Helgon; Mitt ben fick agera levande klagomur inatt, med sanna ord. Min arm fick agera avreageringssak. Jag duschar med iskallt vatten, tar på en tröja/byxor och låtsas att ingenting har hänt, fastän mitt inre krossas av hammarslag som slår i takt med mitt hjärta. Jävla pulsåder, gå sönder.

Jag kan inte sluta tänka på att jag måste skära, jag kan inte komma på något annat sätt att lösa allt. Igår gick min zippo sönder så jag har inte gråtit så mycket på länge. Kalla mig materialist men jag blev skitledsen. den zippon har varit med mig så länge.

Jag ser saker andas; Mansonflaggan som hänger mittemot sängen, jag ser hur skrivbordet höjs och sänks, precis som om det andas regelbundna andetag. Ibland kan jag inte slappna av och sova för att sängen har ett rytmiskt dunkande, en puls, hjärtslag. Jag kan inte sova om jag känner min eller någon annans puls, det stör mig. Men varför? Är jag rädd för livet? Är det livet som ger mig små tecken på att det finns? Jag vill inte se Mansonflaggan andas, jag vill inte att sängen ska ha en puls, det skrämmer mig och det slutar med att jag ligger och stirrar, övertygad om att nu nu, nu snart tar dem mig.

Igår blev ett kliv rakt ner i ett svart hål, och allting började med att min dvd Dracula - Dead & Loving it (Det våras för Dracula) inte ville funka i min dator, för att det saknades något omkodningsskit. Så jag började stortjuta och Martin hade somnat. Efter en stunds gråtande och försök som att snyta sig högt, för att Martin skulle vakna (jag har svårt för att be om hjälp, att säga till när jag mår dåligt) så torkade jag tårarna och drog lite i Martin och sa att han skulle lägga sig längre ner, annars skulle han få ont i ryggen. Han frågade varför jag grät och jag svarade Snart kommer jag inte gråta längre. Varför frågade han då, vad ska du göra?
Jag ska lösa det på mitt sätt.
Sedan gick jag ut i hallen, tog rakbladet jag tagit fram ur plånboken och låste in mig på toaletten och skar i högerarmen. Martin har hittat nyckeln som man öppnar toalettdörrens lås med så han hämtade den och låste upp och medan han torkade upp den fasliga röran av blod och halvt koagulerat blod som låg i en pöl vid mina fötter och som hade skvätt på toan och på väggen och dörren, och mig, så fortsatte jag skära mig tills Martin tog rakbladet ifrån mig. Jag tog tillbaka det och la det i munnen men bestämde att jag skulle försöka skära igen (jag kan inte svälja rakblad. Jag kan svälja spegel/glassplitter med cola, men inte ett rakblad). Jag misslyckades och Martin la rakbladet utom räckhåll. Så jag gick över till att skriva kränkande ord på mina ben med blodet ifrån min arm (hora, äckel, äcklig, usel). När Martin gick för att hämta mer papper så rotade jag fram min rakhyvel och högg med den i armen och fortsatte skriva ord på benen.

Såhär kan en kväll för mig ser ut, och ni romantiserar det?! Var någonstans är det tufft/coolt/häftigt eller statusökade att sitta inlåst på en toalett och hugga ett rakblad i armen och sedan skriva självförnedrande ord på dina ben? Var är det häftigt att resten av kvällen inte kunna gå i normal fart för att bara luften gör ont på din arm (rakhyvelssår svider så jävla mycket). Jag förstår inte hur någon på fullt allvar kan tycka att det ger en själv eller någon annan status att inte kunna använda din arm ordentligt för att det gör ont bara du rör den.
Jag förstår inte hur självskadning på olika sätt kan ha blivit den nya innegrejen.

Jag har tagit hit de fyra Harry Potter -filmerna och nu föreslog Martin att vi skulle titta på dem. Martin har (helt seriöst) aldrig läst böckerna eller sett filmerna och jag ska se till att han läser/ser dem allihop. Egentligen så borde han ju läsa boken före filmen, eftersom de hoppar över så mycket, men det får bli sen. Han har iallafall lovat att läsa dem, han verkar till och med .. intresserad? ^^

Men först så behöver man väl få igång videon och det verkar som att den inte funkade, så Martin springer runt och letar efter något, vad vet jag inte. Videon verkar funka men tydligen inte. Eller så har han kommit på något annat som han vill fixa innan han glömmer det. Ute i förrådet var han iallafall.

Haha, det såg så roligt ut när jag gick på toa innan för Arri låg ungefär som ett S fast ännu mer "snirkligt". Hon kan ligga i de mest konstiga ställningarna och jag måste komma ihåg att ta foto på det, för det ser oerhört kul ut.

Nu verkar Martin iallafall ha hittat det han letade efter så förhoppningsvis blir det Harry Potter snart. Jag skäms faktiskt lite, för att jag knappt kan någonting om HP längre, för när jag gick i mellanstadiet så kunde jag i stort sett böckerna utantill, plöjde dem en och en på någon dag och kunde praktiskt taget allt. Precis som jag kunde med Angelina Jolie.

Men nu är videon fixad, mot Hogwarts!

Nu har jag gett adressen till Åsa också. Jag hade velat ge den till fler, men jag vågar inte. När jag knappt kan erkänna för mig själv att det jag skriver faktiskt är sant (rösterna) så känner jag att jag inte klarar av att låta alla få veta om den här bloggen. Inte än. Kanske sen, kanske aldrig. Det är bara att vänta och se.

För övrigt så har idag varit en relativt bra dag. Vi tittade på Charlie and the Chocolate Factory innan vi skulle sova, och jag blev extremt sugen på choklad men den är uppäten för längesen. Så idag när vi storhandlade på Willy’s så köpte jag både Marabou och Kindereggchoklad ^^ Vi har gjort det till rutin att storhandla samma vecka som vi båda för pengar, och då köps allt som behövs; bröd, mjölk, mannagryn, smör, potatis, flingor, ja allt som man kan tänkas vilja äta. Jag köpte färdig chokladpudding också, och Martin hatar dem så jag har dem helt för mig själv

Förresten så har jag försökt att fixa lite mer med hemsidan idag. Har ju bestämt mig för att ha en bilddagbok och vi får se om jag gör på samma sätt som med de andra bilderna, eller om jag använder galleriet som Martin fixade. Jag får se, för jag vill ju kunna skriva bildkommentarer och det går inte med Martins galleri.

Martin gör lasagne, och min tumme gör ont och är varm. Jag har råkat trycka in en nagel under den nageln när jag duschade någon gång och det verkar som att jag lyckades göra ett sår eller nått, för tummen gör ont i stort sett hela tiden. Det är ett skit.

Trots mediciner så somnade jag inte på hela natten, och jag är fortfarande vaken. Jag hatar när det blir så för då känner jag mig alltid extra äcklig. Det blir en ond cirkeln eftersom det är jag själv som orsakar det ifrån början.

Så när jag satt och pillade med layouter och sånt, så hör jag samtidigt hur det börjar blåsa mer och mer, det var nästan så att jag inte ville släppa iväg Martin när han gick till bussen, jag var helt säker på att en gren skulle trilla ner i huvudet på honom, eller något sånt. Sen kom alla de där tankarna om att "sa jag att jag älskar honom?", "om jag hade gått med ut i hallen, hade han kommit 1 minut senare då, och inte fått grenen i huvudet?", ja, sådana tankar. Det enda de lyckas med är att skapa panik.

Så nu har jag suttit här och fördrivit tiden med att göra nästa layout, som jag inte vet när den kommer upp. Men antagligen så försvinner den rätt fort, den också. Jag tröttnar så snabbt, det blir aldrig riktigt som jag vill, och jag hatar det.

Jag borde sova.

