Jag satt vid Martins dator och kom inte ihåg lösenordet hit. Men på min dator så har jag ju så att jag kommer direkt till dashboarden, det är najs.
Pappersdagboken blev det: 25 Se Torsdag 25 September, kl 17.25 ~ Sängen "Jag kör på tedieten: Blue Fruit, en skvätt (ca 1 cm) mjölk och 2 sockerbitar
Jag tror att det var 54.1 kg 20.3 - 19 till 25 är normalvikt
Snart är jag nere på 40delen.
17.57 ~ Samma ställe Förreste, igår handlade jag för 1500 kr. Sen tappade jag kortet, jävligt klantigt.
Jag har bestämt mig för att försöka börja skolan här. Var för gammal för Spyken så nu söker jag till LBS (det fanns här!) Sista försöket blir Vipeholm, sen för jag söka till Komvux för jag tror inte att Katedralskolan har media. Jag håller tummarna för LBS, mamma sa att det kan bli lättare, i och med att det är friskola. Jag tror att Tifa var 19 när hon började. Jag får fråga.
Anledningen till att jag ska börja här är för att jag vill slippa vara så ensam.
Det blir att byta till Draven: (jag kan inte lägga in min sign) Har dock inte funderat på h ännu.
Ska träffa pappa imorgon. Micke (Fias man, Jonas och Sofies pappa) ska på cancerkontroll och pappa ska följa med som stöd här i Lund. Sjukt läskigt."
Jag känner mig så jävla dum i huvudet, jobbig och onödig. Just nu så saknar jag Halmstad så att jag kunde gråta.
Jag har aldrig mått illa på grund av Broder Daniel, förren nu. Jag startade Shorelinevideon och PANG så vände sig magen upp och ner. Men det är inte maginfluensa/eller liknandeillamående, det är ångestillamående. Ångest och panik, för jag kommer aldrig att få se Broder Daniel igen, Broder Daniel, kommer inte att finnas på samma sätt längre. Det blir iskallt i magen, iskallt i hela kroppen och "tänk om, varför gjorde jag inte?". För det är så, varför i helvete tog jag inga foton på konserten. Visst, videos räcker och blir över, speciellt när jag har hela Whirlwind och hela No time för us, men varför tog jag inga foton? Varför förevigade jag inte det? Varför i helvetes jävla kuk, var jag så dum? Vartenda gång jag ser något som jag på något sätt kan förknippa med konserten, om jag en ser en livevideo eller livefoton så vill jag slå mig själv med knytnäven rakt i ansiktet. För jag ångrar och våndas, jag kan inte gå tillbaka, jag kan inte göra om, göra rätt.
Men det som gör mest ont är att jag aldrig mer kommer att ha en chans att göra rätt.
Jag har blivit helt tokig i julkalendrar och det är i stort sett allting jag tittar på. Jag gissar att det är för att kompensera att jag verkligen vill att det ska bli jul. Trolltider, som Martin fixade, var rätt söt, men Pettson och Findus var skittråkig, vilket är synd för jag trodde verkligen att den skulle vara rolig. Jag blev sjukt besviken.
Jag borde försöka sova för jag har bara 4 cigg och Martin kommer ju inte hem förrens halv sju, eller något sånt. Det är fan att jag ska röka så jävla mycket, idiot. Och jag orkar verkligen inte gå ner till Ica. Jag lyckades få energi att sminka mig innan, men när jag skulle börja på höger öga så försvann all energi och yrseln slog mig i huvudet. Jag har varit väldigt yr och illamående den senaste tiden, så när mamma & dem kommer på lördag så tar hon med sig blodtrycksmätaren.
Ja, det har ju inte jag sagt förresten. Jag fyller ju år i övermorgon och de kommer på lördag, för att fira. Jag och mamma ska göra tårta, och det kommer bli mysigt. Vi måste bara diska allting, och få bort alla flugor. Jag mår illa när jag ser dem, och det är den där jävla mutterliknande sakens fel. Jag förstår inte varför den tvunget skulle gå sönder i gängorna. Det äckligaste var när vi hade glömt att det var disk i maskinen, så när jag väl öppnade så var allt mögligt. Det var nog en av de äckligaste saker jag någonsin varit med om.
Jag är hungrig, och Martin borde komma hem så att jag kan få goda maten. Maaaat ,__,
Det går långsamt frammåt med alla överskrifter men jag tror inte att ni inser hur jävla ont jag får i handen när jag ritar dem. Jag vill ha en ritplatta.
Mamma ska ringa ikväll och läsa igenom hela hennes kalender så att jag kan fylla i allting i månaderna som gått, det ska nämnligen finnas en "föregående datum" knappar vid September.
Mellan lördag och söndag så sov jag mer än 24 timmar (från runt 18 på lördagen till runt 21 på söndagen) och när jag vägde mig så hade jag gått ner ett helt kilo! Så nu ligger jag på 54.0, vilket betyder att det är nio kg kvar och sedan blir jag vacker.
Min mage är åt helvete just nu. Trodde först att det var maginfluensa, men sedan pratade jag med min allvetade moder, och hon nämnde att det kan bli så när man har mens (jag hade mens för två veckor sedan men den kom tillbaka i helgen) och jag får hoppas att det är fallet. Som det är nu så är det precis så att jag kan sitta upp i sängen utan att må illa. Försökte mig på att diska en stund efter att jag vaknat runt 9 - 10. En sked lyckades jag diska, med nöd och näppe. Jag hatar när min mage gör såhär. Speciellt när jag verkligen vill diska så att det blir rent. (Inte en enda ren tallrik, och de äckliga flugorna är tillbaka). Men vad gör man? Allt på grund av att det jävla skruvfästet har gått sönder i gängorna. Vi måste ta oss till Silvan snart.
Det dumma med att vakna tidigt är att det bara är frågetävlingar ala gissa ordet på tv. Hur fan orkar dem?
