Jag satt vid Martins dator och kom inte ihåg lösenordet hit. Men på min dator så har jag ju så att jag kommer direkt till dashboarden, det är najs.

Pappersdagboken blev det:
25 Se Torsdag 25 September, kl 17.25 ~ Sängen
"Jag kör på tedieten: Blue Fruit, en skvätt (ca 1 cm) mjölk och 2 sockerbitar

Jag tror att det var
54.1 kg
20.3 - 19 till 25 är normalvikt

Snart är jag nere på 40delen.

17.57 ~ Samma ställe
Förreste, igår handlade jag för 1500 kr.
Sen tappade jag kortet, jävligt klantigt.

Jag har bestämt mig för att försöka börja skolan här. Var för gammal för Spyken så nu söker jag till LBS (det fanns här!)
Sista försöket blir Vipeholm, sen för jag söka till Komvux för jag tror inte att Katedralskolan har media. Jag håller tummarna för LBS, mamma sa att det kan bli lättare, i och med att det är friskola. Jag tror att Tifa var 19 när hon började. Jag får fråga.

Anledningen till att jag ska börja här är för att jag vill slippa vara så ensam.

Det blir att byta till Draven: (jag kan inte lägga in min sign)
Har dock inte funderat på h ännu.

Ska träffa pappa imorgon.
Micke (Fias man, Jonas och Sofies pappa) ska på cancerkontroll och pappa ska följa med som stöd här i Lund. Sjukt läskigt."

Jag känner mig så jävla dum i huvudet, jobbig och onödig. Just nu så saknar jag Halmstad så att jag kunde gråta.

(Nu kommer jag skriva en lång och jobbig text. Det hade ju varit roligt om iallafall någon orkade läsa igenom den. Men annars så kan ni ju skita i det.)

Det känns som om jag inte är någon längre, det finns ingenstans som är "hit tillhör jag". Halmstad är inte min stad, Lund är inte min stad, och jag vill nästan inte åka till Halmstad längre. Det känns så hemskt att inte ens veta vilka som är vänner och vilka som hatar varandra längre. När jag väl träffar folk i Halmstad så vågar jag inte ens föreslå om vi ska träffa den eller den, eftersom jag inte vet om den jag är med för tillfället tycker om den jag vill förslå. Jag saknar parken, den gamla tiden, B&Btiden allra mest. Jag skulle ge ungefär allt för att gå tillbaka till 2004, B&B, psyket, minnena av att gå till BUPskolan i höst/vinterväder med I must be dreaming spelandes i cdfreestylen. Ångest framkallas bara jag tänker på den här tiden, det gör så fruktansvärt ont. Och när jag dessutom kommer in på psyk så blir det ännu värre, för aldrig att jag kommer ha rum nummer 6 igen, aldrig att jag kommer fika kvällsfika och titta på något dåligt program på 1:an, 2:an eller 4:an. Jag kommer aldrig mer att bl inlagd på BUP och jag hatar min ålder, vill utplåna den, jag vill vara 14, 15 för alltid. Varför måste tiden fortsätta framåt, varför måste den vara en sån jävla envis fitta?
Nu har jag den iskalla klumpen i magen.

Dessutom så är det bråk med pappa, igen. Jag vågade tro att vi skulle hitta tillbaka när vi smsade, prata om Moas födelsedag och att jag skulle bränna ner allt med Moa och dem, och ge.
Men det har gått åt helvete det med, för redan dagen efter så kom det på nytt kommentarer på min blogg, och inte ens bloggen känns som en fristad längre. Vad fan gör man om man inte ens vågar logga in på sin egen blogg? Jag skrev ett långt och förbannat mail till pappa angående kommentarerna men det hela spårade ur och allting jag någonsin varit förbannad över, men tryckt undan, kom upp till ytan, och hade det varit face to face så hade jag vrålat i säkert 10 minuter. Jag är så jävla arg, men ändå så liten och svag, Rakbladen ligger nära till hans, 10 nya rakhyvlar med sylvassa blad som bara väntar på att få skapa stora sår som behöver sys. Det lockar mer och mer hela tiden, och jag tänker bara "varför inte?", för varför skulle jag inte skära? Det finns ingen anledning till att inte göra det, men däremot hur mycket som helst som talar för skärning. Sorg över en försvunnen tid, ilska och ledsamhet över en pappa som inte förstår, känslan av att vara usel, utbytt, onödig, ovärdig ett liv.
Kedjerökning och mina tankar exploderar av minnen av mina sydda sår, fettklumparna, blodet, akuten, BUP. Ondast gör minnena av BUP. Förstår de inte att jag inte är vuxen i sinnet? Det finns inget vuxet med mig.
Jag blir arg för minsta småsak, har ingen som helst hand med pengar, jag vill vara liten, vill skyddas ifrån mig själv. Men vem ska skydda mig?

Jag hatar att det alltid måste vara jag som tar kontakt med läkaren när jag vill dö. Att det aldrig är någon annan som blir orolig. Jag klarar inte av ansvaret, varför kan ingen bara ringa det där samtalet? Jag vill ligga på golvet i en liten boll, under sängen, och gömma mig ifrån mina monster. Hålla för ögonen, för ser inte jag dem så ser inte de mig eller hur? Men hur håller man för sitt huvud, hur kan man hålla händerna för bilderna som exploderar på näthinnan? Hur håller man händer för monster?

Yrseln börjar ta tag i mig, jag vet att det är medicinen, men jag kan inte låta bli att oroa mig, är det Den Obehaglig Känslan som kastat sig över mig igen? Utsättningssymptom för Fluoxetinet säger läkaren. Fluoxetinet som jag ätit i 4½ år, Fluoxetinet som jag började med då jag först hade kontakt med överläkare Håkan Jarbin, Fluoxetinet som jag först fick i tablettform, en tablett som smälte så fort den nuddade tungan, den äckliga smaken som spred sig samtidigt som man hällde i sig te så fort man kunde. Fluoxetinet som jag fick i en liten plastburk med lock (har jag inte en sån sparad?)

Det känns som om texten börjar spåra ur, men orden fortsätter falla ner som stenar faller ifrån ett berg vid ett ras. Jag funderar på om jag ska ta ett par Sobril, kan jag äntligen få lugn i min oroliga själ då? Eller blir det bara en verklighetsflykt, som inte får bort monstren utan bara virar in dem i bomull för en kort stund. Jag vet inte, jag vet bara att jag någon gång vill kunna existera utan monstren. (Eller vill jag det egentligen? Sedan jag blev sjuk, har jag någonsin velat tillbaka till det folk kallar frisk?)

