Jag har på allvar börjat fundera på det där med att försöka skriva en bok. Men det skulle inte bli en vanlig bok, ni vet med kapitel och sånt. Det här skulle helt enkelt vara en samling texter om mig och mitt liv, utvalda foton, eventuellt dikter och noveller. Ingenting bestämt men nu när det känns som om det inte behöver vara ordentliga kapitel så är allting mycket lättare att se framför sig.

Förresten så har jag inte ont i ögat längre, däremot så rinner det lite för stunden.

Och de jävla ticsrörelserna vill inte försvinna. Nu menar jag inte att jag har tics utan att jag gör ofrivilliga rörelser. För tillfället så är det att rynka på näsan, harkla mig, snörvla och blinka med ena ögat mellan de "vanliga" blinkningarna. Det gör inte att sluta och efter ett tag så blir det jobbigt, utmattande.

Förresten. Min oförmåga att somna verkar inte ha försvunnit. Trots dubbel dos Seroquel (uppe i 600 mg vilket inte ens är i närheten av den högsta dosen) så sitter jag vaken, som längst har jag väl suttit till 08/09, detta trots att jag tar medicinen runt tolv. De första nätterna så var jag helt borta, fick smör över hela påslakanet när jag åt knäckebröd, snurrade, vinglade och jag vet inte hur jag kude unvika att flyga rakt in i saker. Och nu: Ingenting. Knappt ens en gäspning. Borde det inte hjälpa när man tar såpass mycket nedtröttande piller som jag tar?
600 mg Seroquel, 25 mg Propavan och 7,5 Imovane för tillfället, förutom det Lyrica på 200 mg men den är inte särskilt nedtröttande längre. (Inte alls faktiskt). Den enda gången jag får sova är väl om jag har haft panik och tagit 2 Sobril. Det enda som mina piller faktiskt ger effekt av är att jag inte kan vakna på morgon, om någon försöker väcka mig. När Martin skakar mig eller petar på mig så blir jag fly förbannad,slåss, knuffas och sparkas. När han väl får upp mig så somnar jag gång på gång på gång.
Jag önskar att jag bara någon gång kunde få sova normalt för en gångs skull. Men allra mest så önskar jag mig nog vintern tillbaka. Jag har väldigt svårt att somna när det är ljust och eftersom det finns springor runt hela dörren och bara vanliga persienner i köket så ser jag ljuset hela tiden. Här inne i sovrummet så har jag iallafall kunnat hänga upp ett svart sidenpåslakan framför fönstret så det ljuset slipper jag.
Jag hatar verkligen sommaren har jag märkt. Varm, massor av äckliga kryp, alldeles för kort natt och allmänt obehaglig årstid. Tacka vet jag höst och vinter. Sommaren kan inte gå över fort nog.

Tillbaka till Harry Potter. Det känns som om jag är hungrig, men vi har inget som jag är riktigt sugen på, vilket för mig att bli förbannad på mig själv. I förrgår (lördag) så var jag så sjukt sugen på frukt, och igår (söndag) handlade vi det. Men äter jag frukten? Nej, självfallet inte. Jävla idiot till att slösa pengar.

Skitkul att jag får ögoninflammation en gång till, på andra ögat. Förra gången så såg jag ut som på bilden till vänster (tagen 2 juni). Jag kunde inte ens öppna ögat, hade panik och drog med mig Martin till akuten där en dryg sköterska säger "skölj med varmt vatten, blir det inte bättre så kom tillbaka på torsdagmorgon". När jag frågade om jag kunde använda koksalt så kom ett snabbt nej, och det tycker jag var sjuk konstigt. Borde det inte vara bättre med koksalt eftersom det är rent?
Nåja, kan ju trösta mig med att jag inte har så ont så kom hade då, men ont gör det, när man blinkar. Men nu har vi köpt hem kamomillte.

Jag och Martin har även kommit fram till hur passa lata vi är. Exempel: "Vårt" ICA ligger max 5 minuter ifrån oss, först nedförsbacke och sedan väldigt mycket uppförsbacke. Vi åker hellre in till stan, eller som idag; Sparta, än att gå ner till ICA.

Ont i ögat, alldeles för mycket kedjerökning och jag är hungrig men ändå inte. Men nu har vi iallafall, Ronja att gosa med, även om jag inte får göra det för att hon inte ska smittas, typ. Jävla kropp, jävla ögon.

Dessutom så är det fortfarande insomnia som gäller, trots dubblad dos av Seroquel. Jag äter numera 600 istället för 300 men sitter ändå uppe, som längst till runt 8 på morgonen. Vi ökade Lyrica till 400 på grund av min oro och idag ska den upp till 500. Vi får väl se hur det här blir, i värsta fall så får jag väl be om ökad Imovane eller något. Skitkul att jag har världens sämsta och elakaste kropp. Röv.

Nu tänker jag gräva ner mig under snöleopardfilten, glo på tramsiga bebisprogram på barnkanalen och hoppas att ibumetinen börjar verka innan mensvärken. Ni killar kan vara glada, ni slipper. Fitta på mensvärk.

(Nu kommer jag skriva en lång och jobbig text. Det hade ju varit roligt om iallafall någon orkade läsa igenom den. Men annars så kan ni ju skita i det.)

Det känns som om jag inte är någon längre, det finns ingenstans som är "hit tillhör jag". Halmstad är inte min stad, Lund är inte min stad, och jag vill nästan inte åka till Halmstad längre. Det känns så hemskt att inte ens veta vilka som är vänner och vilka som hatar varandra längre. När jag väl träffar folk i Halmstad så vågar jag inte ens föreslå om vi ska träffa den eller den, eftersom jag inte vet om den jag är med för tillfället tycker om den jag vill förslå. Jag saknar parken, den gamla tiden, B&Btiden allra mest. Jag skulle ge ungefär allt för att gå tillbaka till 2004, B&B, psyket, minnena av att gå till BUPskolan i höst/vinterväder med I must be dreaming spelandes i cdfreestylen. Ångest framkallas bara jag tänker på den här tiden, det gör så fruktansvärt ont. Och när jag dessutom kommer in på psyk så blir det ännu värre, för aldrig att jag kommer ha rum nummer 6 igen, aldrig att jag kommer fika kvällsfika och titta på något dåligt program på 1:an, 2:an eller 4:an. Jag kommer aldrig mer att bl inlagd på BUP och jag hatar min ålder, vill utplåna den, jag vill vara 14, 15 för alltid. Varför måste tiden fortsätta framåt, varför måste den vara en sån jävla envis fitta?
Nu har jag den iskalla klumpen i magen.

