Halmstad igår och vi kom hem till Lund idag. Det har varit relativt jäktigt.

Tisdag: Vi åkte till Halmstad och var framme ganska sent. Nästan direkt efter lämnande av saker så åkte vi till Östra Stranden och jag badade i havet för första gången på flera år. Det var underbart, vattnet var varmt och jag kände mig så fri och lycklig. Förutom lite kallsupar så att jag trodde jag skulle spy så var det bäst, inga maneter överhuvudtaget.
Vi badade i säkert en timme och åkte sedan hem till mamma och myste, pratade om allt möjligt tillsammans med mamma, bl.a om hur stressad och orolig jag känner mig. Mitt i allting så fick jag för mig att städa hela min garderob (och vi hade nämnt en stund innan att det är sånt jag kan få för mig att göra kl 4 på morgonen). Så jag slet ut allting, och började plocka och rensa. Martin såg på Hollow Man men somnade tillslut i en ställning som såg ganska obekväm ut. Jag orkade faktiskt plocka upp allt jag slängt ut (det är ovanligt) och bäddade så att Martin kunde sova. Jag var rätt trött själv men somnade ändå inte förren vid 4.

Onsdag: Vi gick upp vid 9, åt frukost, fixade oss lite och så. Sedan tog vi bilen till BUP där Martin följde med in när vi pratade med Håkan. Viktkoll, och prat om att jag inte skurit på länge men att jag däremot är väldigt orolig, stressad och skiftar i humöret på tre röda som Martin sa. Jag nämnde att jag nu snart är 18 och vill ha en diagnos och Håkan säger att jag fortfarande stämmer in en del på Borderline men mindre nu än innan. Han nämnde däremot några olika diagnoser som han tycker att jag har, efter vad jag sagt.
Social fobi / ångest
Generaliserad ångest
Specifik fobi
(Tvångstankar/syndrom)
Jag fick även en ny medicin som skulle hjälpa mot just Generaliserad ångest: Lyrica. Egentligen en epilepsimedicin men funkar för de problemen också. Relativt ny om jag inte uppfattade fel.

Sen blev det möte med rektorn på Klaragymnasiet och jag ska börja där till hösten, först med svenskan och sen tar vi andra ämnen efter hand. Det blir ju distansundervisning men jag kommer åka dit ibland för prov och liknande. De verkade förstå väldigt bra och föreslog att jag kunde få göra prov i ett eget rum med endast en lärare med, istället för att sitta bland en massa okända elever. Första skoldagen (för mig) skulle jag dessutom få komma när de flesta eleverna har slutat, då blir det grovplanering av allting. Jag är riktigt nöjd, det kändes verkligen som om de förstod och att de gjorde allt i sin makt för att jag skulle kunna ta det i min egen takt. Det här kommer nog bli bra. De bad mig också att komma på saker som jag kunde fördjupa mig i och lät intresserade när jag sa att jag tycker att det är intressant att läsa om Förintelsen, andra världskriget och så.
Jag fick dessutom veta att Bea kanske kommer gå på skolan den terminen också, det hade varit riktigt mys.

Optikern. Jag får inte ha linser på 2 veckor för att de har skavt så att jag har börjat få sår på hornhinnan. Han som undersökte berättat om en som fått fel behandling när det blivit för stora sår/hål och efter 24 timmar hade ögat fräts bort, eller något sånt. Det fick mig att tänka lite. Sen blev det val av nya bågar och dessutom solglasögon som ska ha samma styrka som mina vanliga glasögon.

Det gick bra och nu blir det att vila ögonen och ta det lugnt. Vi får se hur den nya medicinen verkar, ska börja med den idag. Sen ska jag kolla om mina blodvärden blivit bättre om ungefär 20 dagar.

Martin har semester och det känns tryggt, för min rädsla för att något ska hända honom känns till och med när han sitter precis jämte mig. Jag hoppas att Lyrican kan ta bort en del av det.

Nu tror jag att vi ska se på film eller något sånt. Puss.

