Martin är söt och sover, vilket jag tycker är förståeligt med tanke på att han jobbar och sliter. Han tycker att det känns elakt men jag förstår ju att han inte kan vara vaken på samma tider som mig, det enda jag gör är ju att sova.

I helgen händer det grejer! På Söndag firar vi vår 9 månadersdag och vi ska åka och titta på en lägenheten, kl 13.30. En jättemysig tvåa i etage med egen tvättstuga och en massa plats för Arri. Har man tur så kanske vi flyttat dit inom några månader, annars får vi leta nytt.
(Jo, vi har en jättefin och mysig lägenhet, men vi vill bo närmare stan. Martin måste gå upp halv 6 för att hinna till sitt jobb som börjar kl 8, och det hade underlättat om vi bodde närmare stan. För mig så hade det också varit bra, då kanske jag hade kommit ut mer, och det blir lättare att träffa folk eftersom lägenheten ligger ca 5 minuter ifrån centralen. Men det är bara att vänta och se hur det blir.)

Vi var förresten i stan igår, och jag bjöd på Mc Donald’s och slösade sen pengar som vanligt. Men det var ju roliga saker, så det kanske är okej då, haha

Nu är sidan nedlagd, för stunden. Jag känner att det bara är onödigt att ha den uppe om jag ändå aldrig fixar och tröttnar på layouten hela tiden. Men Martin håller ju på med den layouten som skulle varit ny, så antagligen återupptas hemsidandet ganska snabbt. Än så länge så är layouten en nästintill kopia av den här, med lite snygga ändringar, och Martin gav sig på att försöka med frames, som jag inte fattade själv.
Vi får se vart det leder.

Men, som sagt, sidan är nedlagd numera. Det finns en bild när man klickar på länken till den, inget mer.

Igår blev jag femår på nytt, när man inte kunde göra något så enkelt som att tvätta håret själv. Jag hade inte duschat på nästan två veckor och nämnde det för Martin, men hade ingen ork att göra något åt det. Så han drog med mig in på toan, hjälpte mig av med tröja och sånt, och satte på vattnet så att det skulle bli varmt.

Jag gick på toaletten och under tiden så satt han vid datorn. Sedan gick jag fram och tillbaka ett tag, och Martin frågade om jag inte hade tvättat håret varpå jag tyst sa att jag inte hade duschat än.

Så tillbaka till badrummet och med lampan släckt och dörren nästan helt stängd så fick han ner mig i badkaret. Så där satt jag och blev tvättat som en femåring, och efterhand så kände jag att det orkeslösa rann ner i avloppet tillsammans med vattnet, jag började le, skvätte vatten på Martin och började skratta. Det är lustigt hur bra påverkad jag blir av att duscha. Det spelar ingen roll hur trött, seg, deppig eller förbannad jag är, efter en dusch så är jag pigg och skrattar, skämtar och inte alls som före.

Det är som när jag fått åka till sjukhuset för att sy ihop skärsår. Ångesten hinner försvinna och när jag tillslut får träffa en kirurg så är jag som vem som helst, skrattar och skämtar med dem så att de inte kan förstå varför jag gjort så mot mig själv.

Jag älskar dig Martin

Mest för att fördriva tiden.