Dessutom så är det bråk med pappa, igen. Jag vågade tro att vi skulle hitta tillbaka när vi smsade, prata om Moas födelsedag och att jag skulle bränna ner allt med Moa och dem, och ge.
Men det har gått åt helvete det med, för redan dagen efter så kom det på nytt kommentarer på min blogg, och inte ens bloggen känns som en fristad längre. Vad fan gör man om man inte ens vågar logga in på sin egen blogg? Jag skrev ett långt och förbannat mail till pappa angående kommentarerna men det hela spårade ur och allting jag någonsin varit förbannad över, men tryckt undan, kom upp till ytan, och hade det varit face to face så hade jag vrålat i säkert 10 minuter. Jag är så jävla arg, men ändå så liten och svag, Rakbladen ligger nära till hans, 10 nya rakhyvlar med sylvassa blad som bara väntar på att få skapa stora sår som behöver sys. Det lockar mer och mer hela tiden, och jag tänker bara "varför inte?", för varför skulle jag inte skära? Det finns ingen anledning till att inte göra det, men däremot hur mycket som helst som talar för skärning. Sorg över en försvunnen tid, ilska och ledsamhet över en pappa som inte förstår, känslan av att vara usel, utbytt, onödig, ovärdig ett liv.
Kedjerökning och mina tankar exploderar av minnen av mina sydda sår, fettklumparna, blodet, akuten, BUP. Ondast gör minnena av BUP. Förstår de inte att jag inte är vuxen i sinnet? Det finns inget vuxet med mig.
Jag blir arg för minsta småsak, har ingen som helst hand med pengar, jag vill vara liten, vill skyddas ifrån mig själv. Men vem ska skydda mig?

Jag hatar att det alltid måste vara jag som tar kontakt med läkaren när jag vill dö. Att det aldrig är någon annan som blir orolig. Jag klarar inte av ansvaret, varför kan ingen bara ringa det där samtalet? Jag vill ligga på golvet i en liten boll, under sängen, och gömma mig ifrån mina monster. Hålla för ögonen, för ser inte jag dem så ser inte de mig eller hur? Men hur håller man för sitt huvud, hur kan man hålla händerna för bilderna som exploderar på näthinnan? Hur håller man händer för monster?

Yrseln börjar ta tag i mig, jag vet att det är medicinen, men jag kan inte låta bli att oroa mig, är det Den Obehaglig Känslan som kastat sig över mig igen? Utsättningssymptom för Fluoxetinet säger läkaren. Fluoxetinet som jag ätit i 4½ år, Fluoxetinet som jag började med då jag först hade kontakt med överläkare Håkan Jarbin, Fluoxetinet som jag först fick i tablettform, en tablett som smälte så fort den nuddade tungan, den äckliga smaken som spred sig samtidigt som man hällde i sig te så fort man kunde. Fluoxetinet som jag fick i en liten plastburk med lock (har jag inte en sån sparad?)

Det känns som om texten börjar spåra ur, men orden fortsätter falla ner som stenar faller ifrån ett berg vid ett ras. Jag funderar på om jag ska ta ett par Sobril, kan jag äntligen få lugn i min oroliga själ då? Eller blir det bara en verklighetsflykt, som inte får bort monstren utan bara virar in dem i bomull för en kort stund. Jag vet inte, jag vet bara att jag någon gång vill kunna existera utan monstren. (Eller vill jag det egentligen? Sedan jag blev sjuk, har jag någonsin velat tillbaka till det folk kallar frisk?)

Ni förstår inte min verklighet och jag förstår inte er. Men jag vet att jag aldrig vill leva i det ni kallar verklighet, för det var inte menat för mig. Jag gjordes inte för den här världen. Som Manson säger; Heaven wasn’t made for me.
Jag kommer aldrig passa in i er perfekta värld. Ni finns i en glaskupa, en sådan man vänder upp och ner och då kommer vintern. Men den halkar ur mitt grepp och krossas mot marken. Jag kommer aldrig kunna leva i er verklighet eftersom den gång på gång krossas. Så jag kapslar in mig i min egen, kryper ihop i fosterställning för att slippa monstrens skrik, men inget hjälper. Deras ord tar sig in, under huden, och rakt mot min själ med vassa rakblad, och inga plåster kommer åt.
Söndertrasad ligger jag fortfarande i fosterställning, i ett löjligt försök att skydda mig själv för det som ändå inte går att skyddas ifrån?

Jag kan inte sluta skriva, vill så gärna kunna förklara, men ni kommer aldrig förstå.
Gång på gång försöker jag hitta det där ordet, det som ger er en Aha-upplevelse, så att ni för en gångs skull kan förstå min verklighet. Men jag tror inte att detta ord ännu är uppfunnet.

Snurr i skallen, är det Den Obehagliga Känslan som kommer och gör sig påmind? Känslan som jag har haft i vad kan det vara, två veckor? Jag hänger inte med längre, gömmer mig bakom datorn, vågar inte prata med någon, vågar inte träffa någon, vågar inte leva.
För vad finns det för liv där ute? Vad finns det som kan hjälpa mig bättre än rakbladen, mina vänner som funnits i 5 år.

Jag är inte beredd att lämna sjukdomen. Jag är inte beredd att bli en kopia av er.

As you can see, when you look at me, I’m pieces of what I used to be

Idag fick jag hem en efterlängtad bok, nämnligen Sid Vicious: Rock ‘n’ roll star av Malcolm Butt (ja, jag skrattade åt hans efternamn). Den handlar helt enkelt om Sid’s liv och är dessutom på engelska så nu får jag träna. Tur att vi har en svensk-engelsk ordbok, för ibland fattar jag helt enkelt inte vad de menar.

På baksidan står det: 
As Nancy Spungen’s body lay in a pool of blood in the bathroom of their suite at the Chelsea Hotel, Sid Vicious sat on the bed next to the door. ‘You can’t arrest me,’ he was reported to have told the police, ‘I’m a rock ‘n’ roll star.’

The death of Nancy Spungen and the dreadful, almost inevitable death of Sid Vicious too, from a self-administered drug overdose, were the culmination of the period of mayhem otherwise known as the Sex Pistols. Probably the most controversial band ever - and the  best-known punk band ever - the Sex Pistols erupted out of London in 1976, offending everyone from hippies, housewifes and politicans to the media and the rock music establishment itself. With their raw, anarchic music, aura of sex and violence, outrageous and confrontational behaviour, and performances that degenerated into riots, they were assured of maximum notoriety. And then there was Sid Vicious himself: of the Sex Pistols were the ultimate punk band, then Sid was the ultimate Sex Pistol and punk icon.

Sid Vicious: Rock ‘n’ roll star is one of the most sensational stories in music history, told with and insider’s knowledge. Malcolm BUtt reveals the degradation of Vicious’s childhood as the only son of a drug addict, his introduction to the Pistols, arch-exponents of punk, his ousting of Glen Matlock as the group’s bassist (probably because his playing was even worse), his obsession with violence and self-mutilation, and his rapid decline into a world of heroin-induced paranoia and self-delusion. The 21 short years of Sid’s life are chronicled here, showing all that was rotten in the world. Sid did it his way - and as this book shows, the only way was out.

Det ska bli riktigt intressant att läsa den, speciellt om Sid’s barndom då jag aldrig har läst om den innan (här väl inte riktigt orkat läsa eller leta, då jag mest har varit intresserad av hans Sex Pistolstid och fram tills hans död).

Jag skulle pilla ut rakblad för någon dag sedan, även denna gång med pizzakniv (sist jag gjorde det så skar jag upp ett jack på tummens knoge som fortfarande gör ont ibland). Tror ni inte att jag slinter och skär upp mitt pekfinger? Jävligt klantigt.

Smsade med far min igår, om lite allt möjligt. Förhoppningsvis blir det så att jag kommer dit på Moas födelsedag, de ska bara bestämma vilken dag. Pappa föreslog ett foto eller ett kollage i present så nu ska jag leta fint papper, skriva ut bilder på mig och Moa hos mamma och sedan göra ett kollage med bilder på oss två, jag och min finaste lilla syster.

