Jag saknar dig morfar. Du borde kommer tillbaka nu tycker jag. Mormor behöver dig.
Vi behöver dig allihop, din livsglädje, ditt skratt och din alltid lika positiva inställning.
Varför var du tvungen att försvinna ifrån oss så fort? Du var inte ens gammal, inte ens
65 år. Det är inte rättvist, du älskade oss, du ville se oss växa upp, du vill ta med oss till
Ungern och du ville vara en trygghet. Du var världens bästa morfar och jag minns fortfarande
hur du alltid svarade när jag ringde. Jag minns precis din röst, precis hur glad du blev när du
hörde att det var jag. Du fick en alltid att känna sig önskad, och man kunde inte vara ledsen med dig.

Du har varit i himlen tillräckligt länge nu, det är dags att komma tillbaka till oss.

Jag önskar att du hade fått träffa Martin, jag är säker på att du hade tyckt om honom.
Har du sett hur mycket bättre jag har mått sedan jag träffade honom? Det tror jag att
du har. Han har hjälpt mig så otroligt mycket, på så kort tid. Du hade tyckt om honom,
det vet jag. Och han har inte sin pappa kvar, så han förstår hur mycket jag saknar dig.
Jag vill tro att du sitter med hans pappa i himlen nu, att ni kanske spelar schack eller
bara pratar, tittar ner på oss och kanske att ni skrattade när jag och Martin sprang runt
och spelade badminton för en stund sedan. Hörde du hur mycket jag skrattade morfar?

Badminton påminner mig så mycket om stugan, om hur jag älskade att vara där på sommaren.
Jag brukar skryta för alla om att du och mormor byggde den själva med hjälp av vänner.
Det var världens bästa stuga, jag hade så gärna bott i den på heltid, den var trygg och mysig.
Jag är så stolt över det, för mig var du en superhjälte och det är du nu med, en superhjälte
bland molnen. Det känns tryggt att veta att du på ett sätt ändå finns så nära, för du finns
i mitt hjärta och närmare än så kan man inte komma.

Kommer du ihåg att du alltid hade choklad i din låda till mig? Kommer du ihåg att vi brukade
sticka in huvudena i hålen på ringarna på midsommarstången? Vi gjorde så i flera år, minns du?
Kommer du ihåg hur det lät när det brann i den öppna spisen? Minns du att jag brukade sitta där?
Kommer du ihåg den där vintern när det var så mycket snö att jag och Tomas kunde åka pulka nerför
trappan och det kändes inte ens att vi åkte på en trappa. Ni vuxna fick skotta oss fram till trappan och
sen gjorde du snögrottor med frigolitdörrar till mig och Tomas och vi satt i varsinn och pratade under huset.

Morfar, jag hade behövt stugan nu, stugan och bolmen. Jag saknar att vakna till sol och fågelkvitter, att äta
frukost på den inglasade delen av altanen och sedan ta leksaker, handdukar, sittsaker, fika och sen gå
gå ner till stranden och bada, leka och bara må bra. Kommer du ihåg att vi brukade ta näckrosblad och
skvätta vatten på mormor. Vi har det på film, från när jag var liten och det är min favoritffilm från den tiden.
Så mycket lycka på ett litet videoband.

Du har säkert sett oss alla uppifrån, sett hur dåligt jag har mått, sett hur dåligt mamma har mått.
Hon hade behövt både dig och mormor. Varför var du tvungen att gå så tidigt? Du är otroligt saknad.

Kom tillbaka nu, söta fina morfar.
Szeretlek

Jag fick en kommentar, som jag i skrivande stund inte har godkänt eller tagit bort, på inlägget Det började som en enkel mening, en rad som bitit sig fast.

fiffi skrev:
jävla attentionseeker

Men jag undrar, är det inte så att det egentligen fiffi som söker efter uppmärksamhet? Jag vet inte hur många gånger jag har fått gästboksinlägg ifrån henne, mestadels med innehåll som tyder på att hon tycker att allting jag gör är något jag fått ifrån Vingklippt Ängel.
Hon tycker att jag försöker skaffa en massa uppmärksamhet, men det är inte jag som måste kommentera henne hela tiden, det är inte jag som inte kan skita i henne och låtsas som hon inte finns. Hon har visst något konstigt behov av att häva sin uppfattning, och det räcker inte med en gång. Nejdå, det ska upprepas 1, 2 och 10 gånger om, kanske för att så många som möjligt ska få läsa vad Fiffi tycker? För Fiffi behöver bekräftelse på att hon inte tycker så ensam?