NATTENS PLAN: Snart är det morgon, och jag ska göra som jag alltid gör: gå och lägga mig när alla andra går upp. Kanske att jag sitter uppe tills Martin har vaknat och håller honom sällskap och sen går och lägger mig när han sticker till jobbet.
NATTENS KLÄDSEL: En mörkgrå t-shirt med texten Creature of the Night, batmankalsonger, svart bh och hello kitty trosor.
NATTENS HÅR: Uppsatt i en slarvig tofs och fullt av hårspray.
NATTENS SMINK: Inget alls, men jag orkade faktiskt sminka mig i förrgår för första gången på kanske 1 vecka.
NATTENS ACCESSOARER: Mina plastarmband, mina pärlarmband, min piratfestivalsak, halskedja med tillhörande rakblad + en nyckel till handbojor, skinhalsband med upp och nervänt kors, silvrig drake i vänster öra, silvrig ring i höger.
Fan vad duktig jag var nu. Dock så har jag ju faktiskt på mig allt det hela tiden, så det kanske inte räknas som accessoarer längre då?
NATTENS VILL HA: Pengar, boken Martin hittade på Bokia, byxorna ifrån Odium, ja, sånt som kostar pengar, så därför vill jag ha pengar.
NATTENS LÅT: Jag har inte lyssnat på musik på en stund eftersom vi skulle se på film, men det får bli Evanescence - Lithium eller t.A.t.U - all the things she said
NATTENS LÄSNING: Har inte läst i någon bok sedan igårmorse, men jag satt och försökte förstå mig på Wordpress innan. Det gick rätt dåligt.
NATTENS TV: Tittade inte efter vad det var för något, bara lät det stanna på en kanal för att ha lite ljud i bakgrunden.
NATTENS INKÖP: Ingenting, men Martin fick ju lönen idag så jag hoppas på att han kommer hem med en massa cola ^__^
NATTENS SAKNAD: Mitt huvud kan inte komma på något, vilket tyder på att jag borde sova eftersom det i vanliga fall finns en massa jag saknar, dock mest saker. materialist - javisst.
NATTENS ORO: Martin är här jämte mig och jag är lugnt.
NATTENS DROG: Cigg och cola, som vanligt.
NATTENS ROLIGASTE: Jag och Martin satt och fjortischattade på funplanet och garvade hur jävla mycket som helst.
NATTENS ILSKA: Jag är inte speciellt arg, men jag skulle ju blivit gladare om Martin slapp gå till jobbet och ändå fick pengar.
NATTENS FULASTE: Maja
NATTENS FINASTE: Den söta Martinen som sover jämte mig.
NATTENS GODIS: Werter’s original, som jag dock råkade svälja hel.
NATTENS HUMÖR: Lite småirriterad över att min näsa gör ont, trött och lite hungrig.
NATTENS INSIKT: Att jag inte borde skriva dagbok när jag är imovanad eftersom jag bara skriver fel och osammanhängande.
NATTENS KOM-IHÅG: TV3 22.00 - Jag vill vara anorektisk

Jag funderar på att låta nästa layout till hemsidan bli en bloggliknande, upplagd på t.ex wordpress. Dock så blir jag besviken på att man måste betala för att kunna ändra layouten överhuvudtaget. Okej, visst, det finns layouter att välja mellan, men jag vill kunna ändra, leka och testa utan att behöva betala.

Nu sitter jag uppe igen, fast jag borde sova. Jag tänkte att jag skulle kolla datorn lite snabbt, och genast så är klockan halv fem och jag är hungrig. Det här med att vända rätt på dygnet är nog ingenting för mig.
Usch vad mina ord låter tråkiga, förvirrade, irriterande, bara onödiga. Jag skriver fast jag borde klicka på "publish". Varför fortsätter jag egentligen att skriva om jag vet att det bara blir ett utdraget avslut där jag upprepar samma sak om och om igen?

Igår fick jag för mig att det var Fredag och att jag äntligen skulle få vakna med Martin jämte mig igen. Men tji fick jag, för det var bara tisdag, och nu har det gått över i onsdag.

Sötnosen ligger här bredvid och utstrålar trygghet, och jag älskar att somna i samma rum som dig, då känner jag mig säker, då är jag trygg och behöver inte oroa mig för monster under sängen.

Mitt övriga mående börjar gå uppåt men jag snorar fortfarande och har börjat bli hes och hosta slem. Men jag tror att febern är borta och igår fick jag ett energiryck och orkade sminka mig och fixa håret. (Nu inatt när det skulle bort så var jag tyvärr nära att svimma, så jag vågade mig inte på att duscha.)

Det går relativt bra med skrivandet i min dagbok, och jag sitter och funderar på om jag ska ta delen då Martin kom in i bilder på en ny sida, dvs att jag tillåter mig själv att skriva dagbok "som vanligt" och sedan skriver om Martin igen. Jo, det får nog bli så, för jag känner att jag behöver skriva, behöver en penna som smeker pappret, även om jag inte har en aning om vad jag ska skriva. Men en sak vet jag och det är att jag borde sova.