- Kuddarna måste vara på ett speciellt sätt, rätt kudde på rätt plats, åt rätt håll med öppningen i kuddöverdraget åt rätt håll, täcket åt rätt håll. Finns det mönster (t.ex dödskallepåslakanen) så måste dödskallarna vara med huvudet åt samma håll som jag.
- Skorna måste knytas på ett speciellt sätt, mönstret ska vara motsatt det andra.
- Jag får inte kolla kommentarer på bilddagboken innan jag har kollat alla bevakningar. Kommer det bevakningar medan jag läser kommentarer så måste jag kolla dem innan jag kan fortsätta kolla kommentarer.
- Bevakningarna kollas nerifrån och upp, med undantag av Martin som kollas sist eftersom jag vill spara det bästa till sist.
- Allting måste stå rätt, böckerna måste stå i storleksordning, skivorna måste stå i favoritordning och sedan från äldsta till nyaste skivan, filmer måste stå tillsammans med de som de tillhör om det är flera delar.
- Jag måste gå på toa innan jag går och lägger mig, även om jag var på toa för 5 minuter sedan. Om jag inte kan somna och sätter mig och tar en cigg så måste jag gå på toa sen, oavsett om det behövs eller inte.
- Bilder på bilddagboken måste ha med klockslag och vara på rätt datum.
- Ramar i photoshop måste vara perfekta.
- Om jag går ut utan/med lite smink eller med andra skor än mina kängor så känner jag mig obekväm, fel, panikslagen och äcklig.
- Sminket måste vara perfekt. Är det en mm snett så kan hela den delen behöva göras om för att jag ska visa mig.
- Jag måste läsa allt i skvallertidningar i stil med Frida, Veckans Nu, Fredag/Söndag även om det inte intresserar mig överhuvudtaget. Det enda som hoppas över är recensioner och det som ska föreställa roligt på sista sidorna.

Allting måste vara perfekt enligt mina mallar. Allting måste göras korrekt på ett visst sätt, saker måste stå rakt, hänga rakt, stå i ordning. Perfekt.

Jag har tagit en paus i städandet för det är så mycket ord som snurrar runt i mig. Jag läser meningarna i huvudet och vet att skriver jag dem inte så kommer jag glömma bort dem när jag väl sitter vid datorn. Så jag knuffade undan allt som var ovanpå den.

Jag vet inte varför, men jag känner mig panikslagen, stressad, orolig. Det känns ungefär som när jag tvingades gå till skolan i mellanstadiet men inte lika kraftigt. Martin har låst både med sjutillhållarlåset och säkerhetsspärren som gör att dörren bara kan öppnas några cm, ändå är jag rädd. Hela tiden när jag är ensam vaken så inbillar jag mig att någon har tagit sig in i lägenheten, jag måste tända överallt, vågar inte gå in i vardagsrummet, knappt ens titta dit och springer snabbt mellan osäkerheten och tryggheten bakom en stängd sovrumsdörr. Jag vågar inte ha mina saker liggande framme så det som var i vardagsrummet är nu runt omkring mig. Inte ens en hårnål fick ligga kvar, benen skakar av rastlöshet, klumpen i magen vägrar försvinna och svetten rinner. Jag vet inte om det är av värmen eller det psykiska måendet.

Morgon för mig har blivit efter 13.30 igen och jag vet inte om jag tycker om det eller inte. Martin har varje dag vaknat tidigare än mig och det känns tomt att vakna ensam, även om jag förstår att han går ut och sätter sig. Men jag får alltid tänka efter och påminna mig om att han har semester nu, han är hemma.
Mardrömmar varieras med bara helt sjuka drömmar, och mitt humör verkar bara går ner i takt med att sommaren börja bli ordentlig. Allting är jobbigt, allting känns fel, jag känner mig ful och äcklig. Mest av allt så känner jag hur otroligt lättirriterad jag har blivit igen. Skosnören som gick sönder två gånger fick mig att kasta iväg skon, jag sätter mig med armarna i kors och blänger rakt fram tills jag nästan börjar gråta. Det finns så otroligt mycket ilska, frustration som jag inte får ur mig. Det har hackats i bitar och jag får bara tag i någon liten bit då och då, aldrig hela stycket. Jag försöker behärska mig för jag vill inte vara sur på Martin, det är inte han som har gjort något, men istället så blir det att jag riktar ilskan mot andra saker eller håller det inom mig och mår ännu sämre.

Allting känns på något sätt helt bakvänt och jag tycker inte om det. Jag har fått behärska mig för att inte skrika på Arri när jag försöker krypa upp i mina byxor när jag sminkar mig, för det är ju inte hon som har gjort något. Och det skrämmer mig så otroligt mycket att jag ibland känner att jag bara hade velat kasta iväg henne, bara för att få ur mig ilskan. Men det skulle jag aldrig göra. Hellre att jag hugger av mina armar än skadar henne, för trots allt så ger hon mig mycket att le åt.

Jag hatar mina tankegångar, jag hatar att allting bara känns upp och ner, in och ut, helt fel.