Jag blir förbannad på mig själv. Jag kan hugga i armen, jag kan skära i nya stora sår, men jag kan inte trycka en cigg mot handryggen bara sådär poff.
Så jag övar. Tänder ciggen, tar ett andetag och trycker, det gjorde ju inte lika ont. Ciggen släcks, jag tänder den igen och trycker igen. Öva öva öva.

När jag var inlagd sist så sökte dem igenom mig med metalldetektor och tog alla rakblad, men att jag hade nya sår efter varje rökstund, det ignorerade dem. Jag kunde sitta och bränna mig när en personal var med, och de gjorde inget. Det var visst helt okej.
Jag förstår inte hur folket på psyket tänker ibland.

Men jag är en duktig liten självskadare. Jag skär aldrig så att det kommer blod på mattor eller liknande. Det blir att jag sitter på köksgolvet, där det är lätt att torka bort blodfläckar. En handduk på golvet, hugg i armen och irritation över att rakbladet har blivit dåligt för att jag har sovit med det i ett halsband runt halsen. Provar det andra rakbladet som var sämre, så jag går tillbaka till det första, hugger ett par gånger. Duktig som jag är så har jag tagit fram bandage och liknande som behövs, och när jag inte orkar mer, alt. tycker att det räcker (det sistnämnda händer dock aldrig) så torkar jag armen, lägger om, torkar bort blodfläckarna och låtsas som att ingenting har hänt. Jag lägger det smutsiga i tvättkorgen, slänger papper och liknande, sätter mig vid datorn, tar en cigg och låter eftermiddagen fortsätta som vanligt. Det är precis som att gå på toa, jag går dit, gör det jag ska och sen är det inte mer med det.

Ofta så får man höra att det låter sjukt, det är inte en normal handling, "FÖRSTÅR DU INTE ATT DU KANSKE ALDRIG KAN TA BORT DINA ÄRR UNGE?". Jag rycker på axlarna, det har varit min vardag så länge nu, att tänka på rakblad, att planera hur var när de ska användas. Det skulle kännas konstigt att inte ha de tankarna. Precis som vissa människor ritar, slamrar med porslin, skriker eller räknar till tio för att lugna ner sig, så skär jag mig. Det är mitt sätt att hantera det jobbiga, och det är helt normalt i min värld. Jag förstår folk som inte gör det, och det är absolut inget jag uppmuntrar till, men när den rutinen har ristats in i ditt huvud för så länge sedan, då blir det just så; att man gör det på rutin. Precis som att gå på toa när man behöver kissa, att äta när man är hungrig och att vila/sova när man är trött.

Det har funkat för mig än så länge, bättre än något annat, så varför ska jag sluta? Jag har inga problem med att mina armar ser ut som en zebras ränder, jag har inga problem med att folk glor och tycker jag är dum i huvudet, jag är van. Det är alla andra som oroar sig för min skull, påpekar att "Jessica, den där ungen glor på dig" eller "ser du inte att dem viskar om dig?". De vill inte inse att jag inte ens märker det längre.
Och visst, jag minns inte hur mina armar såg ut innan jag började skära mig, och jag blir fortfarande fascinerad när jag ser en helt ren arm. Tänk att det finns, den människan måste vara stark som står emot. Men för mig så är det normalt att se ut som en trasdocka. Det är min verklighet, och det fungerar för mig, så låt mig ha kvar den.

När jag var i Lund city en gång, så kom det fram några killar och pratade med oss, och frågade om jag ville vara en katt. Jag hängde inte med på hur de menade, jag hade förstått om de hade frågat om jag hade blivit riven av en katt, men att se ut som en? Ja, jo, kanske. Jag har alltid älskat katter.

Jag har fortfarande inte lärt mig att bara trycka ciggen mot handryggen eller armen, jag måste fortfarande sitta och vänja handen genom att flytten ciggen närmare, millimetervis. Jag vet inte om det är för att jag vill plåga mig mer, eller för att jag är feg.

Blod under naglarna, bandage runt armen och ett nytt brännsår; en helt vanlig dag.

Trots att det känns som att orden har låst in sig och kastat nyckeln så skriver jag relativt mycket, i stort sett varje dag. Är det egentligen bara att jag inte lyckas leta upp dem, men att de faktiskt finns där, i bakhuvudet?

Jag måste lära mig att släppa datorn på kvällarna, för det börjar bli jobbigt att krypa in under sängen för att koppla in adaptern varje kväll. Jag har ju fått hit min lillebrors band/cdspelare och det var tänkt att jag skulle lyssna på musik genom den istället, men jag kan inte låta bli att ta in datorn iallafall. Jag antar att det är för att jag vet att om jag kommer på något att skriva om så MÅSTE jag få skriva upp det direkt, annars försvinner det. Men det negativa är att jag inte kan slappna av när datorn står jämte sängen för att jag vet att kommer jag på något så kan jag inte tänka "jag skriver upp det imorgon", jag måste skriva upp det med en gång och det blir att jag fastnar vid datorn igen. Kanske att jag borde ha ett skrivblock jämte sängen istället, men det funkar inte, för det går för långsamt att skriva för hand, jag hinner glömma. Misstänker att det är pga mina piller som jag har fått så kasst minne och glömmer saker på 2 sekunder, men jag kan inte sluta med dem, för jag vet hur depressiv jag blir utan dem. Det blir som att hela världen rasar och jag faller tillbaka i självskadebeteende, snabbt som fan.
Apropå självskadning så jo, jag har skurit några gånger. Inte så att det har varit livshotande (okej, ett sår hade behövt sys) och jag skär oftare nu. Misstänker att det är pga att det börjar bli mörkt, jag har så svårt att stå emot då. Tankarna snurrar hela tiden kring rakblad, om jag ska hinna skära mig innan Martin kommer hem, hur jag ska kunna dölja det, och jag ägnar nästintill all ensam tid åt att planera hur och när jag ska skära. Bara nu när jag sitter här och skriver detta, så sitter jag samtidigt och funderar över var mitt vassa rakblad är, var jag ska skära och om jag hinner innan Martin kommer hem. Jag vet att jag hinner, för han är inte hemma förren efter 17, och jag vet att jag kommer förlora, jag känner det i magen, att det är en så där "skär nu skär skär skär STORA SÅR" känsla som inte går att stå emot.
Fan Jessica, men jag vet hur lugn jag blir efteråt, jag blir alltid så glad när jag har skurit, jag kan skratta och skämta.

Förlåt.

Igår så kände jag att jag inte kunde komma till ro, för att det var så mycket som snurrade i huvudet, så jag öppnade word och skrev upp någon sorts början till en novell eller liknande. Jag har ingen aning om vad jag fick allting ifrån, men det var väl pillerdimman som gav mig konstiga ideer. Iallafall så börjades texten såhär:
Han kallades Gurkan. Ingen visste varför, för han använde inte gröna kläder, var inte speciellt lång och hade inte en stor kuk. Kanske var det just därför han kallades gurkan, för att han var ungefär lika intressant som innehållet i en gurka? Missförstå mig rätt, alla tyckte inte att han var ointressant, men ganska många gjorde det. De flesta var såna som inte ens kände honom. De hade hört ifrån en kompis lillasysters kompis storebrors kompis att det fanns en kille kallad Gurkan på skolan. De hittade honom rätt fort, eftersom alla på ett ungefär visste vem han var.
Nej, de visste hur han såg ut. Om ens det.

Jag har ingen jävla aning om vad fan det där är. Och nu svär jag väldigt mycket igen. Men det blir så ibland, när jag blir alldeles för upprymd eller arg så svär jag som en borstbindare.
(Vilket dumt uttryck egentligen, att svära som en borstbindare)

Det blir alltid så, att jag kommer på en massa att skriva när jag har lagt mig i sängen. Antagligen för att jag kan ligga och tänka på vad jag vill, utan att råka skriva fel eller behöva svara på ett gästboksinlägg.