04.38 Och nu ska jag skriva lite real dagbok, och sen sova.
Godnatt.

Paniken biter, river, klöser mig i magen. Jag och Martin beställde filmplanscher idag + att Martin har beställt cigg. På torsdag får jag 600 och ca450 har jag redan slösat upp. Så det som blir kvar + ungefär 600 till är allt jag har att leva på. Jag som hade tänkt köpa boken Martinn hittade på Bokia och sånt.
Jag låter så jävla egoistisk men jag får verkligen panik. Lite småköp här och där är lugnt, det är när jag köper så att det blir så mycket att betala på samma gång som det blir jobbigt.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, för mamma har inte mycket pengar, mormor har inte mycket pengar och min pappa tycker tydligen att enbart underhållet ska räcka.
Well, NEWSFLASH, jag kan inte ens betala hälften av hyra för att den ligger på över 2000 och inte ens får 1500 i månaden. Det är Martin som betalar alla räkningar, allting som vi behöver, och jag lever på honom som någon jävla parasit känns det som.
(Det känns nästan som om jag borde skriva ett brev till pappa, där det står precis vad jag tycker och tänker, men då hade han väl bara förnekat och sagt att jag ljög alt. har blivit hjärntvättat av mamma. Att jag är 17, fyller 18 i år och har en normalt utvecklad hjärna och en förmåga att tänka själv tror han inte heller på.
Och dessutom så hänger han upp sig på saker. Jag snodde pengar ur min lillasysters spargris för att kunna köpa cigg och han blev fly förbannad. Varför gjorde jag det då, det undrar han inte.
Jo, för att jag inte fick några pengar av honom, för att han "inte har några", vilket inte är konstigt när han lägger allt på grejer till datorn.)
Jag blir så trött och irriterad på allting.

Hittade den här listan i EMO-psykopatens blogg och tänkte att det kunde varit lite roligt att se tillbaka på 2006, se vad jag minns och se om man kan hoppas på att något ändras. Om inte annat så får jag något att göra en stund.

Årets häftigaste: Att jag hittade kärlek över internet, och att vi fortfarande är tillsammans, snart blir det 9 månader (och att jag vågade pierca mig helt själv)
Årets värsta: Några relationer gick i kras
Årets utbildningar: Hoppade av skolan det här året, så utbildningen gick det utför med
Årets skada: Väldigt många i hjärtat, men det var 2005 jag skar som värst
Årets politik: Jag har aldrig varit intresserad av det
Årets resa: Massor till Lund
Årets hemsida: bilddagboken.se, all the time
Årets förening: Vad jag vet så har jag inte blivit medlem i någon?
Årets film: The Crow
Årets fight: Jag har mest fightats verbalt och det är för många gånger för att minnas
Årets sämsta livsmedelbutik alla kategorier: Hm, det var en bra fråga
Årets gnällmusik: Allt skit som alla wannabe-jag-är-så-alternativ lyssnar på
Årets präktigaste: Bra fråga, jag får fundera på den
Årets mest glädjande nyhet: Att jag fick flytta till Martin
Årets svenska skiva: Ingen alls
Årets TV-serie: Cityakuten, som vanligt
Årets melodifestivalminne: Jag hatar melodifestivalen
Årets storm i ett vattenglas: Alla krossade relationer
Årets mesigaste: Folk som hänger upp sig på saker och inte går vidare, typ M
Årets bakverk: Kladdkaka, som alltid
Årets teknik: Jag fick en ny mobil?
Årets smaksättare: Bra fråga, inget svar
Årets bästa konsert: Jag var inte på någon som är värd att minnas
Årets snygging: Martin och Amy Lee
Årets tv-kalkon: Kalkon? Någonstans i mitt bakhuvud så vet jag vad som menas med det men nu minns jag fan inte.
Årets sommar: Var relativt bra
Årets alkoholhaltiga dryck: Xider/cider som vanligt
Årets tankeställare: Jag har fått en del
Årets goda gärning för mig själv: Jag flyttade till Martin
Årets goda gärning för andra: Samma som ovan, det var nog många som blev glad över att jag försvann ifrån Halmstad
Årets upptäckt: Att man kan hitta kärlek på omöjliga ställen