Ni förstår inte min verklighet och jag förstår inte er. Men jag vet att jag aldrig vill leva i det ni kallar verklighet, för det var inte menat för mig. Jag gjordes inte för den här världen. Som Manson säger; Heaven wasn’t made for me.
Jag kommer aldrig passa in i er perfekta värld. Ni finns i en glaskupa, en sådan man vänder upp och ner och då kommer vintern. Men den halkar ur mitt grepp och krossas mot marken. Jag kommer aldrig kunna leva i er verklighet eftersom den gång på gång krossas. Så jag kapslar in mig i min egen, kryper ihop i fosterställning för att slippa monstrens skrik, men inget hjälper. Deras ord tar sig in, under huden, och rakt mot min själ med vassa rakblad, och inga plåster kommer åt.
Söndertrasad ligger jag fortfarande i fosterställning, i ett löjligt försök att skydda mig själv för det som ändå inte går att skyddas ifrån?

Jag kan inte sluta skriva, vill så gärna kunna förklara, men ni kommer aldrig förstå.
Gång på gång försöker jag hitta det där ordet, det som ger er en Aha-upplevelse, så att ni för en gångs skull kan förstå min verklighet. Men jag tror inte att detta ord ännu är uppfunnet.

Snurr i skallen, är det Den Obehagliga Känslan som kommer och gör sig påmind? Känslan som jag har haft i vad kan det vara, två veckor? Jag hänger inte med längre, gömmer mig bakom datorn, vågar inte prata med någon, vågar inte träffa någon, vågar inte leva.
För vad finns det för liv där ute? Vad finns det som kan hjälpa mig bättre än rakbladen, mina vänner som funnits i 5 år.

Jag är inte beredd att lämna sjukdomen. Jag är inte beredd att bli en kopia av er.

As you can see, when you look at me, I’m pieces of what I used to be

Illamående, jagkommerspyjagkommerspyjagkommerspy. (Allting x3).

Jag har blivit nyponsoppsaddict. Alldeles för mycket socker som trycks i min kropp och jag känner mig äcklig. Hur mycket jag än tänker att jag ska träna så blir det inte av. "Jag gör det om en stund, gör det senare." Det är inte konstigt att jag är ett fläskberg.

Jag vill kunna kräkas men det kommer aldrig hända, för jag skär hellre av armen (ungefär) än att spy. Sist jag spydde var vid överdosen. Ett band som repade på B&B, huvudvärk och när inte ett piller hjälpte tog jag två, tre, fyra, tjugofem. Bea fick ringa ambulansen, tror det var samma som hämtat mig ett par gånger när jag försökt hoppa ifrån en bro. Kräksirap, jag spydde i en papperskorg, hulkade och allting bara flög ur mig. 25 stycken ipren (400mg) och var det 10 gram det var? De frågade om de behövde magpumpa eller om jag ville spy frivilligt. Jag valde kräksirap. Kemiskt kol och det smakade som vatten med sand i. Tog lite i taget, till slut så kom en del av det upp igen och jag blev svart över munnen och över hela sjukhusskjortan. Tar jag fler överdoser så blir det så att jag är avsvimmad så att jag kan magpumpas utan att märka det. Jag fick ligga kvar på MAVA och läste tidningar tills tidig morgon. Orkade inte ta 300eller400 mg Seroquel som var uppdelad i piller på 5eller10 mg.

Jag minns att Eva kom så fort hon kunde på morgonen, hur hon grät och sa att jag aldrig mer fick göra så. En sjukhusskjorta, elektroder över bröstet och en sån där man har som kläms fast på fingret. Vi satte oss mot väggen utanför akuten, rökte och jag frös.

Jag har tagit överdoser efter det, men det var inget allvarligt som behövde kräkas upp. 30 Theralen vid två tillfällen, men eftersom det var hela min dagsdos (vid behov 10x5 mg tre gånger om dagen) så behövdes det inget sjukhus.

Jag har massor av dumheter i olika former, nya som skär djupa behövasyssår. Kommer det bli så, kommer det behövas? Martin säger åt mig att vara försiktig, men om jag inte vill? Om jag vill ha stora sår som täcker armar och ben?

Jag undrar om pappa vet att hans lillasyster har tagit en ganska stor överdos en gång.

Varje gång jag läser orden "jag är inlagd" så känns det som om någon har sparkat mig i magen, och jag inser nu, att jag aldrig kommer vara på BUP’s balkong och röka, aldrig kommer ha mitt rum nr 6, jag kommer aldrig sitta i köket, aldrig ha kvällsfika, aldrig pussla deras jävla pussel där bitar fattas.
Jag kommer aldrig mer att hamna på BUP i Halmstad, eller på barnpsyk överhuvudtaget. Och det skrämmer mig. Jag har kvar min läkare på BUP men han sa det slutgiltiga till mamma i telefon:
Jessica kommer aldrig mer att bli inlagd på BUP.

Jag är rädd, och förbannad, förbannad på att jag har fyllt 18, jag hatar att jag tydligen ska vara vuxen. Varför kunde jag inte vara 14, 15, 16 för alltid? Varför måste jag växa upp, till krav om pengar?

Det känns som om jag ska kräkas och jag vet inte om det här kommer leda till rakbladssex, det känns som den formens illamående, det sticker i magen. Mina rakblad är dåliga, men på benen finns det fortfarande plats. Jag måste bege mig ut till Ica och köpa rakhyvlar, och jag orkar helt enkelt inte bry mig om era kommentarer om att jag borde vara glad åt allt jag har, att jag är löjlig, att jag inte får, bla bla bla. Ni förstår helt enkelt inte, för det är rakblad eller döden, det finns inget mellanting, det finns inga gråskalor, det finns inget fortsätta-må-dåligt-men-inte-skära-sig. Men det förstår ni inte, det kommer ni aldrig göra. Ni som skär, eller har skurit, er förstår eller kan förstå för att ni minns hur det var. Men ni andra har ingen jävla aning om det, ni har ingen aning om hur det känns när varje andetag vänder ens mage upp och ner, och man vet att det enda som hjälper är att skära.
En dålig liknelse är när man känner hunger och vet att det enda som hjälper är att äta.
Men det förklarar inte.

Bang bang, nu går jag och smutsar ner golvet i det nystädade badrummet.

Jag kopierar ju som sagt över gamla dagboksinlägg, och nu när jag läser igenom dem så upptäcker jag kodspråk och meningar, saker jag borde minnas. Men det är det som skrämmer mig: jag minns inte. Jag vet inte om det är mitt minne som är dåligt men jag tror att det är alla mina mediciner.
Om jag inte hade börjat med dem, hade jag kommit ihåg alla dessa händelser då? Ett exempel är det här, som jag skrev den 21/4 2004:
== 17:02 =================

just ja. det var ju avslutning på bup-skolan idag. det var mysigt, jag fick träffa simone och tove igen fast felicia, den taskiga ungen, har fått halsfluss och är hemma. dumma hon! fast stackarn om hon är sjuk på julafton.
iallafall, vi fick presenter och så och alla (utom jag) tjatade på tove om att hon skulle smaka morotskakan osv osv. snälla nån. hon är anorektiker och äter knappt knäckebröd, varför skulle hon då vilja ha morotskaka? jag förstod henne men dom bara tjatade. btw så åt jag inte heller och då glodde dom och nästan hoppade på mig som in i helvete (men förlåt så himla mycket då, för att jag inte tycker om morotskaka)

Jag minns inte det här, och jag blir rädd, för det känns som om någon har varit inne i mitt huvud och raderat saker. Varför minns jag inte? Vem har stulit mina minnen?