Nej, jag vet inte, det enda jag vet är att jag en gång sagt till henne att komma fram och säga det till mig face to face. Jag har sett henne flera gånger, det har aldrig hänt. Är det kanske lättare att gömma sig bakom datorskärmen?
Det är ganska lustigt egentligen, att hon är nära vän med en som, enligt vad den här vännen sagt till mig, har skurit sig. Men eftersom Fiffi känner henne så kan vännen omöjligt vara en wannabe.
Eftersom det är just det; Fiffi känner henne.
Det är ju synd att Fiffi inte kan bemöda sig med att ta reda på fakta istället för att bara döma. Det är ett tydligt bevis på att hon är omogen och inte kan acceptera att hon har fel. Hon tycker si och så, och då ska det vara så oavsett om det är sant eller ej. Har jag fel?

Jag struntar fullkomligt i dina omogna kommenterarer och jag vet vad du tycker eftersom du måste säga det med jämna mellanrum. Du är välkommen tillbaka när du har lärt dig hur man skriver konstruktiv kritik.
Tills dess; Puss.

(OBS: eftersom detta inlägg är kopierat ifrån min gamla blogg, så kan man inte se kommentaren här "på riktigt". Vill du se den, av någon avledning, så finns den här.)

Lite segt, men jag har varit seg på att läsa bloggar. 4 maj var även Johanna’s dag, för hon hade sin sista strålbehandling. Jag känner henne inte personligen men jag blev så glad när jag läste det, jag har följt hennes blogg ganska länge. Alla borde säga grattis till henne, och jag hoppas att hon får ett långt och lyckligt liv.

Jag minns kanske inte alla gånger de kallade mig saker, jag minns kanske inte exakt vad de sa, vem som sa, hur många som sa.
Men jag minns hur det var att inte ha någon som sa ”Strunta i dem, jag tycker om dig.”
Jag minns hur det var att gå så långt bort ifrån skolan som man fick, för att slippa känna sig ensam, för att få vara lugn för en stund. Men aldrig försvann klumpen i magen, för jag visste att bakom nästa krök väntar ännu mer ord, ännu mer iskalla blickar, ännu fler stunder som en osynlig. Ännu fler stunder då det upprepades hur hemsk och äcklig jag faktiskt var.

”Åh nej, inte hon!” stönade dem när vi inte själva fick välja grupper. (Och det blev oftast så att fröken valde eftersom ingen ändå skulle välja mig. Jessica förstör allt, utan henne hade den här klassen varit perfekt, var det så de tänkte?

De få stunderna då till och med den värsta mobbaren kunde prata med om helt vanliga saker, som samma bokklubb som vi var med i, var det egentligen ett falskspel? Berättade hon sedan för de häftiga om att ”Shit, tänk om hon trodde att jag ville vara kompis med henne nu. Vem fan vill det liksom?

Jag vet inte. Jag vet ingenting om dem, men jag hade velat fråga vad som var så fel med mig och rätt med dem.
Vad som fick min bästa vän sedan 4 år tillbaka att börja hata mig så intenstivt att det nästan kändes i luften. Var jag bara henne leksak under de åren? Någon som var rolig tills ”Oj, kolla där! Absolut toppmoderna nya kompisen, måste ha, bort med den gamla fula.”

Om jag kunde tala om för henne hur det kändes.
Om jag kunde tala om att jag tänker tillbaka på fina stunder vi haft med ett leende.
Om jag kunde tala om för henne att jag ser på foton av oss som små och inte minns ögonblicken, men minns att vi skrattade.
Om jag kunde tala om att jag fortfarande ler åt den där teatern vi hade i mitt rum, som finns inspelad på band.

Om jag skulle berätta att jag inte vågade gå till kören eftersom vi bytt platser och jag hamnade jämte henne.
Om jag skulle berätta hur ont i magen jag hade hela tiden.
Om jag skulle berätta för henne att all min kraft, allt det roliga jag fann med att uppträda i teater och liknande på skolan, om jag skulle berätta att hon stal den.
Om jag skulle säga henne att hon startade ett helvete som höll i sig ända fram ända in i nutiden.
Om jag skulle tala om att det hon startade har slutat med ambulansfärder, akutmöten med psykolog och läkare, 10-tals akutbesök för stygn på stora sår, 1 överdos, inlåsningar på psyket, självmordsförsök jag inte ens orkar hålla räkning på längre. Om jag skulle visa henne mina armar och tala om för henne att det var hon som startade det, om jag kunde fråga henne vad som hände, vad gjorde jag för fel?.
Skulle hon då berätta, eller skulle hon skratta mig rakt upp i ansiktet och säga ”Du. Det var ditt fel hela tiden.”