Tog även ett foto på mitt finger där jag hade en fingerstrumpa eller vad man nu ska kalla det, samma som pappa hade när han fastnade med fingret i en maskin, skickade bilden till pappa och skrev att jag också fick ha en sån fast att det inte var lika farligt som när han fick ha det.
Han skrev Klant (: tillbaka och jag svarade att Klantighet visst ligger i släkten. Det kändes bra att smsa med honom om lite allt möjligt.

Jag börjar med 5x3 pass, det vill säga ett helt pass är 15 minuter, och sedan 5 minuter situps, 5 minuter sidositups och sedan 5 minuter blandat. Jag tänker bli smal, jag vill inte behöva skämmas och dra in magen så fort jag märker att någon tittar på mig. När folk kommenterar hur jag ser ut så väntar jag bara på att de ska säga "Och såg du vilket fetto hon var?". För det är så jag känner mig. Som ett fetto, ett svullo, en fettklump, ett fläskberg.

Fettklump får mig att tänka på rakblad, vassa ny fina rakblad som skär djupa sår även i ärrvävnad. Jag har så många nya, fina ny, som bara väntar på att få dela huden med ett snabbt snitt. Djuoa, breda sår som behöver sys är vad jag är ute efter.
Och fettklump får mig även att tänka på alla de gånger jag sa att jag skulle ta en promenad med Anton och sedan satte mig i ett cykelställ på skolan och skar sönder mig. Sedan tog jag på mig min älskade skinrock, som fick agera bandage för stora sår. Mamma som mötte mig och jag som försökte gömma mig så att lillebror inte skulle se. Det blev att antingen låtsaspappa fick köra, eller så ringde vi min far, som motigt sa ja. Det blev att sy, pappa var irriterad över att han inte kunde vara hemma med Moa som var sjuk. Hans äldsta hade han visst glömt bort, kan det blev ersatt den gången sa att jag bara skär mig och tar överdoser för att det är en trend.

Tack pappa, du fick mig just att börja pilla ut rakblad.

Jag ljög, hämtade snytpapper också. Jag är alltid snorig, alltid förkyld, alltid slem i halsen och en raspig hals som gör att jag tappar rösten.

Vikt kl 03.05: 59.9 kg, vatten: 54,9, fett: 22.2
Det blir till att fortsätta gå, och att göra situps varje kväll. Vi har ju det så bra att jag kan "sätta fast" fötterna mot/i sänggaveln, så det blir genast lättare, eftersom jag alltid annars tenderar att glida iväg.

Fortfarande spynoja och illamående, och jag vågar inte äta någonting utom grönsaker. Mjölkprodukter är strängt förbjudna, om man har maginfluensa så får mjölkprodukter dig att kräkas, tro mig, jag vet. När jag gick i lågstadiet så hade jag en gång det och åt soppa med mjölk i. Jag gick mot toaletten men precis utanför så sa jag till mamma "Jag ser ingenting". Det blixtrade framför ögonen och mamma trodde att jag skojade men kom rusande när jag föll ihop, fortfarande utan att se. Vi hann precis in till toaletten. Jag hade maginfluensa så otroligt många gånger när jag var mindre, men nu har jag inte haft det sedan mellanstadiet och alltså inte spytt något alls om man inte räknar med överdosen.

Jag har letat runt som en galning efter soundtracket till Sid&Nancy - Love kills, men det fanns bara på Amazon.com och därifrån vill jag inte beställa. Det känns som att jag kolla överallt och tillslut så tänkte jag "okej, jag kollar bb men det finns säkert inget". Men tro sig fan på att jag hittade EN person som sålde soundtracket på LP för 60 kr. Den är nu beställd.

Jag ska börja spara pengar till en stereo, just bara för att kunna ha en LPspelare. Hoppas att jag får aktivitetsersättningen efter sommaren, då blir det att spara pengar till Sidjackan och stereo + LPspelare.

Grönsakerna är uppätna, jag är fortfarande illamående och dessutom hungrig, men det finns mjölkprodukter i allting. I värsta fall så får jag äta chips, de vågar jag äta. Jag vill ha potatis, på tal om chips. Jag älskar potatis i alla former utom kroketter.

Nu ska jag hämta cola, väga mig och sedan blir det väl bilddagboken.

Mina cigg smakar ingenting förren det bara är några få bloss kvar. Det känns som om det är hål i ciggen, jag får inte i mig någon rök, känns det som. Obehagskänsla.

Sid&Nancy på tv, men den är snart slut. Vill ha soundtracket men Martin hittade bara 2 låtar, så jag funderar på att ladda hem Limewire och leta lite själv. Dessutom så får jag leta efter Delain. Förhoppningsvis så hittar jag något. Dumma Martins DC++.

Snart får vi hem Ronja. Jag saknar illerpussar och hoppas på att hon kan rädda mig.

Illamående, jagkommerspyjagkommerspyjagkommerspy. (Allting x3).

Jag har blivit nyponsoppsaddict. Alldeles för mycket socker som trycks i min kropp och jag känner mig äcklig. Hur mycket jag än tänker att jag ska träna så blir det inte av. "Jag gör det om en stund, gör det senare." Det är inte konstigt att jag är ett fläskberg.

Jag vill kunna kräkas men det kommer aldrig hända, för jag skär hellre av armen (ungefär) än att spy. Sist jag spydde var vid överdosen. Ett band som repade på B&B, huvudvärk och när inte ett piller hjälpte tog jag två, tre, fyra, tjugofem. Bea fick ringa ambulansen, tror det var samma som hämtat mig ett par gånger när jag försökt hoppa ifrån en bro. Kräksirap, jag spydde i en papperskorg, hulkade och allting bara flög ur mig. 25 stycken ipren (400mg) och var det 10 gram det var? De frågade om de behövde magpumpa eller om jag ville spy frivilligt. Jag valde kräksirap. Kemiskt kol och det smakade som vatten med sand i. Tog lite i taget, till slut så kom en del av det upp igen och jag blev svart över munnen och över hela sjukhusskjortan. Tar jag fler överdoser så blir det så att jag är avsvimmad så att jag kan magpumpas utan att märka det. Jag fick ligga kvar på MAVA och läste tidningar tills tidig morgon. Orkade inte ta 300eller400 mg Seroquel som var uppdelad i piller på 5eller10 mg.

Jag minns att Eva kom så fort hon kunde på morgonen, hur hon grät och sa att jag aldrig mer fick göra så. En sjukhusskjorta, elektroder över bröstet och en sån där man har som kläms fast på fingret. Vi satte oss mot väggen utanför akuten, rökte och jag frös.

Jag har tagit överdoser efter det, men det var inget allvarligt som behövde kräkas upp. 30 Theralen vid två tillfällen, men eftersom det var hela min dagsdos (vid behov 10x5 mg tre gånger om dagen) så behövdes det inget sjukhus.

Jag har massor av dumheter i olika former, nya som skär djupa behövasyssår. Kommer det bli så, kommer det behövas? Martin säger åt mig att vara försiktig, men om jag inte vill? Om jag vill ha stora sår som täcker armar och ben?

Jag undrar om pappa vet att hans lillasyster har tagit en ganska stor överdos en gång.