Memo till mig själv: Försöka skriva någon form av brev/text om hur otroligt påfrestande det är att tvingas höra alla andra berätta om hur dåligt de mår, när jag sitter några timmars bilresa bort. Jag måste bli frisk själv, innan jag kan bli ett bra stöd, ett som inte lätt tar upp andras dåliga energi. Men det är ändå bara DU som kan hjälpa dig själv i slutendan.

nu har jag jävligt ont i högerarm, skriver fel för att jag inte orkade ta på glasögonen och ska klicka på publicera.

Tänk, vad annorlunda mitt liv var för 1 år sedan. Då hade jag knappt kysst någon, då förlitade jag mig på att vännerna alltid skulle finnas kvar, jag litade på att alla deras Jag-älskar-dig var på riktigt. Men jag fick falskhet och svek i en försenad julklapp.

Jag letade efter gamla dagboksinlägg som skrevs för ett år sedan och upptäckte att visst fan, idag är det 1 år sedan jag blev intervjuad av hallandsposten om mitt självskadebeteende. Det har gått så jävla fort. Som jag har sagt innan, så går livet så jävla fort, allting förändras och jag hänger inte med.
Både Åwsa och Cyan har börjat röka, trots att de vägrat innan. Jag kan inte låta bli att tänka att Cyan började röka när hon började umgås med allt folk i parken, och det känns som att jag har missat så mycket. Hon har uttryckligen sagt till mig att hon inte vill röka, men likväl så sitter hon där med en cigg på ett foto hon lagt upp på bilddagboken, och jag undrar; är det mitt fel? Ska jag ta det som att jag var ett bra föredöme eftersom hon inte började röka när hon umgåtts med mig ett tag, eller ska jag ta det som att folk inte vill berätta, visa, göra nya saker för att jag på något sätt gör så att det känns fel för dem? Jag vet verkligen inte, och jag känner att jag inte har rätten att fråga, för jag har ju faktiskt egentligen inte med det att göra. + att det går emot min moral att säga åt någon att sluta röka när jag började röka i samma ålder. Jag brukar säga att de som inte röker ska vara stolta över sig själva, speciellt när de i prinsip bara umgås med rökare. Men det kanske var där allt föll. Säg någon i parken som inte röker nu för tiden och jag kan nästan lova dig att om ett tag så får du se hon/han sitta på en bänk med en cigg i mungipan. Grupptryck är svårare att stå emot än vad man tror.

Det finns så mycket annat som har förändrats med. Förra året åkte fram och tillbaka mellan akuten, hemma och någon gång ibland - psyket. Sy, vila upp sig, försöka ta livet av sig - en natt på psyket. Jag kan inte låta bli att faktiskt sakna att skära så stort att det behöver sys, och ibland kan jag sitta och tänka att "hade jag inte sytt så hade det blivit större ärr, jävla idiotJessica". För det är så mitt tänkande funkar. Ju större sår - ju mer uppmärksamhet behöver det, och när det sedan lyckats läka ihop rätt bra, trots att jag sliter sårskorpor på löpande band, så kan jag påminna mig själv om att "kunde du göra så innan, då kan du fan göra så nu med."

Jag kanske borde börja skriva oftare när jag är lite halvt bortkopplad tack vare Zopiklonen, när jag väl kommer på något så skriver jag mer än två meningar om det.

Avskeden har varit många i år, och även om jag saknar och ältar minnen, så tror jag inte att jag saknar själva personen eftersom den visade sig vara någon helt annan. Det blir lite förvirrande, men det passar bra, för jag känner mig rätt förvirrad själv.

Min ben har somnat så jag ska ta tillfället i akt att gå på toa och sedan sova, innan jag fastnar vid datorn igen. Datorn, det tänkte jag skriva om innan. Om vilken drog det är. Det får bli ett projekt till senare idag.

Har märkt det nu, att smaken börjar försvinna, vilket är ett tecken på en dum förkylning som antagligen kommer hålla i sig i några månader. Jag lyckas visst aldrig bli kvitt den. Än så länge så hjälper nässpray (som Martin dock tycker är skit :b) och jag har inte ens snutit upp en ½ toarulle, den är fortfarande nästan ny. Jag är bara glad sålänge jag slipper snyta mig hela tiden, jag lyckas alltid med att få skavsår som gör ont, och dem hade jag gärna klarat mig utan. Det räcker med att jag får en iskall värk i bröstet på vintern (antagligen de där sakerna i bhn som orsakar det, minns inte vad dem heter just nu.) och extremt nariga läppar. Jag läste någonstans att har man väl börjat bita på läpparna (dra loss torrt skinn och liknande) så går det liksom inte att sluta, inte så lätt iallafall. För det gäller ju att använda lipsyl och inte tänderna när läpparna blir nariga. Det är väl antagligen samma sak som när man biter på naglarna, det gäller att ta sig i kragen.
Nu blev det här ännu ett sånt där nonsensinlägg, bara för att jag får för mig att någon är extremt trög och få det förklarat, eller att jag helt enkelt inte kan vara nöjd när jag har skrivit så lite.

Jag hade kommit på två saker att skriva, nu kommer jag bara ihåg vad titeln på det enda inlägget skulle heta: samtal med mig själv. det bara raderades ur mitt huvud, jävla skit.
Jag misstänker, anar, att tankesamtalet handlade om självskadning, jag försöker skapa meningar i huvudet men ingen känns riktigt rätt. Jävla skit när sånt här händer.
Du har det som en påträngande tanke i flera dagar, men när du väl satt dig ner med papper och penna, då blir det en blackout. Varför är huvudet så taskigt?

Jag har fått hit min saker från Halmstad nu, bl.a mitt skrivbord, där det var tänkt att datorn skulle stå på heltid, men likförbaskat så hamnar den på stolen jämte sängen om nätterna. Det blir ju tyvärr lätt så när man har laptop, att man flyttar runt. Men jag försöker att tänka på datorn, det måste tära ganska bra på att bli flyttad hit och dit, och aldrig ha en riktigt egen plats. Vilket påminner om hur jag känner det ibland. Men Martin är snäll, han möblerar om så att jag får skåp, byrå och bokhylla, trots att det är hyllorna som stod i vardagsrummet och som var fyllda med skit. Eller, så borde jag inte säga, för det är ju minnen för Martin. Men där var faktiskt en del skit. Inte bokstavligt talat då. Men fint blev det ju minsann i sovrummet. 

Egentligen borde jag sova, huvudet känns .. stort, på något sätt. Det går inte förklara den där känslan man har när man vickar huvudet från sida till sida. Det blir tung och man måste använda mycket krafter för att orka sluta, eftersom det lätt blir som en pendel. Fram - och tillbaka gungar mitt huvud, det känns ungefär som att åka flygande mattan, utan att vara rädd för att allting ska rasa ihop.

Mina rörelser är sega, mitt minne är nog överfullt, för jag glömmer bort hur man stavar ord och sätter ihop meningar. Jag missar eller skriver fel bokstav några gånger i varje mening, och är tvungen att tänka efter en stund för att komma på hur det ska vara.

Men jag har kommit på en sak. Jag MÅSTE faktiskt inte skriva hur långt som helst, hur ofta som helst. Jag sätter ofta högre gränser än vad jag klarar av och det slutar med att jag antingen struntar i det eller någon annan ta över. Men det här har ingenting med det jag kom på att göra.
Jo, såhär är det: Jag känner alltid ett behov av att skriva mycket, när jag skriver något. Oavsett om det är dagbok, en dikt eller en novell så kan jag inte tänka "nu kommer jag inte på mer, då kan jag passa på att röka" utan jag tänker istället "för i helvete Jessica, SKRIV NU DÅ! Du har skrivit ett tredjedelsA4, tror du verkligen att det räcker?" och sedan slutar det alltid med att jag antingen skriver ner en massa dravel och nonsens huller om buller eller att jag blir förbannad på mig själv.
Men det är så jobbigt, när man känner hur fingrarna längtar efter att skriva ner bokstäver som blir ord. Som jag skrev i ett tidigare inlägg: orden har fastnat i brångstrupen, jag kan inte svälja ner dem och inte hosta upp dem.

