Och den hoppar på mig igen, den där jävla avundsjukan, den där ilskan, den där jävla känslan och ordet som maler i huvudet: utbytt. Bortkastad, inte längre önskad.

Jag hatar den känslan, just för att det egentligen är enbart avundsjuka. Ilskan gäller mig själv och känslorna och orden, det är bara jag som tycker synd om mig. Jag känner mig som en ha-galen femåring, allt är mitt, du får INGENTING, våga inte ens komma i närheten.
Dessutom så är det ju inte ens rätt person jag är förbannad på.

Tillbakablick: S och M träffas på festival, börjar prata och fortsätter prata på helgon.
Min och M’s vänskap har tagit slut, av olika anledningar.
De pratar, blir vänner, och M åker till S och stannar där över helgen.

Och det som gör mig arg, på mig själv? Mitt psyke inbillar mig att jag är utbytt, att jag inte var rolig längre, den där lilla rösten i bakhuvudet säger anklagande att du visste hur det skulle bli. Du har vetat hela tiden, sedan föralltid, att du bara har människor till låns. De är dina i några månader, vissa till och med några år, men sedan försvinner dem. Snabbt eller sakta, likväl så försvinner dem ifrån dig utan att du kan göra något åt det, för det är förutbestämt.
Du ska inte ha ett happely ever after.
Jag tycker inte om den där rösten, försöker intala mig att det är fel, att det är jag som bara antar, precis som om jag alltid har gjort, det sitter i sedan mobbningen. Jag intalar mig att jag inte behöver bli nämnd i folks dagböcker, att man inte måste visa upp mig på något sätt, typ bilddagboken, att jag betyder även om folk inte nämner mig när de skriver "att-göra-listan".
Min natur är = nämns du inte, finns du inte. Men själv så följer jag inte den regeln. När det gäller andra så tänker jag att "de förstår" men när det gäller mig .. ja, då är det bara jag jag JAG.
En liten uppmärksamhetssökande skitunge som man helst skulle sparkat iväg.