Idag har jag känt mig obehagligt konstig hela datorn. Som om huvudet har sovit men kroppen rört på sig. Alla rörelser har gjort mig utmattad. Att det skulle kunna bero på medicinen kan jag mycket väl tro (jag glömde ta den på morgonen) men på ett sätt inte, för redan när jag vaknade så kändes hela världen konstig, jag började undra om det var någo som tryckt på en slow motionknapp. Nej, fy tusan vilken obehaglig känsla, och den kommer säkert sitta i hur länge som helst. (Så känner det som iallafall.)

Enida har skickat ett långt svar (som skickades två gånger) angående inlägget De gamla dagboksinläggen och jag tänkte att jag skulle försöka läsa igenom båda två, för att se om det blev kopierat eller om något litet har ändrats. Ibland skickar folk kommentarer där i stort sett allt är rätt, förutom typ en mening.

Jag har dumklumpen i magen och jag hatar den, eftersom jag vet vad den oftast leder till.
Men nu ska jag försöka läsa, vet inte ens om jag kommer svara eftersom mina ord alltid verkar fly ifrån mig när jag vill skriva/svara på något viktigt. Ibland hatar jag dem. (Och det känns som om jag kommer behöva en hink.)

Den senaste veckan har varit kaotiskt och ingen lagad tand blev det heller. Egentligen så orkar jag inte dra det igen, på det sättet så känns det lättare att prata, för då så går det fortare att förklara, även om jag snurrar in mig i orden tills jag sitter fast och inte vet hur jag ska komma loss.

I Måndagskväll åkte jag till Halmstad, för att på Tisdagen gå till tandläkaren. Anledningen till att jag åkte i Måndags var för att slippa gå upp tidigt och stressa på Tisdagen. Redan innan jag hoppade på tåget så kände jag att något var annorlunda, jag hade obehagspirr i magen, vilket jag också nämnde för Martin, men jag kunde inte reda ut varför jag hade detta pirr.

Själva tågresan gick bra, jag satt och läste Traci Lords självbiografi Nattens barn, och framme i Halmstad var det snö. Mamma hade gjort soppa och jag hade nya gardiner. Hade även med mig Vem ska trösta Knyttet-planschen som Martin snodde åt mig på Jättekul för att hänga upp, för den får inte plats här hemma. Jag började att fixa på väggarna, tog paus för att äta och se på tv, tåg min medicin men lyckades naturligtvis inte somna, precis som de senaste dagarna. Jag har somnat tidigast vid 5 på morgonen. Jag satt uppe hela natten, och minns att jag var snurrig av min Imovane, osten flörtade med skinkmackan och allting var väldigt snurrigt, men roligt på något sätt. Tidigt på morgonen, vid 5 - 6 så bestämde jag mig för att skära och skulle gå till medicinskåpet för att hämta bandage. Mamma vaknade och jag låtsades at jag skulle ta huvudvärkstabletter men sa sedan att jag förresten inte behövde.
Jag skar på höger ben, bland annat ett par ord: Äckel, usel x2 och värdelös. Ni må tycka annorlunda, men i mitt huvud så stämmer detta. Jag visade inget för mamma och hon gick iväg till jobbet. När lillebror vaknat ett par timmar senare och gick ut så gick jag in i badrummet, tog två rakhyvlar ur låtsaspappas necessär och pillade ut rakbladen. Jag skar, 4 som hade funkat att laga med tejp, en som behövde sys.
Mamma kom hem vid elva, jag hade låst dörren och hon bad mig öppna varpå jag svarade att hon skulle bli arg. Hon skickade iväg Jesper för att köpa cola och jag öppnade. Två enorma blodpölar på golvet, mamma torkade, jag satt med handdukar snurrade runt armarna och stirrade rakt fram. Mamma ringde låtsaspappa, han kom hem och vi kom så småningom iväg till akuten, där jag fick visa såren och berättade att tejpar de så kommer jag bara ta loss tejpen. Sjuksköterskan skulle springa iväg för att leta efter någon som kunde sy, men de hade såklart fått in en trafikskada och jag hade fått vänta i flera timmar. De lyckades fixa en tid åt mig på vårdcentralen men att bli sydd där är precis samma sak, för mig, som att bli inlagd på 27:an. Då kan jag lika gärna slippa. Vi åkte hem igen, jag låg och grät i sängen och somnade visst. Vid 15 hade vi tid på vårdcentralen men mamma fick inte liv i mig så det blev inte av. När jag väl vaknade så tejpade hon det största såret (om vi inte gjorde det innan) och det blev bestämt att jag skulle åka hem 18.36 med Intercitytåg. Låtsaspappa var snäll och köpte med sig pasta ifrån pastavagnen, och vi begav oss sedan till stationen.
Tåget var självklart försenat till 18.54, men jag kom på det till sist, och jag säger bara WOW. De må ha varit gammalt på utsidan men fy tusan vilken lyx på insidan. Det var säkert 1 - 2 meter mellan mitt säte och det mittemot, ingen trängselpanik och sjukt mycket lyxigare än x2000. Det blev en lugn tågresa, med läsning och en macka som jag köpte i "kiosken" som var i samma vagn som den jag hade plats.

Martin mötte mig på centralen i Lund och jag mådde genast bättre. Vi gick till Malmborgs för att köpa cola och då kom paniken och ångesten tillbaka. När vi gått ut och till busshållsplatsen så började jag gråta för att allting var så jobbigt.

Men vi kom hem och det var så otroligt skönt att vara hemma. Vi gosade ner oss i sängen, jag fick en extra Imovane och blev snurrmysig och fnissig i huvudet. Mitt i natten så gjorde jag mat till tåttorna, men jag fick iallafall sova ett tag, även om jag skar mig.

Det känns som om allt det här blev jävligt snurrigt, men jag orkar inte läsa igenom, rätta till meningar och sånt. Nu vet vi vad som har hänt de senaste dagarna, och jag har ingen ork, jag vill bara skära sönder mig. Håkan ska öka min Lyrica men vägrar ge mig lugnande vid behov eftersom detta tydligen är oro och inte ångest, eller tvärtom.
Det som varit bra de här dagarna är att det "hemliga" paketet jag fick var mina journaler, och det är en intressant läsning, med väldigt mycket felskrivningar (det är pinsamt).

Jag är hungrig och varm, jag borde göra makaroner men orkar inte. Vill någon ge mig mat?

(Just keep it inside, and learn how to hide your feelings.)
Fly high and proud.
(And if you should fall, remember you almost had it all)

Kaos i mitt huvud, kaos i själen. Jag går tillbaka till i början, skära på höger, bränna på vänster. Det blir en trygghet, och kicken som man får efter att ha skurit är värd allt jävla slabb med blod. Energin kommer tillbaka, man blir glad och vill hoppa runt och springa. Tänk att en liten metallbit med hål i kan göra att man mår sådär.