Martin sover sött, jag känner det där suget efter något att tugga på som jag alltid gör på nätterna, och nu ska jag kissa. Sen borde jag verkligen sova, känner hur mina rörelser blir långsammare, mindre sammanhängande. Istället för skrivatryckenterskrivaväljfetstil så blir det skriva ………. tryck enter … skriva …………..välj fet stil.
Allting går i slowmotion, jag ska se om jag kan stilla mitt tuggbegär, sen blir det att somna till Evanescence som vanligt.

Jag har en egen klagomur. Inte där jag klagar utan där jag blir klagad på. Eller nått.
Ett tag så satt jag varje kväll och liknade en mur, hade ett behov av att göra det. Den sista kvällen fylldes noga valda negativa ord in, och sedan dess har jag inte ritat en enda mur. Jag tror att det var i September, och i och med att jag fick ner klagomuren på papper så visste jag att jag hade den för alltid, och behövde inte påminna mig om den varje kväll.

Samtidigt som jag skriver det här, så letar jag efter bilder på rakblad, bilder som kan visa exakt hur jag mår, men om inte ens jag kan ta bra såna, hur ska då någon annan kunna det?

Klagomuren finns numera både i mitt huvud och på papper, och där har den bestämt sig för att stanna. Jag påminns hela tiden om att jag är och gör fel, jag är endast ett misslyckande, usel. Jag använder ordet usel ganska ofta, och då alltid mot mig själv. För det är det jag är. Usel, urusel, dum i huvudet, onödig. Jag har en sån där ingen-vill-ha-dig-så-hoppa-ifrån-en-brokänsla, som har bitit sig fast i bröstet och vägrar släppa. Egentligen så kanske det är jag som har förlorat orken att försöka dra loss den, för tycker jag inte egentligen likadant?

Jag kan inte hjälpa det, jag känner alltid ett litet hugg i hjärtat när jag läser andras dagböcker om personer som betyder mycket, personer de gärna citerar och aldrig vill vara utan, och jag kan inte låta bli att önska att det för en gångs skull var jag. Att jag var någon att komma ihåg, inte någon att veta vem det är just nu och sen glömma. Uppmärksamhetssökande, ja visst? Men samtidigt liten och rädd. Jag vet ju att man får inte vara sån nu för tiden, för då klassas man under "Allting jag gör, gör jag för att få uppmärksamhet". Så jag håller käften, ler stort och citerar depressiva låttexter i hemlighet. När någon frågar så pratar jag borta. Eller, jag tror att jag skulle gjort det, för det är aldrig någon som frågar.
De vanliga samtalen innehållande hej - hej - hur mår du? - okej, själv? - okej räknas inte. För där är det ingen som bryr sig om att ta reda på om det man sagt verkligen är sant eller om man bara sa det för att man inte orkade prata.
Och kanske är det inte att jag vill att folk ska veta hur jag mår, kanske är det bara att jag vill ha lite bekräftelse på att jag faktiskt existerar för fler personer än Martin (som förvisso betyder mycket). Jag publicerar bilder och skriver att jag saknar folk, men det känns som att ingen saknar mig, ingen saknar hon där Jessica. Någon gång ibland kan jag få höra att jag är saknad, då oftast av samma person, och då känns det ändå likadant. Som att jag bara är någon som flyger förbi folk, utan att fastna, utan att de vill att jag ska fastna.

Ja, kalla mig klagokärring eller vad du vill, men ibland så vill man få bekräftelse på att man faktiskt existerar.

Det slår mig, att egentligen så är jag nog extremt beroende av mina prylar. Tanken på att det skulle kunnat börja brinna, att allting skulle kunnat försvinna bara sådär POFF skrämmer mig så mycket att jag sätter allt som betyder mycket inom räckhåll, så att jag bara behöver sträcka ut armen, gripa tag i dem och springa. Egentligen så är det nog inte bra att bli så beroende av saker, men samtidigt så kan jag inte undvika det, eftersom det är just mina saker som aldrig har lämnat mig under de åren då jag var mobbad. Mina böcker hånade mig aldrig, min säng sa inte till mig att jag inte fick vara med, min dator och min tv stönade inte högt för att de skulle behöva användas av mig. Kanske är det därför jag fortfarande är så prylgalen och måste ha många saker runt omkring mig. Sakerna har alltid stannat kvar, aldrig lämnat mig, och fått mig att känna mig trygg.

Jag sitter vid köksbordet, med datorn i knät, min dator som innehåller en så stor del av mitt liv, min dator med en massa klistermärken, med varningstejp, min dator som är helt och hållet MIN. Visst har vi våra duster, visst har den fått ta emot hårda ord och smällar, men likväl så finns den kvar, med trygg musik och mina ord. Och trots allt så är det mina saker som har stannat kvar.

Jag kom att tänka på terapi också. Jag kan inte säga att det här är bäst och det här är sämst, för det är olika för alla och dessutom så har jag inte ens provat hälften av alla terapisorter. Men jag kan ändå säga att det jag tycker har funkat bäst hittills, det är inte att prata, att gå på DBT eller något sånt. För det slog mig idag att de enda som faktiskt får mig att le, även när jag gråter så att jag har smink över hela ansiktet, det är Martin och Arri. Martin, som vet precis hur det är, som finns med trygga kramar och pussar, som inte lämnar mig trots allt dumt jag gjort. Och Arri, lilla Arri, världens bästa iller. För det är hon. Alla gånger jag har låst in mig på toaletten och suttit och skakat så har det hjälpt lite att hon har varit där. Hon ljuger inte, hon skrattar inte åt mig, hon dömer mig efter hur bra jag gosar med henne. Hon finns där och nosar en i örat så att det kittlar, och så att man inte kan låta bli att skratta. Som någon sagt någonstans: Man borde ha djur på sjukhusen, för djur hjälper så mycket mer än att prata ibland. Jag vet att jag har sett eller läst någonstans att det var en hund som brukade få följa med till barnavdelningen på något sjukhus, och oftast så tyckte barnen att det var lättare att prata med hunden, att hunden gav dem energi att leka och skratta. Djur är fantastiska.

Är det ens någon som läser det jag skriver? Helt ärligt så vet jag inte om det är bra eller dåligt.
Jag har ju inte berättat för någon utom Martin om den här bloggen, just för att jag vill kunna skriva precis vad fan jag vill, men samtidigt så vill jag ju gärna få ett tecken på att jag inte bara skriver saker som ändå inte blir lästa. Uppmärksamhetssökande I guess. Men jag tänker inte berätta för någon om bloggen. Inte än på ett tag iallafall.

Jag har faktiskt tagit mig i kragen nu, och lyssnat på Evanescence nya skiva, något som jag har tänkt göra hur länge som helst, men inte orkat. Lithium och Sweet Sacrifice blev snabbt favoriter. Call me when You’re Sober känns bara alldeles för popig och lik "vanliga" artisters musik. Det är synd, för jag vill inte att Evanescence ska bli som alla andra. Visst, merparten av deras låtar är fortfarande som de gamla, men det känns ändå på något sätt, som att deras melodier har blivit "snällare". Eller så är det bara att jag inbillar mig. Antagligen så är det för att jag är alldeles för van vid de gamla låtarna, så det blir att jag automatiskt jämför med dem.