Avsluta meningarna:

Jag har insett att jag äter alldeles för myckt onyttigheter. Senaste hallonpaj men det är ju så gott (men nu mår jag illa, tror det kan vara mjölken i vaniljsåsen. Jag kan aldrig dricka mjölk innan, trots att jag ALLTID drack det när jag var mindre. Jag drack säkert 1 liter om dagen, själv. Dessutom så har jag insett att Delain kan läggas till på min favoritlista.
Jag lyssnar på Evanescence, Sonata Arctica, Broder Daniel, Dia Psalma, Delain och en massa annat.
Jag pratar om allt möjligt, just nu så har jag precis förklarat lite av handlingen, av filmen The Abyss, för Martin.
Jag älskar/tycker om Martin.
Mina roligaste vänner är allihop, men jag och Martin, och jag och Josse, brukar vara jävligt tokiga.
Min första riktiga kram var antagligen med mammi. Hur ska jag kunna minnas det? 
Jag avskyr när jag mår illa, panik direkt. 
Kärlek är min och Martins, Sid och Nancys. 
Någonstans, tänker någon antagligen att de är ledsna. 
Jag kommer alltid att minnas tiden på BUP.
Jag är hemligt förälskad i Gary Oldman, Sid Vicious, Amy Lee, Johnny Depp, Abby i NCIS, Snusmumriken och ett par till.
Sist jag grät var imorse när jag vaknade av en mardröm som jag har skrivit om lite längre ner. 
Min mobiltelefon är fin och min bästis. 
När jag vaknar på morgonen så vill jag ha en cigg.
Innan jag går och lägger mig så blir det läsning eller datornörderi med cigg. 
Just nu tänker jag på att jag mår illa och att jag vill ha nyponsoppa..
Bebisar vrålar, är fula och äckliga. 
Idag har jag sovit till 18, drömt mardrömmar, gråtit, handlat (vi mötte läskiga gubben), bakat paj och spelat Lost Odyssey. 
Ikväll har jag spelat en massa XBOX, sett Moonlight och NCIS. 
Imorgon kommer jag antagligen sova för länge.

Ni vet den där nya vampyrserien Moonlight som började på tv3 idag? DE SPELADE EVANESCENCE’S LÅT MY IMMORTAL! Jag vrålade det till Gilmo via msn. (Min Evabästis <3.) Åh, vad lycklig jag blev.

Ännu en mardröm där jag börjar gråta så fort jag öppnat ögonen. Det här gången var den extra jobbig eftersom jag drömde att Martin var tillsammans med M igen, och av någon anledning så pratade jag med M på msn och hon och Martin hade tagit en puttenuttig bild där de var ute och precis nuddade varandras fingrar innan de höll hand. Jag fick panik även i drömmen. Antingen före eller efter den drömmen så kom en till, där Martin var tillsammans med mig men av någon anledning var tvungen att bli tillsammans med någon annan tjej innan han kunde vara tillsammans med mig igen. Direkt när jag vaknade så vände jag mig om och skakade Martin till liv och sa ett ord: Mardröm. Han höll om mig och jag började gråta och fick ur mig drömmen om M. Det värsta var att jag tänkte: hon kommer ha min sida av sängen, min plats i soffan och vid köksbordet.

Jag hatar mardrömmar och om Martin inte hade varit hemma så vet jag inte vad jag hade gjort.

Den där jävla låten har varit på mig hela dagen och det hjälper ju inte att den spelas på tvn också.

(Ni får ursäkta min dåliga stavning, medicinerna har börjat ut i kroppen och jag ser allting i dubblet.
Var det ovanför ens en korekkt mening? Det finns inte så det.)

Jag satt och funderade en stund i min vaknade ensamhet, om det är så som Martin säger, att jag är trött och hade jag lagt mig ner så hade jag somnat. Det handlar hela tiden om att jag vägrar bli trött, att jag vill vara vaken så länge det bara går.

Nu nickade jag td och drömde/tänkte om/på Sid, darling. Angående honomså har jag blivit pengar optimist och jag känner mig som ett jävla svin, en äcklig parasit för att han sitter med en massa räkningar medan jag köper upp alla mina pengar som delvis skulle gått till mat.
Förlåt Martin, för att slösar våra pengar istället för att spara dem.

Jag gissar att det är sjukt mycket stavfel, får titta med ett öga för att de se här bokstäverna relativt mycket tidigare.

Jag satt och funderade innan, när minns jag inte. Kan de har varit när jag skållade händerna (knogarna är fortfarande röda) eller var det i badrummet, när jag skar in LÖJLIG på benet? I vilket fall som helst.

Jag funderade över pappa, funderade över bråken som aldrig tycks sluta, över att vi båda två är så jävla tjockskalliga och långsinta ibland. Tänkte att "tänk om jag skulle skicka ett mail" men det kommer jag inte våga, för jag är rädd för att få ett arg och anklagande brev tillbaka.

Jag hade velat säga till honom att jag önskar mig en pappa, att jag har önskat mig det sedan jag var liten. En pappa som man stolt kunde säga "det här är min pappa och han är bäst". Jag mår så otroligt dåligt när jag är inne på t.ex bilddagboken och de skriver att deras pappa är bäst, att de är glada att de bor hos sin mamma och inte sin pappa. Tro inte fel nu, jag älskar min mamma och jag vill inte byta det. Men jag önskar att jag kunde ha en pappa att vara trygg hos, en pappa som jag kunde sitta och bilddagboken och skriva att han är världens bästa pappa, även om det bara innebär att han väcker mig på morgonen med te och cigg.

Jag hade velat berätta om alla gånger jag skurit mig, när han inte sett, när jag önskat att han skulle upptäcka men inte bli arg, utan plåstra om, krama och sedan sitta ner och att vi tillsammans försökte reda ut varför detta hade hänt.
Jag minns en gång när jag skurit riktigt mycket på ena armen, och jag gick ut på toaletten två gånger, pappa satt vid datorn. Jag önskade av hela mitt hjärta att han skulle upptäcka och bry sig, krama mig, säga att jag inte är dålig, att alla trampar snett ibland. Men han upptäckte inte, och jag berättade inte.

Jag minns en annan gång också, som gör så otroligt ont. Jag hade skurit på både armar och ben (första gången på benen) och tog på mig strumpbyxor och mysbyxor när jag gick och la mig, för att jag inte ville bloda ner, ville inte vara till besvär. Men lakan och påslakan blev ändå blodiga, och jag vaknade först halv sex på kvällen av att Moa ville leka. Jag sa ingenting, bäddade och gick hem till mamma där vi tillsammans nästan fick slita bort strumpbyxor och mysbyxor, de satt som klistrade på mina ben, och det gjorde så jävla ont.
Ing-Ing ringde efter ett tag och sa väl något i stil med "Hm, har du/Jessica skurit sig?" och jag tänkte att hon kanske ville visa att hon var orolig, brydde sig. Istället sa hon "Kunde du inte sagt det så att jag kunde lagt sängkläderna i blöt". Sedan var det inte mer med det. Hon hade lika gärna kunnat slå mig rakt i ansiktet, och jag undrade om de någonsin brytt sig om mig. Alla gånger när jag var liten och i panik ringde hem till mamma för att jag inte ville vara hos pappa, för att jag ville hem. Den gången jag rymde och ringde mamma ifrån en telefonkiosk och sa att jag var påväg hem, mellan 01 - 03 på natten. Mamma höll på att sätta hjärtat i halsgropen och pappa eller Ing-Ing ringde nästa dag bara för att fråga om jag var där. Det verkade inte som om de oroade sig överhuvudtaget, inget "herregud, Jessica är borta, är hon hos er?" som mamma skulle sagt, det första hon sa. Nej, ingenting. Brydde ni er?