(Men jag önskar att jag fortfarande kunde göra djupa, breda. För det behövs nya rakblad, och mod. Ett mod som verkar ha lämnat mig. Eller är det så att det inte behövs mod utan dödslängtan? Och att dödslängtan har hittat till någon annan tack vare Martin? Jag vill tro på det sista, för Martin, du är min superhjälte, det vet du eller hur? Det är tack vare dig som jag inte är inlåst på en sluten psykiatrisk avdelning. Det är tack vare dig som jag lever.)

Det är typiskt mig, så jävla typiskt mig, att vilja skära mig för en sån sak som att msn och Bejeweled inte funkar i min mobil. Så jävla typiskt mig, alltid ska det vara något som krånglar. Det förvånar mig att jag inte sitter inne på toaletten med ett rakblad tryckt mot armen, men det är väl för att Martin ska slippa se, och för att jag inte vill att mina rakblad ska bli inlåsta (inte för att det hade spelat någon större roll, de är så jävla dåliga iallafall). Jag vet inte om det är att jag har sovit dåligt, men det känns som om allting bara stänger in mig i ett kompakt mörker. Ett kallt, vått sådant, där allt som finns att göra är att rulla ihop sig till en boll och fundera över hur man snabbast kan ta livet av sig.

Jag orkar inte, jag ler och låtsas glad även om det innerst inne känns som full storm, och jag väntar bara på att en våg ska slå mig i huvudet så att jag slipper låtsas längre.

Jag är patetisk. Jag skriver ett inlägg i stil med det förra, och tittar sedan flera gånger om det kommit någon ny kommentar. Som om någon helt plötsligt skulle skriva "hej, jag är ifrån lund, jag behöver en olyckssyster", och sen skulle allt bli underbart. Varför kan man inte bara inse att sånt är till för alla andra?

Hälsokontroll idag.
Inget roligt.
Har gått ner från 47 till 45 på en vecka ung.
Slutat äta.
Vill inte till skolan.
Gråter.
Alla säger att det bara är tonårsdepression.
Det går över.
Men dem har fel.
Det går inte över.
Det kommer det aldrig att göra.

Får kanske anorexia.
Nicole, Malin, Lina och skolsystern säger att det finns risk.
Anorexia Nervosa tror jag det heter egentligen.
Hmm.
A-n-o-r-e-x-i-a. Säger det för mig själv.
Riktigt suger in ordet.
Ano-rex-ia.
Vem kom på ordet anorexia?
Egentligen.

Jag kan inte förstå det, hon är borta, död. Jag skulle bara gå på toa och hittade henne liggandes på golvet, kall och stel. Jag rusade in i sovrummet igen och väckte Martin. Förstår inte det här, knappt 2 år var hon, vad hände? Har gråtit och snytit mig så att det började blöda, men jag skulle gladeligen blöda i näsan om Arri kom tillbaka. Jag förstår inte hur hon bara kunde dö, poff pang, knallfall. Jag förstår inte, vill inte förstå, inbillar mig att det är en otäck dröm som jag kommer vakna ifrån.
Jag vet inte hur Martin mår, det känns som om han försöker vara stark för min skull, men jag vet att inuti så skriker han av sorg.
Jag har gått runt och plockat hela natten, har varit vaken, och naturligtvis kommer tankarna; Tänk om jag hade öppnat dörren och sagt hej, tänk om jag hade kunnat vara där när hon försvann.
Älskade vackra iller, du har lämnat ett stort tomrum efter dig. Kom tillbaka.

03.00
Jag har tagit mina piller, jag är halvsnurrig i huvudet, men går jag och lägger mig? Nej, istället så vräker jag i mig mat = ångest och jag vill träna men jag vet inte hurvadnär, för ut vågar jag inte gå, och det är ju i stort sett det enda jag kan tänka mig att göra.
(Det snurrar och mina fingrar slinter, ögonen ser i kors och magen växer som en gigantisk ballong. Varför kan jag inte lära mig att spy? Allt är den här jävla Seroquelens fel, utan den hade jag inte gått upp så mycket i vikt. Tack och lov att vi ska trappa ner på den, då kanske jag lyckas gå ner i vikt.)

Jag och Martin fixade dosetten idag, och där hamnade även tre Imovane/Zopiklon som jag har fått utskriva igen, vid behov. Men just nu hade jag helst haft något piller som gjorde att allt fett bara rann av mig, då hade jag varit lycklig.

Jag behöver köpa nya rakblad, och jag skiter i om någon blir förbannad/ledsen/besviken, för ni vet inte hur det är att se andra människors nya, breda sår, och önska att det var ens egen arm.
(Dessutom så behöver jag vassare rakblad, för de gamla funkar knappt längre, antagligen p.g.a all ärrvävnad. Rövrakblad, eller något.)

Förresten: Det är min blogg, jag skriver precis vad jag vill. Nu ska jag gå ett par varv i lägenheten. Inte för att det kommer att hjälpa, men man kan ju låtsas. FETTO. Nej, jag är inte snygg, nej, jag är inte perfekt, nej, jag är inte smal. Så håll käften.

Jag saknar världen som den var, innan, när jag fortfarande kunde skratta mitt i kaoset. När jag på något sätt mådde bättre, även om jag skadade mig i princip varje dag, vrålade på stan, försökte hoppa ifrån broar och fick åka både gul och blåvit tut-tut-bil. Då fick jag iallafall ur mig allting, då hade jag Eva som fanns där, som tog sig till sjukhuset trots alla kilometer, som kramade mig och sa ”lilla tjejen” på sitt alldeles egna vis. Eva, som ingav trygghet och som var den första jag vågade lita på, i skolan. Den första som inte hånade mig och mumlade kommentarer, knuffades, bidrog till allt kaos. Nu ligger det och trycker och vill inte komma ut, för nu är jag rädd för vad folk ska tycka om mig. Innan gav jag blanka fan i det, de fick helt enkelt acceptera eller dra. Nu sitter jag och nästan biter på naglarna, väntar bara på att ännu en människa ska skriva ett gästboksinlägg där hon inte tycker att vår vänskap funkar, att jag trycker ner (utan att jag ens vet om det), att jag är naiv, att jag får henne att må dåligt. Att jag är världens sämsta kompis, om jag ens är en kompis.

Hur kommer det sig att vissa har vänner för alltid, och andra bara till låns. Jag sitter och väntar på att de ska ringa och kräva tillbaka er och samtidigt låta mig böta i form av skärsår och ciggmärken. Jag vill kunna hjälpa, jag vill kunna finnas där, jag vill visa att jag bryr mig men när ni skriver att allting är skit så är det som om orken sugs ut ur mig och jag vill helst stänga av datorn tills allt har "gått över", för jag orkar inte med det, samtidigt som allt jag vill är att hjälpa. Om jag kunde trolla så skulle jag göra det. Jag vill hjälpa men jag vet inte vad jag ska göra när ni skriver att ni ska gå och hänga er, gå och skada er. Det finns ingenting jag
kan göra och hjälplösheten måste vara en av de värsta känslorna någonsin. Vet att någon mår otroligt dåligt men inte kunna hjälpa, för att det är för långt hem till personen. Flera km, mil.