Egentligen så är idag en relativt bra dag, men på något sätt så känns det samtidigt fel. Mitt undermedvetna verkar försöka påminna om något, och rakbladstankar börjar så smått att göra sig påminda. Inte så att jag inte kan stå emot dem, men jag känner ändå suget, precis som jag känner ett röksug.
Jag är aldrig nöjd när jag har skurit mig. Det ser illa ut när hela armen är blodig, men det visar sig alltid att det egentligen bara är små röda streck, jag blir besviken och arg på mig själv, och känner att jag inte har skurit klart. Men blir jag egentligen någonsin nöjd när jag har skurit mig? Jag skar ju så att det hade behövt sys för ett tag sedan men nu har det läkt ihop till mindre än ½ cm och jag känner mig bara usel, jag kan inte ens skära mig ordentligt. Suget lägger sig aldrig för jag blir aldrig nöjd. Jag hatar att jag aldrig får känslan "Nu räcker det, det här blir bra, nu behöver jag inte göra mer på ett bra tag." För även om jag kan råka tänka så, så är det bara tillfälligt. När blir jag nöjd? Är det först när jag har skurit av nerver, när min arm inte kan sys ihop, när jag svimmar av blodförlust? När är jag nöjd?

Jag känner mig så usel, så elak mot Martin, för att jag får det att låta som att allting är åt helvete och helt jävla fel. Det är det ju inte, för Martin är ju inte fel, Martin är rätt och riktig. Martin är min livboj som håller mig ovanför vattenytan, jag gör allt för honom och jag vet att han gör allt för mig. Igår när vi möblerade om så hittade vi ett gammalt kramdjur han fått av något ex. Nån typ mus eller nått, som höll ett hjärta där det stod I Love You. När vi städade undan allt skit så ställde jag den i hyllan, visste inte riktigt vad jag skulle göra med den. Martin tog den, slängde den och sa "Jag vill inte spara något som är från ett förhållande som inte betyder något. Vårt förhållande är annorlunda, på riktigt, de andra var bara skit." Och jag älskar honom så otroligt mycket, jag tror inte att han förstår själv, hur bra han får mig att må, hela tiden. Trots återfall där jag låser in mig på toaletten och skär mig, så finns han där, tvättar bort allt torkat blod och låter mig låna hans tröja för att jag ska slippa ha på mig en tajt som gör ont på armen. Han ringer Sjukvårdsupplysningen när jag tar 3 doser theralen samtidigt, han tvättar min arm, torkar bort blod och håller fast mig när jag försöker hoppa ut genom fönster, allting utan att klaga. Och jag älskar honom för det.

Det finns så många Jag måste, Jag borde, men inga Jag vill, Jag orkar. Det spelar ingen roll om jag försöker skriva ner min mail, eller om jag städar hela lägenheten. Båda två gör mig utmattad och jag vill mest sova hela tiden.
Men inte heller det kan jag göra eftersom jag känner mig äcklig hela tiden, och måste tvätta händerna, måste tvätta håret, måste tvätta ansiktet.
Att min mage dessutom gör ont idag, är jobbigt. Den krampar och jag misstänker att det till mesta del är mensvärk, men ibumetinen hjälper inte. Det märks verkligen att det är söndag idag. Jag ska försöka klara av att titta klart på Parlamentet, sen blir det att hoppa in i duschen och skrubba huden röd. Jag har till och med börjat skrubba ansiktet med brosten, för att känna mig renare, men jag känner bara att min hy är fet och äcklig hela tiden.
Jag är bara ren när mitt hår fortfarande är blött och samtidigt så hatar jag att vara nyduschad för att mitt hår blir så jävla fel då.
Jag försöker att inte sätta upp håret i en knut, för när jag väl har gjort det så kan jag inte ta ner den sen, då känner jag mig äcklig och håret känns smutsigt. Jag vet inte hur längesen det är jag sov med håret nersläppt. Allting är smutsigt och äckligt.

Jag måste verkligen duscha, äcklig äcklig ÄCKLIG!

Jag hittade Sofia Åkermans blogg och tyckte att det här kunde vara ett kul sätt att fördriva tiden på. Creds till er om ni orkar läsa allt.

1. Jag klarar inte av att slänga gamla leksaker, tågbiljetter eller annat som någonsin har betytt något.
2. Jag är faktiskt allergisk mot ärtsoppa, det är inget jag hittat på, som många verkar tro.
3. Jag kan inte äta kött och se på något där de gräver i kroppar samtidigt.
4. Utöver det så är jag inte särskilt äckelmagad.
5. Jag fick VG på sexualkunskapsprovet.
6. Om jag inte har på mig alla mina (just nu 73) armband på vänsterarmen så tycker jag att min arm ser deformerad ut.
7. Jag rökte tops innan jag började röka på riktigt.
8. Vissa Living Dead Dolls skrämmer mig.
9. Jag får tatuera mig/pierca mig ungefär var jag vill för min mamma.
10. Jag brukar säga åt skåningar att åka hem till Danmark.

11. Tack vare (eller tyvärr) att jag har fått ta bedövningssprutor när jag har fått sy ihop sår så har min sprutfobi minskat.
12. Jag brukar titta när dem syr ihop sår, och påpeka om jag tycker att de gör fel (typ har stygnen för brett isär).
13. Jag avskyr sommaren pga alla djur.
14. Mina ben har för vana att somna när jag sitter vid datorn.
15. Jag dricker onaturligt mycket cola.
16. Jag hör fel rätt ofta (brukar få höra att jag hör det jag vill höra.)
17. Jag tror på spöken, vampyrer, ufon, allt sånt.
18. Jag är skiträdd för hästar.
19. Jag är bra på att börja saker men dålig på att avsluta dem.
20. Jag äcklas av matrester och får nästan alltid lägga mig på golvet för att inte spy eller svimma när jag har försökt diska.

21. Jag väntade på brevet ifrån Hogwarts när jag hade läst första Harry Potter boken.
22. Jag är en sucker för fiolspel, om det är bra.
23. Jag tror mycket väl att det finns drakar.
24. Jag tackar inte nej till saker som kan skada mig (t.ex att någon vill bita mig och se om jag tycker att dem biter hårt).
25. Jag är dålig på att äta, vilket ofta resulterar i att jag ligger på soffan, gnäller och mår illa och inte kan äta = ond cirkel.
26. Jag hade velat vara jättevig.
27. Jag säger ofta att jag är tjock men har ingen ork att göra något åt det.
28. Jag är skitbra på att tröstäta.
29. Jag får ofta för mig att det kryper djur på mig, när det kliar eller liknande.
30. Jag vill kunna spela piano och gitarr.

31. Jag är snorig/halvförkyld allt som oftast.
32. Jag använder samma strumpor några dagar om de är snygga.
33. Jag kan inte använda skor som får mina fötter att se stora ut.
34. Jag har ett avtal med mig själv att börja banta eller ta livet av mig om jag väger över 50 kg.
35. Mitt födelsedatum är 890919.
36. Jag har svårt att visa hur tacksam jag är över saker.
37. Jag oroar mig ofta för att jag ska få julklappar/födelsedagspresenter jag redan har/inte tycker om, och kommer tvingas låtsas bli glad.
38. Är väldigt bra på att använda ord som fitta, kuk och hora när jag är förbannad.
39. Jag vill inte bli gammal, att inte kunna sköta sig själv och att inte kunna röra sig lika lätt skrämmer mig.
40. Jag förstår helt ärligt inte hur moderaterna kan döpa sitt ungdomsförbund till MUF(F).

41. Jag är en sucker för dödskallar och drakar.
42. Mitt förhållande med Martin är mitt första riktiga och jag hoppas och tror att det kommer hålla länge.
43. Jag har flyttat hemifrån och är sambo med Martin.
44. Jag led av extrem hemlängtan när jag var mindre.
45. Jag anser att jag och Martin är meant to be.
46. Jag tycker om att läsa självbiografier om folk som lider/har lidit av psykisk sjukdom.
47. Jag får panik av spindlar, harkrankar/långbenar och andra kryp.
48. Husflugor brukar trivas hos mig och det brukar jag stå ut med tills de börjar flyga i mitt ansikte.
49. Jag blir ledsen om jag missar något av programmen jag följer (Nanny, Simpsons, ER osv).
50. Jag ville bli sångerska när jag var liten.

