Förresten, om någon av er är instresserad så är det såhär jag ser ut nu för tiden. Poparen inom mig har vågat sig fram igen, och blir min stil en blandning av gothmetalvaddetnuärminstilkallas och popen. Jag går inte runt i converse varje gång jag är in den ultimata poparen, men stjärnorna sitter där de ska, för att visa var jag står, nämnligen hos Broder Daniel. Utan dem hade jag inte levt idag, och eftersom detta var slutet på en era, då Broder Daniel hade bestämt sig för att bryta för länge sen så avslutar jag med Henrik Berggrens "Farväl mina barn".

Och det finns väl inget annat än deras avslutningssång att avsluta det här dagboksinlägget med. Det blev mer Broder Daniel än mig, men jag håller med henne, rösten i huvudet, att nu blir det mitt farväl, mitt tack till att jag har fått höra Henrik prata, sjunga och för att jag ju faktiskt har skivorna.
Så egentligen kommer BD aldrig dö. De finns bara inte längre. Förutom i mitt Hardened Heart.

Broder Daniel Forever

there is no time for us
there is no time for us
oh the world won’t understand
it’s left no time for us

I love a girl I’ll never see her again
she was so young I’ll never see her again
she was so young
I’ll never see her again

what is worthwhile in the world
if you can’t be with the one you love
what is worthwhile
we’ll be forgotten when we’re gone

if I could change one thing in life
I’d make time for us
if I could change one thing
I’d make time for us

no time for us
no time for us
no time for us…

Farväl mina älskade gudar. Och det är som det ni sjunger i The name is Broder Daniel:
"we’d rather be gone
than nothing at all"

Ni kommer aldrig försvinna ur våra hjärtan. Ifrån mig, och säkert alla andra BDfans så vet vi att, som Henrik sa: Ni vet väl att BD aldrig kan dö, även om vi inte spelar ihop.

Farväl mitt älskade Broder Daniel

Jag lever, ifall någon undrar. Har nyligen blivit aktiv vid datorn men det kan ju ändras väldigt kvickt. Det mesta jag har gjort är att titta efter BDbilder ifrån konserten, och varit här, och hjälp mamma med blogg. Hon sa att jag borde fundera på att kanske ta betalt om folk vill ha det fixat, men dels så är jag inte så duktig, dels så känns det elakt, och dels så vill jag ändå, för jag behöver pengar om jag ska köpa handdatorn.

För övrigt så var BDkonserten för tillfället det vackraste jag har varit med dem. Jag förstår fortfarande inte, att jag sett dem och att det var slutet på en era.

Jag kommer nog skriva mer när det känns som om jag hittar något att skriva om. En av de saker som snurrar är att det verkar som om jag inte får gå kvar på Klara nästa år, vilket gör mig både irriterad och ledsen. Om man får börja gymnasiet senast när man är 21, varför får jag då inte fortsätta?
Apropå det, jag fyller år om mindre än en månad. De som vill får såklart köpa/göra present, annars så hade det varit roligt med kort eller någon bild och ett ”grattis” på bilddagboken. Ni förstår vad jag menar.
Jag fyller nitton, vilket är ofattbart. Jag minns när jag var fjorton och sa att jag inte skulle leva tills jag var aderton. Det känns både bra och som att jag har svikit mig själv. Jag känner mig gammal och jag tycker inte om det. Kanske mest för att jag inte får vara kvar på barnpsyk, och apropå det så har jag besökt vuxenpsyk för första gången. Det var på den affektiva avdelningen och vi kom fram till att min borderline visar sig mer än de bipolära, alltså ska vi fokusera på det förstämnda. Det blev att de skulle hitta läkare på allmäntpsykiatriska, och sen får vi se hur det går. Doktor Håkan på affektiva skrev utan vidare ut Sobril (fick oxascand på apoteket men same shit, different name).

Dagen efter BD, så mådde jag skit, fysiskt. Det började när vi åkte hem, det kliade i hela kroppen och jag kunde inte sitta still.
När vi kom hem så kände jag av abstinensen, kände mig äcklad av flugorna och började tillslut gråta blandat med hyperventilering och det gav panik. Till slut fick Martin hjälpa mig att duscha och då blev det bättre även om gråten bara väntade på att jag skulle tänka fel tanke.

Nu:
Jag somnade i slutet av andra avsnittet av Sex and the City, sov till ungefär halv 2, och nu är jag pigg som en mört och Martin ska göra gröt.
Det börjar bli kyligare nu, medan andra surar så dansar jag nästan, för det betyder att vintern är påväg och att krypen försvinner. Dessutom, julen <3. Jag är nyfiken på vad jag ska få i födelsedagspresent, och vart jag ska vara på födelsedagen. Halmstad - Lund - Halmstad - Lund, jag väger emellan dem och vet inte. kanske att jag åker på Torsdagkväll. Men det blir inte samma sak som när man var liten.
Mamma har förresten sagt att vi får fundera på tapeterna i mitt sovrum, röda vill jag ham, blodröda. Tyvärr blir det inte bra om man målar så jag hoppas att det finns tapeter. Ska dessutom spara ihop till swirlsänggaveln som jag har förälskat mig i. Det hade känt bättre om jag fick fixa det, hade känt lite bättre, som det är nu så är ju allting rosa, och jag är inte 13 längre.

Nu ska jag försöka övertala Martin att göra gröt och sen ska jag läsa Tove Janssons Farlig Midsommar.
Pussel.

Det är längesen jag orkade vara aktiv när det gäller internet, och det är överallt, där jag måste prata med folk. Bilddagboken orkar jag knappt se.
Jag vet inte riktigt när/om orken kommer tillbaka. Som det är nu så är det tv och böcker som gäller.

(Jag är förresten uttråkad)