Jag sov hela fredag (och trodde jag sovit i en vecka och dödad råttorna, och vaknade tidigt igår morse med en känsla som var obehagligare än abstinensbesvären jag får av Seroquelen. Varje jag gång reste mig så hade jag känslan av att ha tyngder i hela kroppen, när jag gick så var det en blandning av att världen gick för fort, att jag hade ätit tyngder och att något försökte skaka på mig. I stort sett så kändes det som om min kropp höll på att lägga av. Men jag klarade mig och så fort jag lyckats få i mig mina piller* (och de fått börja verka) så gick allting mycket bättre. Då började jag känna hur äcklig jag var (duschar väl högst två gånger i månaden nu för tiden) och jag klarade verkligen inte av mitt flottiga hår så jag övertalade Martin att hålla mig sällskap och flydde in i badrummet. Det blev en sådan gång då jag verkligen ville bli skinande ren så alla armband åkte av (i vanliga fall är det bara halsbanden, vill inte ha rost) och jag skrubbade, gosade ner mig i vattnet och skrubbade lite till. Martin hjälpte med ryggen och fasiken vad mysigt det är när någon annan river en på ryggen med en borste (en ordentlig ryggborste dessutom, som jag alltid använder till hela kroppen). Man vill inte att det ska ta slut, samma sak som att bli killad i håret, för det bli en form av avslappningsövning = andas in, andas ut, känn killandet osv.
(* sedan jag råkade få dispergerbara lamotrigin så har jag haft svårt att ta mina piller utan att må illa. De blir äcklade miner och nästintill klökningar så fort jag tänker på mina piller, nu för tiden, vilket aldrig har hänt innan.)
När jag började känna att kroppen var ren (mina nyckelben var för övrigt helt svarta innan badet) så blev det dags för håret. Mitt äckliga, flottiga hår, som jag aldrig vill ha något att göra med nu för tiden. Men jag klarade mig, tog mitt Muminschampo (de finns på Ica nu!) och spred en lukt av persika i hela badrummet. Tog även efterbehandlingen till en hårfärg som glömts kvar på en badrumshylla, eftersom jag inte har hunnit köpa inpackning. Håret ska börja skötas, nu är det bara hygienen överhuvudtaget, och tänderna. Till sist en skrubbhandske och Clearasil. Sedan fick jag vara ren.
Orkade faktiskt följa med till Ica, jag brukar alltid knixa gällande det. Men nu har jag mitt jäkla Blue Fruitte. Prova det.
Tänderna ja, apropå tänderna. Jag måste verkligen börja komma ihåg att borsta dem, jag får hål i lagningarna, hål överallt och tack och lov så måste jag än så länge inte betala men jag måste lära mig att borsta dem innan detta händer, annars kommer jag antingen inte ha något pengar eller sönderfallande tänder. Jag önskar att jag hade någon som var vaken när jag var det och hela tiden påminde mig om saker som att borsta tänderna, inte äta godis, dricka vatten, göra det jag skulle när jag råkade fastna med något annat, ja, ni hänger men. Men hur tusan gör man? Lappar hjälper inte, att tänka på det hjälper inte, jag behöver någon som fysiskt tar tag i mig och tvingar in tandborsten i munnen. Man skulle varit liten igen. Eller gått "som vanligt" i skolan, för där kunde man ju inte gå runt utan att borsta tänderna på flera veckor, man kan ju inte gå runt med äcklig andedräkt. Jag behöver en spark helt enkelt.
Annat då. De pratade med mamma angående mina p-piller och nämnde att Lamotrigin inte passar ihop tillsammans med dem, så nu väntar vi, medan vi stampar med foten, på att den nya läkaren, som jag inte ens verkar ha fått än, ska ringa ifrån vuxenpsyk så att vi kan klara upp det här. I värsta fall får vi ringa till Dr Håkan, men jag ska ju tydligen vara helt utslängd ifrån barnspyk nu (jävla skit) så det kan bli problem där.
Det känns så otroligt skönt att jag har börjat prata med pappa ifrån, och han skrev en så söt kommentar till inlägget Små fotspår.
Förresten, jag har väl inte skrivit att min mamma har skaffat en blogg? Jag har nämnt det några gånger och mamma har funderat och nu har det hänt. Hon har inte skrivit mycket, men det kommer, för jag vet hur mycket tankar hon har, om allt möjligt, som snurrar. I det senaste inlägget, Vem är jag, så skrev hon en dikt om mig, och den rörde mig, hade jag kunnat gråta så hade jag gjort det. Jag förstår inte att min mammi inte kan se hur bra hon är på att uttrycka sig. Jag menar, varifrån skulle jag fått det? Pappa skrev dikter innan och mamma kan skriva, även om hon inte själv ser det, så det var ju knappt en nyhet att även deras dotter skulle komma att bli en som älskar skrivandet och att, som Berny Pålsson uttrycker sig: trolla med ord.
Det går upp och ner, hit och dit, men mina föräldrar är de bästa på sitt egna lilla vis.
Jag håller på att fixa ett hemligt paket. Jag är Draven. Jessica Draven.
Tänkte ladda upp en bild på hur mysigt jag har gjort det, nu när jag fick kolla på dvd för att sovrumstvn var på reparation, men blogsome tramsar. Får fixa det sen, måste ju ändå fixa en massa annat. Men puss sålänge.
Det går framåt med babysteps mellan mig och pappa. Det började med tjaffs, men det slutade med att vi pratade om hur svårt det var när jag var liten, vem jag skulle ty mig till, vem jag skulle sova hos, för sov jag hos den ena så då kändes det som om jag svek den andra. Men som sagt; babysteps. Funderar på att hälsa på dem i Åled inom en snar framsida, se hur det går med huset, och rent allmänt se hur de har det. Men jag saknar Maya så otroligt mycket. Det blir aldrig samma sak.
Något mer jag saknar är de tre månaderna när jag var inlagd och fick besök av pappa och Ing-Ing ett par gången i veckan + att pappa sov över på avdelningen (var det bara en natt?). Jag och pappa fick kontakt igen. Man får se om man trolla med knäna och få en liknande far-dotterrelation. We’ll see, we’ll see.
Mother looking at me Tell me what do you see? Yes, I’ve lost my mind
Daddy looking at me Will I ever be free? Have I crossed the line?
Som ni antagligen har sett på Klottrarendelen så har jag några frågor att svara på, för att jag suger på att berätta kortfattat om mig. Nu vänder jag mig till er, eftersom jag tycker att frågorna är för få. Har du någon fråga som du tycker passar så säg till för tusan. (Men frågor som "vilken färg har du helst på dina strumpor" får ni skriva i Fråga Jessicadelen.