Jag funderar också mycket över tiden på psyket, då det kändes som om de bara brydde sig när jag var inlagd, för att doktorn inte skulle tro på att de struntade i mig. Hur pappa sa att han faktiskt inte hade tid, han var ny på sitt jobb, ville inte få sparken, att Moa var sjuk och behövde honom. Men jag då pappa? Jag var, och är, också sjuk, är det inte lika viktigt? Är jag inte lika viktig som min lillasyster för att hon är er dotter medan jag bara är din? Det gjorde ont, det gör fortfarande ont, för jag vill ha en pappa. Visst, jag har en låtsaspappa, men det ersätter aldrig en riktigt pappa.
Jag har ångest inför män, är övertygad om att de ska våldta mig. Varför kunde du inte finnas där och bevisa att det inte alls är det de är ute efter? (Ja, jag var sådan med dig med, jag fick panik av män. Killarna i parken var okej, men vartenda man fick mig att vilja rusa iväg.)

Du verkar tro att jag fortfarande är fjorton år, en rebellisk tonåring som vägrar acceptera det doktorn säger, kastar stolar, bankar huvudet i saker, försöker tända eld på min säng, rymmer (de var inte oroliga på psyket heller, inte ens en efterlysning, var jag bara en jobbig patient de ville bli av med? Vill du bli av med mig), en fjortonåring som skär sig och skriver med blod på väggen inne på toaletten vid skolan. En tonåring som skriker, försöker hoppa ifrån broar, snattar, vägrar gå i skolan, gråter, skriker och svär. Men jag är inte henne längre. Jag fyller snart 19 och jag vågar inte längre skrika, inte ens hemma. Jag har inte varit på utsidan av bron sedan jag vet inte när, jag kastar inte saker, jag kan inte gråta längre. Jag har stängt in mig i en bubbla, klyschigt men sant. Jag sitter helst hemma, med en dörr låst med tre lås. Jag har blivit paranoid, pappa, jag har isolerat mig. Jag är inte lika glad nu, för du kan inte neka till att jag var gladare innan. Jag låser in mig med dator och tv, med musik på högsta volym. Det enda jag kan göra för att försöka skrika är att sjunga med i musiken så högt det går. Jag tar Sobril nu pappa, jag är rädd för människor, rädd för allting. Jag vågar inte prata i telefon längre, vågar inte ens svara men blir så lycklig när ni mms:ar bilder på Moa, min underbara lillasyster som jag gör allt för.

Du säger att du har gett upp och jag undrar; ångrar du mig? Är jag bara ivägen? Varför sa du att jag skär mig för att jag vill ha uppmärksamhet? Förstår du inte hur ledsen jag blir av att min egen pappa inte kan ta det på allvar när jag skär mig sönder och samman, när jag långsamt går i bitar? Förstår du hur glad jag blev när du besökte mig på psyket, när du stannade till kvällsfikat och skämtade, hur tryggt det kändes? Förstår du hur stolt jag blev när du berättade att du ställt dig upp i klassrummet och skällt ut vartenda en som varit på dig? Förstår du hur otroligt mycket jag önskade att jag hade ditt mod, att jag önskade att du kunde lära mig hur man blev modig? Hur mycket en liten sak som "ska du med och röka" betydde?
Jag undrar varför du sa att bollen var hos mig nu, när jag ville åka och träffa er i somras, när jag tog initiativet till att hälsa på. Förstår du inte att jag kastade över bollen till dig, och att jag hoppades att vi skulle kunna bolla snabbt?

Men det jag undrar mest är: Om jag verkligen lyckas ta livet av mig, kommer du må bättre då? Eller kommer du tycka att jag slösar dina pengar ännu en gång?

Det är så mycket lättare att öppna sig i den här bloggen, och jag önskar verkligen att pappa läser det jag inte vågar maila, att han ska läsa och kanske förstå mig lite mer. Förstå att jag inte hatar honom men att jag inte kan säga att jag älskar honom, att jag inte vågar. Förstår han att jag saknar min pappa?

Min näsa är elak på natten, alltid ska den klia så att man får ha papper i båda näsborrarna. Fuck it, som Sid skulle ha sagt.

En dator full med aska, insomnia och Sid&Nancy - Love kills på tv, as usual. Älskade film, hade den inte varit så ömtålig så hade jag sovit med den under kudden, precis som jag gjorde med min Stulna Årbok.
Sitter och letar, luskar och söker som en galning efter bilder på Sid, älskade underbara. (Är jag en svikare om jag tycker att Gary är snyggare än Sid och sjunger My Way bättre?)

Förresten, min LP har kommit nu. Planschen var borttappad men hon skriver om hon hittar den, den finns någonstans hemma hos henne. Nästa gång jag åker till mamma så följer LP’n med så att jag kan lyssna på Sids mysiga, raspiga, underbara röst.

Vi har hallonpaj hemma nu, känns som en vana. Mamma var snäll och satte in en hundring till när jag berättade att vi fick spara och inte hade råd att köpa hallon och vaniljsås. Älskade lilla mamma, utan dig hade vi inte haft mat och cigg den här månaden. Dessutom så ska hon ladda upp med torrvaror (typ makaroner) och tvättmedel, toalettpapper och sånt, som vi kan få nästa gång vi är i Halmstad. Underbara mamma som hjälper och bryr sig.

Som vissa av er vet så har jag så smått börjat lägga in videos från 2004 och framåt, så att man även kan se mitt liv som film. Länk till min Videodagbok finns under katagoridelen och länk till profilen där filmerna finns (och där man kan se videos fortare än de hamnar här efter som jag kan vara lite seg på att ladda upp ibland.

Mina ögon blir suddiga, bokstäverna blir suddiga och om jag råkar kasta en blick på tangentbordet och sedan tittar på skärmen igen så blir allting förvrängt. Jag borde ta det som ett tecken på att jag ska sova, men nej, jag tror jag känner för att äta, eller skriva brev till frugan.

Jag trodde att Den Obehagliga Känslan hade försvunnit för gott, men när jag nyss reste mig ur soffan så kom den tillbaka med full kraft. Det är inte vanlig yrsel och det är inte pilleryrsel, nej, det här är något annat. För att försöka beskriva så känns det som om kroppen går runt men huvudet sover. Dr Håkan sa att det låter som utsättningsbesvär (avtändningen) av Fluoxetinet och sa att jag kunde prova att ta Fluoxetin ungefär varannan dag, men det känns som att dra ut på lidandet, så då mår jag hellre såhär konstigt ett tag. Även om det är obehagligt.

Förutom obehagskänslor i kroppen så har jag den där klumpen i magen som tillslut kommer att explodera och göra så att jag mår illa vid vartenda andetag, och det enda som hjälper då är att skära skära skära. Så det är bara att vänta tills NCIS är slut, finns ändå ingenting att göra då.