51. Jag har försökt att börja lyssna på musik som alla "riktiga" alternativa lyssnar på, men fastnar helt enkelt inte.
52. Det är ungefär som att jorden går under när cigg och/eller cola är slut.
53. Vissa perioder så känner jag mig äcklig hela tiden och måste duscha varje natt och tvätta ansiktet flera gånger om dagen.
54. Jag älskar katter.
55. Jag hyllar Absolut Torr.
56. Jag hatar min hy och ser alltid bara skavanker.
57. Jag är dålig på att ta ut linserna varje kväll (vilket nu har lett till att jag inte får använda dem på ett bra tag eftersom det har börjat komma blodådror på ögonvitan).
58. Jag är väldigt bra på att skrämma upp mig själv.
59. Jag är dålig på att handskas med pengar.
60. När jag var liten ville jag gifta mig med Robin Hood (räven).

61. Jag älskar att tapetsera väggar med bilder, planscher, artiklar och annat som jag tycker om.
62. Jag har enorma humörsvängningar och kan bli sur för minsta småsak.
63. Jag är rädd vuxenpsyk.
64. Någon gång ska jag lyckas sno en Landstinget nattskjorta och en Landstingetkofta.
65. Jag dricker bara te om jag är inlagd på psyket.
66. Jag fick ofta höra att kompisars föräldrar tyckte/tycker att jag är skrikig.
67. Jag har varit vegetarian men åt kyckling.
68. Det som var slutet på min vegetarianism (eller nått) var en hamburgare på Mc Donald’s.
69. Jag har varit vän med en muslim som försökte få mig att konvertera och klarar inte av människor som är såna.
70. Jag klarar inte av människor som inte kan acceptera mig, det jag tycker och står för.

71. Jag kan inte titta på Ricki Lake eftersom jag inte klarar av alla "oh you fucking niggah, i’m gonna kill ya bitch" människor.
72. Jag tycker att det är läskigt att ungefär alla amerikanare i tvshower är superfeta.
73. Jag äter flingor med fil och inte med mjölk.
74. Jag kan lätt använda upp en ny toarulle på en dag.
75. Jag kan inte gå ut utan smink.
76. Jag tycker om tända ljus men är livrädd för att det ska börja brinna.
77. Jag var jättemodig och självsäker tills min lågstadiebästis började mobba mig.
78. Jag började skolka i fyran.
79. Bimbos med platinablond hår och extremt mycket brunkräm får mig att antingen vilja spy eller lägga mig på marken och asgarva.
80. Jag är skitbra på att döma folk jag ser på stan.

81. Jag har sett en levande fladdermus och vara så nära att jag hade kunnat klappa den, mitt ute på ljusa dagen på en gata i Lund.
82. Jag hade aldrig trott att jag skulle flytta till Skåne för ett år sedan.
83. Jag räknar fortfarande på fingrarna.
84. Jag hatar när lärare ska bestämma vem man ska jobba med. Jag vill jobba själv.
85. När jag gick i mellanstadiet och högstadiet så fick jag allt som oftast höra "åh nej, fan inte hon" när läraren sa vilka jag skulle jobba med under grupparbeten.
86. Jag gick i musikklass innan och när läraren bytte platser så att jag fick sitta bredvid min lågstadietbästis (som började mobba mig) så skolkade jag från alla musiklektioner tills hon hade ändrat platser.
87. Jag fastnar ofta i cirkeln "Jag var hemma idag, då kan jag vara hemma imorgon."
88. Jag litar knappt på någon som har träffat mig på riktigt.
89. Jag kallas slice-me-jessica i Halmstad.
90. Jag har telefonfobi.

91. Jag har ofta önskat att jag var någon i stil med Lara Croft.
92. Jag hade gärna gett ut något jag har skrivit.
93. Jag har bara varit utomlands en gång och vågade knappt åka till Damark när jag var liten för att jag var rädd för giftiga djur (t.ex skorpioner).
94. Jag tyckte att det var ironiskt att jag är stjärntecknet Jungfru innan jag förlorade oskulden.
95. Jag lärde mig hångla någon gång under 2005.
96. Jag har snattat en del innan.
97. Jag är skiträdd för att mina saker ska bli stulna, att det ska börja brinna eller liknande.
98. Ett tag klarade jag inte av att sova med en klocka som tickade i närheten.
99. Jag är väldigt självkritisk när det gäller bilder på mig själv.
100. Trots det så är majoriteten av alla bilder i min dator på mig.

Alla hittar något att likna, en zebra, en kattunge, men vem är jag? Jag vill vara den där lilla kattungen, jag vill vara Lisa Rowe som kan alla bra kommentarer och skiter i precis allt, jag vill vara Emily The Strange som bara är helt jävla konstig, jag vill vara Nemi som tycker precis som jag och som samtidigt fortfarande har barnasinnet kvar.
Men jag är ingen, jag är ingenting. En Creepy Living Dead Girl, det är vad jag är. Det är så det känns som att jag är. Något slags wannabe-vampyr-aktigt. Jag är som mest vaken på natten. Alla andra säger att jag bara har vänt på dygnet men jag trivs helt enkelt bättre då. Jag känner mig trygg då, i mörkret.

Vad är jag? Vem är jag? Något förskräckligt, något som blev udda, på ett fult och äckligt sätt.
Något som ingen vill minnas. Det är så det känns. Jag är det där som får vara exemplet på alla fel i världen.

Jag: Om jag ser ett ljus i tunneln så kan jag inte tänka att det kan vara någon med lykta som letar efter mig, jag kan bara tänka att det är ett tåg. Jag ser inte de vita hästarna.
Martin: Jag tror inte att det är så att du inte ser de vita hästarna, jag tror att det är så att du inte vågar se dem.
Jag: Men jag ser inga vita hästar, jag ser inte ens några grå. De vita vill inte vara i närheten av mig, det var precis som jag skrev: De släpper mig och tycker att jag är förfärlig och vill inte ha med mig att göra.
Martin: Jag tror att det är du själv som jagar bort de vita hästarna. Du skriker åt dem. Du jagar bort dem för att det är du själv som inte vågar se dem, du vågar inte vara lycklig för du orkar inte med fler nederlag. Vad är det värsta som skulle kunna hända om du tillät dig själv att vara lycklig?
Jag: Att jag tar livet av mig. Eller ja, det är ju vad ni andra tycker.
Martin: Och vad är det värsta som skulle kunnat hända förutom att du tar livet av dig?
Jag: Att jag försöker ta livet av mig .. Att jag tar livet av någon annan.
Martin: Vad är det värsta som skulle kunnat hända för att du skulle göra något sånt?
Jag: Att bli lämnad.
Martin: Vem skulle det vara så hemskt att bli lämnad av att du skulle vilja ta livet av dig.
Jag är tyst en stund, vet mycket väl vem jag menar, men det känns så lämna-mig-inte-då-tar-jag-livet-av-mig-aktigt.
Jag: Det finns många vita hästar som bara springer förbi. Men en finns alltid kvar. En enhörning. Med silverhorn, och regnbågsman.
Martin: En My Little Pony?
Jag: Nej, inte en My Little Pony. Den heter Martin.
Martin: Men jag tror ändå att jag är en My Little Pony och vet du vad jag har för märke på rumpan?
Jag: En dator?
Martin: Nej. En liggande åtta. Vet du vad det står för?
Jag: Evigt liv.
Martin: Och vet du vad det står för när det är på mig?
Jag: Nej?
Martin: Att du har mig för evigt. Du är i alla fall min My Little Pony.

Martin: Jag tror att du måste låta dig göra fel, du måste våga bryta mönster. Vad är det värsta som skulle kunnat hända om du t.ex inte går på toa precis innan du går och lägger dig?
Jag: Att jag skulle pissa ner mig.
Martin: Precis, och vem skulle märka det?
Jag: Du?
Martin: Jag, och kanske inte ens det. Jag kanske inte ens hade märkt det och då hade du inte haft något att skämmas för, eller någon att skämmas inför.
Jag: Men vanliga människor tänker ”oj, hoppsan”, jag tänker ”men din jävla idiot, kan du inte ens lära dig vara rumsren”.