Förresten, om någon av er är instresserad så är det såhär jag ser ut nu för tiden. Poparen inom mig har vågat sig fram igen, och blir min stil en blandning av gothmetalvaddetnuärminstilkallas och popen. Jag går inte runt i converse varje gång jag är in den ultimata poparen, men stjärnorna sitter där de ska, för att visa var jag står, nämnligen hos Broder Daniel. Utan dem hade jag inte levt idag, och eftersom detta var slutet på en era, då Broder Daniel hade bestämt sig för att bryta för länge sen så avslutar jag med Henrik Berggrens "Farväl mina barn".
Och det finns väl inget annat än deras avslutningssång att avsluta det här dagboksinlägget med. Det blev mer Broder Daniel än mig, men jag håller med henne, rösten i huvudet, att nu blir det mitt farväl, mitt tack till att jag har fått höra Henrik prata, sjunga och för att jag ju faktiskt har skivorna. Så egentligen kommer BD aldrig dö. De finns bara inte längre. Förutom i mitt Hardened Heart.
Broder Daniel Forever
there is no time for us there is no time for us oh the world won’t understand it’s left no time for us
I love a girl I’ll never see her again she was so young I’ll never see her again she was so young I’ll never see her again
what is worthwhile in the world if you can’t be with the one you love what is worthwhile we’ll be forgotten when we’re gone
if I could change one thing in life I’d make time for us if I could change one thing I’d make time for us
no time for us no time for us no time for us…
Farväl mina älskade gudar. Och det är som det ni sjunger i The name is Broder Daniel: "we’d rather be gone than nothing at all"
Ni kommer aldrig försvinna ur våra hjärtan. Ifrån mig, och säkert alla andra BDfans så vet vi att, som Henrik sa: Ni vet väl att BD aldrig kan dö, även om vi inte spelar ihop.
Jag lever, ifall någon undrar. Har nyligen blivit aktiv vid datorn men det kan ju ändras väldigt kvickt. Det mesta jag har gjort är att titta efter BDbilder ifrån konserten, och varit här, och hjälp mamma med blogg. Hon sa att jag borde fundera på att kanske ta betalt om folk vill ha det fixat, men dels så är jag inte så duktig, dels så känns det elakt, och dels så vill jag ändå, för jag behöver pengar om jag ska köpa handdatorn.
För övrigt så var BDkonserten för tillfället det vackraste jag har varit med dem. Jag förstår fortfarande inte, att jag sett dem och att det var slutet på en era.
Jag kommer nog skriva mer när det känns som om jag hittar något att skriva om. En av de saker som snurrar är att det verkar som om jag inte får gå kvar på Klara nästa år, vilket gör mig både irriterad och ledsen. Om man får börja gymnasiet senast när man är 21, varför får jag då inte fortsätta? Apropå det, jag fyller år om mindre än en månad. De som vill får såklart köpa/göra present, annars så hade det varit roligt med kort eller någon bild och ett ”grattis” på bilddagboken. Ni förstår vad jag menar. Jag fyller nitton, vilket är ofattbart. Jag minns när jag var fjorton och sa att jag inte skulle leva tills jag var aderton. Det känns både bra och som att jag har svikit mig själv. Jag känner mig gammal och jag tycker inte om det. Kanske mest för att jag inte får vara kvar på barnpsyk, och apropå det så har jag besökt vuxenpsyk för första gången. Det var på den affektiva avdelningen och vi kom fram till att min borderline visar sig mer än de bipolära, alltså ska vi fokusera på det förstämnda. Det blev att de skulle hitta läkare på allmäntpsykiatriska, och sen får vi se hur det går. Doktor Håkan på affektiva skrev utan vidare ut Sobril (fick oxascand på apoteket men same shit, different name).
Dagen efter BD, så mådde jag skit, fysiskt. Det började när vi åkte hem, det kliade i hela kroppen och jag kunde inte sitta still. När vi kom hem så kände jag av abstinensen, kände mig äcklad av flugorna och började tillslut gråta blandat med hyperventilering och det gav panik. Till slut fick Martin hjälpa mig att duscha och då blev det bättre även om gråten bara väntade på att jag skulle tänka fel tanke.
Nu: Jag somnade i slutet av andra avsnittet av Sex and the City, sov till ungefär halv 2, och nu är jag pigg som en mört och Martin ska göra gröt. Det börjar bli kyligare nu, medan andra surar så dansar jag nästan, för det betyder att vintern är påväg och att krypen försvinner. Dessutom, julen <3. Jag är nyfiken på vad jag ska få i födelsedagspresent, och vart jag ska vara på födelsedagen. Halmstad - Lund - Halmstad - Lund, jag väger emellan dem och vet inte. kanske att jag åker på Torsdagkväll. Men det blir inte samma sak som när man var liten. Mamma har förresten sagt att vi får fundera på tapeterna i mitt sovrum, röda vill jag ham, blodröda. Tyvärr blir det inte bra om man målar så jag hoppas att det finns tapeter. Ska dessutom spara ihop till swirlsänggaveln som jag har förälskat mig i. Det hade känt bättre om jag fick fixa det, hade känt lite bättre, som det är nu så är ju allting rosa, och jag är inte 13 längre.
Nu ska jag försöka övertala Martin att göra gröt och sen ska jag läsa Tove Janssons Farlig Midsommar. Pussel.
Det är längesen jag orkade vara aktiv när det gäller internet, och det är överallt, där jag måste prata med folk. Bilddagboken orkar jag knappt se. Jag vet inte riktigt när/om orken kommer tillbaka. Som det är nu så är det tv och böcker som gäller.
Och om igen så blir jag utbytt av två vänner som inte kände varandra sedan innan och nu träffas och älskar varandra och allt det där. Om igen blir jag förbannad för varför ska det alltid bli såhär? Jag hittar någon som sedan börjar prata med mina vänner och helt plötsligt så älskar de varandra, och Jessica finns inte. Men fine, jag är van, ha ert lilla roliga. Jag börjar vänja mig vid att bli bortkastad som en jävla trasa. TrasJessica kanske jag borde kalla mig.
Äh, världelös passar ju jävligt bra. Ni kan ju dra åt helvete allihop. Just nu vill jag bitchslapa folk. Men det blir väl att jag får bitchslapa mina armar och ben.
Jag har på allvar börjat fundera på det där med att försöka skriva en bok. Men det skulle inte bli en vanlig bok, ni vet med kapitel och sånt. Det här skulle helt enkelt vara en samling texter om mig och mitt liv, utvalda foton, eventuellt dikter och noveller. Ingenting bestämt men nu när det känns som om det inte behöver vara ordentliga kapitel så är allting mycket lättare att se framför sig.
