Jag kan inte hjälpa att jag ibland längtar tillbaka till kvällarna då jag sa att jag skulle gå en promenad och sen satte mig i ett cykelställ på skolan och skar sönder armarna, ringde hem och sa att mamma skulle ringa akuten. Även om jag antagligen hade saknat ihjäl mig efter Martin, så kan jag inte låta bli att önska att jag skulle skära sönder mig och sen tvingas till psyket. Bara för att känna att jag fortfarande räknas som ett psykfall. Jag vill inte klassas som "friskare".

Jag antar att det här låter helt sjukt i alla andras öron, att jag borde vara glad för det jag har och en massa sånt, men det går inte. Jag är nog dum i huvudet.

Jag orkar nästan aldrig använda internet numera, utan förlorar mig istället i The Sims 2, där jag döper alla tjejer till Jessica Draven, där de är snygga, har snygga kläder, synliga nyckelben och perfekt smink. Bara tanken på att jag har meddelanden att svara på i min gästbok på bilddagboken ger mig panik, folkskyggheten är värre än någonsin. Jag vågar inte vara inne på msn och såfort någon annan än Martin skriver så stänger jag rutan eller logga ut. Har börjat använda ICQ istället, där bara Martin finns med.

Och klumpen i magen sitter fast, den har suttit på samma ställe i mer än ett halvår.

Men Martin gör mig glad, han ska köpa 34 mumintidningar till mig för 2 kr styck, han läser Mumin eller Godnatt Mister Tom för mig, eller lyssnar när jag läser för honom. Bäst är det när han läser medan jag sitter i bubbelbadet och leker med hans djävulsbadanka. Han har olika röster för alla karaktärer i Mumin och han läser på finlandssvenska och låter precis som berättaren i Muminfilmerna och han får mig att skratta om och om igen. Speciellt roligt är det när han ska härma Sniff, eftersom den rösten gör honom hes.

Imorgon ska vi åka till Ikea, Martin ska köpa skrivbord och vi ska titta på DVDhyllorna vi har tänkt köpa. Jag ska leta tidsrkriftssamlare och dödskallesaker. Vi har tur och får låna hans mammas bil också, och Martin lovade att vi kunde äta på Ikearestaurangen. Det kommer bli en bra dag tror jag.

Och jag förstår inte, hur det på ingen tid alls, kan gå ifrån jätteglad till hatad.
Allt som oftast så känner jag mig oönskad av ingen anledning alls, jag vet att alla är emot mig och pratar skit bakom ryggen, även om det inte alls är så. Att någon skriver en kommentar som kanske är menad som ett skämt men utan någon smiley kan knuffa mig helt ur balans. Jag försöker komma på ett svar som kan skada dem lika mycket som de skadade mig, och att tänka att de inte menade något illa, det finns inte inprogrammerat i mitt system. Paranoia? Jo, kanske. För det är likadant om jag är i stan, alla som skrattar hånskrattar åt mig, alla som tittar och sedan säger något jag inte hör snackar skit. Jag gör ingen min av att visa det, men jag tänker att jag vet att du pratade om mig, ditt lilla äckel. Jag orkar inte gå runt såhär, men på ett sätt så är det nästan bra, för då blir jag inte förvånad om det visar sig att jag hade rätt.

Likadant är det med gå-bakom-ryggen-känslorna och utbytt-känslorna. Syster hade t.ex laddat upp en bild på bdb och skrivit "någon som vill träffa mig i helgen?". Cyan hade svarat att hon ville och direkt så kände jag att hon ska fan inte komma hit och sno min syster, samtidigt som jag tänkte att hon är mycket bättre än mig. Fan, vad jag hatar det. Jag orkar inte, och jag är förvånad över att jag inte har skurit mig på länge. Kanske vetskapen om att jag har minst 5 nya, vassa rakblad gör att jag känner att jag inte behöver skära lika mycket för att få se trasiga armar. Samtidigt som jag inombords tänker att jag inte vågar skära djupa sår längre. Jag skyller på att jag inte orkar åka till sjukhuset och visst, det är sant, men jag hatar mig själv för det.
Dygnet runt så längtar jag till tiden då jag åkte ut och in på psyk, då jag ska mig sönder och samman och var på akuten varje vecka, då jag ständigt var prydd med blå tråd. Då jag struntade i vad som hände, bara jag fick ur mig allt. Jag hatar att jag inte är den personen längre, hatar det så mycket att jag hade kunnat spy.

Jag hatar att jag har kommit ett steg närmare frisk, även om jag vet att mitt tänkande inte är friskt. Men oskurna armar betyder rätt väg enligt läkarna. Medan jag samlar allting inom mig och nästan önskar att Martin skulle säga att han hatar mig, bara för att det skulle ge mig en anledning att skära sönder mig totalt.
(Samtidigt som jag är rädd, och nästan varje natt stirrar upp i taket och tvingar mig själv att inbilla mig att han kommer göra slut, bara för att plåga, bara för att jag vet att jag inte skulle klara av att fortsätta leva om han försvann.)

Mitt yttre kanske är friskt men mitt inre är trasigare än någonsin. En ständig knut i magen, en ständig oro, tårar som bränner men aldrig rinner. Jag stänger in allting och låtsas att det är bra, men egentligen så är det ju bara skit. Jag har blivit folkskygg och klarar knappt av att vara inloggad på msn, jag svarar inte på gästboksinlägg, jag glömmer att jag har en mobil så att den laddar ur och det är Martin som kommer ihåg att sätta den på laddning. Jag får panik av att få frågan "Vill du ses" eftersom det betyder att jag måste träffa någon, måste gå ut, måste fixa smink och orka se bra ut (för att jag vägrar gå ut när jag känner mig ful) även om jag innerst inne så gärna hade suttit på ett fik med någon och pratat om allt och inget. Men jag är rädd, paranoid, kalla det vad du vill. Jag säger som jag alltid säger: Kaos.

Ja, jag kanske har konstiga förhoppningar, är dum i huvudet eller någonting. Helt ärligt så struntar jag i det just nu, för jag är glad.

Utan att ha gått på någon som helst diet, utan att ha tränat, utan att ha gjort någonting utom att äta lika dåligt och dricka lika mycket cola som innan så har jag gått ner till 49,5 kg!
52 låg jag på senast jag var på läkarmöte och gjorde kontroll och nu ligger jag under 50 strecket.
Jag är glad och hoppade och sjöng att jag är bra när vågen visade det. Var glada för mig nu, jag förtjänar det faktiskt.