Jag borde ju veta vad man ska säga, vad jag hade velat höra, men det är totalt tomt och ekot är det enda som håller sig kvar; "Usel usel usel usel". En usel, dålig vän. En utbytbar. Någon man ångrar att man släppte in i sitt liv för att hon är allt för dålig, dum idiotisk för att kunna tillföra ens liv något vackert.

DÅLIG. USEL. VÄRDELÖS.
UTBYTBAR. ÄCKLIG. FET.

Äh, åt helvete med allt eller någonting. Jag önskar att jag har nya sylvassa rakblad och inte en massa gamla, dåliga. De gör mig frustrerad, för att jag bara får små rispor. Jag vill ha köttslamsor, blod i mängder. Svimma och försvinna bort en stund, så att ni förstår att jag under ytan inte är sådär glad som jag får det att verka. Instabil som ett korthus i storm.

Och jag kan inte ens gråta längre. Min kropp har slutit sig som en mussla, men ni ser inte.

Borta.

Jag blir avundsjuk, ledsen, ibland när jag tittar på folk bilddagböcker eller helgon. De har så egenvalda familjer, vänner som står dem närmare än de står sig själva. Det känns som att jag har fått de med utgångsdatum. Jag får ha dem ett tag och sedan tar det ett abrupt slut, pangpoffhejdå.
Är det någon slags dom jag har fått hängande över mig? Att jag bara har folk till låns? Att jag är dömd till att vara ensam?

Pangpoffhejdå Jessica, hoppa framför tåget.
(Magen säger mat, hjärnan säger håll käften.)

15:02
Jag mår rätt åt helvete nu. Vägde mig nyss. 58 jävla kg. JAG ÄR FET. Såhär mycket har jag aldrig någonsin vägt, och nu blir det jag som börjar gå promenad varje jävla dag. Jag SKA ner till 45 kg, då är jag nöjd. Jag vägrar att väga nästan 60 kg, 45 kg eller död, så är det bara.

01:17
Jag känner mig som en oönskad skitgrej, någon billig glasfigur som kastas i golvet. Jag hade klättrat en bit på den oerhört långa stegen upp mot ljuset, men pappa välter den, stampar på mina fingrar, så att jag trillar ner på botten igen.

I Lördags satt jag så smått och slöläste det bifogade till mitt csn-kort och såg att det måste aktiveras. "Lika bra att ha det gjort" tänkte jag och klickade runt, fixade och skulle sedan in på mailen och hitta aktiveringsmailet. Jag har blivit dåligt på att kolla min mail den senaste tiden och där fanns en del, men det som fångade min uppmärksamhet var ett med rubriken "Suck .." och såg sedan avsändaren. Pappa.
Mailet var väl ungefär det vanliga, jag har gjort si och så fel, saker har hänt si och så, istället för så och si. Jag är den stora dumma och pappa är ett offer.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva, för läser han det här så kommer han väl ändå att vända och vrida på det tills han hittar något som passar att gräla om. Något som han förstorar upp när jag inte ens har tänkt på det.

När jag hade läst klart mailet så fick Martin så och hålla om mig en lång stund. Han var alldeles skakig i benen men stod ändå kvar. Han gav mig Lucifer och kramade mig medan jag letade efter sorglig musik. (För jag vill kunna gråta, men det verkar som om min kropp har glömt hur man gör. Jag är trött på att spärra upp ögonen, stirra in i lampan, försöka få rök i ögonen för att de ska tåras. Jag önskar att jag kunde gråta.)
Jag hittade ingen musik att gråta till och kände mest för att rusa iväg in i badrummet och skära skära skära. Men jag gjort det inte (och det är jag inte stolt över, eftersom det är fel i min värld), jag satt helt enkelt kvar och vrålade ut min ilska för Johanna, som nog förstår det här allra bäst. Tack sötnos, för att du finns.

I Lördags vågade jag mig även ut för första gången på.. Jävligt länge. Jag vet inte hur länge jag sminkade mig, försökte täcka över ett dumt munsår, försökte andas lugnt för att inte skaka så att eyelinern blir crap. Det gick bra att åka in till stan, men jag höll mig nära Martin och var rätt för att någon skulle komma och slita tag i mig, eller något sånt. Först gick vi till restaurangen/baren/puben/whatever. Det luktade god mat men där fanns för mycket fulla människor, och jag klarar inte av det när jag själv är spiknykter och dessutom panikslagen. Så vi gick snabbt därifrån, över gatan till matsidan. Vi kikade lite på pizzerian vi ätit på innan men jag var inte särskilt sugen på pizza (förlåt Martin) så vi letade efter god mat på ett annat ställe. Vi hittade en meny med relativt lyxig mat och bestämde oss för den. Uppför en trappa till andra våningen, och vi tvärstannade, för restauangen vi hittat såg så oerhört .. snobbig ut. Men vi vågade äta där ändå och de hade världens godaste klyftpotatis. De hade precis öppnat också, och Martin lovade att vi ska gå dit till jul (jag är säker på att där är ännu finare på julen.) Och sen kom vi hem och jag läste det mindre trevliga mailet ifrån pappa.

15:37
Bang bang, my baby shot me down.

Gör jag fel i att tänka lite på hur jag själv mår, på vad jag orkar? Borde jag bli som förut, och låtsas att allt är bra, strunta i vad jag orkar och hela tiden göra det andra vill? Det var ju just därför jag ville ifrån Halmstad, för att jag har så svårt att säga nej, för att jag alltid kände mig usel om jag tänkte på vad jag ville istället för vad alla andra ville.

Förlåt, men just idag vill jag bara sitta här, lyssna på musik, kanske läsa Sagan om Isfolket, och slippa känna mig dålig för att jag vill sitta hemma och mysa, för att jag inte vill gå ut när det spöregnar och blåser halvstorm.

Förlåt för att jag har hamnat i en svacka och behöver tänka lite på själv.

23:52

Skrivet den 28 December 2005 med titeln
JAJA, JAG SKA DÖ
Förlåt då för att jag finns. Det var inte meningen, jag ska genast ta livet av mig.
Ni skulle ju må bättre av det, det säger ni ju själva eller hur? Inte högt men jag
vet vad ni tänker. Ni mår illa när ni ser mig. Jag är bara en skam för världen,
en usel bernykopia som ingen vill ha med att göra egentligen.
Varför erkänner ni inte bara det? Ni har inte mått dåligt av att säga elaka
saker till mig innan så varför skulle ni hålla käften nu?
Det är väl bara dumt egentligen, säg vad ni känner så slipper jag gå runt och
tro att ni tycker om mig. (Men innerst inne så vet jag ju, men jag försöker
intala mig att mina känslor ljuger, men varför skulle dem det, när dem aldrig
har gjort det innan? Det har ni minsann inget jävla präktigt svar på.)