Förresten så har jag inte ont i ögat längre, däremot så rinner det lite för stunden.
Och de jävla ticsrörelserna vill inte försvinna. Nu menar jag inte att jag har tics utan att jag gör ofrivilliga rörelser. För tillfället så är det att rynka på näsan, harkla mig, snörvla och blinka med ena ögat mellan de "vanliga" blinkningarna. Det gör inte att sluta och efter ett tag så blir det jobbigt, utmattande.
Förresten. Min oförmåga att somna verkar inte ha försvunnit. Trots dubbel dos Seroquel (uppe i 600 mg vilket inte ens är i närheten av den högsta dosen) så sitter jag vaken, som längst har jag väl suttit till 08/09, detta trots att jag tar medicinen runt tolv. De första nätterna så var jag helt borta, fick smör över hela påslakanet när jag åt knäckebröd, snurrade, vinglade och jag vet inte hur jag kude unvika att flyga rakt in i saker. Och nu: Ingenting. Knappt ens en gäspning. Borde det inte hjälpa när man tar såpass mycket nedtröttande piller som jag tar? 600 mg Seroquel, 25 mg Propavan och 7,5 Imovane för tillfället, förutom det Lyrica på 200 mg men den är inte särskilt nedtröttande längre. (Inte alls faktiskt). Den enda gången jag får sova är väl om jag har haft panik och tagit 2 Sobril. Det enda som mina piller faktiskt ger effekt av är att jag inte kan vakna på morgon, om någon försöker väcka mig. När Martin skakar mig eller petar på mig så blir jag fly förbannad,slåss, knuffas och sparkas. När han väl får upp mig så somnar jag gång på gång på gång. Jag önskar att jag bara någon gång kunde få sova normalt för en gångs skull. Men allra mest så önskar jag mig nog vintern tillbaka. Jag har väldigt svårt att somna när det är ljust och eftersom det finns springor runt hela dörren och bara vanliga persienner i köket så ser jag ljuset hela tiden. Här inne i sovrummet så har jag iallafall kunnat hänga upp ett svart sidenpåslakan framför fönstret så det ljuset slipper jag. Jag hatar verkligen sommaren har jag märkt. Varm, massor av äckliga kryp, alldeles för kort natt och allmänt obehaglig årstid. Tacka vet jag höst och vinter. Sommaren kan inte gå över fort nog.
Tillbaka till Harry Potter. Det känns som om jag är hungrig, men vi har inget som jag är riktigt sugen på, vilket för mig att bli förbannad på mig själv. I förrgår (lördag) så var jag så sjukt sugen på frukt, och igår (söndag) handlade vi det. Men äter jag frukten? Nej, självfallet inte. Jävla idiot till att slösa pengar.
Skitkul att jag får ögoninflammation en gång till, på andra ögat. Förra gången så såg jag ut som på bilden till vänster (tagen 2 juni). Jag kunde inte ens öppna ögat, hade panik och drog med mig Martin till akuten där en dryg sköterska säger "skölj med varmt vatten, blir det inte bättre så kom tillbaka på torsdagmorgon". När jag frågade om jag kunde använda koksalt så kom ett snabbt nej, och det tycker jag var sjuk konstigt. Borde det inte vara bättre med koksalt eftersom det är rent? Nåja, kan ju trösta mig med att jag inte har så ont så kom hade då, men ont gör det, när man blinkar. Men nu har vi köpt hem kamomillte.
Jag och Martin har även kommit fram till hur passa lata vi är. Exempel: "Vårt" ICA ligger max 5 minuter ifrån oss, först nedförsbacke och sedan väldigt mycket uppförsbacke. Vi åker hellre in till stan, eller som idag; Sparta, än att gå ner till ICA.
Ont i ögat, alldeles för mycket kedjerökning och jag är hungrig men ändå inte. Men nu har vi iallafall, Ronja att gosa med, även om jag inte får göra det för att hon inte ska smittas, typ. Jävla kropp, jävla ögon.
Dessutom så är det fortfarande insomnia som gäller, trots dubblad dos av Seroquel. Jag äter numera 600 istället för 300 men sitter ändå uppe, som längst till runt 8 på morgonen. Vi ökade Lyrica till 400 på grund av min oro och idag ska den upp till 500. Vi får väl se hur det här blir, i värsta fall så får jag väl be om ökad Imovane eller något. Skitkul att jag har världens sämsta och elakaste kropp. Röv.
Nu tänker jag gräva ner mig under snöleopardfilten, glo på tramsiga bebisprogram på barnkanalen och hoppas att ibumetinen börjar verka innan mensvärken. Ni killar kan vara glada, ni slipper. Fitta på mensvärk.
Idag fick jag hem en efterlängtad bok, nämnligen Sid Vicious: Rock ‘n’ roll star av Malcolm Butt (ja, jag skrattade åt hans efternamn). Den handlar helt enkelt om Sid’s liv och är dessutom på engelska så nu får jag träna. Tur att vi har en svensk-engelsk ordbok, för ibland fattar jag helt enkelt inte vad de menar.
På baksidan står det: As Nancy Spungen’s body lay in a pool of blood in the bathroom of their suite at the Chelsea Hotel, Sid Vicious sat on the bed next to the door. ‘You can’t arrest me,’ he was reported to have told the police, ‘I’m a rock ‘n’ roll star.’
The death of Nancy Spungen and the dreadful, almost inevitable death of Sid Vicious too, from a self-administered drug overdose, were the culmination of the period of mayhem otherwise known as the Sex Pistols. Probably the most controversial band ever - and the best-known punk band ever - the Sex Pistols erupted out of London in 1976, offending everyone from hippies, housewifes and politicans to the media and the rock music establishment itself. With their raw, anarchic music, aura of sex and violence, outrageous and confrontational behaviour, and performances that degenerated into riots, they were assured of maximum notoriety. And then there was Sid Vicious himself: of the Sex Pistols were the ultimate punk band, then Sid was the ultimate Sex Pistol and punk icon.