Jag har ju fått lite dille på Anne Frank och en natt för några dagar sedan bestämde jag mig för att presentera mig själv i min dagbok, försöka skriva min historia, och jag upptäckte att det rullade på som fan. Redan den där första natten så måste jag har skrivit runt 10 sidor, nästintill fullskrivna, och fram tills igår så har jag skrivit minst 10 till. Det känns så skönt att ha den där känslan av att man kan skriva. Jag tänkte flera gånger att nej, nu tar jag en paus och äter lite men jag kunde inte sluta skriva.
Det är en helt underbar känsla och jag hade tänkt att jag skulle skriva in allting i datorn när jag anser mig vara klar, kanske redigera, skriva om och sedan se hur det blir.
Jag har inga planer på att publicera det eller någonting, men, för att nästan låta som Berny, så känns det bra att bearbeta mitt liv genom att skriva om det.
Och även när jag anser mig ha skrivit klart i dagboken så finns det så mycket kvar att skriva. Jag har bara skrivit det som fallit mig in, och det jag minns, (vilket inte är så mycket, och därför ska jag använda bilder jag har tagit för att komma ihåg) och det är krångligt, huller om buller och så mycket som jag inte har orkat skriva, trots att det är så mycket.

Jag har bestämt att jag ska skriva klart det innan jag börjar skriva dagbok igen, för att sporra mig ännu mer, och det brukar bli så att jag sitter och skriva, känner av medicinen men fortsätter skriva tills medicinen slutat verka. Det brukar resultera i en hel del överstrykningar och felskrivningar men jag vill inte sluta skriva.

Ord är underbara, när de inte låser in sig.

00.23
Det känns som att jag ser ut som urtypen för en psykpatient. Håret i en slarvig knut, söndertrasade armar, inget smink, söndertuggad läpp, en tröja full av blodfläckar (för att jag sovit med den), förstora byxor (lack, men ändå), och så har jag inte linser i heller. Jag har haft glasögon i flera dagar. Det började för att mitt högra öga var helt rött och gjorde ont, och eftersom man ändå inte ska ha linser när man är sjuk så har jag struntat i dem.
(Det påminner mig om att jag måste byta linsvätska)

Idag är jag mest jävligt skabbig, men det får man vara när man har 38, 2 graders feber, en jättesnorig näsa och seg hals.
Dessutom så är jag hungrig trots att vi åt både hamburgare och pommes innan, och nu är Martin snäll och gör potatis, sås och ärtor till mig, trots att klockan är 00.04 och han ser väldigt trött ut. Jag är alldeles för bortskämd, och jag är tacksam för jag är sugen på lagad mat. Tack så mycket älskling.

Idag, eller egentligen igår, lördag, så var vi väldigt effektiva. Vi har länge pratat om att bygga upp någon slags grind i köksdörren (och senare där köksskåpen slutar) så att Arri kan springa på lite mer yta än i badrummet.
Jag kom på att man kunde använda en tavelram som ändå stod och samlade damm i förrådet, och Martin hittade två brädor, som vi ska använda som hållgrej för själva grinden. Med en eggad kniv sågade han av en del av brädorna, och med en sax klippte han sönder plasten från ramen till lagom storlek.
Det såg jävligt roligt ut när han sågade igenom brädor ifrån hans gamla säng med en kniv. Men det funkade! Man måste prova allt innan man kan säga att det inte funkar.

Själv satt jag och hejade på, skrattade och drog loss tejp som Martin satt på brädorna. Det blev inte klart idag för vi behöver spik eller skruv, men vi har kommit en bit på vägen och det är ju alltid något.

Min näsa bara rinner och rinner och ännu en gång så får jag sår, som jag alltid får när jag är förkyld. Jag HATAR att vara förkyld. Dessutom så blåser det storm ute, medan alla andra har snö. Fast jag är glad ändå, för Martin ska inte jobba imorgon/idag.