Och av det jag nyss skrev så slog mig tanken "Kan det ibland vara så att jag skär mig mest för att ha något att göra?" Jag tror att det nog kan stämma, någon gång ibland. Oftast så är det skitsaker som gör att jag skär mig, typ att photoshop inte gör som jag vill. Men det kan också bero på andra människor, utan att de gjort något annat än att råka nämna att de har skurit sig eller att de lagt upp en bild där nya sår finns med. Då känner jag genast att jag måste vara värra, göra mer, djupare, värre. En känsla och tankar som jag inte kan ignorera, det är som om de sitter vid mina öron och säger "du kan bättre, gör det, gör det, gör det!" Jag tror att något sånt kan spela in idag. Det värsta är att jag är rädd att folk ska bli rädda för att berätta, och jag vill inte att det ska vara så. Jag vill finnas där, försöka hjälpa.

Den senaste veckan har jag inte orkat bry mig om hygien, förutom att jag tvättar händerna när jag varit på toa. Har inte duschat, inte orkat bry mig om att hitta kläder som inte luktar svett, inte ens tittat på mitt smink. Idag är den enda dagen jag har orkat försöka fixa håret.

Jag börjar bli folkrädd igen (eller har jag varit det hela tiden?) och vill helst sitta hemma, gömd bakom persienner, upphängda svarta sidensängkläder, en datorskärm och en tv. Om någon undrar om jag vill träffas så låter jag antingen bli att svara eller så svarar jag svävande. Jag känner mig så jävla elak, och blir arg på mig själv. Såhär var jag inte för 4 år sedan, för även om jag mådde skit så träffade jag vänner hela tiden. Nu håller jag mig till Martin och pratar bara med honom och mamma i telefon. Ringer någon annan så vågar jag inte svara. (Eller jo, när okända nummer har ringt så har jag svarat med ett "Vivillintehanågothejdå" och sedan lagt på och småskrattat för mig själv.)

Det känns som att jag borde äta, men så fort jag tänker på mat så tänker jag på mina dallrande lår och min hängande, äckliga mage. Egentligen så borde jag göra ett par hundra situps om dagen, men jag mår alltid så dåligt för att jag inte orkar göra mer än typ 10, så det blir att gå istället. Gå tills jag blir tokig. Påtal om att gå så borde jag gå ut precis nu, men jag vill inte missa NCIS så det får bli efter det, före skärning. (Apropå det, det heter skurit, inte skärt. Tack.)

Det här blev nog lite väl mycket, jag känner för att översminka mig, skära sönder mig och sedan ta kaosbilder, men det blir aldrig bra när man gör det själv.

Den gången när jag gjorde det när bilden togs så var det så otroligt jobbigt att bråka med kameran när jag ville ta bilder ur en annan vinkel än de när man ser att det är man själv som har tagit bilden.
Dessutom så skar jag mig för bildernas skull, inte för att jag mådde dåligt, och då blir den inte en lika äkta känsla. (Men tar man när man faktiskt mår dåligt så kommer folk börja tjata om att man är uppmärksamhetssökande, emo, fake och att om man mår dåligt så tänker man inte på att ta foto. Jag har sagt det själv och därför så känns det idiotiskt att göra tvärtemot vad jag själv har sagt.)

Jag känner mig äcklig, ful, skabbig, alla sådana ord du kan komma på. Ibland så känner jag bara för att lägga mig i hett vatten och skära mig, bara för att se vad som händer, om jag kommer förblöda eller om det bara kommer svida så att jag tar upp armarna igen. Jag har ju så dåliga rakblad att det inte blir några ordentliga sår iallafall, måste införskaffa nya och jag funderar på om det kan finnas på panduro, en hobbyaffär borde väl ha sånt? Helst hade jag åkt till ett Clas Ohlsson för där finns både rakblad och skalpell, men närmaste CO ligger i Malmö och den staden framkallar så mycket ångest att det inte ens går att förklara. Men det finns kanske andra sätt. Jag spånar vidare och håller käften för då vet ni inte och kan alltså inte hindra mig.

23.42
Fixat, snart finns här trygghet i metall.

Jag tittade så smått igenom Sofia Åkermans blogg och hittade "100 onödiga fakta om mig" och tänkte att det här vill jag fylla i. Sedan kom jag på att det har jag ju redan gjort (100-listan under KL!CKET!) så det fick bli en annan lista: 100 bra saker med mig. Vi får se om jag kommer på hundra saker.

1 - Folk säger att jag är bra på att lyssna.
2 - Jag tycker själv att jag är bra på att skriva, när jag väl kommer igång.
3 - Jag är väldigt bra på svenska, och att stava rätt. Det finns väl högst 10 ord som jag är lite osäker på, men då finns google.
4 - Om jag ser någon intressant, t.ex på tv, så är jag väldigt bra på att leta upp personen på sidor som lunarstorm, bilddagboken och personlig blogg. Med andra ord så är jag en relativt bra amatördetektiv.
5 - Jag är skitbra på att baka paj och kladdkaka.
6 - Jag är inte helt tokig på att fotografera.
7 - Jag vet vad jag tycker och tänker, och när jag inte är allt för blyg så står jag på mig med mina åsikter.
8 - Jag har lätt för att hitta vänner, mest på internet.
9 - När jag känner mig snygg så har jag väldigt bra självförtroende och kan strunta i kommentarer som "Jävla häxa, det är inte halloween", ibland vågar jag till och med säga emot. (Jag minns en händelse när jag fortfarande bodde i Halmstad och skulle gå till bussen. Då skrek en kille det jag nyss skrev och jag skrek tillbaka: Varför är du så jävla ful då?
10 - Jag skulle göra nästan vad som helst för mina vänner och min familj.

11 - Jag älskar djur och hatar när de lider. Om jag visste att jag kunde stoppa alla djurförsök och allt djurplågeri så hade jag gjort det.
12 - Jag är rätt bra på att inreda.
13 - Dock så är jag inte lika bra på att hålla det städat, men när jag väl städar så gör jag det grundligt.
14 - Jag har varit mobbad, och när jag har om folk jag känner som råkat ut för samma sak, så gör jag allt för att skälla ut mobbaren/mobbarna, i den mån jag kan.
15 - Jag älskar att läsa, och vill någon gång ha ett stor bibliotek med enbart böcker jag tycker om.
16 - Även om jag ofta mår dåligt, så har jag planer för framtiden.
17 - Jag vill inte dö längre, och det är tack vare Martin.
18 - Jag har en jättefin näsa.
19 -
20 -

21 -
22 -
23 -
24 -
25 -
26 -
27 -
28 -
29 -
30 -

31 -
32 -
33 -
34 -
35 -
36 -
37 -
38 -
39 -
40 -

41 -
42 -
43 -
44 -
45 -
46 -
47 -
48 -
49 -
50 -

51 -
52 -
53 -
54 -
55 -
56 -
57 -
58 -
59 -
60 -

61 -
62 -
63 -
64 -
65 -
66 -
67 -
68 -
69 -
70 -

71 -
72 -
73 -
74 -
75 -
76 -
77 -
78 -
79 -
80 -

81 -
82 -
83 -
84 -
85 -
86 -
87 -
88 -
89 -
90 -

91 -
92 -
93 -
94 -
95 -
96 -
97 -
98 -
99 -
100 -

60,1 för ett par dagar sedan.
59,6 idag. Kan det har funkat med promenaderna de senaste dagarna eller var det bara att jag var full av vatten för ett par dagar sedan?