Sid Vicious: Rock ‘n’ roll star is one of the most sensational stories in music history, told with and insider’s knowledge. Malcolm BUtt reveals the degradation of Vicious’s childhood as the only son of a drug addict, his introduction to the Pistols, arch-exponents of punk, his ousting of Glen Matlock as the group’s bassist (probably because his playing was even worse), his obsession with violence and self-mutilation, and his rapid decline into a world of heroin-induced paranoia and self-delusion. The 21 short years of Sid’s life are chronicled here, showing all that was rotten in the world. Sid did it his way - and as this book shows, the only way was out.
Det ska bli riktigt intressant att läsa den, speciellt om Sid’s barndom då jag aldrig har läst om den innan (här väl inte riktigt orkat läsa eller leta, då jag mest har varit intresserad av hans Sex Pistolstid och fram tills hans död).
Jag skulle pilla ut rakblad för någon dag sedan, även denna gång med pizzakniv (sist jag gjorde det så skar jag upp ett jack på tummens knoge som fortfarande gör ont ibland). Tror ni inte att jag slinter och skär upp mitt pekfinger? Jävligt klantigt.
Smsade med far min igår, om lite allt möjligt. Förhoppningsvis blir det så att jag kommer dit på Moas födelsedag, de ska bara bestämma vilken dag. Pappa föreslog ett foto eller ett kollage i present så nu ska jag leta fint papper, skriva ut bilder på mig och Moa hos mamma och sedan göra ett kollage med bilder på oss två, jag och min finaste lilla syster.
Tog även ett foto på mitt finger där jag hade en fingerstrumpa eller vad man nu ska kalla det, samma som pappa hade när han fastnade med fingret i en maskin, skickade bilden till pappa och skrev att jag också fick ha en sån fast att det inte var lika farligt som när han fick ha det. Han skrev Klant (: tillbaka och jag svarade att Klantighet visst ligger i släkten. Det kändes bra att smsa med honom om lite allt möjligt.
Jag börjar med 5x3 pass, det vill säga ett helt pass är 15 minuter, och sedan 5 minuter situps, 5 minuter sidositups och sedan 5 minuter blandat. Jag tänker bli smal, jag vill inte behöva skämmas och dra in magen så fort jag märker att någon tittar på mig. När folk kommenterar hur jag ser ut så väntar jag bara på att de ska säga "Och såg du vilket fetto hon var?". För det är så jag känner mig. Som ett fetto, ett svullo, en fettklump, ett fläskberg.
Fettklump får mig att tänka på rakblad, vassa ny fina rakblad som skär djupa sår även i ärrvävnad. Jag har så många nya, fina ny, som bara väntar på att få dela huden med ett snabbt snitt. Djuoa, breda sår som behöver sys är vad jag är ute efter. Och fettklump får mig även att tänka på alla de gånger jag sa att jag skulle ta en promenad med Anton och sedan satte mig i ett cykelställ på skolan och skar sönder mig. Sedan tog jag på mig min älskade skinrock, som fick agera bandage för stora sår. Mamma som mötte mig och jag som försökte gömma mig så att lillebror inte skulle se. Det blev att antingen låtsaspappa fick köra, eller så ringde vi min far, som motigt sa ja. Det blev att sy, pappa var irriterad över att han inte kunde vara hemma med Moa som var sjuk. Hans äldsta hade han visst glömt bort, kan det blev ersatt den gången sa att jag bara skär mig och tar överdoser för att det är en trend.
Tack pappa, du fick mig just att börja pilla ut rakblad.
Jag ljög, hämtade snytpapper också. Jag är alltid snorig, alltid förkyld, alltid slem i halsen och en raspig hals som gör att jag tappar rösten.
Vikt kl 03.05: 59.9 kg, vatten: 54,9, fett: 22.2 Det blir till att fortsätta gå, och att göra situps varje kväll. Vi har ju det så bra att jag kan "sätta fast" fötterna mot/i sänggaveln, så det blir genast lättare, eftersom jag alltid annars tenderar att glida iväg.
Fortfarande spynoja och illamående, och jag vågar inte äta någonting utom grönsaker. Mjölkprodukter är strängt förbjudna, om man har maginfluensa så får mjölkprodukter dig att kräkas, tro mig, jag vet. När jag gick i lågstadiet så hade jag en gång det och åt soppa med mjölk i. Jag gick mot toaletten men precis utanför så sa jag till mamma "Jag ser ingenting". Det blixtrade framför ögonen och mamma trodde att jag skojade men kom rusande när jag föll ihop, fortfarande utan att se. Vi hann precis in till toaletten. Jag hade maginfluensa så otroligt många gånger när jag var mindre, men nu har jag inte haft det sedan mellanstadiet och alltså inte spytt något alls om man inte räknar med överdosen.
Jag har letat runt som en galning efter soundtracket till Sid&Nancy - Love kills, men det fanns bara på Amazon.com och därifrån vill jag inte beställa. Det känns som att jag kolla överallt och tillslut så tänkte jag "okej, jag kollar bb men det finns säkert inget". Men tro sig fan på att jag hittade EN person som sålde soundtracket på LP för 60 kr. Den är nu beställd.
Jag ska börja spara pengar till en stereo, just bara för att kunna ha en LPspelare. Hoppas att jag får aktivitetsersättningen efter sommaren, då blir det att spara pengar till Sidjackan och stereo + LPspelare.
Grönsakerna är uppätna, jag är fortfarande illamående och dessutom hungrig, men det finns mjölkprodukter i allting. I värsta fall så får jag äta chips, de vågar jag äta. Jag vill ha potatis, på tal om chips. Jag älskar potatis i alla former utom kroketter.
Nu ska jag hämta cola, väga mig och sedan blir det väl bilddagboken.
Mina cigg smakar ingenting förren det bara är några få bloss kvar. Det känns som om det är hål i ciggen, jag får inte i mig någon rök, känns det som. Obehagskänsla.
Sid&Nancy på tv, men den är snart slut. Vill ha soundtracket men Martin hittade bara 2 låtar, så jag funderar på att ladda hem Limewire och leta lite själv. Dessutom så får jag leta efter Delain. Förhoppningsvis så hittar jag något. Dumma Martins DC++.
Snart får vi hem Ronja. Jag saknar illerpussar och hoppas på att hon kan rädda mig.
Jag har blivit nyponsoppsaddict. Alldeles för mycket socker som trycks i min kropp och jag känner mig äcklig. Hur mycket jag än tänker att jag ska träna så blir det inte av. "Jag gör det om en stund, gör det senare." Det är inte konstigt att jag är ett fläskberg.