Han har förresten fått låna en laptop ifrån jobbet för att lära sig Microsofts nya operativsystem och det är jävligt snyggt, men påminner mycket om Mac.

1. Hur länge har du bloggat?
Jag har skrivit dagbok på olika communitys i flera år, men bloggandet i sig började jag med i slutet av 2006. Dock så finns inte mina gamla bloggar kvar.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Vissa tycker jag bara är väldigt pinsamma, andra beundrar jag för att de skriver så bra och om saker jag är intresserad av. Jag brukar alltid tänka att alla andra är bättre än mig, så det var vad jag tänkte om bloggare också.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Förälskade och förälskade, den första bloggen som jag läste med stort intresse var Unalis blogg.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Jag har inte kvar dem men efter vad jag minns så var de rätt löjliga. Jag försökte att skriva sådär filosofiskt som alla andra men det blev bara strunt.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Unalis och Sofia Åkermans, än så länge. Men jag ska nog börja läsa lite fler, får kolla runt och se om jag hittar någon som fastnat.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Alla två (lol) är dagboksbloggar, typ.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Som sagt så läser jag knappt några bloggar, men en jag läser lite då och då som jag tycker är bra är Aha.

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Som jag har skrivit innan, Unalis och Sofias (och nu orkar jag fan inte länka.)

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Det är inte så många som känner till den här bloggen, men de som läser verkar inte ha något emot det iallafall.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Jag är mig själv alldeles för mycket. Den här bloggen skapades för att jag skulle vara helt ärlig mot mig själv.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Eftersom inte många läser den så är den relativt ärlig.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Jag bloggar nog om det mesta, men när jag nämner människor så brukar jag ibland vara snäll och inte skriva hela deras namn.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Fifty-fifty. Jag har ju den här bloggen dels för att erkänna saker för mig själv, och dels för att andra ska få se hur jag är och tänker på riktigt. Men visst så vill jag veta vad andra tycker, visst vill man ibland att andra ska visa att dem läser och bryr sig.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Jo, kanske inte helt, men relativt mycket, om de skriver en dagboksblogg.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Inte som jag har träffat via en blogg, men jag har träffat folk via t.ex helgon och sockerdricka.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Njae, varför skulle det vara det? Eller iofs, det kan ju bli skadligt för mig om allt för många människor hittar den här adressen och enbart läser för att kunna pracka ner på mig. Men det är ju inte precis en risk för att få en livshotande sjukdom.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Många kommentarer har jag fått, inte i blogg men på olika communitys. Jag brukar försöka att ignorera och intala mig att de inte känner mig.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Jag ångrar en del jag har skrivit i den här, bara för att jag är så ärlig och är rädd för att andra ska ändra uppfattning om mig, men jag tänker inte ta bort något.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Att jag är dålig på att uppdatera regelbundet. Ibland skriver jag hur mycket som helst, ibland är det tomt på någon månad.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Jag vet faktiskt inte, men om jag gör det så tror jag mycket väl att det kommer skilja sig ifrån nu.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Både och.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Jag har blivit tvungen att erkänna saker för mig själv som jag egentligen velat radera ur huvudet.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
En chans att se andra ta sig ur skiten, och ett tidsfördriv för att glomma bort mina egna problem för en stund.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Haha, jag känner nog inte fem bloggare men det hade varit kul att läsa Sofias svar, för hon är så bra på att uttrycka sig.

Ibland önskar jag att det var någon annan än jag själv som skrev till min läkare, som såg bakom skalet och förstod att nu kanske det är dags att oroa sig. Men jag bär masken bra, och mina armar har inga nya skärsår = jag är på bättringsväg. Egentligen så tyckte jag nog bättre om det innan, när jag var deprimerad hela tiden. Nu går det upp och ner på någon minut, jag går från att gråta och skära mig till att skämta och gapskratta trots öppna sår, jag går ifrån att skratta och ha roligt till att smälla till den jag är med för att de råkar säga/göra något som jag stör mig på, just för stunden.
Aggressionsproblemen är värre än någonsin och jag får bita ihop för att inte svara elakt, taskigt eller slå. Samtidigt så finns ångesten ständigt i min mage, allting talar emot varann. Jag skäms för att jag smällde till min bror men samtidigt så vägrar jag säga förlåt, någonting inom mig tycker att jag gjorde rätt. Någonstans inuti mig ligger känslan av att tycka om att skada, och jag kan inte få tag i den och kasta den åt helvete. Den smiter undan.