Martin: Allting som du säger kan man säga leder direkt till det här: Att du är rädd för att bli frisk. Det är inte att du inte vill bli frisk, du vågar bara inte bryta mönstret, du är trygg i det du har nu. Men är det verkligen så tryggt? Är det tryggt att få panik hela tiden och behöva skära för att ta bort den?
Jag: Men för mig så låter det tryggt.
Martin: Du måste våga bryta mönster. Ingen säger att du måste göra det med en gång, eller att du bara ska sluta sådär. Det behöver inte vara att du slutar skära dig, det kan vara att du struntar i om du råkar trampa på en a-brunn. Så länge du har fast underlag och bara trampar på dem av misstag, så ska du försöka tänka ”jaha, en a-brunn”.
Jag: Det är som jag skrev .. Jag kan få hur mycket hjälp som helst, hur många kramar och pussar, hur många som helst som bryr sig om, men det är bara jag som kan ändra mig. Jag kan bli inlåst i ett madrasserat rum, men det är bara jag själv som får mig att slå huvudet i fönsterrutan i brist på andra sätt att skada mig.

Martin: Jag tror mycket väl att du ser de vita hästarna, du måste bara våga låta bli att skrämma bort dem.

Martin gör lasagne och lasagneplattorna ser ut som munnar, leende eller ledsna. Jag tänkte automatiskt ”vad ledsna de ser ut” och det slår mig att det är så mitt tänkande fungerar. Jag kan aldrig se det positiva i någonting, mitt tänkande går alltid i svart, aldrig vitt eller ens gråskalor. Läkare säger att man ska se både svart och vita hästar. För det första så ser jag inga hästar överhuvudtaget, för det andra så är jag rädd för hästar och för det tredje, så ser jag bara de svarta. Jag antar att det är det sistnämnda läkare syftar på. Varför pratar man egentligen om hästar? Jag har inte tid för några hästar, jag sitter och kämpar med att kunna andas, trots ett lock över luftröret, jag biter sönder läppen för att inte skära mig (med andra ord så skadar jag mig på ett annat sätt, och kan skylla på att jag har torra läppar) och jag blir irriterad när läkare kommer och ska börja prata om hästar. Jag är ingen hästmänniska så ingen häst kan hjälpa mig. Vill ni köra med djurerapi så ge mig en kattunge eller en liten iller. Inte någon häst.
Men det måste ju finnas något ljust i allt det mörka? Allting kan inte vara dåligt.
Nej, det är väl klart att inte varenda liten jävla pinal kan vara dålig, men jag kanske har så pass lite bra saker att det inte vägar upp det dåliga? Det som är bra är ljuset i slutet av tunneln men det enda jag tänker är ”Åh, ett tåg. Om jag sitter här tillräckligt länge så kör det över mig.” Jag kan inte få in i mitt huvud att det kan vara någon med en lykta, som letar efter mig. Jag menar, vem skulle leta efter mig? Jag är inget att leta efter, jag är något att rusa bort ifrån. Något som man förskräckt kastar bort när man sett det. Läkarna, psykologerna, tanke-grävarna försöker intala mig att jag är duktig, jag är söt, jag är snäll, ja, jag tror till och med att någon har sagt att jag är sexig eller i alla fall snygg. Men jag fnyser bort det, förklara för dem, som om de var små oförstående barn, att DE HAR FEL. Men precis som ett oförstående barn så ler dem bara, antecknar lite, säger om igen allt som jag redan har hört 70 000 gånger och funderar över om de kanske ska höja dosen på det anti-depressiva. De tänker att ”det här kommer lösa sig, bara hennes medicin börjar verka.”MEN, jag är tydligen inte så sjuk att de ens överväger att jag borde bli inlagd på psyket. De kan ha suttit och förklarat hur ledsen jag är men så fort jag för det på tal, så byter dem taktik och säger att JAG kommer må sämre om jag är inlagd.Jag tycker, och borde jag inte veta, att om jag anser att jag kommer må bättre på en sluten avdelning än hemma, då borde dem väl lyssna på mig? De vet väl ingenting om vad som händer hemma, om hur jag mår hemma? Det är ju för i helvete där jag skär mig! Läkare är oftast idioter. De tänker på vad dem tjänar på. Kanske tycker dem att jag skulle vara jobbig, kanske tycker dem att jag är patetisk, kanske önskar dem till och med att dem skulle slippa mig. Ja, dem skulle inte vara de första.

Det hjälper inte vad jag än gör. En skötare skulle en gång gå med en annan patient till biblioteket och jag fick inte var kvar på avdelningen och de tyckte jag skulle gå hem. Skötaren tänkte att hon kunde visa lite medmänsklighet och gick samma väg som mig, på väg till biblioteket. Hon var med, när jag klättrade ut på utsidan av en bro, och krävde att dem skulle lägga in mig, för att jag inte klarade av att vara hemma, jag var allt för instabil.”Men Jessica, vi kan prata med läkarna, du kan få vara inlagd på 25:an över natten.”Som om jag skulle må prima skinka efter en natt? Idiot! Bara det gjorde mig ännu mer förbannad. Tyvärr så minns jag inte hur det slutade, men jag minns hur det inte slutade. Jag blev inte inlagd.

Egentligen så borde jag sova nu, nattmedicinen har börjat verka och jag vet att om jag reser mig upp så kommer det bli vingligt. Men det är något jag inte kan släppa, något som håller kvar den där klumpen i magen. Jag kom till Halmstad igår och åker imorgon, det känns på något sätt som att jag har blivit svagare. När mamma och lillebror bråkar så vill jag helst sätta händerna över öronen och sjunga på någon av de ordlösa, och egentligen också melodilösa, sångerna som jag sjunger när det är för jobbigt att lyssna. Oftast så blir det bara ett meningslöst dravel i stil med la la do la di da lo, men det funkar en liten stund.

Mitt huvud är segt och jag glömmer bort vad jag håller på med hela tiden. Jag borde gå och tvätta bort sminket, jag borde sova, för imorgon ska jag äntligen tillbaka till Lund. Men något håller mig vaken och jag vet inte vad. Är det bara för att jag inte orkar tvätta bort sminket eller ligger det djupare?

Vad tror du händer när man dör? För jag menar, allt det här med Gud tycker jag mest låter sjukt. Det kan liknas vid sättet föräldrar använder för att barnen ska sluta bråka; om du inte är snäll så kommer inte tomten med några julklappar. Men likväl så får ungen en massa på julafton, då kan väl principen vara likadan gällande himmel och helvete?
Och visst, Nangijala låter ju mysigt, men det är alldeles för mycket saga för att det skulle funka. Ja, jag är medveten om att det faktiskt är en saga, men många tror ju faktiskt att det finns ett Nangijala. Men jag kan inte riktigt se det framför mig. Ungefär hur tror dem att Nangijala är då, precis som i filmen? För om det är så, då kommer ju all bekvämlighet vi är vana vid vara borta.
Det är en jättefin tanke, men hamnar man i Nangijala så kan man väl lika gärna hamnar hos Pippi Långstrump.
Två olika sagor, två olika fiktiva verkligheter. Men vem är jag som försöker döma, jag vet inte mer än någon annan, jag har aldrig varit död ens för några sekunder. Många som har dött, men sedan lyckats bli räddade, säger att de ser ett ljus, men har någon någonsin kommit förbi det där ljuset och sedan återvänt? Är det dem säger verkligen sant, eller säger dem det för att det är vad man ska säga?

Visst, jag hade gärna kommit till himlen om det betydde att jag fick träffa förlorade släktingar, vänner djur. Men vissa tror ju att det finns en speciell katthimmel och en hundhimmel alt. en djurhimmel, och då får jag inte träffa Bumbis, Viktor, Maya eller någon av de andra djuren ändå, och då hade jag ju fortfarande varit ledsen. Inte för att jag tror på att man är glad jämt och ständigt i himlen, men jag tror inte att folk sitter och skär sig där.