Om jag bara kunde gå tillbaka till mitt mellanstadiejag och berätta att det blir bättre. Många fram och motgångar. Hade jag då orkat vänta, eller hade jag tillslut försökt ta livet av mig ännu tidigare, och lyckats, för att jag inte orkade vänta?

För jag minns fortfarande hur det är att inte ha någon som svarar tillbaka på den elaka kommentaren, jag vet fortfarande hur ont det gör, hur det känns som om man bara vill försvinna.
Jag minns hur det är att inte ha en riktig vän.

Tvn blev en del av mitt liv. Böckerna den största delen av mitt liv. Jag flydde in i andra världar, skolkade och låg i soffan och tittade på gamla inspelade Pokémon och Digimonavsnitt. Jag flyttde in i Tvillingböckerna, där Jessica var helt tvärtemot mig. Jag gömde mig inom, bakom skärmar av alla de slag.

För utomhus kunde jag inte gå! Då skulle det genast starta en ny kaskad av kommentarer, pikar, elakheter, hånfulla skratt, psykisk misshandel.
Så jag gömde mig inne vågade knappt ens vara på balkongen. Jag satt hemma och i bakhuvudet låg en tanke och malde.
Men Markus, som var sjuk och var hemma, honom retade de inte om de såg honom ute, för fröken hade sagt att doktorn sagt att han skulle börja lugnt.

Markus var alltid snäll mot mig om vi hamnade i samma grupp, vi kunde skratta och skämta. Han var den enda som var snäll, om han tvingades umgås med mig. Det fanns lappar i min bänk, hatlappar, lappar som någon ritat där det stod Du är ful/söt, bara för att skratta åt hur jag reagerade.

Jag kan aldrig säga att de slog mig, för de gjorde de inte. Det var knuffar för att komma fram till sin krok, extra hårda bollar på gympan som bara råkade bli så, ett slag i ryggen och ett ”Men jag skojade ju bara.”

Psykisk misshandel, jag vågar kalla det i grov form.
Misshandel som bitit sig fast och fått mig att tro på deras ord, deras lögner.

Jo, jag är nog ful och äcklig. Och en idiot. Och jag är smal. Men jag trodde man skulle vara smal? Ska man kanske vara tjock nu, eller är det för att de vill reta mig mer men inte riktigt kommer på om vad? Jag gjorde samma sak idag som hon gjorde i förra veckan, varför var det roligt då och bara löjligt och ”Du är en idiot” idag?
Står det FEL i min panna?

Småbarnstankar, storbarnstankar, tonårstankar, nutidstankar.
Det satte sig djupare än ni kunnat ana. Det etsade sig fast, kommer aldrig att försvinna helt, trots försök att måla över.

och jag minns fortfarande hur det är att inte ha en enda vän.

inatt var jag halvlost på imovane och fick en mening i huvudet. en mening, som blev ett kort stycke, som blev 2 A4 i
word.
Jag minns kanske inte alla gånger de kallade mig saker, jag minns kanske inte exakt vad de sa, vem som sa, hur många som sa.
Men jag minns hur det var att inte ha någon som sa "Strunta i dem, jag tycker om dig."
 
jag tänker nästan bäst när jag är imovanepåverkad, det blir liksom så. eller så kanske det bara var att jag fick ett infall av skrivning. martin sa att det var tungt att läsa (texten finns på stället som inte många vet om.), att man blev berörd. jag vet inte riktigt, jag försökte beskriva hur jag upplevde min mobbning.

det finns de som säger att det jag kallat mobbning inte är något att bry sig om, att det inte räknas som mobbning.
kanske den texten kan få dem att förstå.

Jag har inte skrivit på ett tag, det har inte blivit av bara. Men jag har inte skurit mig på ett tag.

Igår var det fest i Landskrona, jag och Martin åkte dit och var där några timmar. Det var sprit, skratt och kanelbullar. Jävligt mysigt faktiskt, även om det efter ett tag började kännas lite krävande. Vi stack rätt tidigt men hade ändå hunnit med rätt mycket. Jag mådde för första gången på jättelänge inte illa när jag drack (Smirnoff Ice och Xider), Martin tog foto på svanar (och sträckte fram handen för att klappa, varpå jag påpekade att de kunde bita av fingrarna) och sedan rullade Martin och Patrik ner för en kulle, Pelle joinade och alla tre brände sig rätt ordentligt på brännässlor. Klantiga pojkar.

Men det var helt klart trevligt, och när vi var framme i Lund orkade vi inte vänta på bussen utan tog en taxi. Den dumma chauffören körde en massa omvägar så att det blev 250 kr att betala när vi väl var hemma, fast det brukar bli som högst 150. Dumming.