat. Efter en stunds gråtande och försök som att snyta sig högt, för att Martin skulle vakna (jag har svårt för att be om hjälp, att säga till när jag mår dåligt) så torkade jag tårarna och drog lite i Martin och sa att han skulle lägga sig längre ner, annars skulle han få ont i ryggen. Han frågade varför jag grät och jag svarade Snart kommer jag inte gråta längre. Varför frågade han då, vad ska du göra?
Jag ska lösa det på mitt sätt.
Sedan gick jag ut i hallen, tog rakbladet jag tagit fram ur plånboken och låste in mig på toaletten och skar i högerarmen. Martin har hittat nyckeln som man öppnar toalettdörrens lås med så han hämtade den och låste upp och medan han torkade upp den fasliga röran av blod och halvt koagulerat blod som låg i en pöl vid mina fötter och som hade skvätt på toan och på väggen och dörren, och mig, så fortsatte jag skära mig tills Martin tog rakbladet ifrån mig. Jag tog tillbaka det och la det i munnen men bestämde att jag skulle försöka skära igen (jag kan inte svälja rakblad. Jag kan svälja spegel/glassplitter med cola, men inte ett rakblad). Jag misslyckades och Martin la rakbladet utom räckhåll. Så jag gick över till att skriva kränkande ord på mina ben med blodet ifrån min arm (hora, äckel, äcklig, usel). När Martin gick för att hämta mer papper så rotade jag fram min rakhyvel och högg med den i armen och fortsatte skriva ord på benen.

Såhär kan en kväll för mig ser ut, och ni romantiserar det?! Var någonstans är det tufft/coolt/häftigt eller statusökade att sitta inlåst på en toalett och hugga ett rakblad i armen och sedan skriva självförnedrande ord på dina ben? Var är det häftigt att resten av kvällen inte kunna gå i normal fart för att bara luften gör ont på din arm (rakhyvelssår svider så jävla mycket). Jag förstår inte hur någon på fullt allvar kan tycka att det ger en själv eller någon annan status att inte kunna använda din arm ordentligt för att det gör ont bara du rör den.
Jag förstår inte hur självskadning på olika sätt kan ha blivit den nya innegrejen.

Trots att det känns som att orden har låst in sig och kastat nyckeln så skriver jag relativt mycket, i stort sett varje dag. Är det egentligen bara att jag inte lyckas leta upp dem, men att de faktiskt finns där, i bakhuvudet?

Jag måste lära mig att släppa datorn på kvällarna, för det börjar bli jobbigt att krypa in under sängen för att koppla in adaptern varje kväll. Jag har ju fått hit min lillebrors band/cdspelare och det var tänkt att jag skulle lyssna på musik genom den istället, men jag kan inte låta bli att ta in datorn iallafall. Jag antar att det är för att jag vet att om jag kommer på något att skriva om så MÅSTE jag få skriva upp det direkt, annars försvinner det. Men det negativa är att jag inte kan slappna av när datorn står jämte sängen för att jag vet att kommer jag på något så kan jag inte tänka "jag skriver upp det imorgon", jag måste skriva upp det med en gång och det blir att jag fastnar vid datorn igen. Kanske att jag borde ha ett skrivblock jämte sängen istället, men det funkar inte, för det går för långsamt att skriva för hand, jag hinner glömma. Misstänker att det är pga mina piller som jag har fått så kasst minne och glömmer saker på 2 sekunder, men jag kan inte sluta med dem, för jag vet hur depressiv jag blir utan dem. Det blir som att hela världen rasar och jag faller tillbaka i självskadebeteende, snabbt som fan.
Apropå självskadning så jo, jag har skurit några gånger. Inte så att det har varit livshotande (okej, ett sår hade behövt sys) och jag skär oftare nu. Misstänker att det är pga att det börjar bli mörkt, jag har så svårt att stå emot då. Tankarna snurrar hela tiden kring rakblad, om jag ska hinna skära mig innan Martin kommer hem, hur jag ska kunna dölja det, och jag ägnar nästintill all ensam tid åt att planera hur och när jag ska skära. Bara nu när jag sitter här och skriver detta, så sitter jag samtidigt och funderar över var mitt vassa rakblad är, var jag ska skära och om jag hinner innan Martin kommer hem. Jag vet att jag hinner, för han är inte hemma förren efter 17, och jag vet att jag kommer förlora, jag känner det i magen, att det är en så där "skär nu skär skär skär STORA SÅR" känsla som inte går att stå emot.
Fan Jessica, men jag vet hur lugn jag blir efteråt, jag blir alltid så glad när jag har skurit, jag kan skratta och skämta.

Förlåt.

Jag har en egen klagomur. Inte där jag klagar utan där jag blir klagad på. Eller nått.
Ett tag så satt jag varje kväll och liknade en mur, hade ett behov av att göra det. Den sista kvällen fylldes noga valda negativa ord in, och sedan dess har jag inte ritat en enda mur. Jag tror att det var i September, och i och med att jag fick ner klagomuren på papper så visste jag att jag hade den för alltid, och behövde inte påminna mig om den varje kväll.

Samtidigt som jag skriver det här, så letar jag efter bilder på rakblad, bilder som kan visa exakt hur jag mår, men om inte ens jag kan ta bra såna, hur ska då någon annan kunna det?

Klagomuren finns numera både i mitt huvud och på papper, och där har den bestämt sig för att stanna. Jag påminns hela tiden om att jag är och gör fel, jag är endast ett misslyckande, usel. Jag använder ordet usel ganska ofta, och då alltid mot mig själv. För det är det jag är. Usel, urusel, dum i huvudet, onödig. Jag har en sån där ingen-vill-ha-dig-så-hoppa-ifrån-en-brokänsla, som har bitit sig fast i bröstet och vägrar släppa. Egentligen så kanske det är jag som har förlorat orken att försöka dra loss den, för tycker jag inte egentligen likadant?