Men om min teori om tomten vs. himmel & helvete så betyder det att folk jag hatar, och folk som hatar mig, också kommer att komma till himlen, och då kommer det inte bli så mycket bättre än att leva ändå. Det kommer bara att vara ett nytt ställe, men relationerna till vissa personer kommer vara exakt likadana. Blir det så, ja då kan jag lika gärna stanna kvar här och leva, för då är det ingen skillnad.

Mina livet - efter - döden – spekulationer beror på att jag vill vara beredd. Jag vill inte ta livet av mig och sedan hamna någonstans där jag upptäcker att alla pratar ett språk jag inte förstår, eller att jag tvingas leva som de gör i Bröderna Lejonhjärta. Jag tycker inte om när jag inte vet vad som händer. När jag åker tåg så hoppas jag alltid på att ingen ska sätta sig på platsen jämte. Jag försöker hitta mod att fråga vart dem ska, så att jag vet om jag behöver oroa mig för att missa min station eller inte. Än så länge har jag inte vågat fråga någon, men oron finns där och biter sig fast. Jag försöker att läsa, lyssna på musik, lösa korsord eller ta foton, men jag kan inte sluta tänka på att det sitter någon jämte mig, som jag kanske tvingas prata med, när jag ska hoppa av.
Fasa nummer 2 är att tvingas ställa resväskan där jag inte kan se den under hela resan. Jag vågar aldrig lägga upp väskan på hyllan ovanför sätena, jag är rädd för att tappa den, för att tåget ska hinna åka eller att den ska ramla ner. Så jag ställer den på golvet mellan två säten med ryggen mot varandra, och kommer aldrig ihåg att ställa den så att jag ser den. Resultatet blir att jag är övertygad om att min väska ska vara stulen när jag ska ta den. Det har aldrig hänt, och ingen annan verkar oroa sig för sånt så jag försöker att vara lika avslappnad som dem, vilket oftast inte lyckas. Lite diskret försöker jag kolla mellan mitt och grannsätet men jag lyckas aldrig se min väska och är övertygad om att den inte står kvar. Det är bara när Martin är med som jag lyckas vara så pass lugn, men det kan i och för sig bero på att han når att lägga upp den på hyllan, och sedan är den trygg där, jag ser den hela tiden.

Röksuget är alltid extra starkt efter att ha åkt kommunalt, människorna skrämmer mig och jag kan inte slappna av. Musik kan hjälpa lite, genom att stänga ute allt ljud. Jag har alltid högsta volym, för att slippa förvirras av flera människor som pratar samtidigt, för att slippa höra något överhuvudtaget. Men ibland lyckas ljud ta sig igenom och då får jag panik, och trycker på Höj flera gånger, även om jag vet att det inte går att höja mer.
Jag hatar såna stunder och vill helst skrika att alla ska hålla käften.

De som känner mig vet att jag får lugnande tabletter utskrivna och ibland får man fråga ”Ska du inte ta några piller, du vet ju att det hjälper dig.” Men att det inte hjälper, det förstår dem inte. Jag skriker och svär, jag skriver arga lappar men det susar bara igenom deras huvud utan att de ens har försökt fånga det. Antingen så avfärdar dem det med ett ”Trams” följt av mer frågor om att jag borde ta Theralen, eller så säger dem något i stil med ”Jaja, okej” och låter mig vara, tills nästa gång de tycker att Theralen behövs.
Antagligen så anser dem att bara för att jag får tabletterna utskrivna så är det automatiskt att det också funkar, och att det ska funka med en gång. De lyssnar inte när jag säger att jag bara känner av Theralenen dagen efter, när jag knappt kan ta mig upp ur sängen, de tror att mina antidepressiva ska skicka mig högst upp på Glad-stapeln och vägrar lyssna på den som faktiskt tar medicinen, Mig.

Tycker dem att jag är frisk nu? Eller har dem bara något emot mig, är jag egentligen motbjudande, usel. Har dem gett upp om mig?
De tankarna har ofta flugit igenom mitt huvud under alla de möten jag har nekats plats på den slutna avdelningen. Jag har velat vara där för att skyddas ifrån mig själv, jag har känt att jag inte har klarat det själv, men ingenting har hänt. ”Den avdelningen är inte bra för dig Jessica” säger dem och ser stolta ut, precis som om de har sagt att jag vunnit nobelpriset. De tycker att jag mår bättre hemma, där jag skär mig och kastar mackor i hemlighet. Jag mår tydligen bättre hemma, där jag sitter vaken hela nätterna och planerar hur jag ska dö.
Jag brukar kräva en förklaring, att avdelningen inte är bra för mig är inget svar, det är bara en jävla undanflykt. ”Du blir för hemmastadd” säger dem då. Att man bara ska vara där i någon vecka, att man inte ska fastna där. Men sedan låter dem andra vara kvar i 1 år, människor som praktiskt taget flyttar hela sitt rum dit.
Men det är klart, dem är ju annorlunda. Vad gör dem som inte jag gör?
Skära sig? Done.
Äta glas? Done
Ta överdoser? Done
Försökt hoppa ifrån broar? Done
Sytt ihop stora sår? Done.
Jag har ju till och med fått höra att de inte kunde ge mig mer bedövning för att de skulle behövt söva mig då, och sedan så fick dem häfta ihop såren istället.
Jag har väl gjort praktiskt taget allt utom att testa knark eller supit mig full flera dagar i rad. Även om jag har det i åtanke, jag VILL ju, så funkar det aldrig. Jag känner inte rätt personer, jag har inga pengar.
Min pappa har varit ett svin och jag har varit mobbad. Men det räcker tydligen inte. Vad är det jag gör som är så olikt alla andra? Eller är det som jag misstänker, att dem har något emot mig?

Den första gången jag var på psyket så var jag inlagd i sammanlagt ca 3 månader. 2 veckor på den slutna avdelningen, och resten på en öppen. Natten före nedflyttningen så fick jag mitt första ”utbrott” på avdelningen. Jag skar mig och skrev med blod på väggen, jag kastade ut mina sängkläder för att jag såg en massa småkryp på dem, jag kände en massa småkryp.
Jag hade panik.
”Nu har du fått utlopp för din ångest, gå och lägg dig” sa den kvinnliga nattpersonalen. De var alltid två stycken, och den andra, den manliga, torkade bara bort blodet och hjälpte till att bära in mina saker och min stol. Ingen pratade med mig, ingen frågade vad som hade hänt, ingen brydde sig. Dagen efter hade jag ett möte där det bestämdes att jag skulle flyttas ner. Jag blev dåligt påverkad av de andra patienterna sa dem. Jag grät i flera timmar och satt upptryckt mot min garderob när de packade ihop mina saker med hjälp av pappa och mamma. Min tröja var dygnsur av alla tårar och allt snor. Jag skrek att jag inte klarade av att bo på en öppen avdelning, jag behövde det låsta, att bo på en öppen avdelning är precis samma sak som att bo hemma, man går fritt. I hemlighet så tänkte jag dessutom att på en öppen avdelning så räknas man som friskare än de som bor på en sluten. De litar på att du klarar av att inte sticka iväg, alltså tycker de att du är på väg mot friskhet. Det skrämde mig då och det skrämmer mig nu.

Jag vande mig så småningom vid den öppna avdelningen, men tanken på att de inte ansåg mig vara lika sjuk, eller tillräckligt sjuk, fanns hela tiden i mitt bakhuvud. Det gör den fortfarande. Jag vet faktiskt inte varför. Som alla andra så kan jag väl säga att jag har hittat en identitet i det sjuka, jag har hittat någon som jag kan vara, någon som känns äkta, och jag är rädd för att låta den personen gå.