Jag vill kunna kräkas men det kommer aldrig hända, för jag skär hellre av armen (ungefär) än att spy. Sist jag spydde var vid överdosen. Ett band som repade på B&B, huvudvärk och när inte ett piller hjälpte tog jag två, tre, fyra, tjugofem. Bea fick ringa ambulansen, tror det var samma som hämtat mig ett par gånger när jag försökt hoppa ifrån en bro. Kräksirap, jag spydde i en papperskorg, hulkade och allting bara flög ur mig. 25 stycken ipren (400mg) och var det 10 gram det var? De frågade om de behövde magpumpa eller om jag ville spy frivilligt. Jag valde kräksirap. Kemiskt kol och det smakade som vatten med sand i. Tog lite i taget, till slut så kom en del av det upp igen och jag blev svart över munnen och över hela sjukhusskjortan. Tar jag fler överdoser så blir det så att jag är avsvimmad så att jag kan magpumpas utan att märka det. Jag fick ligga kvar på MAVA och läste tidningar tills tidig morgon. Orkade inte ta 300eller400 mg Seroquel som var uppdelad i piller på 5eller10 mg.
Jag minns att Eva kom så fort hon kunde på morgonen, hur hon grät och sa att jag aldrig mer fick göra så. En sjukhusskjorta, elektroder över bröstet och en sån där man har som kläms fast på fingret. Vi satte oss mot väggen utanför akuten, rökte och jag frös.
Jag har tagit överdoser efter det, men det var inget allvarligt som behövde kräkas upp. 30 Theralen vid två tillfällen, men eftersom det var hela min dagsdos (vid behov 10x5 mg tre gånger om dagen) så behövdes det inget sjukhus.
Jag har massor av dumheter i olika former, nya som skär djupa behövasyssår. Kommer det bli så, kommer det behövas? Martin säger åt mig att vara försiktig, men om jag inte vill? Om jag vill ha stora sår som täcker armar och ben?
Jag undrar om pappa vet att hans lillasyster har tagit en ganska stor överdos en gång.
Jag har insett att jag äter alldeles för myckt onyttigheter. Senaste hallonpaj men det är ju så gott (men nu mår jag illa, tror det kan vara mjölken i vaniljsåsen. Jag kan aldrig dricka mjölk innan, trots att jag ALLTID drack det när jag var mindre. Jag drack säkert 1 liter om dagen, själv. Dessutom så har jag insett att Delain kan läggas till på min favoritlista. Jag lyssnar på Evanescence, Sonata Arctica, Broder Daniel, Dia Psalma, Delain och en massa annat. Jag pratar om allt möjligt, just nu så har jag precis förklarat lite av handlingen, av filmen The Abyss, för Martin. Jag älskar/tycker om Martin. Mina roligaste vänner är allihop, men jag och Martin, och jag och Josse, brukar vara jävligt tokiga. Min första riktiga kram var antagligen med mammi. Hur ska jag kunna minnas det? Jag avskyr när jag mår illa, panik direkt. Kärlek är min och Martins, Sid och Nancys. Någonstans, tänker någon antagligen att de är ledsna. Jag kommer alltid att minnas tiden på BUP. Jag är hemligt förälskad i Gary Oldman, Sid Vicious, Amy Lee, Johnny Depp, Abby i NCIS, Snusmumriken och ett par till. Sist jag grät var imorse när jag vaknade av en mardröm som jag har skrivit om lite längre ner. Min mobiltelefon är fin och min bästis. När jag vaknar på morgonen så vill jag ha en cigg. Innan jag går och lägger mig så blir det läsning eller datornörderi med cigg. Just nu tänker jag på att jag mår illa och att jag vill ha nyponsoppa.. Bebisar vrålar, är fula och äckliga. Idag har jag sovit till 18, drömt mardrömmar, gråtit, handlat (vi mötte läskiga gubben), bakat paj och spelat Lost Odyssey. Ikväll har jag spelat en massa XBOX, sett Moonlight och NCIS. Imorgon kommer jag antagligen sova för länge.
Ni vet den där nya vampyrserien Moonlight som började på tv3 idag? DE SPELADE EVANESCENCE’S LÅT MY IMMORTAL! Jag vrålade det till Gilmo via msn. (Min Evabästis <3.) Åh, vad lycklig jag blev.
Ännu en mardröm där jag börjar gråta så fort jag öppnat ögonen. Det här gången var den extra jobbig eftersom jag drömde att Martin var tillsammans med M igen, och av någon anledning så pratade jag med M på msn och hon och Martin hade tagit en puttenuttig bild där de var ute och precis nuddade varandras fingrar innan de höll hand. Jag fick panik även i drömmen. Antingen före eller efter den drömmen så kom en till, där Martin var tillsammans med mig men av någon anledning var tvungen att bli tillsammans med någon annan tjej innan han kunde vara tillsammans med mig igen. Direkt när jag vaknade så vände jag mig om och skakade Martin till liv och sa ett ord: Mardröm. Han höll om mig och jag började gråta och fick ur mig drömmen om M. Det värsta var att jag tänkte: hon kommer ha min sida av sängen, min plats i soffan och vid köksbordet.
Jag hatar mardrömmar och om Martin inte hade varit hemma så vet jag inte vad jag hade gjort.
Den där jävla låten har varit på mig hela dagen och det hjälper ju inte att den spelas på tvn också.
(Ni får ursäkta min dåliga stavning, medicinerna har börjat ut i kroppen och jag ser allting i dubblet. Var det ovanför ens en korekkt mening? Det finns inte så det.)
Jag satt och funderade en stund i min vaknade ensamhet, om det är så som Martin säger, att jag är trött och hade jag lagt mig ner så hade jag somnat. Det handlar hela tiden om att jag vägrar bli trött, att jag vill vara vaken så länge det bara går.
Nu nickade jag td och drömde/tänkte om/på Sid, darling. Angående honomså har jag blivit pengar optimist och jag känner mig som ett jävla svin, en äcklig parasit för att han sitter med en massa räkningar medan jag köper upp alla mina pengar som delvis skulle gått till mat. Förlåt Martin, för att slösar våra pengar istället för att spara dem.
Jag gissar att det är sjukt mycket stavfel, får titta med ett öga för att de se här bokstäverna relativt mycket tidigare.
Min näsa är elak på natten, alltid ska den klia så att man får ha papper i båda näsborrarna. Fuck it, som Sid skulle ha sagt.