För övrigt så brände jag mig idag. 7 sår på höger hand och jag borde gjort det
mer. Jag känner mig så elak men jag önskar att Bea skulle somna sen så att
jag kunde röka och bränna mig. Men jag känner mig så otroligt jävla elak
när jag tänker så, men jag behöver det. Jag vill inte skära mig, inte här, inte nu.
Jag vill inte förstöra ännu mer för Bea. Jag har redan utnyttjat henne tillräckligt.
Om jag kanske bara skulle vänta tills hon har somnat och sedan gå härifrån?
Bara gå och gå och försvinna. Lifta någonstans och försvinna från Halmstad.

Anton frågade om jag aldrig ska börja kämpa. Kämpar jag inte nu?
Nej, uppenbarligen inte. Jag trodde att jag gjorde det men folk ser visst inte
det så då kanske det bara är som jag har inbillat mig?
Nej, men fan, det är ju så! JAG KÄMPAR FAN INTE, JAG GAV UPP FÖR LÄNGE
SEDAN, JAG FÖRSÖKER BARA FÅ DET ATT SE UT SOM OM JAG KÄMPAR MEN
DET GÖR JAG INTE. DET ÄR BARA MIN LEENDE FASAD, BAKOM DEN ÄR JAG
LIKA TRASIG SOM DEN DÄR RUTAN JAG KASTADE SMÅSTEN PÅ FÖR NÅGRA
ÅR SEDAN. SPLITTER, ALLT SOM FINNS KVAR AV MIG ÄR SJÄLASPLITTER.
Förstår ni? Någon har kastat stenar i form av ord och blickar och det har blivit
för många nu, så min själ har gett upp om att försöka laga sig.

Jag säger som jag sagt så många gånger förr. Min själ ligger krossad på golvet
och på den dansar jag ringdans med döden. Mina fötter är söndertrasade och
blodiga, den vita tyllklänningen jag har på mig är fläckad av blodet som rinner
ifrån mina armar. Det är själasplittret som har skvätt upp när jag dansar.
Egentligen borde nog hela jag snurras in i ett bandage för att inte förblöda
inifrån men det är ingen som ser det så dem låter mig bara fortsätta.
Men jag vill ju inte egentligen eller vill jag det? Jag vet inte jag vet inte jag vet inte
KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS KAOS

Fattar ni ingenting?! Allting är ju åt helvete och jag försvinner ju hela tiden, min
leende fasad blir svagare och svagare för varje gång jag andas. Snart finns den
inte och då kommer jag bara vara åt helvete och ingen kommer fatta och alla
kommer säga att jag inte kämpar och att jag borde för att dem kämpar för mig.
MEN FATTAR NI INTE ATT JAG INTE ORKAR LÄNGRE?! JAG FÖRSÖKER HELA
TIDEN OCH JAG FÖRSÖKER TÄNKA ATT JAG INTE FÅR LÄMNA DEM SOM
VERKLIGEN BETYDER, MEN NÅGONSTANS I BAKHUVUDET SÅ VISKAR DOM
ÄNDÅ ATT TÄNK ÄNDÅ, OM JAG HADE VARIT DÖD. DÅ HADE FOLK INTE
OROAT SIG LÄNGRE, DÅ HADE DEM SLUPPIT TÄNKA PÅ OM JAG LEVDE
ELLER VAR DÖD, DÅ HADE DEM VETAT, DE KUNDE GÅ TILL MIN GRAV,
TÄNDA ETT LJUS OCH PRATA LITE MED MIG, BERÄTTA OM HUR DAGEN HADE
VARIT. MEN DÅ HADE DEM IALLAFALL VETAT ATT JAG VAR DÖD, DEM HADE
INTE BEHÖVER GÅ RUNT OCH OROA SIG HELA TIDEN.

Men ingen förstår och alla säger att "Jag kämpar för dig, och du får fan ta och
kämpa lite själv, det är DU som bestämmer när det verkligen gäller, det är du
som väljer om du ska ta klivet eller inte. Det är du som bestämmer om du ska
skölja ner tabletterna eller ställa tillbaka pillerburken. Det är du som bestämmer
om du ska sparka undan snaran eller ta bort den från halsen och glömma bort
allt vad självmord är. " Men om man inte kan? Om självmordstankarna har tagit
över helt, vad fan gör man då? Jag har inget mentalt suddgummi som jag kan radera
bort allt med, annars hade jag ju fan gjort det eller hur? Men jag vet ändå att ni tvivlar
på om jag verkligen hade gjort det. För ni vet att jag har vant mig så otroligt mycket
vid de tankarna nu. Det har blivit en del av min vardag. Jag vet ta mig fan inte vad
jag ska göra. JAG VET JU FÖR I HELVETE INTE ETT JÄVLA SKIT!

Skriva till
Beatch
Mamma
Mia
Miia
Elin
Emma
Louise
Åsa

jag orkar inte mer. i tankarna så sitter jag redan på bron, kollar så att skorna
är ordentligt knutna, ser mig omkring en sista gång, tar ett djupt andetag…
och hoppar.

23:29
Jag känner mig lika stabil som ett korthus i storm. Mitt mående går ner fort och tillbaka upp lika fort. På senaste tiden har det dock varit duktigt på att stanna där nere ett bra tag. Det är bara när jag skadat mig som humöret åker upp på topp nästan direkt, det är precis som ett uppåtjack.
Ett hemskt, beroendeframkallande uppåtjack, ja, men likväl en snabb humörhöjare. Är det kaoset som kommer i takt med mörkret och kylan?

Please sister, help me, come on, do what you should,
Please give me something, I’m not doing so good!
I’m good, I’m wrong, is there nothing you can say?
Please sister help me, I’m not feeling OK…

Oh, please sister, help me, come on, do what you should,
Please give me something, I’m not doing so good!
I’m good, I’m wrong, is there nothing you can say?
Please sister help me, can you make me feel OK?

23:33
Det känns lite som att jag bara kan göra fel idag. Crap.

Jag kan inte förstå att det redan är Augusti, men det blir väl så, att tiden flyger iväg när man inte har gjort något vettigt på ungefär 1 ochetthalv år. Ingen skola, inget jobb, träffat kompisar lite då och då men mest av allt legat hemma och glott på tv samt suttit vid datorn. Snacka om att jag har haft mycket dötid.

Men nu är det andra bullar som gäller (jag har dock aldrig förstått det där uttrycket riktigt, för jag har inga bullar här.) Men iallafall, tro det eller ej, men jag ska faktiskt börja skolan. Eller ja, jag ska inte gå i någon skola, utan det blir att läsa hemifrån, distansundervisning. Till att börja med så ska jag enbart läsa svenska, sedan får vi se om jag kommer läsa mer, eller om det blir som alltid innan, att jag hoppar av.