Lite dålig har jag varit, ätit chips och sånt, men jag har även tryckt i mig så sjukt mycket grönsaker. När vi får pengar (vi har inte ett enda öre förren pengarna kommer på fredag) så ska jag göra grönsakssoppa, även om den nog inte blir lika god som mammas. Den borde väl vara rätt bra för magen? Grönsakssoppa är ju till största del vatten, och sedan lite kryddor, potatis, morötter och pasta. En av mina favoriträtter.

Alltså, den här tjejen, jag är avundsjuk på hennes röst, WOW är det enda som kan beskriva.
Zara Larsson heter hon, 10 år (efter vad jag har fattat det) och hon har den här rösten. JÄVLAR I EN LÅDA .

(Dock så kan jag inte hitta när hon sjöng idag, klickar man på att se henne sjunga igen på Talangs hemsida så kommer bara en magiker fram. Illa.)

zfont size=”15″>Zara gick vidare till final!

Idag när jag vägde mig så hamnade vågen på 60,1 och det kändes som om någon kastade något i ansiktet på sig. Nu fan ska jag gå ner i vikt och funkar det inte med att gå, städa och annat sånt så får jag lära mig att spy. Jag började dagen med en promenad på 20 minuter, gick en lång omväg till Ica och det känns som om jag kommer fortsätta. Jag tänker inte acceptera att jag är en fet gris. Situps, promenader, sallad. (Vilket påminner mig om att vi får gå till Ica igen, men det är bara bra, då blir det två promenader på en dag.) Igår gjorde jag potatis och purjolöksoppa, idag vill jag ha grönsakssoppa för den består av i stort sett bara vatten.

Jag tänker gå ner i vikt, jag tänker väga under 45 igen, jag tänker bli smal och snygg och bara äta sallad. Jag önskar att jag kunde börja våga gymma, men där finns jag inte. Jag vill ha en träningscykel. JAG VILL BLI UNDERVIKTIG, och jag skiter i hur många som kommer tjata om att jag är lagom, att jag är smal, för ni ljuger och ni är äckliga. Att säga det är lika med att ni ljuger för mig och hur fan kommer jag kunna lita på er om andra saker då? Så håll käften isåfall. Ge mig tips på hur jag kan bli av med kalorier och kilon. Nu ska jag gå fram och tillbaka i köket i typ två timmar. Tur att man har tidningar och tur att jag kan gå och läsa samtidigt.

Välkommen viktnedgång, hejdå fetto.

10 favoriter:
Färg: Svart och blodröd.
Mat: Potatis, i alla sorter utom kroketter.
Band: Sonata Arctica och Evanescence, och sedan är det mest favoritlåtar.
Film: Sid&Nancy: Love kills.
Bok: Har nog ingen favorit just nu.
Sport: Jag hatar sport.
Årstid: Höst, vinter och tidig vår, sålänge jag slipper alla äckliga jävla kryp.
Veckodag: Eftersom alla dagar är samma för mig (utom söndag, som suger apa).
Glassmak: Någonting med jordgubb.
Tid på dygnet: Natten, när jag får vara för mig själv.

9 för tillfället:
Humör: Just nu känner jag mig mest irriterad, vet inte varför, kanske för att vågen visade 60,1.
Smak: Cola och cigg kanske?
Kläder: Svart svart svart, med röda inslag.
Bakgrund: En grön vägg.
Nagellack: Halvt bortskavt svart.
Tid: 18.37
Omgivning: Vardagsrum.
Irritationsobjekt: Min vikt, jag är ett jävla fetto med ett bmi på 22,6, övervikt är på 25 vilket betyder att jag inte har långt kvar till jag är ännu fetare. Nu blir det promenader och svältning. Önskar bara att jag kunde kräkas också, då hade jag blivit smal snabbare. Fet fet fet fet.
Tankar: Fet fet fet fet fet fet fet.

8 första:
Bästa vän: Yvonne.
Screen name: Det minns jag inte, men jag hette KramJessie på lunar, räknas det?
Husdjur: Bumbis.
Piercing: Öronen, när jag var typ 11.
Förälskelse: Dennis kanske, när jag var liten och han var kompis till morbror.
Musik: Black Jack (dansband) som jag minns.
Bil: Aldrig.
Kyss: Någon gång i lågstadiet antagligen, när tjejerna jagade killarna för att pussa dem.

7 senaste:
Cigarett: Tänkte tända en nu.
Mat: Några chipsbitar -> fet.
Dryck: Cola.
Biltur: Ett tag sedan, sist vi lånade bilen.
Kyss: Igår/inatt.
Spelad låt: Något på tv.
TV-program: Scrubs.

6 har du någonsin:
Dejtat någon av dina bästa vänner: Nej.
Brutit mot lagen: Snatteri/stöld och så har jag väl gjort saker som kunnat räknats som förargelseväckande beteende.
Blivit arresterad: Nej, men påminnen.
Badat naken: Alla har väl gjort det när de var små.
Varit med på TV: Jo.
Kysst någon du inte känner: Jo, en gång.

5 nej tack:
Kläder: Bimbokläder.
Mat: Nu blir det hejdå fettomat.
Musik: Rap/hiphop, r’n'b, sånt skräp.
Dryck: Vatten, tyvärr, men nu får jag börja dricka det så att jag går ner i vikt. Kaffe är äckligt också, och all annan läst än cola.
Personlighetsdrag: Lögnare.

4 saker:
Du gjorde igår kväll: Datornördade mig, tittade på NCIS, rökte, åt knäckebröd.
Du kan höra just nu: Tvn, uteljud, fläkten och datorknapprande.
Du inte kan leva utan: Cigg, datorn, fotografering och skrivande.
Du gör när du har tråkigt: Datornördar, tittar på tv, skriver, fotograferar.

3 personer:
Du kan berätta allt för: Mamma, Martin och råttorna.
Du tycker om: Mamma, Martin och råttorna.
Du inte gillar: Bimbos, fjortisar och folk som blondinbella som tror att de är så jävla duktiga och bra.

2 val:
Kaffe eller te: Te, kaffe är äckligt.
Vår eller höst: Höst.

1 önskan: Bli smal och fin.

Det här med att sitta och titta på Sonata Arcticavideos (live in Tokyo, dvdn For the sake of revenge) och få tårar i ögonen, och det slår mig att jag nog till och med älskar dem mer än Evanescence (och ni som känner mig vet att då är det riktigt mycket). Det känns som om jag hade kunnat göra ungefär vad som helst för att få ha stått längst fram på den där konserten.

Om någon snäll själ vill köpa den här dvdn till mig så hade jag blivit ytterst lycklig. Jag vill verkligen ha den, även om den kommer göra ont att se, då jag kommer att bli förbannad på mig själv för att jag inte var där (att jag aldrig hade kunnat vara där är en annan sak som vi inte behöver diskutera).

Köp For the sake of revenge till mig här och ni får en puss.

"Duschade och rakade benen igen + smörjde din dem.

Allting var okej tills dess att vattnet i kränen pratade med mig (¨fast egentligen så var det mer en
åöplk6"

Men jag var nog mer trött än borta. Minns att jag inte riktigt såg bokstäverna. Vad kranen sa minns jag inte heller, jag vet bara att sedan det blev medicinändring så har saker börjat prata med mig. (Ni minns väl när jag var i Halmstad och osten flörtade med skinkmackan?)