Men trots att jag skriver så händer inget. Mamma kanske reagerar, men ingen annan. Ni kommer med pussar och tröstande ord, förstår ni inte att ibland vill jag att ni ska bestämma över huvudet på mig, bestämma att ”Jessica, du behöver bli inlagd ett tag” trots mina protester, just för att jag bakom masken vet att det kanske faktiskt är säkrare så.
Men ingen kommer bakom den sista masken, för såfort ni har kommit igenom en upptäcker ni att där finns en till. Jag gömmer mig bakom skratt och rena armar, men mitt huvud är inte likadant, inte lika rent, inte lika fint och läkt. Därinne ligger planerna noga inlåsta och bara jag vet vart nyckeln är.
Bara jag vet när, var och hur.

Och nu: dags för er att åter komma med tröstande ord, med msnhjärtan och ett ”jag finns här, lova att skicka ett smsa eller ringa när du mår dåligt” alt. en puss/kram och ett ”säg till, jag finns här.” Men allt fortsätter som vanligt, för jag kan inte säga till, jag behöver någon som säger till åt mig. någon som bestämmer över mitt huvud, även om jag många gånger hatar det. I tillfällen som dessa behöver jag någon som ringer psykakuten och övertygar dem om att jag mår skit, även om jag sitter och storskrattar. I huvudet skrattar jag inte, i huvudet gråter jag.
(Och att ta ifrån mig rakblad är bara idiotiskt. Det slutar ENBART i att jag blir förbannad samt skaffar nya som är vassare och gör större sår. Vill ni verkligen hjälpa så ser ni till att jag har mina gamla, som inte kan göra centimeter stora sår längre, som ger sår som kan täckas av ett muminplåster.)

Är det något fel på mig, eller finns det fler som känner som jag?
När en nära vän, t.ex Syster laddar upp en bild på någon av hennes vänner, eller skriver om dem i sin dagbok så känns det allt som oftast som att jag får en smäll i magen. Det är inte den där lilla känslan avundsjuka, det är den stora känslan svartsjuka, jag blir arg, jag blir ledsen, jag känner mig skitusel och bortglömd. Jag vet ju mycket väl att bara för att Syster inte nämner mig så betyder det inte att hon hatar mig, men något inom mig börjar ändå alla meningar med ett "men tänk om..". Jag vill inte känner så, för det förstör så mycket, men jag kan inte hjälpa det.
En sådan grej och det kan förstöra hela min dag och jag intalar mig att alla hatar mig, att de ljuger för mig, att jag inte finns för dem, att allt jag någonsin trott på enbart är en fet lögn.
Jag vet att det inte är så, men jag kan inte få bort tankar, jag kan inte få bort alla "men" och "om". Dessutom är det ju inte bara jag som mår dåligt, folk mår ju dåligt av att få höra att jag tror så om dem när både dem och jag vet att det inte är så.
Hade jag varit en sån som nämnde alla hela tiden, varje dag, med bilder och text, då kanske det hade varit förståeligt, men det är ju inte så, jag är ju inte sån. Jag är antagligen den sämsta vännen som finns och borde bara acceptera det tillbaka men jag kräver perfektion och all uppmärksamhet, trots att jag inte är likadan tillbaka.
Jag pendlar mellan att hata och älska folk, i ena stunden är de ingenting, i nästa höjer jag dem till skyarna.

Jag hatar att så många borderlinepunkter stämmer in på mig, samtidigt som det känns bra att veta att det finns ett namn på allt det konstiga jag känner och gör. Någongång kanske folk kan förstå.