Den 22 Augusti drar iallafall allting igång, då ska jag vara på Klaraskolan kl 15.00 och gör en grovplanering av hur jag ska jobba. Det verkar iallafall vara en väldigt bra skola, lärarna är trevliga och gör så mycket de bara kan fär att jag ska kunna jobba i min egen takt. De förslog till och med att jag själv skulle komma på ämnen som jag kan fördjupa mig i, ämnen som intresserar mig, istället för att de väljer och får halvdana arbeten. Känns riktigt bra. Förhoppningsvis så kommer jag att jobba ordentligt, även om det säkerligen kommer bli mestadels på natten. Men sålänge jobbet blir gjort så spelar det väl om det gör på dagen eller natten, eller har jag fel?
Jag nämnde förresten det för läraren som jag kommer ha kontakt med där, att jag kommer jobba på natten mest. Han sa något i stil med "Ja, då kommer iallafall inte jag vara vaken." Smart kille, men är man nattmänniska så är man. Och då så kommer han ju slippa vänta så länge på mina arbeten eftersom han kommer sova den mesta tiden då jag gör dem.
Vi kommer ha kontakt via skolans intranät, mina arbeten kommer skickas via det också, det blir nog bra.

Väldigt mycket skolprat nu, kanske lite väl mycket för alla er "vanliga". Men det här är faktiskt en stor grej för mig. Även om det mest känns som att jag vill bita fast i gamla vanor, hålla mig till kända mönster och vara precis som alltid annars. Men jag vet att det inte funkar. Nu när jag fyller 18 så kommer pappa bara vara skyldig att betala underhåll om jag studerar, så jag får hålla mig till skolan. Pengarna är nödvändiga.

Men, om man skulle ta lite roligare saker.
Mamma, lillebror och låtsaspappa är i Motala och mamma hade tydligen varit på en marknad för någon dag sedan. Där fanns det några stånd som sålde alternativa kläder och jag skickar en bild till mamma, på ett märke som jag sett på en tröja på Black Tornado i HBG som jag gärna ville ha. Gissa vem som blir skitglad när mamma ringer och säger att "Gissa vad jag hittade."
Den som hon köpte av har dessutom en butik i Göteborg som heter Xplosion och som ska försöka konkurera ut med Shock. Dit ska jag ta mig så fort jag kan, det verkar ju finns riktigt snygga grejer där. Relativt stort är det också, kanske inte lika stort som Shock där men definitivt större än Shock i Malmö.
Förutom denna tröjkärlek så hade hon köpt två stycken t-shirtar av märket Bye Bye Kitty. Jag är inte riktigt säker på vilken katt det är, Hello Kitty eller en annan. Men det är ju bara att vänta och se, för min snälla mamma skulle skicka alla tre på posten. Tackar tackar.

Och till en tredje sak; Jag fyller år om mindre än 2 månader. Närmare bestämt den 19:e September. Jag har inte riktigt bestämt hur jag vill göra. På ett sätt så vill jag ha världens röjarfest eller Freddy Kruegerkväll/natt. Eftersom Martin har en box med alla filmer så hade det varit en kul grej. Men samtidigt så känns det som om jag inte orkar med att träffa människor överhuvudtaget. Jag vill inte bli 18 och förväntas vara vuxen, mogen och alltid veta vad som är rätt och fel. För jag vet ju inte allt som är rätt och fel, jag vet vad som är rätt och fel för andra. Jag vet att andra människor inte ska gå mot rött ljus, men jag vet inte att jag inte ska det. Mitt tänkande är i stort sett likadant som när jag var på BUP första gången, när jag var 16, även om det inte verkar så utåt sett. Jag har helt enkelt blivit bättre på att dölja, även om jag mest vill skrika alla rakt in i öronen att jag passar bättre som femåring, att det måste vara ett misstag, jag är för fan inte 18. Att jag är lika stabil som ett jävla korthus.
Det är bara det att de tänker utifrån hur mina armar ser ut; "Aha, inga nya sår, hon mår nog mycket bättre."
Men det gör jag inte. Jag har helt enkelt inte orken att skära mig eftersom jag blir så otroligt slö av tabletterna. En yr zombie som äter alldeles för mycket godis och chips, och som sedan mår så otroligt dåligt efter det, ordet FETTO blinkar som en neonskylt i huvudet. Jämte den finns en ännu större skylt med ordet USEL, det ord som jag beskriver mig själv med. Kaos och Usel.

Jag kan inte hjälpa det, men idag längtar jag till 25:an. Till att slippa vara tvungen att existera, till den sortens verklighet som är fungerbar för mig.
Inlåst, trygghet.

Det känns som om jag har fått en spark rakt i magen, verkligheten hinner ikapp mig och jag inser att saker inte är som de var för ett år sedan.
Jag är inte längre nr 1 att ringa, att umgås med, är jag ens bland top 5?

Det är ju så dumt egentligen, klart att saker inte är likadana när jag har flyttat men jag har väl svårt att acceptera förändringar. Fan.

Jag känner ett behov av att skriva. (Vilket är totalt slöseri med tid eftersom jag inte har något att skriva + att jag är halvlost och inte riktigt vet vad jag skriver. Sludderisluddera när jag pratar dessutom.)

Jag hatar den där känslan, den jag nämnde i förra inlägget. Den gräver sig in under huden, biter sig fast och skickar ut ångest till vartenda cell i hela kroppen. Underhudsångest.

Plötsligt känner jag mig bara så jävla .. liten.

Jag fick den där känslan för en stund sedan, i magen. Den som är så hemsk att man vill gråta, men man kan inte. Samma känsla som jag så ofta hade under mobbningstiden, känslan jag hade varje gång det blev rast och jag visste att ingen skulle vilja vara med mig. Det sitter i, och det känns.

Jag suger på att formulera bättre meningar just nu, bara så att den som mot förmodan skulle läsa vet.

- Kuddarna måste vara på ett speciellt sätt, rätt kudde på rätt plats, åt rätt håll med öppningen i kuddöverdraget åt rätt håll, täcket åt rätt håll. Finns det mönster (t.ex dödskallepåslakanen) så måste dödskallarna vara med huvudet åt samma håll som jag.
- Skorna måste knytas på ett speciellt sätt, mönstret ska vara motsatt det andra.
- Jag får inte kolla kommentarer på bilddagboken innan jag har kollat alla bevakningar. Kommer det bevakningar medan jag läser kommentarer så måste jag kolla dem innan jag kan fortsätta kolla kommentarer.
- Bevakningarna kollas nerifrån och upp, med undantag av Martin som kollas sist eftersom jag vill spara det bästa till sist.
- Allting måste stå rätt, böckerna måste stå i storleksordning, skivorna måste stå i favoritordning och sedan från äldsta till nyaste skivan, filmer måste stå tillsammans med de som de tillhör om det är flera delar.
- Jag måste gå på toa innan jag går och lägger mig, även om jag var på toa för 5 minuter sedan. Om jag inte kan somna och sätter mig och tar en cigg så måste jag gå på toa sen, oavsett om det behövs eller inte.
- Bilder på bilddagboken måste ha med klockslag och vara på rätt datum.
- Ramar i photoshop måste vara perfekta.
- Om jag går ut utan/med lite smink eller med andra skor än mina kängor så känner jag mig obekväm, fel, panikslagen och äcklig.
- Sminket måste vara perfekt. Är det en mm snett så kan hela den delen behöva göras om för att jag ska visa mig.
- Jag måste läsa allt i skvallertidningar i stil med Frida, Veckans Nu, Fredag/Söndag även om det inte intresserar mig överhuvudtaget. Det enda som hoppas över är recensioner och det som ska föreställa roligt på sista sidorna.