Tro det eller ej, men jag har blivit så smått intresserad av matlagning. Känns väldigt lustigt, men samtidigt roligt när man bakar eller lagar något som sedan smakar jättegott. Då känner man att man kanske inte är så dålig trots allt. Ett tag så var det en massa kladdkaka, nu är det först äppel/äpplepaj (vad tusan heter det?) och idag gjorde vi den andra hallonpajen den här veckan. Än så länge så har det nog bara varit bakning, men idag när råttorna fick mat (en rotfruktsblandning) så kände jag lukten av purjolök och en tanke dök upp poffpang: Jag vill göra potatis och purjolöksoppa! Så när vi har pengar ska jag köpa ingredienser och ge mig på en soppa.

Tack till min mor som gav oss Bonniers stora kokbok (visst var det den?).

Varje gång jag läser orden "jag är inlagd" så känns det som om någon har sparkat mig i magen, och jag inser nu, att jag aldrig kommer vara på BUP’s balkong och röka, aldrig kommer ha mitt rum nr 6, jag kommer aldrig sitta i köket, aldrig ha kvällsfika, aldrig pussla deras jävla pussel där bitar fattas.
Jag kommer aldrig mer att hamna på BUP i Halmstad, eller på barnpsyk överhuvudtaget. Och det skrämmer mig. Jag har kvar min läkare på BUP men han sa det slutgiltiga till mamma i telefon:
Jessica kommer aldrig mer att bli inlagd på BUP.

Jag är rädd, och förbannad, förbannad på att jag har fyllt 18, jag hatar att jag tydligen ska vara vuxen. Varför kunde jag inte vara 14, 15, 16 för alltid? Varför måste jag växa upp, till krav om pengar?

Det känns som om jag ska kräkas och jag vet inte om det här kommer leda till rakbladssex, det känns som den formens illamående, det sticker i magen. Mina rakblad är dåliga, men på benen finns det fortfarande plats. Jag måste bege mig ut till Ica och köpa rakhyvlar, och jag orkar helt enkelt inte bry mig om era kommentarer om att jag borde vara glad åt allt jag har, att jag är löjlig, att jag inte får, bla bla bla. Ni förstår helt enkelt inte, för det är rakblad eller döden, det finns inget mellanting, det finns inga gråskalor, det finns inget fortsätta-må-dåligt-men-inte-skära-sig. Men det förstår ni inte, det kommer ni aldrig göra. Ni som skär, eller har skurit, er förstår eller kan förstå för att ni minns hur det var. Men ni andra har ingen jävla aning om det, ni har ingen aning om hur det känns när varje andetag vänder ens mage upp och ner, och man vet att det enda som hjälper är att skära.
En dålig liknelse är när man känner hunger och vet att det enda som hjälper är att äta.
Men det förklarar inte.

Bang bang, nu går jag och smutsar ner golvet i det nystädade badrummet.

Jag kopierar ju som sagt över gamla dagboksinlägg, och nu när jag läser igenom dem så upptäcker jag kodspråk och meningar, saker jag borde minnas. Men det är det som skrämmer mig: jag minns inte. Jag vet inte om det är mitt minne som är dåligt men jag tror att det är alla mina mediciner.
Om jag inte hade börjat med dem, hade jag kommit ihåg alla dessa händelser då? Ett exempel är det här, som jag skrev den 21/4 2004:
== 17:02 =================

just ja. det var ju avslutning på bup-skolan idag. det var mysigt, jag fick träffa simone och tove igen fast felicia, den taskiga ungen, har fått halsfluss och är hemma. dumma hon! fast stackarn om hon är sjuk på julafton.
iallafall, vi fick presenter och så och alla (utom jag) tjatade på tove om att hon skulle smaka morotskakan osv osv. snälla nån. hon är anorektiker och äter knappt knäckebröd, varför skulle hon då vilja ha morotskaka? jag förstod henne men dom bara tjatade. btw så åt jag inte heller och då glodde dom och nästan hoppade på mig som in i helvete (men förlåt så himla mycket då, för att jag inte tycker om morotskaka)

Jag minns inte det här, och jag blir rädd, för det känns som om någon har varit inne i mitt huvud och raderat saker. Varför minns jag inte? Vem har stulit mina minnen?

Idag började inte bra. Jag drömde en obehaglig dröm där vi bodde kvar i 23:an och mamma hade stuckit iväg och lämnat mig med låtsaspappa och tre kompisar som alla fyra var så fulla att de hade däckat. Jag ringde till mamma (men hittade inte telefonnumret, sedan var hon plötsligt i luren och det stod ett 08nummer på telefonen) och frågade när hon skulle komma hem. Vid vår/höstdagjämningen sa hon. Jag grät utan tårar och vaknade med snustorr mun, hyperventilerade och började gråta.
Jag har aldrig vaknat och gråtit någon gång, men det var väldigt obehagligt, speciellt när jag var ensam hemma och verkligen hade behövt en kram.

Nu när jag läser ännu mer gamla dagboksinlägg så saknar jag nästan det. Saknar hur modig jag ändå var, även om jag inom mig mådde skit. Hur kommer det sig att det aldrig kan vara som man vill? Det som ändå gör ondast är att läsa E’s dagboksinlägg om när de var på läger i nian. Jag undrar, om jag hade gått kvar, hade jag känt att jag var en del av gemenskapen eller hade jag hamnat utanför? Hade jag känt mig som en utböling eller hade det blivit bättre?
Det kommer jag aldrig få veta, men det hade varit intressant om man hade kunnat se ett alternativt slut på nian, bara för att veta.
(För även om jag kände mig sjukt utanför förutom med E så kanske det hade blivit bättre. Hade det kunnat det?)

På ett sätt så känns det som om jag vill försöka förklara även om orden försvinner, på ett annat sätt så vill jag bara skrika "Låt mig vara! Jag orkar inte bråka, jag orkar inte känna känslorna igen, jag orkar inte få tillbaka magontet." Fan.

Långa, konstruktiva eller halvkonstruktiva kommentarer är bra. Det som däremot inte är bra är att jag alltid tappar ord, och alltid när jag känner att jag verkligen har något viktigt jag måste berätta/svara på. Vem är det som stjäl mina ord?

Ångestklumpen är förresten fortfarade kvar, men det är inte speciellt jobbig längre. Det jobbigaste nu är när jag drar ett bloss på ciggen för då känns det som om någon pressar mitt huvud bakåt, ungefär som när man åker en väldigt snabb karusell. Obehaglighetskänslor i huvudet.

Jag borde sova men jag kan inte, min mage är för dum och lägger jag mig ner så kommer det inte hjälpa att ha Martin eller en dator med fina speciella musikknappar. När man får påminnelser om det förflutna så blir det att man ältar, undrar, kunde jag ha gjort något annorlunda, kunde det här ha fixat sig?

Stackars Martin är jättevarm, och det är nog egentligen jag med, men med alla äckliga kryp som finns ute nu så vägrar jag öppna fönstret. Jag hatar sommaren och kan inte förstå hur någon kan ligga och sola flera timmar i sträck. Jag får andnöd så fort jag är lite för varm.

Nattsvammel! (Jag borde skriva mer på kapitel 2 av