Följande är taget ifrån http://www.psykiatrikarolinska.org/programs/borderline/diagnosis.html:

1. Hur ter sig borderline personlighetsstörning?
Patienter med borderline är ofta impulsiva, intensiva och emotionellt instabila. De har inte sällan en negativ inre bild av sig själva, och deras bild av människor i deras nära omgivning tenderar att skifta mellan svart och vitt. Deras humör är ofta snabbt svängande, känslorna tenderar att bli intensiva, de triggas igång väldigt lätt och omgivningen kan ha svårt att förstå borderlinepatientens reaktionsmönster. Självskadebeteende, självmordsförsök och samsjuklighet med till exempel depression, ätstörning, missbruk och ångestsjukdomar är vanligt.
Patienter med borderline personlighetsstörning är oftast impulsiva och emotionellt instabila människor. Impulsivitet och instabilitet genomsyrar det mesta i borderline -patientens inre och yttre värld. Självbilden är ofta instabil, och människor med borderline har inte sällan grundantaganden, dvs. djupt rotade åsikter om sig själva, som för det mesta handlar om att de är "värdelösa" eller "omöjliga att älska".
Deras relationer tenderar att bli stormiga, intensiva och kaotiska och deras uppfattning om andra pendlar inte sällan mellan idealisering och nedvärdering. Detta ger ofta upphov till problem när de hamnar inom sjukvården, kanske särskilt inom den psykiatriska slutenvården. Om behandlande personal inte riktigt är medvetna om patientens svårigheter med att integrera "goda" och "onda" sidor hos andra kan vården bli bekymmersam och svår att klara utan konflikter. Även patientens snabbt svängande humör kan ställa till en hel del svårigheter.
Människors sätt att tänka har en stark koppling till aktuell sinnesstämning. Så uppfattar t.ex. deprimerade patienter sig själva och framtiden med negativa förtecken och med känslor av hopplöshet, därför att depressionen minskar förmågan att uppleva glädje, lust och positiv förväntan. Eftersom borderline -patienterna snabbt kan svänga från den ena ytterligheten i stämningsläge till den andra, kan det vara svårt för personal och andra att "hänga med" i de olika tankemönstren som blir en följd av detta. För patienterna är svängningarna självklart ett ännu större problem, och det är också vanligt att de, när de är nedstämda, har stora svårigheter att minnas att de någonsin varit på ett annat sätt.
Människor med borderline är extremt sårbara känslomässigt. Minsta småsak kan få dem helt ur balans, och ofta har omgivningen mycket svårt att förstå vad som kan ha utlöst den starka känslomässiga reaktionen. Den emotionella sårbarheten i kombination med impulsiviteten leder inte sällan till självskadebeteenden eller till och med till självmordsförsök. Människor med borderline stannar ofta kvar i relationer på grund av sin oerhört starka rädsla för separation. Separationer är smärtsamma för de flesta människor men för en person med borderline upplevs ofta separation som en avgrundsdjup förtvivlan, en känsla av total övergivenhet och en bottenlös tomhet som tycks omöjlig att leva vidare med. Inte sällan handlar självskadebeteenden och självmordsförsök om denna rädsla för att lämnas.
Mortaliteten i självmord är mycket hög. Cirka 90 procent av patienter med borderline som någon gång vårdats vid psykiatrisk klinik har gjort ett eller flera allvarliga självmordsförsök. 10 procent dör till följd av självmord.
Patienter med borderline har en mycket hög samsjuklighet av andra psykiatriska sjukdomar. Till de vanligaste hör depression, ångestsjukdomar, ätstörningar och missbruk. Samsjuklighet och självmordsförsök är de vanligaste anledningarna till att människor med borderline söker sig till den slutna psykiatriska vården.
Förekomsten av en samtidig personlighetsstörning med en psykiatrisk syndromdiagnos, t.ex. depression, innebär speciella komplikationer i behandlingen av depressionen. Symtomen kommuniceras ofta på ett annorlunda sätt, och patienter med personlighetsstörningar svarar ofta sämre på insatt behandling. Specifika personlighetsdrag kan "skymma" att patienten också har ett annat psykiatriskt syndrom. Borderlinepatientens irritabilitet, instabilitet och humörsvängningar kan ibland förstärkas vid depressions- och ångesttillstånd och bedömaren kan lätt förbise depressionen, medan personlighetsstörningen framträder desto tydligare.
Patienter med borderline beskriver ofta att de har svårt att lyckas få andra att förstå hur de känner sig. Det kan te sig om de bär en "mask", som gör det svårt att läsa av dem. Till exempel kan en djupt deprimerad, självmordsnära borderline på ytan te sig i det närmaste neutral så att behandlaren inte ens kommer på tanken att fråga om eventuella självmordstankar. Självskadebeteenden och självmordsförsök kan ibland utlösas av patientens svårigheter att kommunicera sin inre smärta till omvärlden.