En dator full med aska, insomnia och Sid&Nancy - Love kills på tv, as usual. Älskade film, hade den inte varit så ömtålig så hade jag sovit med den under kudden, precis som jag gjorde med min Stulna Årbok. Sitter och letar, luskar och söker som en galning efter bilder på Sid, älskade underbara. (Är jag en svikare om jag tycker att Gary är snyggare än Sid och sjunger My Way bättre?)
Förresten, min LP har kommit nu. Planschen var borttappad men hon skriver om hon hittar den, den finns någonstans hemma hos henne. Nästa gång jag åker till mamma så följer LP’n med så att jag kan lyssna på Sids mysiga, raspiga, underbara röst.
Vi har hallonpaj hemma nu, känns som en vana. Mamma var snäll och satte in en hundring till när jag berättade att vi fick spara och inte hade råd att köpa hallon och vaniljsås. Älskade lilla mamma, utan dig hade vi inte haft mat och cigg den här månaden. Dessutom så ska hon ladda upp med torrvaror (typ makaroner) och tvättmedel, toalettpapper och sånt, som vi kan få nästa gång vi är i Halmstad. Underbara mamma som hjälper och bryr sig.
Som vissa av er vet så har jag så smått börjat lägga in videos från 2004 och framåt, så att man även kan se mitt liv som film. Länk till min Videodagbok finns under katagoridelen och länk till profilen där filmerna finns (och där man kan se videos fortare än de hamnar här efter som jag kan vara lite seg på att ladda upp ibland.
Mina ögon blir suddiga, bokstäverna blir suddiga och om jag råkar kasta en blick på tangentbordet och sedan tittar på skärmen igen så blir allting förvrängt. Jag borde ta det som ett tecken på att jag ska sova, men nej, jag tror jag känner för att äta, eller skriva brev till frugan.
Jag trodde att Den Obehagliga Känslan hade försvunnit för gott, men när jag nyss reste mig ur soffan så kom den tillbaka med full kraft. Det är inte vanlig yrsel och det är inte pilleryrsel, nej, det här är något annat. För att försöka beskriva så känns det som om kroppen går runt men huvudet sover. Dr Håkan sa att det låter som utsättningsbesvär (avtändningen) av Fluoxetinet och sa att jag kunde prova att ta Fluoxetin ungefär varannan dag, men det känns som att dra ut på lidandet, så då mår jag hellre såhär konstigt ett tag. Även om det är obehagligt.
Förutom obehagskänslor i kroppen så har jag den där klumpen i magen som tillslut kommer att explodera och göra så att jag mår illa vid vartenda andetag, och det enda som hjälper då är att skära skära skära. Så det är bara att vänta tills NCIS är slut, finns ändå ingenting att göra då.
Och av det jag nyss skrev så slog mig tanken "Kan det ibland vara så att jag skär mig mest för att ha något att göra?" Jag tror att det nog kan stämma, någon gång ibland. Oftast så är det skitsaker som gör att jag skär mig, typ att photoshop inte gör som jag vill. Men det kan också bero på andra människor, utan att de gjort något annat än att råka nämna att de har skurit sig eller att de lagt upp en bild där nya sår finns med. Då känner jag genast att jag måste vara värra, göra mer, djupare, värre. En känsla och tankar som jag inte kan ignorera, det är som om de sitter vid mina öron och säger "du kan bättre, gör det, gör det, gör det!" Jag tror att något sånt kan spela in idag. Det värsta är att jag är rädd att folk ska bli rädda för att berätta, och jag vill inte att det ska vara så. Jag vill finnas där, försöka hjälpa.
Den senaste veckan har jag inte orkat bry mig om hygien, förutom att jag tvättar händerna när jag varit på toa. Har inte duschat, inte orkat bry mig om att hitta kläder som inte luktar svett, inte ens tittat på mitt smink. Idag är den enda dagen jag har orkat försöka fixa håret.
Jag börjar bli folkrädd igen (eller har jag varit det hela tiden?) och vill helst sitta hemma, gömd bakom persienner, upphängda svarta sidensängkläder, en datorskärm och en tv. Om någon undrar om jag vill träffas så låter jag antingen bli att svara eller så svarar jag svävande. Jag känner mig så jävla elak, och blir arg på mig själv. Såhär var jag inte för 4 år sedan, för även om jag mådde skit så träffade jag vänner hela tiden. Nu håller jag mig till Martin och pratar bara med honom och mamma i telefon. Ringer någon annan så vågar jag inte svara. (Eller jo, när okända nummer har ringt så har jag svarat med ett "Vivillintehanågothejdå" och sedan lagt på och småskrattat för mig själv.)
Det känns som att jag borde äta, men så fort jag tänker på mat så tänker jag på mina dallrande lår och min hängande, äckliga mage. Egentligen så borde jag göra ett par hundra situps om dagen, men jag mår alltid så dåligt för att jag inte orkar göra mer än typ 10, så det blir att gå istället. Gå tills jag blir tokig. Påtal om att gå så borde jag gå ut precis nu, men jag vill inte missa NCIS så det får bli efter det, före skärning. (Apropå det, det heter skurit, inte skärt. Tack.)
Det här blev nog lite väl mycket, jag känner för att översminka mig, skära sönder mig och sedan ta kaosbilder, men det blir aldrig bra när man gör det själv.
Den gången när jag gjorde det när bilden togs så var det så otroligt jobbigt att bråka med kameran när jag ville ta bilder ur en annan vinkel än de när man ser att det är man själv som har tagit bilden. Dessutom så skar jag mig för bildernas skull, inte för att jag mådde dåligt, och då blir den inte en lika äkta känsla. (Men tar man när man faktiskt mår dåligt så kommer folk börja tjata om att man är uppmärksamhetssökande, emo, fake och att om man mår dåligt så tänker man inte på att ta foto. Jag har sagt det själv och därför så känns det idiotiskt att göra tvärtemot vad jag själv har sagt.)
Jag känner mig äcklig, ful, skabbig, alla sådana ord du kan komma på. Ibland så känner jag bara för att lägga mig i hett vatten och skära mig, bara för att se vad som händer, om jag kommer förblöda eller om det bara kommer svida så att jag tar upp armarna igen. Jag har ju så dåliga rakblad att det inte blir några ordentliga sår iallafall, måste införskaffa nya och jag funderar på om det kan finnas på panduro, en hobbyaffär borde väl ha sånt? Helst hade jag åkt till ett Clas Ohlsson för där finns både rakblad och skalpell, men närmaste CO ligger i Malmö och den staden framkallar så mycket ångest att det inte ens går att förklara. Men det finns kanske andra sätt. Jag spånar vidare och håller käften för då vet ni inte och kan alltså inte hindra mig.