Allting måste vara perfekt enligt mina mallar. Allting måste göras korrekt på ett visst sätt, saker måste stå rakt, hänga rakt, stå i ordning. Perfekt.

Jag har tagit en paus i städandet för det är så mycket ord som snurrar runt i mig. Jag läser meningarna i huvudet och vet att skriver jag dem inte så kommer jag glömma bort dem när jag väl sitter vid datorn. Så jag knuffade undan allt som var ovanpå den.

Jag vet inte varför, men jag känner mig panikslagen, stressad, orolig. Det känns ungefär som när jag tvingades gå till skolan i mellanstadiet men inte lika kraftigt. Martin har låst både med sjutillhållarlåset och säkerhetsspärren som gör att dörren bara kan öppnas några cm, ändå är jag rädd. Hela tiden när jag är ensam vaken så inbillar jag mig att någon har tagit sig in i lägenheten, jag måste tända överallt, vågar inte gå in i vardagsrummet, knappt ens titta dit och springer snabbt mellan osäkerheten och tryggheten bakom en stängd sovrumsdörr. Jag vågar inte ha mina saker liggande framme så det som var i vardagsrummet är nu runt omkring mig. Inte ens en hårnål fick ligga kvar, benen skakar av rastlöshet, klumpen i magen vägrar försvinna och svetten rinner. Jag vet inte om det är av värmen eller det psykiska måendet.

Morgon för mig har blivit efter 13.30 igen och jag vet inte om jag tycker om det eller inte. Martin har varje dag vaknat tidigare än mig och det känns tomt att vakna ensam, även om jag förstår att han går ut och sätter sig. Men jag får alltid tänka efter och påminna mig om att han har semester nu, han är hemma.
Mardrömmar varieras med bara helt sjuka drömmar, och mitt humör verkar bara går ner i takt med att sommaren börja bli ordentlig. Allting är jobbigt, allting känns fel, jag känner mig ful och äcklig. Mest av allt så känner jag hur otroligt lättirriterad jag har blivit igen. Skosnören som gick sönder två gånger fick mig att kasta iväg skon, jag sätter mig med armarna i kors och blänger rakt fram tills jag nästan börjar gråta. Det finns så otroligt mycket ilska, frustration som jag inte får ur mig. Det har hackats i bitar och jag får bara tag i någon liten bit då och då, aldrig hela stycket. Jag försöker behärska mig för jag vill inte vara sur på Martin, det är inte han som har gjort något, men istället så blir det att jag riktar ilskan mot andra saker eller håller det inom mig och mår ännu sämre.

Allting känns på något sätt helt bakvänt och jag tycker inte om det. Jag har fått behärska mig för att inte skrika på Arri när jag försöker krypa upp i mina byxor när jag sminkar mig, för det är ju inte hon som har gjort något. Och det skrämmer mig så otroligt mycket att jag ibland känner att jag bara hade velat kasta iväg henne, bara för att få ur mig ilskan. Men det skulle jag aldrig göra. Hellre att jag hugger av mina armar än skadar henne, för trots allt så ger hon mig mycket att le åt.

Jag hatar mina tankegångar, jag hatar att allting bara känns upp och ner, in och ut, helt fel.

jag har fallit ner i ett svart hål, men samtidigt så står jag kvar på kanten. i takt med att dagarna går vågar jag trycka hårdare igen, och i takt med att dagarna går så får jag in ett mönster. ett mönster jag inte vill bryta.

sick mind, sick thoughts.

som amy lee sjunger; i tried to kill the pain, but only brought more

igår/inatt föll jag jävligt hårt. idag tycker jag att alla sår är patetiska och löjliga, rakbladssuget finns kvar och jag vet att jag har minst 1 rakblad som gör farligt stora sår. det känns som att det har blivit en del av min vardag igen.
"fan jag måste pissa. jag är hungrig. jag ska skära mig". det är liksom ingen skillnad i mitt tänkande, skärandet känns lika naturligt som att gå på toa.

jag vet att mitt tänkande är helt jävla fel, jag tänker precis som winona ryder i girl, interrupted, i scenen där hon säger If you like the movie you’ll love, you missed the train - kill yourself.
det känns som att till och med glada saker kan få mig att känna "jag är så glad att jag måste skära mig", för att få ur mig all energi eller något. snedvridet, åt helvete förstört tänkande.

hela badrummet var rött, martin fick hjälpa och gjorde det så snällt och utan att klaga. det slutade med att han spolade hela golvet med duschen, det hade inte funkat annat.

för tillfället så känner jag mig inte lika usel för att jag inte skär mig, för tillfället så är det min kropp som äcklar mig. när vi var på ikea i söndags så köptes det speglar som hängdes upp på insidan av min garderob, och för första gången på väldigt länge så tog jag en ordentlig titt på mig själv, och blev illamående. min mage putar ut, väller nästan ner över byxkanten och vågen visar över 50 kg. jag äcklas av mig själv, jag vill inte ha den här kroppen, och de senaste dagarna så har jag flera gånger tänkt på ifall jag borde sluta äta igen, leva på cigg. hade jag orkat att må så illa som jag alltid gör, hade jag orkat känna mig så krasslig? ja, jag är väldigt säker på det. kunde jag leva på cigg och cola innan så kan jag göra det nu med. och det jobbigaste är inte hungern, det jobbigaste är det ständiga suget jag har. jag är jämt sugen på något, men jag vet aldrig vad. saker smakar gott för stunden, men det är aldrig det som jag egentligen var sugen på.

man kan tycka att jag borde gå ut och röra på mig mer, men som det är nu så klarar jag inte av att gå ut utan smink och fixat hår, och jag har inte orken att bråka med smink så därför kommer jag inte ut. det blir en ond cirkel och det slutar ändå med att jag sitter vid datorn, dricker och äter skräp och sen känner tårarna bränna när jag väger mig.

både i måndags och idag vaknade jag före 10, kan det ha något med mitt mående att göra? kan det vara mitt undermedvetna som väcker mig så att jag ska ha massa tid på mig för att kunna skada mig själv?

fan, jag orkar inte. och trots att jag har visat den här bilden så fortsätter folk att säga att jag är smal, och det gör ondare att höra det än att höra "jo, du har ju en liten mage.." för jag VET ju att jag inte är smal. okej, jag kanske har smala armar och sånt, en smal räknar jag som att inte ha en mage som putar ut. och jag vill bara skrika och gråta, sparka och slå när de fortsätter säga att "du är smal du är smal" som ett jävla mantra, antagligen för att intala sig själva att det är så, för att de är rädda för att såra mig genom att säga sanningen. MEN SÄG SANNINGEN DÅ!

det känns som att det snart kommer gå så långt att jag börjar spy, trots att jag har en sån enorm spyfobi att jag får panik bara någon rapar.