2. Diagnostiska kriterier för Borderline personlighetsstörning enligt DSM-IV
Ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet samt instabilitet med avseende på mellanmänskliga relationer, självbild och affekter. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxen ålder och tar sig minst fem av följande uttryck:

(1) gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer. Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här
Kommentar: Jag vet faktiskt inte om jag gör sådant, det är möjligt. Räknas det att jag mår väldigt dåligt när jag ska till Halmstad eller är det enbart när man ska bryta med människor?
Det stämmer iofs att jag har svårt att säga emot när folk tycker annorlunda, just för att jag är rädd för att de inte längre ska vara vän med mig.

(2) uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
Kommentar: Det har faktiskt att göra lite med ovanstående. Jag pendlar ju mellan att hata folk för att de får mig att gå med på vad som helst, för att de betyder så mycket men samtidigt älskar jag dem och vågar inte tänka mig ett liv utan dem.

(3) uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla
Kommentar: Jag antar att det här är upp till andra att säga om det är så, eftersom man inte ofta förstår det själv, för att det, i mina ögon, i mina tankegångar, är normalt.

(4) visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här
Kommentar: Jag är ofta dålig på att se mig för, vilket leder till att jag nästan blir påkörd av både bilar och cyklar. Precis som jag har berättat för Martin så får jag ibland för mig att jag ska göra saker, t.ex att öppna bildörren när vi kör på motorvägen, bara för att se vad som händer. Jag vet att det är fel, att det är rent av idiotiskt, men jag kan inte låta bli att vilja och det är många gånger då jag har fingrat på handtaget.

(5) uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande handlingar
Kommentar: Ja, det är väl ingenting som behöver diskuteras, jag har ju gjort alltihop.

(6) är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
Kommentar: Det kan nog stämma, tror jag. Men som sagt, det är nog upp till andra att bekräfta.

(7) känner en kronisk tomhetskänsla
Kommentar: Men egentligen, vem gör inte det?

(8) uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
Kommentarer: Jag agerar ofta innan jag har tänkt igenom det. Exempel: Lillebror kommer springande på trottoaren och jag sträcker ut foten så att han gör en volt skrapar både knän och händer och tillslut landar i en buske. Jag blir arg fort och slåss istället för att tänka. Inte så att jag startar slagsmål men jag kan slå till folk.

(9) har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symtom
Kommentar: Det första kan jag hålla med om, men vad dissociativa betyder har jag faktiskt ingen aning om, alltså vill jag inte säga något om det.

Utöver detta så går jag runt och är ständigt orolig, har ständigt ont i magen och kan inte lugna ner mig. Är Martin några minuter sen ifrån jobbet kan jag inte tänka "han missade bussen" hur mycket jag än vill, det blir direkt "Martin när död, vad ska jag göra nu? Tänk om dem ringer, vad ska jag säga, hur ska jag komma till sjukhuset, tänk om han är förlamad och aldrig mer kan krama mig, jag klarar inte det här, han får inte dö, då dör jag också." Jag tänker alltid det värsta.
Jag orkar faktiskt inte med det.
Många viftar bort det med "men det är ju inte så", men för mig så är det blodigt allvar. Jag sitter och gråter, väntar panikslaget på att telefonen med dödsbudet ska ringa och kan inte koncentrera mig. Allting vänds upp-och-ner och går åt helvete, och inte ens när Martin har kommit hem kan jag lugna ner mig, för det finns ju en dag imorgon också.