Jag tittade så smått igenom Sofia Åkermans blogg och hittade "100 onödiga fakta om mig" och tänkte att det här vill jag fylla i. Sedan kom jag på att det har jag ju redan gjort (100-listan under KL!CKET!) så det fick bli en annan lista: 100 bra saker med mig. Vi får se om jag kommer på hundra saker.
1 - Folk säger att jag är bra på att lyssna. 2 - Jag tycker själv att jag är bra på att skriva, när jag väl kommer igång. 3 - Jag är väldigt bra på svenska, och att stava rätt. Det finns väl högst 10 ord som jag är lite osäker på, men då finns google. 4 - Om jag ser någon intressant, t.ex på tv, så är jag väldigt bra på att leta upp personen på sidor som lunarstorm, bilddagboken och personlig blogg. Med andra ord så är jag en relativt bra amatördetektiv. 5 - Jag är skitbra på att baka paj och kladdkaka. 6 - Jag är inte helt tokig på att fotografera. 7 - Jag vet vad jag tycker och tänker, och när jag inte är allt för blyg så står jag på mig med mina åsikter. 8 - Jag har lätt för att hitta vänner, mest på internet. 9 - När jag känner mig snygg så har jag väldigt bra självförtroende och kan strunta i kommentarer som "Jävla häxa, det är inte halloween", ibland vågar jag till och med säga emot. (Jag minns en händelse när jag fortfarande bodde i Halmstad och skulle gå till bussen. Då skrek en kille det jag nyss skrev och jag skrek tillbaka: Varför är du så jävla ful då? 10 - Jag skulle göra nästan vad som helst för mina vänner och min familj.
11 - Jag älskar djur och hatar när de lider. Om jag visste att jag kunde stoppa alla djurförsök och allt djurplågeri så hade jag gjort det. 12 - Jag är rätt bra på att inreda. 13 - Dock så är jag inte lika bra på att hålla det städat, men när jag väl städar så gör jag det grundligt. 14 - Jag har varit mobbad, och när jag har om folk jag känner som råkat ut för samma sak, så gör jag allt för att skälla ut mobbaren/mobbarna, i den mån jag kan. 15 - Jag älskar att läsa, och vill någon gång ha ett stor bibliotek med enbart böcker jag tycker om. 16 - Även om jag ofta mår dåligt, så har jag planer för framtiden. 17 - Jag vill inte dö längre, och det är tack vare Martin. 18 - Jag har en jättefin näsa. 19 - 20 -
Alltså, den här tjejen, jag är avundsjuk på hennes röst, WOW är det enda som kan beskriva. Zara Larsson heter hon, 10 år (efter vad jag har fattat det) och hon har den här rösten. JÄVLAR I EN LÅDA .
(Dock så kan jag inte hitta när hon sjöng idag, klickar man på att se henne sjunga igen på Talangs hemsida så kommer bara en magiker fram. Illa.)
Det här med att sitta och titta på Sonata Arcticavideos (live in Tokyo, dvdn For the sake of revenge) och få tårar i ögonen, och det slår mig att jag nog till och med älskar dem mer än Evanescence (och ni som känner mig vet att då är det riktigt mycket). Det känns som om jag hade kunnat göra ungefär vad som helst för att få ha stått längst fram på den där konserten.
Om någon snäll själ vill köpa den här dvdn till mig så hade jag blivit ytterst lycklig. Jag vill verkligen ha den, även om den kommer göra ont att se, då jag kommer att bli förbannad på mig själv för att jag inte var där (att jag aldrig hade kunnat vara där är en annan sak som vi inte behöver diskutera).
Köp For the sake of revenge till mig här och ni får en puss.
Kategori: 
Pelle Svanslösjulkalendern
Det går framåt med babysteps mellan mig och pappa. Det började med tjaffs, men det slutade med att vi pratade om hur svårt det var när jag var liten, vem jag skulle ty mig till, vem jag skulle sova hos, för sov jag hos den ena så då kändes det som om jag svek den andra. 
Förresten, om någon av er är instresserad så är det såhär jag ser ut nu för tiden. Poparen inom mig har vågat sig fram igen, och blir min stil en blandning av gothmetalvaddetnuärminstilkallas och popen. Jag går inte runt i converse varje gång jag är in den ultimata poparen, men stjärnorna sitter där de ska, för att visa var jag står, nämnligen hos Broder Daniel. Utan dem hade jag inte levt idag, och eftersom detta var slutet på en era, då Broder Daniel hade bestämt sig för att bryta för länge sen så avslutar jag med Henrik Berggrens "Farväl mina barn".
Skitkul att jag får ögoninflammation en gång till, på andra ögat. Förra gången så såg jag ut som på bilden till vänster (tagen 2 juni). Jag kunde inte ens öppna ögat, hade panik och drog med mig Martin till akuten där en dryg sköterska säger "skölj med varmt vatten, blir det inte bättre så kom tillbaka på torsdagmorgon". När jag frågade om jag kunde använda koksalt så kom ett snabbt nej, och det tycker jag var sjuk konstigt. Borde det inte vara bättre med koksalt eftersom det är rent?
Idag fick jag hem en efterlängtad bok, nämnligen Sid Vicious: Rock ‘n’ roll star av Malcolm Butt (ja, jag skrattade åt hans efternamn). Den handlar helt enkelt om Sid’s liv och är dessutom på engelska så nu får jag träna. Tur att vi har en svensk-engelsk ordbok, för ibland fattar jag helt enkelt inte vad de menar.
Det här blev nog lite väl mycket, jag känner för att översminka mig, skära sönder mig och sedan ta kaosbilder, men det blir aldrig bra när man gör det själv.
.
Det här med att sitta och titta på Sonata Arcticavideos (live in Tokyo, dvdn For the sake of revenge) och få tårar i ögonen, och det slår mig att jag nog till och med älskar dem mer än Evanescence (och ni som känner mig vet att då är det riktigt mycket). Det känns som om jag hade kunnat göra ungefär vad som helst för att få ha stått längst fram på den där konserten.